Manifesto
https://manifestogbg.bandcamp.com/

Texter som det hänvisas till i podden
https://anarkism.info/2019/03/15/socialistiska-politiker-kommer-inte-att-radda-oss/
https://theanarchistlibrary.org/library/anarchopac-means-and-ends

Inlägget Frågor och svar, del 2 – anarkism.info podcast #23 dök först upp på anarkism.info.

***

Det finns en viss typ av socialister som påminner mig om vägplanerare.

I åratal har forskning visat att fler körbanor på motorvägar inte minskar trängseln i trafiken. Det här går på tvärs med vad som intuitivt verkar rimligt: fler körfält betyder ju att det finns mer utrymme att köra på! Men empiriska studier har tydligt visat att resultatet snarare är att trafiken ökar och fyller den utökade kapaciteten, i vad som kallas för inducerad efterfrågan.

Om du pressar en företrädare för DOT [US Department of Transportation – ungefär en motsvarighet till transportstyrelsen] eller en vägplanerare om det här så kommer de att nicka allvarligt och erkänna att det krävs en fundamental omvärdering på detta område. Men det är nästan omöjligt att hitta dessa insikter införlivade i faktiskt planeringsarbete, vilket är en till synes permanent blind fläck som hålls på plats av en kombination av politik och organisatorisk tröghet. Eller som en stadsplanerare säger till Arthur Dent på de inledande sidorna av Liftarens guide till galaxen, ”Det är en förbifartsled. Man måste bygga förbifartsleder”.

På ett liknande sätt har de senaste århundradena försett oss med otaliga praktiska exempel på hur hopplöst det är att försöka uppnå socialism genom parlamentariska val. Men av växlande anledningar så rubbas för det mesta inte den uppfattning som blivit allmängods bland många socialister – den att vi rör oss närmare socialismen genom att hjälpa socialister att ta makten inom den kapitalistiska staten – inte ens när de tvingas erkänna alla de historiska misslyckanden som reser sig likt ett berg bakom oss.

Det senaste lockropet från den parlamentariska vänstern kommer från förväntat håll, Jacobin Magazine, men från en något otippad källa: Nathan J. Robinson, Current Affairs grundare och uttalad frihetlig socialist.

I sin text ”En socialist i varje distrikt” uppmanar Robinson till socialistiska valkampanjer på den parlamentariska politikens alla nivåer, en slags röd version av den förre ordföranden för Demokraternas Nationella Kommitté (DNC), Howard Deans ”de 50 staternas strategi”. Robinson skriver:

En demokratisk socialistisk president behöver en rörelse i ryggen. Den behöver också en kongress som är så långt åt vänster som möjligt. Därför behöver vi staka ut ambitiösa mål för 2020, om vi vill att ett eventuellt presidentskap för Sanders ska vara framgångsrikt: Det får inte finnas något val, på någon nivå, utan en socialistisk kandidat som ställer upp.

Varenda ett av underhusets säten. Varenda en av de 33 öppna platserna i senaten. Så många av de 50 guvernörerna och 7383 lagstiftarna på delstatsnivå som möjligt. […] Vart det än finns politisk makt som kan bestridas demokratiskt, så bör en socialist finnas som ett alternativ.

Ett av den frihetliga socialismens definierande attribut är dess förkastande av både Leninistiska förtruppspartier och socialdemokratins eller den demokratiska socialismens parlamentariska gradualism. Att uppmuntra socialister att på stor skala engagera sig i parlamentariska kampanjer är, för att uttrycka det milt, okaraktäristiskt för den politiska tradition som Robinson sällar sig till.

Robinsons huvudargument är att socialistiska idéer är populärare och mer spridda än någonsin tidigare, att det är omöjligt att på förhand veta vilka politiska positioner som går att vinna, och att även kampanjer som misslyckas är värdefulla verktyg för utbildning. I en eller annan tappning har det argument som Robinson framför sedan länge vederlagts, bland annat nyligen i texten ”The Lure of Elections” skriven av medlemmar i Black Rose/Rosa Negra Anarchist Federation.

Socialister som försöker gripa statsmakten sågar av den gren de sitter på. Socialistiska parlamentariska kampanjer har en parasitär och i slutändan destruktiv relation till de arbetarklassrörelser som de behöver för sitt momentum. Miterrand i Frankrike, Papandreou och Syriza i Grekland, Ortega i Nicaragua, Allende i Chile: socialister som når maktens finrum måste antingen böja sig för kapitalets diktat eller bli bortplockade. Det här händer också ständigt på lokal nivå, inklusive Bernie Sanders tid som borgmästare i Burlington, Vermont, som präglades av en ”pragmatiskt” reträtt från hans uppmärksammade kampanjlöfte om att stoppa privatiseringen av stadens sjönära områden. Samtidigt innebär detta dränerande av sociala rörelsers energi och deltagare, och dess omdirigering till valkampanjer och statsapparaten, att den enda riktiga motvikten till kapitalet – en organiserad arbetarklass – förlorar sitt oberoende och sin förmåga att tydligt se stridslinjerna i försöken att flytta fram sina positioner. (Det har länge varit allmänt känt att det bästa sättet att påföra nyliberalism och åtstramningar med så lite motstånd som möjligt är att låta socialdemokrater och andra vänsterpartier vara de som gör det.) Och som vi ser överallt i Europa och i länder som Brasilien och Venezuela, så leder den parlamentariska vänsterns oundvikliga stagnation till att röda mattan rullas ut för reaktionära krafter.

För att parafrasera Rudolf Rocker; invalda socialister har inte inneburit att den socialistiska rörelsen fått fotfäste i den kapitalistiska staten, utan att den kapitalistiska staten har fått fotfäste i den socialistiska rörelsen.

Mycket avlopp, lite socialism

Något jag framför allt skulle vilja diskutera är Robinsons nostalgiska åkallande av socialistiska politiker från den amerikanska historien. Han skriver:

Socialister har lyckas parlamentariskt förr. Det fanns en gång i tiden ett tusental invalda socialister. Socialister på delstatsnivå lade fram lagförslag som gick igenom. Milwaukees socialistiske borgmästare satt på sin post i tjugofyra år. Wall Street Journal har just publicerat en fascinerande diskussion om socialistiska kongressledamöter i USA, från Vito Marcantonio till Ron Dellums. Det är anmärkningsvärt att se landets främsta affärstidning erkänna att ”socialister inte är några främlingar i Kongressen.”

Parlamentariska kampanjer på lokalnivå kallas ofta för ”avloppssocialism”, ett erkännande av det faktum att lokalpolitikers och borgmästares politiska gärning har mer att göra med infrastruktur än, säg, sätta åt rika och uppmuntra arbetare att ta över fabriker. Faktum är att det fanns så lite subversivt innehåll i de parlamentariska socialisternas agendor att många av deras idéer lånades i sin helhet av deras liberala konkurrenter (det mest kända fallet är Roosevelt’s Nya Giv). De praktiska nödvändigheter som följer av att regera inom ramarna för den kapitalistiska staten betydde att mycket av den radikalitet som burit fram dessa politiker till makten helt enkelt övergavs, och det bästa som invalda socialister och deras väljarbas kunde hoppas på var en vänligare och mer kompetent förvaltning av kapitalismen. Och det är en uppgift som en inte behöver rösta fram socialister för att utföra.

Under den tid i början av nittonhundratalet då amerikanska socialister upplevde höjdpunkten av sina parlamentariska framgångar fanns det, precis som idag, också frihetliga socialister. Men istället för att samla pengar och röster för socialistiska politiker, kritiserade Robinsons politiska föregångare denna praktik som en kontraproduktiv distraktion från den helt oumbärliga uppgiften att organisera arbetarklassen.

En av de första ”avloppssocialisterna” var Emil Seidel, vald till borgmästare för Milwaukee 1910, och vald till Eugene Debs medkandidat inför den sistnämndes presidentvalkampanj 1912. Samtidigt som Socialistiska Partiets Viktor Berger valdes till Kongressen, blev Milwaukee ett sorts Mecka för aspirerande socialistiska politiker över hela landet. Trots Seidels kändisstatus, undkom hans tydligt icke-socialistiska mandatperiod inte uppmärksamhet från den tidens mest framstående frihetligt socialistiska tidskrift, Mother Earth. I sitt majnummer 1910 listar H. Kelly först Milwaukees socialistiska politikers nyckelfrågor – allt från billigare bensin och spårvagnsavgifter till sänkta priser på bränsle för uppvärmning av hus – för att därefter konstatera att ”Ingen av dessa reformer, utlovade av Milwaukees socialdemokratiska administration, är förkastlig för borgarklassen”. Det är värt att citera Kellys analys utförligt, eftersom den är applicerbar långt bortom Milwaukee:

Det kan inte poängteras nog att det inte är anarkisters eller socialisters sak att administrera den borgerliga statsapparaten mer effektivt. Deras uppgift är istället att förstöra kapitalismen, och på detta systems ruiner grunda den fria kommunen eller det socialistiska samväldet. Parlamentarisk politik kommer inte, för att den kan helt enkelt inte, åstadkomma förändring i grundläggande frågor, och om ”Segern i Milwaukee” spred sig till alla amerikanska städer, så skulle frågan om kapitalismen fortfarande vara obesvarad, såvida inte de exploaterade själva reste sig i revolt mot sina förtryckare och tog kontroll över land, järnvägar, fabriker, o.s.v.

[…]

En av de reformer som borgmästare Seidel genomförde omedelbart efter att han tog makten kommer att intressera socialister över hela världen. Han utökade arbetstiden för offentligt anställda från sex till åtta timmar om dagen. Varenda kapitalistisk tidning i landet har applåderat denna ”socialistiska reform”, och det med rätta, då det handlar om ”effektiv förvaltning” med eftertryck, och har utan tvekan fört oss flera steg närmare det kooperativa samväldet. Dessutom är reformen trogen partiets plattform, som kräver åtta timmars arbetsdag, tydligen även när det innebär att timmarna ökar istället för att minska.

Året därpå fällde Emma Goldman, med sin karaktäristiska sarkasm, en snarlik kommentar när hon rapporterade om sina resor i Mellanvästern:

Allvarligt talat, har något alls förändrats med denna socialistiska regims maktövertagande? Ja, borgmästare Seidel har förklarat att det enda sättet att hjälpa de 25 000 arbetslösa i Milwaukee är att sänka stadens offentliganställdas löner. Verkligen? Alla offentliganställda, inklusive borgmästaren Seidel, kongressledamot Berger, och resten av deras stab? Nejdå. Ingen sådan klassmedvetenhet till de egna. Med offentliganställda avses endast tvådollarskräken. Inte förväntas väl våra Seidels och Genossens att dela sina hårt förvärvade tusenlappar med urfattiga arbetare. De senare får svälta tills ekonomisk determinism levererat hela statsmaskineriet i socialistiska politikers händer.

Allt detta förutsätter dessutom att socialister tillåts ställa upp i val och ta makten om de vinner. Nittonhundratalets första hälft visar hur lätt socialister även på lokal nivå kan kastas ut från de ämbeten de spenderat stora resurser på att vinna. Exempelvis:

¤ I januari 1919 stoppades alla fem socialistiska delegater i delstaten New York från att tillträda ämbeten som de hade vunnit. Omröstningen enade både republikaner och demokrater och var i det närmaste enhällig, 140-6. Det är värt att notera att socialisterna inte svarade med att kritisera det genomruttna systemet, utan genom att hävda att de själva skulle vara bättre förvaltare av den kapitalistiska staten, där en av det socialistiska partiets ledare hävdade att ”detta kommer att klargöra skiljelinjen mellan å ena sidan de Republikanska och Demokratiska partierna som representerar godtycklig laglöshet, och det Socialistiska Partiet, som står för demokratiskt och representativt regerande.”

¤ Samma år stoppades det Socialistiska Partiets Viktor Berger från att återta sin plats i kongressen då han med hjälp av den så kallade spionerilagen [Espionage Act] hade dömts för sina offentliga tal mot kriget. Sedan han avstängts hölls nyval för den tomma plats som han lämnade efter sig – ett nyval som Berger vann igen – varefter han återigen förvägrades att ta platsen av kongressen, vilket medförde att hans plats förblev tom fram till 1921. (Inte förrän Högsta Domstolen avslog domen, vilket lämpligt nog skedde efter att Första Världskriget slutat, kunde Berger återta sin plats i kongressen efter att ännu en gång vunnit val 1922.)

¤ 1947 avskaffades proportionell representation i New York City, helt och hållet på grund av en skrämselkampanj – ledd av Demokraterna – kring faktumet att alltfler radikala ledamöter riskerade att väljas.

Den här typen av processuellt fiffel är fortfarande möjligt om individuella politiker eller partier skulle bli ett störningsmoment. På 00-talet, när Demokraterna i Maine fick se en första invald politiker från Gröna Partiet, så valde de att dra om valdistrikten istället för att samarbeta med honom. I Burlington, Vermont, samarbetade Republikaner och Demokrater för att avskaffa systemet med alternativröstning eftersom en kandidat från Progressiva Partiet vann flera borgmästarval.

Vi bör också hysa viss misstänksamhet mot idén att socialistiska valkampanjer skulle vara, som Robinson uttrycker det, ”utbildningsverktyg”, som utvidgar debatten vänsterut. Historien är full av vänsterkandidater och politiker som när det verkligen gällde stramade åt och begränsade spektrumet av godtagbara vänsteråsikter. I maj 1968 var det franska Socialistiska Partiets François Mitterand som fördömde de unga arbetare som revolterade i Paris och på andra håll, och hävdade att de vilseletts av ”en blandning av ytlig Marxism [och] ett hopkok av förvirrade idéer”. Det var Jean Quan som efter en kampanj där hon betonade sitt fackliga arbete och sin bakgrund som vänsteraktivist, när valsegern väl var i hamn skickade hundratals poliser för att med våld kväva Occupy Oakland 2011. I själva verket visar rörelser som just Occupy Wall Street och Black Lives Matter hur kraftigt vi kan förändra opinionen och det politiska medvetandet genom sociala rörelser, samtidigt som vi står emot inbrytningar från institutionaliserad vänster.

H. Kellys artikel från 1910 i Mother Earth avslutas med en jämförelse mellan resultatet av de röster som gjort sig hörda i Milwaukee och Philadelphia. Medan rösterna i Milwuakee tillhörde medborgare som skickade en handfull socialister till stadshuset, så kom rösterna i Philly från arbetare på företaget Philadelphia Rapid Transit Company. Den omröstningen engagerade tusentals arbetare för en strejk som snart förvandlades till en generalstrejk som omfattade hela staden, vilket ledde till avsevärda löneökningar för transportarbetare i regionen och formade områdets arbetarpolitik för det närmaste decenniet. Kelly uttrycker det träffande:

Den socialistiska administrationen i Miluwakee har efter 25 års agitation lyckats höja antalet timmar som arbetarna tvingas arbeta, medan strejken i Philadelphia höjde lönerna.

När de konfronteras med socialistiska politikers ständiga misslyckanden tenderar parlamentarismens förespråkare att antingen karaktärisera dem som beklagliga olyckor eller bittert förräderi. Men precis som vägplaneraren, som känner till bevisen och ändå hoppas att ännu en fil kanske löser det hela, så vägrar de inse att problemet är av en systemisk och strukturell art.

Att förstå frihetlig socialism

Vad betyder detta för Nathan Robinson och hans märkliga pro-parlamentariska variant av frihetlig socialism? Han utvecklar sitt resonemang kring termen i en text om Noam Chomsky:

Frihetlig socialism ter sig för mig som en vacker filosofi. Den förkastar både ’misär grundad i ekonomisk exploatering” och ’misär grundad i stalinistisk totalitarism’, och betonar att problemet är misären i sig, oavsett källa. Det är ett väldigt enkelt koncept, men det är lätt att missa på grund av ett slags binärt tänkande som ställer ’kommunism’ mot ’kapitalism’. På detta sättet utmålas motståndare av kapitalismen som nödvändigtvis försvarare av de mest brutala socialistiska regimer. Men varje gång sådana regimer kommer till makten, brukar frihetliga socialister vara bland de första att påkalla deras hyckleri. (Sådana människor brukar också vara bland de första som likvideras.)

Robinson verkar avsiktligt undvika den frihetliga socialismens motstånd mot socialdemokrati, då han på annat håll skrivit att han ”är en pragmatisk [socialist], som drömmer om ett statslöst samhälle men tror att en förnuftig regering vägledd av socialistiska principer om ekonomisk demokrati duger gott på kort sikt.”

”Pragmatism” är ett uttryck som nästan enbart används för att slå vänsterut och försöka begränsa de tänkbara utsikterna, så låt oss för våra syften frigöra termen från detta bagage och förstå pragmatism som helt enkelt användandet av de bäst fungerande metoderna för att nå delmål på vägen mot ett större mål. Då framstår de frihetligt socialistiska teorierna om hur förändring kan uppnås i dagens samhälle (det Robinson avser med ”på kort sikt”) som betydligt mer pragmatiska än sådana baserade på valkampanjer för socialister. Frihetliga socialister menar generellt sett att det är maktbalansen mellan klasserna, och inte sammansättningen av den politiska klassen, som avgör utfallen för stiftandet av nya lagar och policys under en kapitalistisk stat. Om vi vill vinna gynnsamma reformer, så behöver vi rubba maktbalansen genom bred folklig organisering och mobilisering, oavsett vem som är vid makten. (En ny våg av mer vänsterinriktade politiker är ofta en eftersläpande indikator: ett resultat av förändrad maktbalans, inte dess orsak.)

För att uttrycka det med Errico Malatestas ord, så ”kommer vi att motta eller vinna alla möjliga reformer med samma glöd med vilken en sliter ockuperat territorium från fiendens grepp.” Tanken att vi behöver en plats vid kapitalets bord för att kunna göra detta är ett fundamentalt misstag, och vi behöver inte gå tillbaka särskilt långt för att hitta bevis för detta.

Senast för en månad sedan avbröts de amerikanska federala myndigheternas nedstängning, och det inte av Demokraterna, kongressens progressiva falang, eller ens Bernie och Oscasio-Cortez: det var rörelsen av vilda strejker som spred sig bland federala arbetare och närliggande industrier – kanske framför allt arbetare vid flygbolag som de i Association of Flight Attendants. På ett liknande sätt stoppades Trumps första reseförbud i stor utsträckning tack vare utbredd direkt aktion som allvarligt störde flygplatser runtom landet. Och för bara några dagar sedan stoppade en lärarstrejk som omfattade hela West Virginia på bara några timmar ett lagförslag som skulle underminera delstatens offentliga utbildningssystem. Denna strejk ägde rum nästan exakt ett år efter att samma lärare och andra arbetare på skolorna organiserat en strejk som gav dem förbättrade villkor och blev gnistan som inspirerade en hel våg av lärarstrejker runtom i landet, både i delstater kontrollerade av Demokrater och Republikaner – en våg som alltjämt fortsätter.

Robinson har helt rätt att hans politiska övertygelse inte medför en skyldighet att på något sätt ursäkta för auktoritära stater under socialismens förtecken. Men om han insisterar på vad som i praktiken utgör socialdemokratiska strategier så behöver han däremot redogöra för dess brott och misslyckanden, inklusive:

¤ De ofantliga mängder av stulna resurser, miljoner av exploaterade människor långt bort, och alla fossilbränslen som bidrog till de vinster vilka utgjorde den skattebas som fick välfärdsstaten att ticka.

¤ Den historiskt villkorade, skakiga och korrupta basen för dess framgångar (världsekonomins specifika sammansättning, storleken och stridbarheten hos arbetar- såväl som andra rörelser, det underliggande hotet från Sovjetunionen, och den kapitalistiska klassens tillfälliga medgörlighet); och

¤ Dess glidning mot nyliberala åtstramningar överallt, inklusive Bernie Sanders älskade Skandinavien, vilket bäddat den politiska terrängen för extremhögern

Vad som är ännu mer besvärligt för folk som Robinson är att de därefter också behöver förklara varför det hela, denna gången, på något sätt skulle vara annorlunda. Det finns ingen anledning att tro att en socialdemokratisk strategi ens ska ge den ”förnuftiga regering” som han hoppas ska kunna ta oss igenom vår nuvarande situation, och all anledning att tro att en sådan strategi kommer att sabotera basen för positiva reformer här och nu och samtidigt ta oss ännu längre ifrån den brytning med kapitalismen som är helt nödvändig för mänskligheten.

På 1930-talet bevittnade Rudolf Rocker med egna ögon de parlamentariska socialisternas fullständiga misslyckande, inklusive sådana jättar som Tysklands SDP: I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

I Tyskland däremot, där den måttliga falangen i form av socialdemokrati kommit till makten, körde socialismen, efter många år av tillvänjning till parlamentarismens vardagslunk, såpass fast att den blev oförmögen att genomföra någon som helst kreativ handling…

Men det är inte heller allt: Inte nog med att politisk socialism inte kunde uppbåda någon som helst ansträngning i riktning mot socialism, den hade inte ens den moraliska styrkan att hålla fast vid de framsteg som borgerlig demokrati och liberalism representerade, och överlämnade landet utan något som helst motstånd i händerna på fascismen, som slog hela arbetarrörelsen i bitar i ett enda slag.

Att motstå det falska löfte som ett övertagande av statsapparaten utgör är en livsviktig nödvändighet. Vi har inte råd att upprepa nittonhundratalets misstag, som lämnade en fåra av socialismen grundstött på nyliberalismens stränder och en annan fast besluten att omstöpa staten till att spela rollen som den allomfattande auktoritära kapitalisten.

Istället för ”en socialist på varje ämbete,” så är en mycket mer intressant och brådskande tanke en fackförening på varje arbetsplats (och i varje fängelse!). En hyresgästförening i varje bostadshus. Ett studentfack på varje skola. Ett lokalråd i varje arbetarklasskvarter. Det är det här som är byggstenarna som behövs för att vinna segrar idag, och grunden för ett framtida samhälle bortom kapitalismen och staten.

Det kommer alltid att finnas liberaler som gladeligen ställer upp som politiker och ämbetsmän från vilka vi kan vinna eftergifter. Men medan sådana opportunister är givna, så är en organiserad och stridbar arbetarklass långt ifrån en självklarhet. Det är upp till oss alla att förverkliga detta.

Inlägget Socialistiska politiker kommer inte att rädda oss dök först upp på anarkism.info.

***

(2) Den här avledningen, ”ögonbindlarna”, är också mer än bara en illusion, den är verklig, vilket gör det hela mycket svårare. Vi alieneras faktiskt från att kunna göra förändringar i våra liv, för att den makten tas ifrån oss och lyfts ut i en abstrakt sfär av parlamentarisk politik. Istället för att förändra saker tillsammans med människor i vår omgivning, sätts vi att tävla om jobb, resurser och vilken färg och form de som bestämmer över oss har på sina symboler.

***

(3) Handklovarna är minst lika smarta och verkliga. De som via partier går in i institutionerna i syfte att förändra blir snabbt själva förändrade. De måste förhålla sig till institutionernas interna dynamik, de måste kompromissa med sina ideal, och från maktens korridorer är det snart de själva som skickar polisen mot husockupanter, strejkande arbetare och ”illegala” flyktingar, eller nyttjar ekologiskt skadliga resurser som kolgruvor trots att de just kom ur miljörörelsen.

***

(4) Parlamentarismen är, i en liberal demokrati, ett så mäktigt vapen i händerna på de som har makten, att en hel ideologi vuxit fram i samklang med den, som gör att det knappast finns något större tabu än att säga att den fria individens enskilda röst är närmast att betrakta som betydelselös.

***

(5) Ibland misstolkar folk åsikten att valhandlingen är närapå meningslös med påståendet att valutgången är betydelselös. Det här är helt fel. Min individuella röst gör varken till eller från, men valutgången kan faktiskt påverka mig – ungefär som vädret. Och den som är lockad att påpeka att våra handlingar i allra högsta grad påverkar vädret – ja, det är helt sant. Men hur nyttiga har de olika miljöpartierna, eller konsumentmakt, visat sig vara på att lösa det problemet?

***

(6) Någon som tvekar på om det är meningsfullt att rösta kan ibland få svaret ”Men tänk om alla gjorde som du!” Det här är en användbar invändning – men inte för att den övertygande argumenterar för röstande, utan för att den sätter fokus på det viktiga. Det är inte (icke-)röstandet som är viktigt, utan vad vi gör för att direkt försöka förbättra vår vardag. Om en är med i radikala fack, kvartersföreningar, sociala rörelser, och deltar i organisering, direkt aktion, och så vidare, ja, då kan en välkomna den här tankegången, för om alla (eller till och med en betydande minoritet) gjorde allt detta – även inklusive potentiellt icke-röstande – då skulle vi ha ett helt annat samhälle.

***

(7) Är det svårt att tro att människor i sin vardag kan ha större och mer konkret inverkan än genom parlamentarismen? Se då exempelvis på Planka.nu, som i en given stad, med några hundra medlemmar, omedelbart förbättrar sina medlemmars tillgång till kollektivtrafiken och samtidigt använder sina resurser för att utöva påtryckningar eller påverkan på staten och allmänheten. Multiplicera gånger tusen i alla samhällets sfärer.

***

(8) Ibland säger folk till mig, när det visar sig hur liten vikt jag lägger vid valet, att jag sviker minnet av de som kämpade för att vi skulle få rösträtt till att börja med. Men då säger jag att jag tvärtom snarare bekräftar deras kamp – de röstade ju inte fram rösträtten, eller hur?

***

(9) När allt strålkastarljus riktas på de privilegierade få som påstår sig företräda oss, så är det lätt att missta parlamentarismen för sin egen orsak och verkan. Men faktum är att stora såväl som små förändringar alltid bygger på just stora eller små folkrörelser utanför parlamenten, som sedan eventuellt transplanteras dit. Val är i bästa fall en spegling av, inte en orsak för, social förändring. Att använda val för att förändra samhället är ungefär som att använda en termometer för att försöka höja temperaturen.

***

(10) Det viktiga är inte om en röstar eller inte, utan vad en gör de andra dagarna, det är då rörelser kan byggas som på ett direkt och effektfullt sätt kan förbättra vår vardag, och samtidigt staka ut riktningen mot en både radikal och långsiktig förändring där vi tar makten över alla aspekter av våra liv. Det är i vardagen vi kan bygga meningsfull alternativ infrastruktur.

***

(11) Min parlamentariska skepsis inbegriper alla partier, även om jag givetvis inte ser dem alla som exakt likadana. Ibland frågar exempelvis folk som stödjer Vänsterpartiet om jag inte tror att de gör en massa bra saker. Och jo, det vet jag att de gör – de har inhyst flyktingar i sina lokaler, tillhandahåller infrastruktur till självorganisering, ordnar folkbildning, och så vidare. Men för mig har de flesta bra saker som Vänsterpartiet och liknande partier gör väldigt lite att göra med själva det parlamentariska deltagandet, och jag tror att de resurser sådana partier besitter skulle kunna användas bättre om de var helt fokuserade på självorganisering och direkt aktion.

***

(12) Vissa menar att det är motsägelsefullt att argumentera för att valet inte är speciellt betydelsefullt – om det inte är viktigt att rösta, varför skulle det vara viktigt att inte rösta? Det är sant att valhandlingen inte är speciellt viktig. Men den tid, energi och uppmärksamhet som valjippot får är däremot viktig, för den avleder människors uppmärksamhet och tillskriver förändringspotential till symboliska handlingar. Därför kan det vara meningsfullt att göra inbrytningar i den energi som valjippot skapar, för att försöka rikta om den någon annanstans.

***

(13) Har jag i allt detta sagt åt någon att inte rösta? Nej, det skulle aldrig falla mig in. Det enda jag säger är: Varför väntar du på valet? Valet väntar inte på dig. Hur du gör med den där lappen som staten skickar ut till dig bestämmer du själv. Låt den bara inte inhängna ditt engagemang, kolonisera ditt sätt att vara politisk, och vingklippa din fantasi.

Inlägget Tretton teser om valen dök först upp på anarkism.info.

Inlägget En valfilm dök först upp på anarkism.info.

***

Årtiondena som följde Berlinmurens fall 1989 har inneburit ett historisk uppsving för direktdemokratisk, federalistisk politik bland globala sociala rörelser på en skala utan motstycke sedan början av nittonhundratalet. Från Zapatistas och Magonistas i södra Mexiko, den globala rörelsen för social rättvisa, till torgrörelserna kring Tahrirtorget, 15M, Occupy, Geziparken, och många andra runtom i världen, till Black Lives Matters, kan vi se den kraftfulla inverkan av stilen med ledarlös (eller ledarfylld), [2] autonom, direktaktionsinriktad organisering som har karaktäriserat motstånd underifrån under denna tid. Några av de grupper och individer som utgör dessa rörelser har direkt, eller indirekt, influerats av den alltjämt bestående antiauktoritära anarkistiska traditionen, vars popularitet har skjutit i höjden under de senaste årtiondena, i samklang med ett förhöjt intresse för federalistisk antikapitalistisk politik. Många andra, däremot, kom att förkasta den auktoritära kommunismens hierarkiska partipolitik inte så mycket på grund av uttrycklig ideologisk påverkan, utan snarare för att ockupationer, folkliga samlingar, och konsensusbeslutsfattande ansågs vara de mest etiskt och strategiskt riktiga formerna av kamp givet befintliga förhållanden. Så var fallet för de flesta av de argentinare som reste sig i uppror och ockuperade sina arbetsplatser samt organiserade kvartersråd i kölvattnet av finanskrisen 2001. Ur detta folkliga uppror mot nyliberalism kom uttrycket ”horisontalism” (horizontalidad). Trots att den här vaga termen har betytt delvis olika saker för olika människor, så har den generellt betecknat en form av ”ledarlöst”, autonomt, direktdemokratiskt rörelsebyggande vars anhängare ser detta som icke-ideologiskt. Sen det argentinska upproret har termen ”horisontalism” etablerat sig som den övergripande benämningen för denna formlösa varianten av direktdemokratisk organisering som tagit världen med storm.

Horisontalism och anarkism överlappar förstås i sitt förespråkande av federerad, direktdemokratisk, direktaktionsbaserad, autonom organisering. Anarkister reagerade redan långt innan östblockets fall mot de inneboende skadliga effekterna av hierarkier och auktoritärt ledarskap, och byggde samtidigt storskaliga federerade modeller av arbetares självorganisering i form av anarkosyndikalistiska fack med medlemsantal som kunde räknas i hundratusentals, eller till och med över en miljon i fallet med spanska CNT på 1930-talet. I vissa fall, som med franska CGT i början av nittonhundratalet, förespråkade fackligt aktiva anarkister även icke-sekteristiska revolutionära syndikalistiska fack som kunde samla arbetarklassen bortom politiska uppdelningar (Maitron, 1992, 326; Maura, 1975, 495). Det är knappast överraskande att många anarkister har gjort gemensam sak med de senaste årtiondenas horisontalistiska massrörelser för att försöka säkra och främja dessa rörelsers anti-auktoritära tendenser. Den tydliga närhet som finns mellan dessa två strömningar väcker vissa viktiga frågor: är horisontalism helt enkelt ett nytt namn för anarkism? Är dessa två i princip samma idé förklädd i olika historik? Givet detta stora överlapp, är det bara semantiskt smågnabb om vi insisterar på en distinktion mellan de två?

För att besvara denna fråga kommer jag att göra en distinktion mellan ”horisontalism”, som jag använder som en historiskt specifik term för att avgränsa vågen av direktdemokratiska folkliga mobiliseringar som har uppkommit de senaste decennierna, och ”horisontell”, som jag använder för en analytisk beskrivning av alla former av icke-hierarkisk aktivitet, oavsett sammanhang. När denna distinktion väl gjorts blir det uppenbart att även om anarkismen är inneboende horisontell, så är de senaste årens historiska horisontalism ett flytande fenomen som ibland främjar värden och idéer som står i strid med anarkismen, till följd av horisontalismens minimalistiska ”anti-ideologiska” ideologi. Trots att vissa anarkister, liksom andra, även har karaktäriserat anarkismen som ”anti-ideologisk”, så visar rörelsens historia att de flesta av dess förespråkare och teoretiker sett den som en fast, om än flexibel, tendens förankrad i en uppsättning anti-auktoritära principer. Detta står i skarp kontrast till den gängse postmoderna tendensen bland horisontalismens förkämpar att se denna som en formbar uppsättning praktiker frånkopplade från något specifikt politiskt centrum. Det här ”anti-ideologiska” fokuset på form över innehåll, eller med andra ord, fokuset på hur beslut tas snarare än på vad som beslutas, har skapat märkbara spänningar i samband med mer eller mindre spontan folklig horisontalism för anarkister som stödjer massorganisering och hyser hopp om de politiska öppningar som sådana rörelser medför. Eftersom horisontalismen försöker frånskilja sig från ideologi, är dess strukturer och praktiker mottagliga för riktningsförändringar åt bestämt icke-horisontella håll, såsom deltagande i parlamentariska institutioner.

Det är viktigt att klargöra att denna kritik av horisontalismens ”anti-ideologi” gäller väsentligen spontana folkrörelser där tusentals människor från alla möjliga miljöer plötsligt och för första gången börjar utöva direktdemokrati tillsammans, inte exempel som Zapatistas i södra Mexiko, vars horisontella praktiker utvecklades sakta över generationer och ofrånkomligen genomsyrades av gemensamma värderingar. När rådsstrukturer uppstår utan möjlighet till sådan stadig tillväxt och utveckling, minskar frånvaron av formell ideologi inträdeströskeln för stora grupper av inbördes isolerade, missnöjda människor, men det gör också rörelsens innehåll och riktning nyckfull. Det underförstådda horisontalistiska antagandet att horisontella beslutsfattarmekanismer i sig själva är tillräckliga för att medföra jämlika utfall står i skarp kontrast till det anarkistiska åtagandet till både horisontella praktiker och utfall fria från en hierarkisk maktdynamik. Detta visar att även om anarkismen är horisontell (i ordets analytiska snarare än historiskt specifika mening), och horisontalismen är anarkistisk (att den alltså kan tillskrivas många anarkistiska karaktärsdrag), så är horisontalism och anarkism inte identiska.

Horisontalism
I slutet av 2001 utbröt ett spontant uppror i Argentina när regeringen beslutade att frysa bankkonton för att förhindra en gryende ekonomisk kris orsakad av 90-talets IMF-drivna privatiseringar och åtstramningar. På mindre än två veckor avsatte folkliga mobiliseringar 4 olika regeringar. Mot den politiska elitens hierarkiska manövrerande organiserade sociala rörelser demokratiska kvartersråd och arbetsplatsockupationer under vägledning av principer som alltmer utkristalliserades till horisontalismen som koncept. Ockuperade arbetsplatser skapade nätverk av ömsesidig hjälp och rådsförsamlingar tog form lokalt innan de etablerade sammanlänkade direktdemokratiska organismer som vägleddes av konsensusbeslutsfattande både som en slags attityd och som fungerande praktik. Detta uppror var i allra högsta grad prefigurativt eftersom det försökte förverkliga det önskade samhället i sina vardagliga praktiker. Som Marina Sitrin (2006, 4) skriver i sin inflytelserika bok Horizontalism: Voices of Power in Argentina, så är horisontalismen ”eftersträvansvärd och ett mål, men också medlet – verktyget – för att nå detta mål.” För många var den ”mer än bara en organisationsform,” den var ”en kultur” som främjade nya känslomässiga relationer och gemenskapsbaserad solidaritet (Sitrin, 2006, 49). Denna kultur av öppenhet och förkastandet av dogmer kan till och med begränsa utkristalliseringen av horisontalism som en fast enhet, eftersom, som argentinska Colectivo Situaciones argumenterade, ”horizontalidad [inte] bör ses som en ny modell, utan innebär snarare att det inte finns några modeller…. Horizontalidad är normaliseringen av mångfald…. Risken är att horizontalidad kan tysta oss, stoppa våra frågor och bli en ideologi” (Sitrin, 2006, 55).

Redogörelserna som Sitrin samlade in från deltagarna i det argentinska upproret visar att för många var horisontalism kanske en anti-ideologisk ideologi bestående av en flytande blandning av flexibla, deltagande, icke-dogmatiska värden och praktiker orienterade kring konsensus, federalism och självförvaltning. Dessa attityder uppstod emellertid i ett antal olika grupper och rörelser långt innan de började associeras med termen ”horisontalism”. I Unruly Equality: U. S. Anarchism in the 20th Century, visar Andrew Cornell (2016) hur de diffusa kvarlevorna av tidig nittonhundratalsanarkism, som alltmer genomsyrades av pacifism och var högsta mode på 40- och 50-talet

tillhandahöll teorier, värden, taktiker och organisationsformer som aktivister i antikrigs-, kontrakultur-, och feministrörelsen plockade upp [under de följande årtiondena]; dessa massrörelser radikaliserade i sin tur hundratusentals människor, varav en del antog anarkismen som sin ideologiska utsiktshorisont.

Omintetgörandet av den amerikanska anarkistiska rörelsen i mitten av århundradet och det kalla krigets polarisering ledde många amerikanska anarkister till att experimentera med nya taktiker och strategier. Detta inkluderade konsensus, som första gången användes av amerikanska anarkister i den radikala antikrigsorganisationen Peacemakers i slutet av 1940-talet (Cornell, 2016, 180-181). Över ett årtionde senare introducerades konsensus i medborgarrättsorganisationen Student Nonviolent Coordinating Committee (SNCC) av Peacemakers-aktivisten James Lawson (Cornell, 2016, 229; Carmichael, 2003, 300). Detta inflytande fördes vidare till Students for a Democratic Society (SDS) och andra grupper på 1970- och 1980-talet där New Hampshire Clamshell Alliance var bland de första att använda spokecouncil-modellen¹ och vängrupper i rörelsen mot kärnkraft, feministiska cirklar för medvetandegörande experimenterade med icke-hierarkisk organisering, och Movement for a New Society (MNS) införlivade kväkarnas konsensusmetoder (Farrell, 1997, 241; Anarcho-Feminism, 1997; Cornell, 2011). Under samma årtionden spelade liknande tendenser en roll i Europa inom delar av den feministiska rörelsen, kärnkraftsmotståndet samt inom den autonoma rörelsen (Katsiaficas, 1997). Den tradition som dessa grupper utformade anammades av efterföljande grupper som den direktaktionsbaserade AIDS-aktivismgruppen ACT UP, den radikala miljögruppen Earth First!, Food Not Bombs, och andra som deltog i rörelsen för global rättvisa vid 2000-talets början (Gould, 2009; Wall, 2002; McHenry, 2012). Torgrörelser som den arabiska våren, 15M, Occupy, Geziparken, Nuit Debout och andra var delvis ett omtag av råd, spokescouncil-modellen, vängrupper och direktaktion från den globala rättviserörelsen, orienterade mot en specifik geografisk plats i form av torget. Andra har influerats av rhizomatisk organisering framlagd av Gilles Deleuze och Felix Guattari (1987; Chalcraft, 2012; Anderson 2013). Medan de specifika praktikerna som dessa grupper och rörelser anammade varierade,

så står deras fokus på överläggningar, konsensus-byggande, individuellt deltagande, mångfald, nya teknologier, och kreativt engagemang som en medveten motpol till doktrinära och hierarkiska modeller av mobilisering, politisk och religiös sekterism, polariserande debatter om nationell identitet och till och med representativa former av demokrati.(Anderson, 2013, 154)

Horisontalistiskt motstånd mot representativ demokrati visar sig vanligtvis i form av konsensusbeslutsfattande. Snarare än att formulera ett förslag och helt enkelt bemöda sig om att samla tillräckligt med röster för att forcera igenom det, så kräver konsensus att deltagare tar allvarlig hänsyn till minoriteters ståndpunkter och anpassar förslag till deras situation. Tanken är inte att alla måste vara överens hela tiden (halmgubbe-bilden av konsensus), utan snarare att majoriteten tvingas göra eftergifter till minoriteten och, för att gruppen ska fungera, så måste minoriteten vänja sig vid tanken att tolerera beslut som den anser inte är ideala. Konsensus strävar inte bara efter att främja en formell praktik där förslag tillfredsställer minoriteten utan, mer djupgående, också efter att skapa en känsla av enighet inom gruppen och en kultur av omtanke som annars lätt trängs undan i jakten på en majoritet vid omröstning. Denna form av beslutsfattande fungerar bäst när alla medlemmar i en grupp har en känsla av ett underliggande gemensamt syfte. När de inte har det stannar processen upp. Occupy Wall Street tillämpade exempelvis modifierad konsensus där samstämmighet bara krävdes bland 90% snarare än 100% för att därmed ge lite andrum vid sådana tillfällen. Det krävs trots detta bara 11% för att stänga ner en handlingsplan som stöds av 89% när mötesdeltagarna jobbar utefter ömsesidigt motstridiga syften. Occupy Wall Street och många av de andra torgrörelserna stötte på sådana problem när de spontant införlivade tusentals slumpmässiga individer i sina beslutsfattarprocesser. Även när konsensus utövas av en sammansvetsad grupp med ett gemensamt syfte så har metoden en inneboende tendens mot att bevara status quo genom att göra det svårare att få igenom ett förslag eller en resolution. Som George Lakey från Movement for a New Society påpekade, så kan konsensus ”vara en konservativ kraft, som undergräver möjligheterna för organisatorisk förändring” (Cornell, 2011, 47). Det är tydligt att konsensus bär med sig en rad fallgropar, men det gör även majoritetsröstande. I slutändan är det väldigt svårt att navigera sig igenom konflikter, och det är av denna anledning som anarkister lägger stor vikt vid frivilliga sammanslutningar (och därför också möjligheten att frivilligt gå isär). Ibland är den enda lösningen att två grupper går skilda vägar, snarare än att de tvingas samexistera.

Många av horisontalismens mest uttalade förespråkare ser den som medel och mål sammanfogade till en enhetlig uppsättning praktiker och värden. Från det perspektivet så besjälar värdena praktiken, som i sin tur förändras när de möter på varierande omständigheter. Horisontalismens fientliga inställning till ”dogma” tillåter i sin tur värden att anpassa sig till människornas behov allteftersom rörelsens sammanhang genomgår förändringar. Horisontalismens ”icke-ideologiska”, ”apolitiska” fokus på form, praktik och omedelbar problemlösning istället för storskaliga ”sekteristiska” konflikter har tillfört denna historiskt specifika tendens en flyttbarhet och anpassningsförmåga som har tillåtit den att frodas i så olika miljöer som grekisk landsbygd, nedre Manhattan, Istanbul och Hong Kong. Föga förvånande har den politik som burit upp horisontalismen varierat drastiskt. Detta är oproblematiskt om en inte har ett fördefinierat mål; om en ansluter sig till den liberala hållningen som jag har refererat till på annat håll som ”utfallsneutralitet” (Bray, 2014). Men anarkism har alltid handlat om mycket mer än direkt demokrati; det är en revolutionär socialistisk ideologi grundad i en politik som vänder sig mot all dominans och ett främjande av icke-hierarkisk praktik.

Anarkism och horisontalism
Anarkistiska reaktioner på den folkliga horisontalismens framväxt har varierat från upprymdhet till avsky, med många någonstans där emellan. De som varit mer eller mindre entusiastiska har sett horisontalistiska rörelser som ett tillfälle att propagera för icke-hierarkisk politik på en masskala, medan kritiker har sett dem som ett svek gentemot verkligt horisontella principer, speciellt när sådana rörelser har omfamnat elektoralism. Det finns en rad av anarkistiska svar på horisontalism, som exemplen nedan från Spanien, USA och Turkiet kommer att visa.

Den federalism [3] som både anarkismen och horisontalismen delar kan spåras till sjuttonhundratalet. Även om den går att hitta ännu längre tillbaka i tiden, så är det rimligt att inom ramarna för socialismens historia börja just med inflytandet från den diktatoriska Jakobinska ”dygdens republik” under franska revolutionen, som banade vägen för element av centralplanering såväl som modern värnplikt. Under de följande årtiondena var den europeiska republikanska rörelsen splittrad mellan Jakobiner och deras sympatisörer som drömde om ett förnyat ”terrorvälde” och federalistiska republikaner som var förskräckta av den centraliserade auktoritetens blodiga konsekvenser, även i republikanska händer, och istället förespråkade lokal och regional autonomi.

Föga förvånande började många anhängare av Proudhons och Bakunins anti-auktoritära verk sin politiska bana som federalistiska republikaner, medan många marxister har hyllat Jakobinernas diktatur som en försmak av den proletära diktatur de önskade och förutsåg. (Zimmer, 2015, 73; Esenwein, 1989, 16–17; Maura, 1975, 68; Toledo and Biondi, 2010, 365; Lenin, 1975; Mayer, 1999)

Anarkister vidareutvecklade det federalistiska republikanska motståndet mot centralisering genom att arbeta fram en kritik av staten, vare sig denna var federalistisk eller centraliserad, och genom att utveckla metoder för kamp och självorganisering som speglade den värld de sökte skapa. De flesta marxister avvisar tanken på att något som ens påminner om kommunism kan genomdrivas i ett kapitalistiskt samhälle och drar därmed slutsatsen att formen som organisationen eller partiet antar bara är av instrumentell betydelse. För Marxist-Leninister, till exempel, utgör detta i huvudsak inställningen att det är acceptabelt för ett avantgarde-parti att handla i proletariatets intresse – att handla som proletariatet antas ha handlat om de redan uppnått full klassmedvetenhet – så länge som samma slutresultat i form av kommunism tids nog uppnås (vilket, förstås, aldrig blev fallet). För anarkister däremot är ett potentiellt framtida samhälle ofrånkomligen en reflektion av de värden, principer och praktiker som låg till grund för dess skapande.

För att förstå hur anarkister har försökt att omvandla denna idé till prefigurativ praktik är det viktigt att skilja mellan det David Graeber (2002) och andra har refererat till som ”anarkism med stort A” och ”anarkism med litet a”. Även om skillnaden mellan dessa två ofta överdrivs väldigt mycket, så kan distinktionen hjälpa oss att identifiera kopplingen mellan konsensus- och majoritetsbeslutsfattande och de överlappande områden som finns mellan anarkism och horisontalism. Anarkisterna som Graeber refererar till som ”anarkister med stort A” är influerade av den klassiska anarkismens arv (från cirka 1860-talet till 1940) på ett mycket mer självmedvetet sätt. De tenderar att lägga fokus på byggandet av stora federalistiska organisationer, som anarkosyndikalistiska fackföreningar, som använder sig av majoritetsomröstningar och har ett stort fokus på klasskamp och massmotstånd. Historiskt har sådana organisationer drivits genom att federera lokala fackföreningar eller politiska grupper i regionala, nationella och till och med internationella organ som använder sig av majoritetsomröstningar genomförda av delegater som har tydliga mandat och kan återkallas. I motsats till parlamentarisk demokrati där valda företrädare bestämmer å sina väljares vägnar, så har anarkistiska delegater enbart befogenhet att uttrycka sin lokala fackförenings eller grupps ståndpunkt. Den ”stiftande” makten stannar därmed på basnivån samtidigt som den kollektiva självförvaltningen tillåts skala upp. Detta innebär inte att sådana system blir hierarkiska, utan snarare att lokalt förankrade beslutsfattande organ kan samordna över stora regioner. På sistone har konsensus i så stor utsträckning genomsyrat vissa horisontalistiska/anarkistiska cirklar att vissa inte inser att historiskt sett så har en majoritet av anarkister tillämpat majoritetsomröstningar.

Anarkisterna som Graeber refererade till som ”anarkister med litet a” är generellt de vars anarkism vuxit ur de antiauktoritära och kontrakulturella strömningarna under kalla kriget, snarare än ur ”klassisk” anarkism. De tenderar skapa mindre, inte lika formellt strukturerade grupper och kollektiv som utgår från konsensus, interagerar med en mer kontrakulturell miljö, och fokuserar inte främst på klasspolitik utan exempelvis miljökamper eller feminism. Anarkistiska kollektiv ”med litet a” är i huvudsak exempel på småskalig horisontalism som ingjutits med anarkistisk politik. Detta är inte speciellt förvånande eftersom både horisontalism och ”anarkism med litet a” vuxit fram ur samma konstellation av efterkrigstidens icke-hierarkiska, konsensusbaserade grupper som diskuterats ovan, och ”anarkister med litet a” förekommit bland de framträdande organisatörerna i många av de senaste uttrycken av folklig horisontalism. Detta visar att horisontalism till viss del växte fram ur vissa anarkistiska tendenser. De går dock skilda vägar när horisontalistisk praktik frånskiljs antiauktoritär politik. En del anarkister förkastade förstås till slut de horisontalistiska rörelser som de själva hjälpt till att skapa eftersom dessa rörelser påstods ha glidit för långt i en populistisk och/eller reformistisk riktning bort från de mer avsiktliga och radikala uttryck som en del av deras tidiga organisatörer hade tänkt sig. Men ändå har de anarkister som förespråkar deltagande i massrörelser (vare sig de är anarkister med litet eller stort a) fortsatt att spela viktiga roller i horisontalistiska rörelser eftersom de ser dem som tillfällen att propagera för element av anarkistisk politik på en masskala.

Jag var onekligen själv bland de som anslöt till Occupy Wall Street for att hjälpa till att utveckla rörelsens icke-hierarkiska agenda och ingjuta ett mer anarkistiskt innehåll i rörelsen samtidigt som dess folkliga dragningskraft bevarades. Jag argumenterade för ett sådant tillvägagångssätt i min bok Translating Anarchy: The Anarchism of Occupy Wall Street där jag dokumenterade att 72% av OWS-organisatörerna i New York City gav uttryck för en explicit eller implicit anarkistisk politik (Bray, 2013). För dessa anarkister eller anarkistiskt orienterade organisatörer, och deras motsvarigheter i andra rörelser, så är den horisontalistiska rörelsen en bred och dynamisk plats där folkliga kamper kan interagera med revolutionär politik, och i idealfallet skifta inriktning genom ett sådant utbyte. Sådana kamper är möjligheter för anarkister att återta demokratins fallna mantel och angripa det de anser vara de hierarkiska, kapitalistiska regeringarnas bedrägeri. I USA har anarkister exempelvis haft några av sina största framgångar i att vinna över liberaler och folk i politikens mittenfåra genom att argumentera att icke-hierarkisk direktdemokrati är den enda sanna demokratin. I ett land där demokratins ideal, om än inte den verkliga praktiken, är universellt aktat, kan sådana argument slå an en folklig sträng.

Ändå har inte alla anarkister varit lika förtjusta i torgrörelserna. Vissa anarkister förkastade Occupy antingen för att deras lokala läger verkligen var reformistiskt (de olika Occupy-lägrens politik varierade mycket) eller för att de var motståndare till folklig politik som inte var uttryckligen anarkistisk (Bray, 2013, 168). I Spanien, till exempel, så både stödde och deltog många anarkister i 15M rörelsen av liknande anledningar som anarkisterna i Occupy, men ett betydligt antal höll tillbaka helhjärtat stöd eftersom de ansåg rörelsen vara reformistisk (Taibo, 2011; 2014). Även när några av de anarkistiska facken ville stödja någon 15M-marsch, till exempel, så var de frustrerade över rörelsens vägran att låta fack och partier marschera med sina flaggor, något som hade sitt ursprung i 15Ms önskan om att förbli ”icke-sekteristiskt”.

En annan intressant aspekt i förhållandet mellan 15M och de spanska anarkisterna är att de generellt sett inte försöker återvinna ”demokratins” mantel från de politiska partierna och myndigheterna. Till exempel går en populär 15M-ramsa ”De kallar det demokrati, och det är det inte.” En gång marscherade jag nära en grupp anarkister som istället sarkastiskt ropade ”De kallar det demokrati, och det är det!” Här blir ramsans syfte att övertyga lyssnare att korruptionen och folkföraktet som personifierar regeringen är en inneboende del av dess natur. Från ett anarkistiskt perspektiv så är detta vad parlamentarisk ”demokrati” är och alltid kommer att vara. Detta härstammar delvis från den utbredda associationen mellan den parlamentariska post-Franco regimen och termen ”demokrati”. För många spanjorer är den regering som haft makten sedan 1970-talet ”la democracia”, och därför har termen en mer specifik betydelse än i USA, där det förstås mer som en egalitär beslutsfattarmetod som regeringsmakten påstås förkroppsliga i någon mening.

2013 publicerade spanska Grupos Anarquistas Coordinados (Koordinerade Anarkistiska Grupper) en liten bok som kallades Contra la democracia (Mot demokratin). Boken skapade rejäl uppståndelse i Spanien i december 2014, då den citerades som bevismaterial när 11 personer från Spanien, Italien, Uruguay och Österrike arresterades i Katalonien och Madrid och anklagades för att tillhöra vad staten hävdade vara ”en anarkistisk terroristorganisation” skyldig till ”flera bombattentat” (Katalanska Polisen, 2014). I det som blev känt som Operation Pandora hölls sju av de ursprungliga elva kvar anklagade för terrorism, bland annat för att de hade e-mejlkonton på ”Riseup”, ägde kopior av Contra al democracia, och hade en behållare gas som används vid camping i sin ägo när de arresterades. Den chilenske anarkisten Francisco Javier Solar, som tillsammans med en annan chilenare, Mónica Caballero, till slut dömdes för bombningen av Pilar Basilica i Zaragoza 2013, förnekade anklagelser om att vara en av textens huvudförfattare (Pérez, 2016).

Givet den vikt som myndigheterna fäste vid denna text skulle en kunna tro att den är en blodtörstig manual för bombtillverkning, men i själva verket är det bara en historisk analys och kritik av demokrati. Bokens inledning avslutas med påståendet att ”Om vi tror på att demokrati är frihet så kommer vi aldrig sluta vara slavar. Vi kommer att avslöja denna stora lögn! Vi kommer att bygga anarki” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 8). Senare, i bokens enda hänvisning till 15M, kritiserar texten rörelsen för att den ”ber om parlamentariska reformer som gynnar de små politiska partierna … den förespråkar medborgarism (ciudadanismo) som ideologi; en ’demokratisering’ av polisen … [och] total pacificering av konflikter genom medling och delegation via en kår av socialtjänstemän” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 68). Men trots denna kritik av ”democracia” och 15M är författarna till texten inte motståndare till all direktdemokratisk organisering. De förespråkar bildandet av nätverk av sociala center, fria skolor, och andra organ för ”byggandet av ett nytt samhälle som har kapaciteten till fri självförvaltning (den enda verkliga mening som termen ’demokrati’ skulle kunna ha) …” (Grupos Anarquistas Coordinados, 2013, 66). Det här är förstås precis vad anarkister som propagerar för verklig direktdemokrati har i åtanke. Contra la democracia visar oss att trots att många anarkister i Spanien och på andra håll har väldigt snarlika visioner av framtida självförvaltning i ett postkapitalistiskt samhälle så finner vissa det strategiskt användbart att slåss för att återta termen ”demokrati” medan andra försöker att förkasta den för gott.

Mycket av den motvilja som anarkister har uttryckt i relation till deltagande i spanska 15M och andra rörelser har att göra med den förhärskande tendensen att horisontalistiska massrörelser kanaliseras till icke-horisontell parlamentarisk politik. Den representativa maktens lockelse är så stark att trots att rörelser i ett tidigt skede kan utropa ”¡Que se vayan todos!” (”Bort med dem allihop!”) i Argentina eller ”¡Que no nos represent!” (”De representerar inte oss!”) i Spanien, så omvandlas sådana slogans ofta till uppmaningar att horisontalismen ska utvidgas till maktens korridorer genom valsedeln. Sådana argument kläs ofta i termer av perspektivet att efter den inledande vågen av protester har höjt medvetandet i en viss fråga, så krävs det en övergång till det ”allvarliga arbetet att genomföra konkreta förändringar” genom att regera. I Spanien var Podemos (Vi kan) det mest betydelsefulla partiet som växte fram ur 15M, och partiet bildade valkoalitioner med andra liknande partier och plattformar som Barcelona en Comú (Gemensamt Barcelona) och Ganemos Madrid (Låt oss vinna Madrid) som söker propagera för ”demokratisk municipalism” och skapandet av politiska strukturer som är ”demokratiska, horisontella, inkluderande, och deltagande …” (Ganemos Madrid, 2016). Partiets retorik är full av horisontalistiska referenser till ”autonomi” och ”autogestión” (självförvaltning). De hävdar i huvudsak att de kopplar samman det horisontalistiska rådslagets anda med den beklagliga ”nödvändigheten” att ta makten inom institutionerna. De omfamnar dessutom fullt ut horisontalismens antagonism mot formell ideologi genom att avvisa vänster/höger binären och avhålla sig ifrån vänsterns sedvanliga accessoarer. Men inom ett år hade Podemos redan drastiskt förändrat sin plattform för att tillgodose mittenröster, och alienerade därmed ett antal av de ledande aktivister inom partiet som låg längst till vänster, som också senare avgick (”Spain’s Poll-Topping”, 2014; Hedgecoe, 2016). Efter valet 2016 tillkännagav Podemos ledare Pablo Iglesias att det var dags för hans okonventionella horisontalistiska parti att bli ”normaliserat”, och gå in i en fas ”av välbehövlig konventionell politik”. Han gick till och med så långt som att hävda att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn” (Rios, 2016).

Turkiska anarkister formulerade också kritik av horisontalism. När ockupationsrörelsen i Geziparken på Taksimtorget i Istanbul utvecklades delade den turkiska anarkistiska organisationen Devrimci Anarsist Faaliyet (Revolutionär Anarkistisk Aktion, DAF) ut hundratals kopior av en pamflett de hade skrivit som hette ”En anarkistisk kritik av ’Occupy’ som ’de 99 procentens’ aktivitet” Pamfletten försökte diagnostisera vad gruppen uppfattade som Occupys reformism och avpolitisering. Den hävdade att Occupys taktik hade ”klätts i en frihetlig diskurs men [är] långt, långt ifrån att praktisera den …” och att rörelsen istället, i deras ögon, tenderade att ”förtära koncept som ockupation, direktdemokrati, frihet, handling, osv.” Pamfletten innehåller en hel del insiktsfull kritik av Occupy, men vissa element av författarnas analys lider av det extrema avstånd som skiljer dem från händelserna. Vid ett möte med några av pamflettens författare flera år senare, i DAFs lokaler i Istanbul, hade jag tillfälle att svara på deras frågor och klargöra några missuppfattningar som de och många andra utvecklat om Occupy Wall Street genom pressen, och prata om anarkistiska organisatörers centrala roll. Men kärnan av deras kritik om den felaktiga appliceringen av frihetliga principer stämde för många (om inte de flesta) Occupyläger och horisontalistiska rörelser generellt sett. Trots DAFs närvaro och pamfletten, skedde också parlamentariska spinoffs i rörelsen kring Geziparken, såsom exempelvis Gezipartiet. I ett försök att vara troget rörelsens horisontalism, hävdade partiet att dess ledare bara skulle agera som ”talespersoner” (”Officiella Gezipartiet”, 2013).

En liknande utveckling skulle säkerligen ha skett under Occupyrörelsen i USA om det inte vore för tvåpartisystemets begränsande struktur. Men flera år senare kampanjade många tidigare Occupyaktivister för Bernie Sanders i dennes misslyckade försök att bli nominerad som Demokraternas presidentkandidat i primärvalen. Visserligen var många av de som deltog i Occupy innan de stödde Sanders helt enkelt vänsterfolk som hoppar mellan än det ena och än det andra uttrycket för vänsterpopulism utan någon starkare hängivenhet till (eller ofta direkt kunskap om) horisontalism. Andra däremot försökte argumentera för att Sanderskampanjen var en förlängning av Occupy. Det här tog sig tydligast uttryck i en artikel med namnet ”Ockupera Partiet” från kollektivet Not An Alternative som uppmanade tidigare Occupydeltagare att ta sig an kampanjen ”som vilken gata eller park som helst och ockupera den” (Not An Alternative, 2016). I den pragmatiska populismens namn försökte denna artikel dränera termen ”occupy” på all koppling till direktaktion, direktdemokrati, ”ledarlöshet,” och revolutionär politik för att övertyga läsare att den kan användas som ett käckt slagord för att låta sig dras med i en personlighetskult som utvecklats kring en måttfull socialdemokrat som försökte nästla sig in i ett stratifierat kapitalistiskt politiskt parti. Från ett anarkistiskt perspektiv är parker och gator del av en terräng som kan ockuperas eftersom icke-hierarkisk, direktaktionsbaserad politik kan överföras till dem. Att arbeta inom politiska partier, speciellt sådana som Demokraterna, kräver att en kastar ut sådana praktiker och införlivar sig själv i partistrukturen. Som organisatören Andrew Flood (2014) från irländska Workers Solidarity Movement hävdar i sin text ”An anarchist critique of horisontalism,” förser ”horisontalism [som är] utan en vision och metod för revolution helt enkelt protestboskap bakom vilken en regering kan bytas ut mot en annan.” Faktum är att många organisatörer fientligt inställda till horisontell organisering har varit villiga att tillfälligt godta horisontalistiska rörelsers direktdemokratiska ”nycker” och bida sin tid i väntan på tillfällen att omvandla folkliga omvälvningar till ”protestboskap” för reformistiska mål förklädda i upprorets bildspråk.

Slutsats
Debatter om valdeltagande i horisontalistiska rörelser är bara den senaste omgången av en konflikt som pågått inom den bredare socialistiska rörelsen sedan artonhundratalet. Även om han ändrade sin position ett antal gånger, så har konflikter om valdeltagande rasat ända sedan Proudhon propagerade valbojkott 1857 som svar på Napoleon den tredjes auktoritära politik (Graham, 2015, 62). Historiskt har anarkister motsatt sig parlamentariskt deltagande av olika skäl, inklusive deras motstånd mot representationens hierarkiska natur, förkastandet av den socialdemokratiska idén att det är möjligt att rösta bort kapitalismen (ett mål som socialdemokrater till slut övergav), och deras argumentation att, som Mikhail Bakunin uttryckte det, ”arbetarrepresentanter, transplanterade in i en borgerlig miljö … kommer upphöra att vara arbetare och, då de blivit statsmän, bli … kanske till och med mer borgerliga än borgarna själva” (citerad i Graham, 2015, 116).

1979 försökte en grupp tyska radikaler kringgå uppdelningen mellan socialistiska arbetarpartier och anarkistiskt förkastande av parlamentarismen genom att skapa ett icke-hierarkiskt ”antiparti” som skulle fungera baserat på konsensus och rotera representanter för att bevara sitt engagemang för direktdemokrati. Detta försök att pressa in horisontalism i parlamentarisk kostym kallades Gröna Partiet. Trots de bästa avsikterna visade sig interna konflikter och ”realistiska” krav på ”pragmatism” förödande när partiet väl hamnade i parlamentet. Inom mindre än ett årtionde hade det helt enkelt blivit ännu ett vänsterparti (Katsiaficas, 1997, 205-208).

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung. Som Michael Freedens (1996) arbete antyder, skiftar horisontalismens innebörd beroende på dess politiska innehåll. Från ett anarkistiskt perspektiv illustrerar detta värdet av anarkismens holistiska analys av hur olika former av förtryck hänger samman och hur former för självorganisering hänger ihop med sina politiska utfall. Medan de skiljde sig åt i detaljerna, så har anarkister från Mikhail Bakunin till Errico Malatesta, från Nestor Makhno till grundarna av Federación Anarquista Ibérica (FAI) i Spanien varit överens om behovet för anarkister att kollektivt engagera sig i massrörelser och sprida sina genuint horisontella politiska visioner.

Fotnoter till texten
[1]. Jag skulle vilja tacka Stephen Roblin, Deric Shannon, Miguel Pérez, Özgür Oktay och Yesenia Barragan för deras insiktsfulla feedback och användbara information.

[2]. Med ”ledarlös” menar Occupy och andra egentligen frånvaron av institutionaliserad ledarskap, inte frånvaron av människor som leder. Därför skiftade vissa till termen ”ledarfylld” som underförstått innebär att vem som helst kan bli en ledare inom horisontalistiska rörelser, helt enkelt genom att engagera sig i dem.

[3]. Jag använder termerna ”federal” och ”federalism” för att referera till någotsånär decentraliserade organisationsformer. Anarkistiskt användande av termen ”federation” eller ”konfederation” då de beskriver sina organisationer, exempelvis Fédération Anarchiste i Frankrike och Belgien eller Confederación Nacional del Trabajo i Spanien så innebär det synnerligen en högre grad av decentralisering än de federala stater som förespråkas av federalistiska republikaner. Det finns däri ändå en gemensam tendens.

Översättarnas egna noteringar
1) Spokescouncil är en speciell typ av rådslag för vängrupper. Spoke kommer från engelskans ”eker” som i ett cykelhjul. Mötet går till som så att vängrupperna formar en cirkel, och varje grupps talesperson (spoke) sitter framför gruppen, inåt mot cirkeln (se bild nedan).

Referenser
För alla referenser hänvisas till originalartikeln.

Inlägget Horisontalism dök först upp på anarkism.info.

Med jämna mellanrum brukar det blossa upp debatt i utomparlamentariska kretsar, om hur organisationer och rörelser bäst bör förhålla sig till parlamentarismen i allmänhet och specifika politiska partier i synnerhet. Dessa diskussioner brukar inte befinna sig i ett politiskt vakuum, utan kommer oftast när det politiska läget, som det cykliskt brukar göra, når ett visst skede – det skede där en parlamentarisk rörelse får nytt liv efter en tids stagnation eller rentav pinsam neoliberalism, samtidigt som en brist på utomparlamentariska öppningar och framgångar upplevs.

En sådan diskussion pågår just nu i bland annat Storbritannien, där Jeremy Corbyn har lyckats få cynikerna att tro på jultomten igen. En grupp som på ett ganska bra sätt personifierar den debatten är Plan C, som beskriver sig som en del av den frihetliga vänstern och bland sina medlemmar omfattar en rad skilda synpunkter i frågan. I en serie artiklar på sin hemsida har Plan C fört en debatt som tycks lika mycket vara ämnad att klargöra organisationens egna interna konfliktlinjer på det här ämnet som att belysa situationen för utomstående.

Debatten i sig är inget nytt, och berör långt ifrån bara situationen i Storbritannien, med en del färska misslyckanden som exempelvis grekiska Syriza, eller rörelser i bland annat Spanien och Italien som än så länge inte gått in i väggen. På så sätt hade en diskussion om parlamentarism kunnat ta avstamp även i något av dessa länder, och i själva verket är den brittiska situationen kanske den minst intressanta eftersom den är den minst förankrade i sociala rörelser, men å andra sidan klargör det här i alla fall en del av de grundläggande problemen med parlamentarismens lockelse.

I den mån diskussionen handlar om hur en frihetlig rörelse eller organisation kan hantera Labour eller något liknande parti vid makten är det en välkommen sådan, en diskussion som kontinuerligt behöver föras om de omständigheter som kan påverka oss och presentera olika öppningar eller begränsningar. Men det är sällan som diskussionen brukar stanna vid det, och det finns ofta aspekter av den som medvetet eller omedvetet kan underminera frihetlig organisering om inte utgångspunkten för den är tydligt definierad.

De texter som Plan C har publicerat i ämnet varierar, från de som på ett ganska ogenerat sätt öppnar för nära relationer med Labour, till de som varnar att det är en återvändsgränd. Bland de förra känns en hel del symptom igen från andra sammanhang då politiska partier plötsligt blivit trendiga igen; den roll som den utomparlamentariska rörelsen spelar i processen bedöms som orimligt stor; den radikalitet som partiet i praktiken representerar överdrivs; det sker försök att återfinna ett slags mytiskt förflutet som gått förlorat; och så vidare. Det här slår an några av de huvudsakliga invändningarna mot parlamentarisk politik.

Den ”gräsrotsrörelse” som Corbynismen bygger upp är inte en rörelse som självständigt kan driva politik, som har en egen politisk identitet, utan mer av en gräsrotsbaserad valmaskin. Det blir ett verktyg för ett partipolitiskt ändamål, istället för att lokalisera kamperna där de faktiskt utspelar sig – i vår vardag, i våra kvarter, på våra arbetsplatser samt på gator och torg. Vid en valvinst är det inte rörelsen, utan partiet som får makten eller politiskt inflytande. Det här är en oerhört alienerande form av politik.

En valsmaskin kräver också en oerhörd massa resurser i anspråk – resurser som vid en valförlust i princip är bortkastade, och svårligen kanaliseras om till verklig kamp. Parlamentarisk politik är därför även oerhört ineffektiv; den kräver stora resurser för att överhuvudtaget spela någon roll; enskildas eller lokala gemenskapers åsikter filtreras genom lager av särintressen, byråkrater och byråkrati; och är även om de når fram ofta månader eller år av politiska processer från att få verklig effekt.

Om vi istället själva använder den makten, med utgångspunkt direkt i våra vardagliga sammanhang och direkt för våra egna intressen, så kan även en liten gemenskap utföra stordåd som politiker och allehanda experter säger att vi inte klarar av, som exempelvis när cirka 300 boende i Parkdale, Toronto, lyckades besegra ett storbolag och slå tillbaka hyreshöjningar.

Att på det här sättet bygga organiseringen kring lokal direkt aktion är inte bara oerhört effektivt, det bygger också upp en infrastruktur som inte står och faller med politiska partier och enskilda räddare, utan som oavsett utgången i en enskild konflikt utgör grunden för fortsatta kamper. En infrastruktur som dessutom redan i denna kamp ger en ledtråd om det samhälle vi vill bygga: Ett där det är vi själva som bestämmer över våra liv. Det är en slags prefigurativ process – en organisering som förebådar vad vi vill strävar mot på större skala.

Många gånger kommer de förhoppningar som människor hyser rejält på skam när de partier de stödjer väl kommer till makten. Ju radikalare förhoppningar, desto sannare tenderar detta att vara. Det här beror på att partipolitiken bara är en del av en större apparat – staten – och utsätts för en rad lokala såväl som globala institutionella påtryckningar. Parlamentariska aktörer måste bete sig ”ansvarsfullt” inför dessa institutioner, såväl som inför de stora finansiella intressena, på vilkas välvilja partiets förmåga att utöva politisk makt helt beror. Partiets intresse avviker därför inte bara från människornas för att partiet omöjligtvis kan veta vad alla vill, utan för att det som politiskt parti av strukturella skäl har skilda intressen från vanliga människor.

Det här försvåras ännu mer av den roll som media spelar, i egenskap av megafon för starka finansiella och institutionella intressen. Mediedrev tenderar att vara en av många taktiker för att rätta in bångstyriga partier i ledet. Inte sällan resulterar detta i en splittring mellan de gräsrötter som röstar fram partiet och partiet självt – en splittring som ofta är resultatet av en medveten institutionell strategi. Splittras inte rörelsen, så är det radikala parlamentariska partiet likväl ett perfekt sätt att medla mellan institutionerna och ”okontrollerbara” element, som partiet då tvingas pacificera. Den parlamentariska avradikaliseringen av själva partiet på dess väg mot makten är också något vi kan se hända framför våra ögon, som Anarchist Federation nämner i ett svar till Plan C angående just Corbyn.

Tyvärr faller historiska exempel på allt detta ofta snabbt i glömska. Alla är idag medvetna om den neoliberala väg som Labour, liksom de flesta andra socialdemokratiska partier, av nödvändighet vandrat under lång tid. Mot detta ställer dagens Corbynister ett förflutet som partiet ska kunna återvända till. Ett resonemang som missar poängen att något sådant är strukturellt omöjligt – den situation som rådde under efterkrigstidens glada Keynesianska uppsving råder inte idag. Labours efterkrigshistoria har dessutom inte bara byggts på klassfred och en lokalt gynnsam situation baserad på globala orättvisor, utan också på öppna angrepp mot de delar av arbetarklassen som inte ville foga sig, som exempelvis när strejker bland hamnarbetare slogs ner, ibland med militärens hjälp, åren 1945-52.

Några av Plan Cs mer kritiska skribenter i frågan (ex här) för ett liknande resonemang, om omöjligheten att använda nationalstaten för emancipatoriska projekt, och om vikten att skilja på ”statsmannaskap” och politik i dess verkliga mening, det vill säga när vi själva – tillsammans – agerar för att förändra vår situation, i våra vardagliga sammanhang. De har också helt rätt i att lockelsen för enkla parlamentariska lösningar inte är ett alternativ till att långsamt och tålmodigt bygga organisering med utgångspunkt i radikala fackföreningar, solidaritetsnätverk, sociala center, allmänningar och andra strukturer av socialt omhändertagande och social omvandling.

Men latent även i dessa kritiska resonemang finns en ambivalens, som exempelvis manifesterar sig i en vägran att besvara frågan ”elektoralism eller ej”. En vilja att ändå se detta statsmannaskap som en arena som tillsammans med andra kan ”överbestämma” – det vill säga vara en av många aktiva agenter för – radikal social förändring. Jag tror att det här är ett misstag, om slutsatsen från detta blir att parlamentarismen därför kan vara något att aktivt delta i, eller ses som ett komplement istället för ett problem. Som vi redan sett så fungerar inte parlamentarismen som en neutral spelplan där radikalt inflytande oproblematiskt kan göra entré, utan som en kontraproduktiv medlingsinstans som inte bara begränsar det direkt parlamentariska projektet – det parlamentariska partiet – utan också de organisationer och gemenskaper som strukturellt eller emotionellt knyter an till det.

Det är inte alls ovanligt att radikala sociala rörelser fått mer gjort under en högerregering de är i opposition mot än under en vänster/mitten regering som de är allierade med. Jag har själv märkt under min tid i Storbritannien hur Labour-affilierade sammanhang kan genomföra rätt radikal och effektfull organisering när det är fråga om något som Tories är ansvariga för, men hur försöken att agera förvandlas till en promenad genom ett sirapsbad när det är Labour som striden måste tas mot. Att inte tydligt definiera parlamentarismen som främst ett problem riskerar att bli en strukturell såväl som psykologisk blind fläck. Det landar i att vi inte tror på att våra organisationer och kamper faktiskt kan lyckas, och att vi bygger dem strukturellt för ett misslyckande.

Samtidigt är det sant att statsmannaskap såväl som partipolitik kommer att påverka oss vad vi än tar oss för att göra. Att tydligt säga nej till parlamentarism är inte att blunda för detta faktum. Istället är det ett klargörande svar på frågan hur vi förhåller oss till parlamentarismen och partipolitiken: I motstånd mot den försöker vi påverka den utifrån, från vår egen vardag, från vår egen organisering. Istället verkar en del av skribenterna i Plan C missta den rörelse de säger sig tillhöra, den frihetliga vänstern, för den stora breda vänsterrörelsen.

Om vår självständiga organisering utanför och i opposition mot staten och parlamentarismen är svag, så spelar det knappast någon roll huruvida vi hoppar på nästa parlamentariska projekt som bär på socialdemokratiska löften. Om vår rörelse däremot är tillräckligt stark, så är parlamentarismen inget vi behöver utan enbart en fälla som tämjer vår kraft och leder den tillbaka in i institutionerna. Ett tydligt förkastande av parlamentarismen går inte bara hand i hand med att bygga ett slags anarkistiskt självförtroende, en tro på det vi gör, det lägger också en solid grund för själva diskussionen om hur vi förhåller oss till olika politiska partier vid makten.

Inget av detta innebär förstås att vi bör förakta de som engagerar sig parlamentarisk eller se ner på de många som politiseras av de olika breda vänsterrörelserna. Som en självständig kraft och rörelse kan det ibland till och med finnas utrymmen för gemensamma angreppspunkter. Men istället för att i den processen kasta längtande blickar på de återkommande vågrörelser som rytmiskt slår mot parlamentarismens strand, bör vi hålla på vårt oberoende, tro på vår egen förmåga, och med en tålmodig praktik bygga vår egen verkliga icke-alienerade politiska makt, och med detta försöka vinna över de som kanske inte ens insett att det finns ett realistiskt alternativ. För hur kan vi förvänta oss att andra ska tro att en annan värld är möjlig, om vi själva inte agerar som om den vore det?

Även falska löften om hopp, lovar trots allt faktiskt hopp. Det är det som gör dem så farliga. Om vi inte vill vara sårbara för sådana lockelser, för vanskliga genvägar och auktoritära återvändsgränder uppklädda i vackra ord, om vi inte vill fortsätta att upprepa historiska misstag, så behöver vi mot detta ställa något både tydligt och praktiskt – en metod för frihet, en kompromisslös antiparlamentarism.

Inlägget Parlamentarismens falska hopp dök först upp på anarkism.info.