Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Anarkismen har som politisk tradition under sitt knappt 200-åriga liv lidit av vissa sjukdomar som kan framstå som kroniska. Möjligen kan de alla kopplas till det som av feminister i rörelsen kallats manarkism, en anarkism färgad av traditionella maskulina och patriarkala värderingar. Den sporadiska glorifieringen av våldsamma aktioner, fokuset på manliga arbetare och den industriella sfären, ett hyllande av individen, med mera, har i och för sig levt sida vid sida med feminism och med mjukare och mer ekologiska och gemenskapsinriktade motiv. Men som helhet har det anarkistiska skeppet lidit av en grabbig slagsida. I så hög utsträckning att det fått människor att hoppa av i oron att fartyget ska kapsejsa.

Den italienska historiefilosofen Chiara Botticis (född 1975) bok Anarchafeminism (2022) skulle kunna fungera som både medicin och vaccin mot den manarkistiska sjukligheten. Jag råkade springa på den här boken på Stockholms anarkistiska bokmässa i somras, och Örebro stadsbibliotek värmde mitt hjärta genom att acceptera mitt inköpsförslag. Det här är nämligen en anarkistisk teori för 2020-talet som innehåller i stort sett allt man [sic]vill ha, och som man gärna vill se på bibliotekens hyllor. Här befinner sig ett intersektionellt fokus på sambandet mellan olika förtryck och kamper i teorins hjärta, snarare än som ett pliktskyldigt påstruket utanpåverk. Feminismen är här inte bara skarp och djupgående, utan också queer och transpositiv. Antirasismen och solidariteten med urfolk är också viktig, och avkolonisering och ekologi central. Anarkafeminism är per definition ekofeminism, apropå det sistnämnda, menar Bottici. ”The globe first” heter därmed bokens tredje och avslutande del. Samtidigt står Bottici rotad i traditionen; hon använder många av de namnkunniga anarkistiska tänkarna, såväl kvinnor som andra kön, och tvekar inte i sitt motstånd mot både kapitalet och staten. Och genomgående är detta dessutom en klipsk, välskriven, underbyggd och tydligt strukturerad historia. ”This book does an excellent job in communicating the value of the anarchic”, som Judith Butler skriver i en blurb på bokens baksida.

I relation till annan anarkistisk teori är det några saker jag tycker sticker ut, inte minst betoningen på det Bottici kallar transindividualism. Vi har aldrig varit individer menar hon, i betydelsen tydligt avgränsade och självständiga enheter. Det finns krafter över, inom och mellan ”individer” som väver oss samman med omgivningen och varandra. Hela vår värld är i praktiken ett ”kroppskommunistiskt” samskapande. Vi är mångfald, till och med vår egen kropp är ett myller av interagerande liv. Ser vi detta utmanas såväl alla idéer om en isolerad, rationell individ höjd över miljön, som dogmerna om privat ägande och gränser. I västerländsk filosofi har (den maskulina) betoningen på allas vår framtida död och dödlighet främjat individualism, menar Bottici. Om vi istället låter födseln vara central i människoblivandet blir det tydligare hur beroende vi är av varandra i grunden. Den här betoningen rimmar förstås också bättre med ett mer ekologiskt tänkande och ett värnande av våra gemensamma livsmiljöer, och av andra varelsers ve och väl.

Sticker ut gör också hennes beskrivning av hur den västerländska mannen i slutet av 1700-talet vände ryggen åt det ljusa, färgstarka, yviga och flärdfulla sättet att klä och smycka sig för en enkel, funktionell och enhetlig klädstil som för tankarna till det militaristiska. Bottici beskriver slagkraftigt hur detta har påverkat och fortfarande påverkar de moderna dualistiska könsrollerna. Tittar vi kritiskt på normer kring hårlängder och klädstil får vi snabbt syn på hur djupt präglade vi är av föreställningar kring kön, och vilka funktioner vi förväntas fylla.

På minussidan hittar vi möjligen det faktum att boken är skriven på ganska avancerad akademiska, och därmed tyvärr inte kan rekommenderas för de flesta läsare. En lindring för detta utgör dock det nio sidor långa och betydligt mer tillgängliga avslutande anarkafeministiska manifestet. Här uppmanas vi bland annat att börja vår anarkafeministiska revolution nu, för ”medlen är målen”. Det är bara att hoppas Botticis revolutionära frön landar i bördig mylla.

No rebellion is ever too small or too big, and most importantly, rebellions are not mutually exclusive: Resist gender norms, play with them, refuse to comply, disobey, boycott, fight capitalism, practice radical democracy … If you cannot build an anarchafeminist society in your country, build it in your neighbourhood. If you cannot build it in your neighbourhood, build it in your household. If you cannot build it in your household, build it within yourself. These actions are not simply ”individualist strategies”, as some have labeled them. The are prefigurations of another world. They are political acts per se, which are the other side of collective projects, such as the increasing examples of mass mobilization, grassroots organizations, general strikes, occupations, communal and queer living that are proliferating around the globe and aiming at abolishing capitalism and the authoritarian state.

Inlägget Anarkafeminism för 2020-talet! dök först upp på anarkism.info.

Att alltid bära en kamp som man från början inte valt att bära. Att leva i motstånd och förtryck är normaliserat i vårt segregerade samhälle. Att behöva kämpa för frihet, hur gör man det och hur man orkar.

Jag är också trött, trött på att överleva, istället för att leva. Leva mitt fria liv som var tanken från början. Livet blev en kamp, en kamp att överleva skitsamhället. Ett samhälle som inte är på min sida, som inte tar mina strider eller min kamp. Samhället har vaggat in oss i illusionen att frihet är att välja utbildning, skola, vård, yrke, bostad osv. Om du har rätt klass, etnicitet, kön och sexualitet dvs. Har du inte alla ”rätt” passar du inte in och successivt slussas du ut och längre bort.

Att vara i strid varje dag, överleva varje dag, gör att man knappt ser vart man ska börja, och ännu mindre vart målet är.

Vi är många som känner samma sak världen över, vi bär samma kamp varje dag året om. Vi är kvinnor. Det spelar ingen roll hur rolig jag än är, hur duktig jag än är, vilken talang eller expertis jag besitter, eller hur smart jag än är, jag blir främst dömd utifrån vad jag har mellan mina ben, efter utifrån hur snygg jag är, mitt utseende spela stor roll. Allt annat spelar ingen roll, jag är ingen man. Jag döms hårdare av samhället för att jag är kvinna. En kvinna i samhället ska vara foglig, tyst, inställsam och skeva förväntningar om att vara någon slags projektledare i familjen AB, samtidigt som samhället säger till mig att jag inte duger till något. Felar jag uppfattas jag som lågbegåvad, eller så tror man att jag lider av någon allvarlig störning eftersom jag misslyckats med att passa in.

Jag känner också att jag inte passar in.
Jag vill heller inte passa in i vårt skitsamhälle, jag vill inte vara en del av något jag inte fått vara en del av att påverka.
Jag vill inte passa in för att män ska kapitalisera på min existens, förslava mig i arbete för deras vinning. Men jag är tvingad. Tvingas för min överlevnad. Samtidigt ska jag bära en kamp, förmodligen tills jag dör. Tanken på att överleva mitt liv, gör mig rädd. Rädd att jag aldrig ska ha känt att jag har levt, bara överlevt.

Kvinnors kamp är allas kamp. Tystnad är vår största smärta.

Inlägget Leva mitt fria liv som var tanken från början. dök först upp på anarkism.info.

”NATO-medlemskap [innebär] antagligen också kompromisser som allvarligt skadar både kärnvapenmotstånd och ansträngningarna för att vara någon slags fristad eller röst för dissidenter som tvingats fly från förtryck i NATO-länder med omnejd – som exempelvis kurdiska frihetskämpar som terrorstämplas av Turkiet när de gör motstånd mot grovt systematiskt förtryck. Nu gör Sverige gemensam sak med den isis-kramande smådiktatorn Erdogan och kärnvapenutrustade stormakter istället för de rörelser som kämpar för frihet och rättvisa i regionen.”

Det behövdes inte mycket fantasi för att förutspå detta, men nu har det alltså snabbt blivit verklighet, när Sverige förhandlat fram ett avtal med Turkiet för att få släppas in i krigsalliansen NATO.

Att sossarna och i förlängningen Sverige nu slänger kurder åt vargarna och istället närmar sig Erdogans fascistoida regim är såklart en oerhörd skam. Så sent som 2019 sade utrikesministern Ann Linde bland annat att ”Sverige är djupt tacksamma för de uppoffringar som kurder och minoriteter i regionen gjort i kampen mot Daesh”. Vidare sade hon att Sverige ”fördömer det turkiska folkrättstridiga angreppet i nordöstra Syrien” och talade om behovet av ett vapenembargo.

Sedan dess har ingenting nämnvärt ändrats i hur administrationen i norra Syrien respektive Turkiet agerar. Från detta är det lätt att dra slutsatsen att sossarna och Sverige nu svängt 180 grader i frågan. Men så funkar förstås inte politik. Politikernas främsta roll är att ljuga för oss för att behålla sin makt, och det finns inget som inte kan kohandlas bort om ett tillräckligt bra erbjudande kommer. Naturligtvis var det bättre när sossarna påstod att de stod bakom kurderna, men det som händer nu är lättare att förstå om vi inser att det ”stödet” alltid var ytligt och villkorat, aldrig djupgående eller konsekvent.

Samtidigt med de fina utspelen så förföljdes nämligen kurder redan av SÄPO, och kurdiska hbtq-personer liksom politiskt aktiva utvisades till Turkiet där de riskerade både tortyr och fängelse. Socialdemokraterna försöker påstå att de i avtalet med Turkiet sålt in redan planerad lagstiftning som eftergifter, och att vi därför inte har något att oroa oss för. Men för det första var situationen inte speciellt bra redan innan avtalet, och för det andra är det uppenbart att Erdogan och Turkiet sitter på ett trumfkort med sitt veto, nu när sossarna älskar NATO över allt annat.

Situationen med avtalet på plats blir naturligtvis allvarligare, hur vi än vrider och vänder på det, och Erdogan vill inte minst visa sig stark på hemmaplan för att dra fokus från landets usla ekonomi. Dessutom har Turkiet snarast trappat upp förtrycket mot oppositionella jämfört med tiden då sossarna kritiserade dem. Massvis med lärare, journalister, politiker, hbtq-personer och aktivister sitter i fängelse, och ironiskt nog är sossarnas socialdemokratiska systerparti HDP en hårsmån från att förbjudas efter åratal av repression.

Det cirkulerar nu listor med allt fler namn på personer som Turkiet kräver ska utvisas från Sverige, och häromdagen ville den turkiske ambassadören att manifestationer till förmån för kurdiska organisationer som PKK och PYD skulle förbjudas, då de alla påstås vara terrorister. Kurder i Sverige med minsta anknytning till politisk organisering i norra Syrien eller Turkiet får nu i bästa fall leva med oro och osäkerhet. Svenska journalister varnar också för att det kan bli svårare för dem att rapportera från de kurdiskt kontrollerade områden som terroranklagas av Turkiet.

För att ta ett dagsfärskt exempel på hur Turkiet använder terrorlagar i syfte att tysta journalistik så kan vi nämna att en journalist som tog en bild när turkisk polis mördade en ung student 2017 nu riskerar 20 års fängelse för ”medlemskap i en terroristorganisation” – anklagelser som är fullkomligt fabricerade och endast syftar till att tysta regimkritiker. Det här är knappt ens toppen på det isberg av systematisk repression som sker i Turkiet just nu, och den interna repressionen åtföljs också av regelrätta attacker mot kurdiska städer och positioner i norra Syrien.

När det gäller den kurdiska frihetskampen så har en av Erdogans taktiker varit just att smeta PKKs terrorstämpel på alla kurdiska aktivister och organisationer. Från mitten av 80-talet och ett antal år framåt så var PKK en centraliserad och toppstyrd organisation som bedrev asymmetrisk krigföring mot den turkiska staten i syfte att upprätta en självständig kurdisk nationalstat. En målsättning som med liberala mått egentligen inte är speciellt märkvärdig. Varför skulle inte kurderna ha rätt till en egen nationalstat? Varför skulle de behöva underkasta sig andra stater som dessutom gjorde sitt bästa för att med våld radera ut deras kultur och politiska organisationer?

Metoderna med vilka konflikten bedrevs lämnar en hel del i övrigt att önska, men det är viktigt att påpeka att även när PKK var som ”värst” så var de fortfarande den mindre dåliga parten i konflikten, jämfört med Turkiets systematiska och storskaliga repression, och de hade definitivt rätt i sak – det finns ingen anledning till varför kurder ska utstå Turkiets eller nån annan nationalstats förtryck.

Men sedan dess har PKK förändrats oerhört mycket, och genomgått en ideologisk såväl som praktiskt transformation. När det kalla kriget tog slut och Sovjetunionen kollapsade, samtidigt som den kurdiska frihetskampen hade kört fast i en återvändsgränd, blev det läge för en omvärdering av situationen. Det var då som PKK-ledaren Abdullah Öcalan hittade den anarkistiske tänkaren Murray Bookchins texter och insåg att många av svaren på de problem den kurdiska frihetsrörelsen ställts inför kunde besvaras genom att gå i en frihetlig och anarkistisk riktning.

Fokus flyttades från en centraliserad och hierarkisk struktur till en nätverksbaserad och gräsrotsdemokratisk dito, med feminismen som ett viktigt inslag. Målet är inte heller längre en stat, utan en slags demokratisk konfederalism bortom stater, och medlen sträcker sig från en militär kapacitet som bland annat var helt avgörande när IS motades i grind, till demokratisk gräsrotsorganisering i alla områden som är intresserade att delta, och som erbjuder det mest lovande och inspirerande politiska såväl som sociala alternativet i hela regionen.

Den här förändringen har pågått i många år, men när inbördeskriget i Syrien bröt ut kunde den ta ett kliv till en ny nivå. Detta kunde ske tack vara det förebildande sätt på vilket den kurdiska motståndsrörelsen hade börjat organisera sig: De parallella strukturer som byggdes upp för att bedriva motstånd i vardagen, var också kärnan för en helt ny social och politisk värld, som byggdes i skalet av den gamla. När tillfället gavs, kunde de gå från att vara strukturer för försvar till att bli grunden på vilket ett nytt samhällssystem vilade.

Många problem kvarstår förstås i regionen, inte minst den spända relationen till närliggande nationalstater och nödvändigheten att på något sätt förhålla sig till en alltigenom kapitalistisk omvärld. Men trots att vi uppenbarligen inte har att göra med ett helt igenom anarkistiskt samhälle, så ger de demokratiska strukturerna i norra Syrian med omnejd mer inflytande och självbestämmande åt invånarna än någon av de västerländska så kallade demokratierna. Och det måste till viss del tillskrivas det förändrade PKK och dess många medlemmar och sympatisörer.

Om PKK alltså på orimliga grunder just nu är terrorstämplat (och den klassningen är så skakig att EU redan tvingats att retroaktivt dra tillbaka den för åren 2014-2017), så gäller däremot inte detta för YPG, YPJ eller PYD, vilket bland annat Rojavakommittéerna nyligen påpekat. Det finns därför inte ens formella anledningar att behöva förhålla sig till Erdogans gläfsande på den här punkten. Vad vi därmed behöver göra framöver kan sammanfattas i fyra punkter:

1) Fortsätta exponera och motsätta oss den repression som Erdogans regim bedriver i Turkiet, och stå i solidaritet med alla de grupper och individer som regimen av olika skäl förföljer, fängslar och torterar. Det här inkluderar för oss framför allt alla de kurder i Sverige som riskerar utvisning och förföljelse, och de olika sätt på vilka staten, regeringen eller SÄPO försöker underminera den kurdiska frihetskampen som bedrivs på svensk mark.

2) Fortsätta vår solidaritet med norra Syrien och organisationer som YPG, YPJ liksom andra grupper och nätverk i området, och konsekvent vägra låta Erdogans regim godtyckligt terrorstämpla dem, samt ge dem materiellt stöd när de angrips av Turkiet.

3) Verka för att PKK inte längre ska terroristklassas, då detta skulle både underlätta organisering på plats och solidaritetsarbete i länder som Sverige. Finns det en terrorist i regionen, så är det Erdogans regim, som både visats hjälpa IS och med dödligt våld angripit människor såväl i Turkiet som i norra Syrien.

4) Utan att som anarkist eller frihetlig socialist behöva hålla med om 100% av det som händer i norra Syrien, så kan vi ändå använda revolutionen i Rojava som ett exempel på att en annan värld faktiskt är möjlig, och att det aldrig är för tidigt att börja förebilda den i vår vardag. Det finns inget som gör maktgiriga politiker och kapitalister så rädda som människor med visioner om en annan framtid, och det är därför de alltid försöker ta ifrån oss det vapnet.

Inlägget Erdogans sossar och vägen framåt dök först upp på anarkism.info.

Var är det meningen att en ska börja när det finns så mycket att säga? I ett rungande kamrater? Ja där vill jag börja.
Kamrater!
För jag tror på kamrater. Tycker om ordet kamrater. Som jag tycker om ord som: solidaritet, internationalism, jämlikhet, frihet, anarki, systrar, kärlek, sommaräng, skog och revolution. Allt det som vill växa vilt och fritt.

Den 1 maj 2021, som förra 1 maj, i en pandemi. Magnolia och körsbärsträd slår ut här i Gävle. Det är den vackraste av månader. På Joe Hillgården brukar 1 maj vara årets vackraste dag. För flera år sedan fick vi till ett fint litet tåg genom staden, förbi sossarnas och Vänsterpartisternas torgmöten, och fram till Joe Hillgården, med samling, tal, musik, den där underbara känslan av gemenskap och därmed hopp. Alltid det där hoppet 1 maj: nu ska vi förändra, nu ska vi börja bygga den nya världen. I mig har 1 maj alltid känts så och jag tänker fortsätta känna det.

1 maj 2021. För exakt 150 år sedan håller kommunarderna fortfarande ställning i Pariskommunen. I en varmare vår än denna. De har rivit ner kolonner påminnande om härskare, kolonialister: den gamla världen, den som – just då – hade sprängts inifrån. Den nya världen fanns där, en stund på jorden. Som den också funnits i Katalonien och Aragonien 1936. Och i Rojava. Och flera andra platser, många som vi inte vet något om för historieskrivare och media tenderar att inte vilja lyfta de revolutionära handlingar och det civilkurage som alltid existerat.

Jag skrev en skiss för det här talet, sånt som jag vill säga något om.
Våldet mot transpersoner och HBTQ-fria zoner
Privatiseringar och marknadshyror
Rasismen, och hur det inte kan ses som rättvisa när nyligen den första polisen någonsin i USA fälldes för mord på en svart medborgare – medan skjutningar av mödrar, fäder, döttrar, söner, kamrater fotsätter. Ville säga något om teveserien Small Axe, som tydligt illustrerar klassklyftorna som ett underlag för white supremacy, brandbomben in i fönstret på en födelsedagsfest i New Cross, London, kastad av nazister 1981, där fjorton svarta ungdomar miste livet. Polisen som understödjer högernationalismen och kapitalismen som understödjer polisen.

Författaren Alex Wheatleys starka dikt om New Cross som jag försökt hitta, men de röster vi behöver lyssna till har inget understöd – det är vi medmänniskor som måste vara underifrånstöd, men vi som är vita, privilegierade, försvagas, förfegas, av sorlet från dominant borgerlighet, högerorienterad media, söndervinklingen av mänskors liv. Vi läser: Gängkriminalitet och hårdare tag. Medan de sanna kriminella: snutarna, nassarna, högern, kommer undan, fast alla feta rubriker – i en rättvis värld – skulle handla om deras övergrepp. De som är farliga och de vi ska vara rädda för är alla de som vill behålla sina privilegier och som gynnas av klasskillnader.

På min skiss skrev jag vidare:
Den fascistiska asylpolitiken som sänder vänner och familjemedlemmar till krig, våld, död
Människor uppslitna ur trygghet, tillfälliga uppehållstillstånd som inte tillåter människor att förankras. Förvaren som frihetsberövar de, oss, som inget annat gjort än att hoppas på något som så många ser som självklart: säkerhet, hem, utbildning, utveckling, framtid.
Erdogans femicide: kvinnor som dagligen dödas i Turkiet för deras kamp för rättigheter.
Mäns våld mot kvinnor, utsattheten som kommer att förstärkas om marknadshyror blir verklighet: Var ska våldsutsatta kvinnor och barn ta vägen? Hur ska vi undvika att utmattas, brännas ut?
Papperslösa kvinnor, och män, som inte har någon möjlighet att protestera, mot svartarbeten och utnyttjanden. Hur vi som kan måste vara röster för andra, när samhället inte skyddar oss och låter allas berättelser höras och tas på allvar.
Hur vi kvinnor fortfarande idag, 2021, måste tänka på att skydda oss själva samtidigt som männen går fria och kan fortsätta vara svin och förövare. Alla kvinnor vars liv förstörs av män som inte tar ansvar för sina handlingar, och jag är en av de kvinnorna.

Och allt detta hör ihop.
Och allt detta hör ihop med Pariskommunen, Barcelona, Rojava.

Och allt detta hör ihop med världens farligaste, mest våldsamma och förtryckande treenighet: kapitalismen, fascismen, patriarkatet.

Vi är i ett akut skede nu, vi har varit det länge nog, där vi inte kan nöja oss med att vara moralister eller anarkister i slutna enklaver. Det var ju också vad maktmännen ville sent 1800-tal: ge anarkisterna en ö, där de kunde bygga ny värld bäst de ville, och många anarkister var med på de idén. Men en ny värld är just en ny värld, inte en ö. Pariskommunen hade inte för avsikt att stanna vid stadsportarna, de tryckte upp hundratusentals pamfletter som skulle spridas ut i Frankrike, och sedan vidare. De hade kontakt med allierade utifrån, inspirerade av deras arbete och kamp.

Jag tänker: 150 år sedan. Det fanns de alla de här revolutionärerna. Som stred för att nedmontera staten, och som fortsatte skriva, kämpa – de som överlevde den blodiga veckan, massakern, när borgerlighetens och kapitalets militär tog sig bakom barrikaderna, för att förinta den ohyggliga tanken om allas lika värde: människans likväl som naturens. Anarkisten Louise Michel var en av många modiga i Pariskommunen, och under rättegången mot henne ifrågasatte hon det faktum att hjärtan som slår för frihet får bly. Och här på Joe Hillgården ekar hennes fråga bekant och in i vår tid. Hjärtan som slår hårt för frihet är hjärtan som det fascistiska samhället försöker krossa.

Forskaren och författaren Wendy Brown skriver om hur den kapitalistiska ordningen påverkar vår begärstruktur. Frihet framstår som något som kan förvärvas genom konsumtion, och konkurrenskraften både på marknaden och socialt ses som en plikt. Hon menar att det viktigaste i vänsterrörelsen är att visa upp en alternativ vision om det goda samhället, en vision som måste bygga på en annan rationalitet än lönsamhetens och individualismens och som tar till vara de begär som inte tillgodoses under kapitalismen, som rättvisa, jämlikhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande. Det räcker inte att vara anti. Vi behöver vara för.

Den här visionen praktiserades under Pariskommunen. Den första maj återstod tjugo dagar av det som författaren Kristin Ross kallar communal luxury: att ha det en behöver, inte mer och inte mindre, att gemensamt skapa ett samhälle, att låta natur och växtlighet frodas. Alla handlingar ämnade att hindra människor och jord från att utnyttjas och skadas. Pariskommunens grund var att varje mänska ska ha det bra. Ordet ”commune” refererar till en ny mänsklighet, jämlik, som vill utvidgas till en värld utan nationer, marknader, stater – och där, därför, förtryck och patriarkala strukturer inte kan existera. Kommunen, skriver Ross, var primärt en uppsättning demonteringshandlingar. Att få vara med i det dagliga livets alla detaljer, att skifta arbetsuppdrag, att få tid för skapande, kultur, njutning. Detta bara möjligt om allt som produceras delas lika.

Det som skiljer idag från 1871 är förstås mycket, men behovsmässigt, medmänskligt inte. Idag pratas det om jämställdhet, demokrati, och ibland solidaritet som om de hade ett innehåll och en handlingskraft som bara existerar på papper, som tjusiga, tomma ord. Vi pratar inte klasskamp, vi säger knappt arbetare, eller att några äger och flertalet är slavar.

Det finns historia att ta spjärn ifrån och inspireras av. Att fortsätta sträva mot att vara en ny mänska, i en ny värld, där berättelsen kan förändras: vi faller ur våra invanda positioner, ser var vi är, var vi på riktigt behöver vara. Systemet är beroende av vår anpassning och medverkan men vi är inte beroende av systemet.

Annie Hellquist skriver i Arbetaren: ”Sverige under pandemin har i mångt mycket sett ut som modellen för det kapitalistiska samhället… Platser för konsumtion och arbete har hållits öppna… medan kulturlivet och socialistiska kvarlevor har stängt”. Hon kommer in på längtan efter samling, demonstrationer, manifestationer, möjligheter att höja rösten, göra motstånd, men så länge Coronan fortsätter hålla sitt grepp så finns i varje fall möjligheten att reflektera, fantisera, göra upp planer för de steg som måste tas när gatorna blir öppna för stridsrop och kamp. Vi kan formulera frågeställningar om vilka vi vill vara och vilket samhälle vi kräver om våra kroppar ska kunna röra sig fritt.

Att gå till de tidigare revolutionärerna för vägledning är ett sätt att ta sig vidare. Att känna till vår historia stärker vår ryggrad. Att prata om våra erfarenheter i den här tiden är ett annat sätt. Lyfta de röster som sällan blir hörda, och säga ifrån till de som tar plats och energi via fördomar, sexism och egocentrism. Vi har lyssnat alldeles för länge på vita privilegierade snubbar. Vi har skadats för ofta.

I San Cristobal de las casas, Chiapas, Mexiko, organiserade kvinnor ett nytt slags samhälle, inte olikt Pariskommunen, Barcelona 1936, Rojava. Det enda som återstår nu, kamrater, är att på allvar organisera oss, fantisera om och planera för en annan värld, vara aktivister, visa civilkurage, göra vårt bästa utifrån våra olika förutsättningar, att vara människor med och inte mot varandra:

Jag ville säga något om den fattigdom som kommer av kapitalismen och den rikedom som inte räknas.
Utveckling mäts i termer av avstånd mellan människa och natur.
Jag såg kvinnor från Nepal gå längre och längre sträckor för att hitta ved och foder.
Mänskor utan pengar ses som värdelösa.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas organisera sig i El Cambalache
Ett ekonomiskt område utan pengar där ekonomiskt-fattiga kvinnor kom för att berätta om sina resurser. Nej, de kom och de sa: vi har inget att erbjuda. De kom och blev ombedda att stanna och fundera: Vilka förmågor, kunskaper, har ni? vad vill ni dela, vad kan ni ge?
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas jonglera, spela dockteater, massera, bygga, klippa hår, ge lektioner i franska, matlagning, installera elektronik, odla, föreläsa om astronomi, medicin, kvinnohistoria. Jag hörde dem säga: Vi behöver en ändring inifrån. Frihetsskapande handling istället för väntan på den stora revolutionen.
Jag hörde dem viska: För vi kan inte vänta.
Särskilt vi kvinnor kan inte vänta.

Som individer har vi inte tillräckligt, men förenade har vi så det räcker.
Vi är generösa mot varandra, ser våra olika erfarenheter, växer intill varandra.
Våra samtal och känslor är delar av ett ekonomiskt motstånd.
Omhändertagande förändrar. När allt har samma värde.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas öppna sin butik för vem som helst att komma och byta:
Bok mot salva
Smärta mot sång

Global kapitalism kan bara existera där det finns lagar som tvingar in våra liv i privat ägande, exploaterat arbete.
Tron på att utvecklade länder är rika är en lögn.
Jag ser kvinnorna i Chiapas resa sig varje dag.

Inlägget 1 maj-tal från Joe Hillgården dök först upp på anarkism.info.

Orden tog världen med storm, och förevigades i en rad tecknade serier samt otaliga empatiutbrott i sociala medier. Varför engagerade en liten robot så mycket folk? Kanske för att så många av oss kunde känna igen oss i den ensamhet, sårbarhet och alienation som det förmänskligade meddelandet förmedlade. För att vi känner oss som små rymdsonder, som desperat försöker skicka signaler till en värld vi upplever vara så avlägsen. Där verkligheten känns främmande, och vår vardag känns overklig. Där vi upplever att varje felsteg kan få oss att falla fritt genom en tidlös rymd, likt goldondern Aniara.

Kanske kan utbrottet också förklaras med att vi sällan känner oss så mänskliga och levande som när vi ser en skymt av oss själva i andra – som när vi känner empati.

***

Det finns många sätt på vilka politik brukar delas upp och kategoriseras. Den trötta höger-vänster skalan känner nog de flesta igen. Till den läggs ibland en annan, så kallad GAL-TAN, där sex kategorier kokats ner till en axel. På ena sidan, grön, alternativ och libertariansk, och på den andra traditionell, auktoritär, nationalistisk. Det finns mycket att säga om de skalorna, men det finns en sak jag tycker de förtiger, en dimension som saknas, även om den i viss mån tangerar en del av axlarna.

Jag kunde länge inte sätta fingret på vad det var, men kände redan tidigt i min medvetna politiska praktik att någonting skavde. Som det oftast är när det gäller utveckling av olika slag så skedde det här ryckigt, eller som Elysee Reclus skulle ha sagt, i form av långsam evolution såväl som plötslig revolution. Ett sådant ögonblick av klarhet var när jag följde en diskussion om tiggeri på ett socialistiskt internetforum. Någon där menade att ge pengar till tiggare inte är socialistisk politik. Det finns förstås en poäng i den här argumentationen, om att allmosor inte löser roten till sociala problem.

Men den här argumentationen gick längre än så. I sin iver att bedriva ”rätt” politik osynliggjordes de individer som sitter där, beroende av just den här hjälpen. Ungefär som när sossar vill förbjuda tiggeri för att ”hjälpa” tiggarna. Detta kan få väldigt allvarliga konsekvenser, speciellt kombinerat med vågen av auktoritära lösningar och regimer runtom i världen, som allt mer lockar även folk till synes på vänsterkanten att argumentera för stängda gränser, fler poliser, och hårdare tag som en lösning på samhällsproblem.

Det finns en tendens att ibland dras med i abstraktioner och i vad som är den rätta teorin eller det korrekta programmet, på ett sätt som upphöjer dessa abstraktioner och politiska linjer över riktiga människor och direkta relationer. Som leder till ett ändamålen-helgar-medlen tänk, inte sällan med åtföljande glorifiering av våld, giljotin/gulagskämt samt en generellt avhumaniserande retorik. Det här händer inte bara i den auktoritära ”partivänstern”, utan tyvärr ibland också i utomparlamentariska kretsar.

Anarkisten Errico Malatesta överraskade en del samtida kamrater när han, då han nåddes av nyheten att kung Umberto år 1900 dödats av en annan anarkist, Gaetano Bresci, beklagade sig över båda männens öde; den ene död, den andre dömd att i bästa fall spendera resten av sitt liv i någon fängelsehåla. Malatesta menade att alla liv som spilldes, utan undantag, var att sörja, men vände sig mot den stora uppståndelsen som en kungs död väckte, jämfört med de många arbetare som gick värre öden till mötes, i gruvor, på slagfält, i sjuksäng eller i fängelser. Malatesta avslutar resonemanget med orden:

Hursomhelst är även kungligt lidande mänskligt lidande, och ska beklagas. Men klagosången förblir meningslös om en inte ser till grundorsakerna och försöker åtgärda dem.

Vad Malatesta visar prov på här är att vi kan vara politiskt radikala utan att avhumanisera någon överhuvudtaget. Jag skulle gå så långt som att hävda att denna vägran att avhumanisera människor är en förutsättning för att alls kunna skapa en på riktigt frigörande politik, och att denna vägran hjälper snarare än stjälper oss när vi försöker göra så.

När meningsmotståndare – oavsett politisk tendens – eller till och med vanliga människor istället blir pjäser att besegra eller kuva för att nå ett högre syfte, faller rörelser offer för sin egen cynism. Det är exempelvis svårt att se leninismen som något annat än ett välvilligt försök att befria människor, men med en total blindhet för sociala hierarkier och med en fullständigt omänsklig opportunism som ett av sina främsta arv. Det är inte lite ironiskt att bolsjevikernas statsmaskineri med tidens gång inte bara tuggade i sig reaktionärer eller politiska motståndare inom arbetarklassen, utan också många av dess mänskliga konstruktörer och förespråkare.

För några år sedan startades det i Spanien ett parti med namnet Podemos. Från början var det ett gräsrotsparti som hämtade mycket av sin styrka från gatuaktivism och sociala rörelser som 15M, men allteftersom valframgångarna kom så började saker förändras. För att vinna val byggde partiet vad som kom att kallas en ”elektoral krigsmaskin”. Bland annat strömlinjeformades och centraliserades partiet. Det som började på gatorna med gräsrotsaktivism avfärdades snart av ledare som Pablo Iglesias med ord som att ”den här idiotin som vi brukade säga när vi var ett vänsterextremt parti, att saker förändras på gatan och inte i institutionerna, är en lögn”.

Den som bygger krigsmaskiner rustar för krig, och finns det inga så kommer krigsmaskinen att skapa eller upprätthålla dem för att säkerställa sin egen överlevnad. De som bygger krigsmaskiner gräver därför ner sig i en grop av cynism och falska genvägar, där de ändamål som anses rättfärdiga medlen snart helt glöms bort och ersätts av att medlen blir ett självändamål. Vad vi behöver är därför inte krigsmaskiner.

***

Den amerikanske filmkritikern Roger Ebert, känd som en av de som populariserade filmrecensioner på TV, beskrev en gång filmer på följande sätt:

Vi föds alla med ett visst bagage. Vi är de vi är: var vi är födda, vilka vi föddes som, hur vi uppfostrades. Vi är liksom fast i den personen, och civilisationens syfte och utvecklingsmål är att förmå att nå ut och känna lite empati med andra människor. Och för mig så är filmer som en empatiskapande maskin. De låter oss förstå en aning bättre om människors olika förhoppningar, strävan, drömmar och rädslor. Det hjälper oss att identifiera oss med människor med vilka vi delar den här resan.

Medier som film, och kultur i allmänhet har en förmåga att nå in i våra hjärtan på ett alldeles speciellt sätt, men Eberts resonemang går att generalisera ännu mer. För att kunna bedriva frigörande politik, behöver vi empatiskapande maskiner. Det finns inget som är så motståndskraftigt mot korruption och cynism som empati. Det finns inget som är så förenande. Utan att låta oss ätas upp av den, kan empatin med hjälp av sådana maskiner också omvandlas till solidaritet – till insikten av det vi har gemensamt och om förståelsen att vi alla gynnas av att tillsammans kämpa för ett bättre samhälle.

Nästan all politisk teori går att korrumpera och vända till sin motsats. Det betyder inte att vi ska förkasta teori och analys, men att dessa inte kommer hjälpa oss om inte vår politik är grundad i empati. På en bokmässa jag hjälpte till att arrangerade för några år sedan i Storbritannien uttryckte några kamrater detta bra under en presentation om jaktsabotage, veganism, anarkistisk politik, antifascism och ekofeminism:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Det här gäller förstås även bortom våra relationer till andra djur. För att uttrycka det på ett sätt som kanske är mer bekant för den som rör sig i allehanda politiska organisationer och sociala rörelser: När det gäller en grundläggande kompass, så är en slags levd etik grundad i empati betydligt viktigare än ”korrekta” program eller plattformar. Att utveckla organisatoriska och sociala strukturer som främjar empati och solidaritet är betydligt viktigare än att lära alla rabbla en viss formel eller hålla en viss teoretisk linje. Det är här som vi behöver de empatiskapande maskinerna i praktiken.

Samtidigt är det viktigt att påpeka att en sådan etik grundad i empati inte nödvändigtvis innebär passivitet eller icke-våld. Tvärtom kan den, när det är nödvändigt, utgöra grunden för ett effektivt självförsvar. De flesta varelser sitter inte och ser på när någon angriper dem eller deras nära. Och när de reagerar och gör motstånd så är det oftast inte för att de har en genomtänkt rationell motivering till varför de gör som de gör, utan för att de inte vill se de andra fara illa, och är beredda att göra vad som krävs för att förhindra detta. Det kan innebära allt från våld till förlöjligande eller andra former av underminerande, av fascister och andra som försöker skada oss och de vi solidariserar med och bryr oss om.

Det kan sägas att där en positiv och konstruktiv empatisk etik är en av de grundläggande byggstenarna, så består det stora övergripande strategiska arbetet av att med dessa byggstenar bygga nya gemenskaper. Och kanske finns det paradoxalt nog ingen bättre symbol för det just nu än den empati vi kan förmås att känna för en liten rymdsond på en annan planet. En liten rymdsond som för ett ögonblick får oss att sänka garden, och spilla vår längtan efter att bli fria från det patriarkat som håller vår empati som gisslan, förminskar den, underordnar den, tömmer dess batteri, och låter mörkret sakta falla över den.

Styrka är idag synonymt med en stenmur; den är hård, fast, och orubblig – tills den plötsligt går i bitar när den får ta emot tillräckligt många eller hårda smällar. Men jag vill vara stark som en sommarbris; mjuk, lekfull, och omöjlig att krossa. Kan vi inte lova varandra att bygga maskiner så att vi kan bli så starka tillsammans? För jag tror att det är maskinerna vi behöver.

Inlägget Maskinerna vi behöver dök först upp på anarkism.info.

I den anarkistiska rörelsen har den från början manligt dominerande arbetarkampen och antifascismen varit centrala inslag. Möjligen bidrar det här till att det finns drag av hårdhet, machoattityd och maskulinitetsvurm i delar av denna miljö, än idag. Det här syns inte bara i de tendenser som betonat attacker, kravaller eller väpnad kamp. Vi har över lag ett stort problem med grabbighet. Risken är att den nödvändiga ilska som orättvisor genererar svämmar över och sätter en ovälkommen stämpel även på våra inbördes relationer.

Det är därför viktigt i en social rörelse som denna (för människor av alla kön) att aktivt skapa utrymme för icke-män. Kvotering är ett av flera användbara redskap. Män kan också medvetet söka sig och inbjudas till uppgifter som är kvinnligt kodade, både i personliga relationer och i hemmen, i organisationer och aktivism.

Empati är något som kommer enklare för vissa personer, men det är också något vi kan träna oss i. Det är möjligt att lära sig leva nära människor i utsatta situationer och inte ”stänga till”, det går att lära sig att lyssna inkännande på andras problem, utan att direkt komma med råd och svar. Kanske går det också för oss som har svårt att gråta med andra att lära sig även detta.

Det här betyder inte att empatin är oproblematisk. Den kan vara knuten till en välgörenhetsanda där den överordnade ”tycker synd om” den utsatta. Detta bekräftar eller förstärker den rådande ojämlikheten. Det finns också en risk att vi slukas av andras problem, att vi kommer så nära andras smärta att vi förtärs. Det går att bli manipulerad. Den som vill stötta en annan människa kan behöva utveckla en egen stabilitet och integritet med ett mått av distans. Risken finns också att empatin fördelar sig efter den status människor ges av samhället. Miljoner kan fälla tårar över en statsledare eller kändis som dör, medan få sörjer den hemlösa narkoman som dör av en överdos på en offentlig toalett.

Solidaritet är ett viktigt komplement till empati. Solidaritet handlar primärt om handlande. Vi kan agera solidariskt även när vi inte känner något, och ibland kommer medkänsla som en följd. Solidaritet handlar inte om att välja bort sina egna intressen till förmån för någon annans, utan om att se sitt eget intresse i andras bästa. Vi kan i ord och handling ställa oss på de förtrycktas sida, och på så sätt disciplinera empatin. Vi tar parti för de av oss som mest drabbas av maktordningar, för att det gynnar alla frihetliga människor att omfördela makt i jämlik riktning.

Förhoppningsvis behöver det inte sägas, men det här är inte ett ord mot militans i de sammanhang där det behövs och är lämpligt. Tvärtom kan en väl utvecklad empati och solidaritet med de nedtryckta vara en viktig drivkraft för en bestämd, aktiv kamp.

Fram för en empatisk, mjuk, solidarisk och resolut anarkism. Död åt manarkismen!

Inlägget Medkänsla och manarkism dök först upp på anarkism.info.

Bakgrunden till konflikten är att Glasgow City Council (Motsvarande en kommunstyrelse, ungefär) har vägrat att acceptera att ge lika lön till manliga och kvinnliga arbetare, framförallt inom skötes- och utbildningssektorn – de har till och med tagit fackförbund till domstol för att försvara den. Detta trots att könsbaserad lönediskriminering har varit olagligt i snart 15 år i Storbritannien. City Council, som har kontrollerats av Labour och Scottish National Party, två partier som båda gillar att presentera sig själva som progressiva och feministiska – i Labours fall drar de till och med ibland Socialismen ur den dammiga vrå där de har stuvat undan den sedan decennier, har spenderat två miljoner pund på att bestrida lagliga krav på lika lön. Det har använt alla olika typer av smutsiga taktiker, de har hävdat att de inte har råd att betala samtidigt som de slänger miljoner på domare, de har försökt skrämma arbetare, splittra arbetarklassen efter män och kvinnor, de har försökt muta sina kvinnliga arbetare med en direkt utbetalning av en tiondel av det de är skyldiga dem för 15 år av rån, de har satt upp svartlistor av arbetare som har vägrat strejkbryta och alla andra trick som finns i arbetsköparnas handbok. Men trots alla deras fula knep, trots alla splittringsförsök, hade Glasgows kvinnliga arbetarklass enat sig, och gått ut i strejk.

Medans vi marscherade genom staden fortsatte de goda nyheterna att rulla in. Vi hörde att Glasgows (nästan helt och hållet manliga) gatustädare och sopgubbar hade gått ut i en vild solidaritets-strejk, trots att både vilda strejker och solidaritets-strejker har varit olagliga sedan Thatcher knäckte arbetarrörelsen på 80-talet. Vi hörde att alla förskolor i hela Glasgow  var stängda. Vi hörde berättelser om lärare som, trots att de inte täcktes av strejken, vägrade att bryta deras kollegors strejk. Vi hörde upplästa solidaritetshälsningar från hela Europa. Vi hörde arbetande kvinnor, strejkande kvinnor, tala till oss, och uppmana till kamp. Vi skrek så att till och med statsråden kunde höra det inuti sin fästning av granit, byggd stor och tung på rikedomar som Imperiet stal. Vi var, för en stund, oslagbara.

Den känslan skulle inte vara för länge. När vi kom hem hade det styrande nationalistpartiet, SNP, kommit överens om hur de ska svara. Konspirationsteorier som gör gällande att strejken har organiserats av Labour, i ett försök att diskreditera SNPs styre och därmed projektet med nationellt självbestämmande och självständighet sprids som en blå-vit sotsjuka över sociala medier. Som att kvinnorna inte hade någon egen agenda, som att de inte alltid var drivande – och som att de inte i praktiken fick driva sina manschauvinistiska och fega fackförbund framför sig för att handla. Denna hysteri greppar mängder av människor som till vardags brukar se sig själva som vänster. Vissa förespråkar öppet att bannlysa fackförbund i ett “fritt” Skottland, då de bevisligen är fulla av nationsförrädare. Det progressiva skynke som den skotska nationalismen har klätt sig i rycks av på en sekund, och det fascistoida trynet därunder blottläggs inför hela världen.

Sedan hör vi att City Council ämnar dra fackförbundet GMB, som representerar många av de strejkande kvinnorna samt Glasgows sopgubbar, inför rätta med hjälp av Thatchers anti-fackliga lagar. Vi hör att kvinnor som vägrat bryta strejken blir sparkade och hotade med att svartlistas och tvingas flytta. Reaktionen är enad och kraftful, och bara en samlad kamp från hela Glasgows arbetarklass kan vinna nu.

När den här artikeln skrivs har inget mer hänt, och hur historien kommer att utformas över de kommande dagarna och veckorna är fortfarande otydligt, men många olika möjligheter har visat sig. Vad som händer nu beror på hur arbetarklassen reagerar – om vi låter oss splittras efter kön, om vi låter oss splittras efter nationalitet, eller efter partisympatier. Det är dock redan nu möjligt att dra några slutsatser av vad vi har sett än så länge, och vad det här betyder för den Anarkistiska rörelsen, och den radikala vänstern generellt.

Den första lektionen handlar om nationalismen. Det finns i många vänster-kretsar en tanke om “de förtrycktas nationalism”, eller ibland “anti-imperialistisk nationalism”, som tydligen är kvalitativt annorlunda från andra former av nationalism. Detta applicerades av många – inte alla – till ett ganska enhetligt stöd för Skotsk självständighet under kampanjen inför omröstningen 2014, både internationellt men också i Skottland – även bland anarkister. Här i landet var det endast anarkisterna som påminde resten av vänstern om våra internationalistiska rötter, om våra grundprinciper – om att nationalismen i grunden är klasskollaborationistisk och har inneboende tendenser åt högern. Resten av vänstern lyssnade inte, utan kastade sig entusiastiskt in i “Radical Independence”, in i Scottish National Party, och i nationalismens stora tält – sida vid sida med fascistiska organisationer som Soil nan Gàidheal eller Scottish Nationalist Society. Nu blir SNPs och nationalisternas, till och med ‘progressiva’ sådana, attacker på facklig organisation och kvinnors självbestämmande tydliga och uttalade. Nationalismen har visat sitt rätta ansikte i Skottland, och det är inte vackert. Dock bör vi se det som en bekräftelse av vår analys, med praktisk relevans för vår vidare analys av tanken om “nationell självständighet” som ett sätt att kämpa mot imperialismen, även Svensk imperialism.

För det andra kan vi notera att lagen rent tekniskt har stått på kvinnornas sida sedan länge, det är bara det att lagen rent selektivt inte har applicerats, och att överheten bekämpat dess applikation- i 15 år. Man kan endast påminnas om alla strider som fackföreningarna behövde ta för att tvinga staten att applicera lagarna om åtta timmars arbetsdag som hade klubbats som lag.  Till syvende och sist är det inte att välja “progressiva” eller “arbetarvänner” till parlamenten som verkligen kommer att föra fram våra positioner som arbetare, utan det är arbetarklassens självaktivitet, det är kollektiv direkt aktion, som alltid kommer att behövas. Glasgows kvinnor har kämpat den lagliga vägen utan resultat. Nu går de framåt med direkt aktion, med strejken, som sitt vapen.

Glasgows arbetande kvinnor visar vägen framåt. Frågan är bara om vi andra kan följa.

Inlägget Feministisk strejk i Glasgow: Solidaritet och repression dök först upp på anarkism.info.

Men utöver detta finns det några områden som verkar i det närmast ointagliga för jämställdheten. Vissa könsstereotyper verkar den feministiska analysen aldrig riktigt drabba i grunden.

Vad pratar jag om?

Jag pratar om vem som bakar bullarna (inte surdegsbaket och långkoken…). Jag pratar om vem i en parrelation som har ansvar för att upprätthålla externa vänskaps- och familjerelationer – ha koll på födelsedagar, ringa och småprata, föreslå besök. Jag pratar om vem som tar plats på det teknologiska området, meckandet. Jag pratar om vem som styr med barnens kläder och garderob. Jag pratar om gardiner.

Det är långt ifrån bara så att det är männen som upprätthåller de här mönstren. Och självklart finns det en (ibland befogad) oro för att överlämna ansvar till Inkompetensen.

Hur utmana detta? Jag tror att det bara finns ett svar.

Träning!

Finns det inte en gemensam feministisk förståelse så kan även en person i en relation börja i det lilla. Men det kommer som de flesta andra viktiga förändringar inte att hända av sig självt. Det krävs kamp, och det är inte enkelt.

Men patriarkatets demoner måste drivas ut ur våra hem, familjer, och enskilda liv, och vi kan inte vänta på den feministiska strukturella revolutionen innan vi börjar. Och feminismen är inget frivilligt add-on till anarkistisk analys. Kampen mot patriarkatet och det hierarkiska tvåkönssystemet måste vara ett centralt inslag på vägen mot anarki. Låt oss expandera friheten och trycka tillbaka förtrycket, och börja här och nu.

Inlägget Könsrollerna som sällan ifrågasätts dök först upp på anarkism.info.

I detta avsnitt möter vi Gabrielle Högstadius från Kvinnofolkhögskolan i Göteborg i ett samtal om organisering och lesbisk och feministisk aktivism. Vad är det egentligen för skillnad på anarkafeminism och radikalfeminism? Vad var det som hände när queerrörelsen kom till Sverige i början av 2000-talet och varför blev så många provocerade av dragkings då? Vad betyder det för ens kamp och aktivism att vara lesbisk? Stora frågor diskuteras och vi tar även en titt på dagens feministiska rörelser i Latinamerika där Gabrielle är aktiv sedan många år. Avsnittet spelades in på Folkteatern i Göteborg den 19 oktober 2016.

Du hittar orginalavsnittet här och missa inte möjligheten att gilla podcasten Nyfiken Brun på Facebook.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Repost av Nyfiken Brun med Gabrielle Högstadius – anarkism.info podcast #4 dök först upp på anarkism.info.

För när vi ser på majoritetssamhällets praxis och strukturer kan det inte råda någon tvekan om att könsdualismen är den hårda och till och med våldsamma normen. Staten accepterar än så länge inte fler kön än två, och här ska alla sorteras in. En stor majoritet av familjer uppfostrar sina barn mer eller mindre könsstereotypt. Genom skolan (förskolan undantagen i vissa fall), idrotten, religionen, arbetslivet och (de flesta) kompisgäng och sociala nätverk förstärks könsdualismen ytterligare, så till den milda grad att det är väldigt lätt att bli felkönad som barn och ungdom av okända personer om en inte har en könsdualistiskt korrekt frisyr eller klädsel, eller att bli trakasserad om en avviker från könsnormerna. När det gäller maktförhållanden mellan män och icke-män vet vi alla att det fortfarande på ett generellt plan råder en kraftig obalans när det gäller makt, ekonomi, arbete och våldsanvändning. Det betyder förstås inte att det saknas sammanhang där män är generellt mer utsatta på grund av hur de könas, det kan exempelvis gälla studieresultat eller kriminalisering.

Samtidigt ignoreras den mångfald som finns. Kön är inte EN sak. Kön kan vara juridiskt, socialt, kulturellt och identitetsrelaterat. Vad som står i ens pass, hur en könas i olika sammanhang, vilket kön en uppfostras som, hur en iscensätter kön, hur en upplever sitt kön, är aspekter som ibland går att skilja åt, och ibland inte. Och vi vet alla att de här perspektiven på kön långt ifrån alltid talar samma språk. Könsdualister betonar dock det ”biologiska” könet och tycker typiskt sett att flera eller alla av de andra könsaspekterna bör ”stämma” med det biologiska könet, alternativt att biologiskt kön är kön ”på riktigt”, och att det andra är förvirring eller trams. Men inte ens om enbart biologiskt kön skulle existera funkar könsdualismen. Även om en skulle tro på att det är möjligt att tala om ett ”rent” biologiskt kön finns också här flera aspekter, och genitalier, kromosomer och hormonnivåer är långt ifrån alltid entydiga. Beroende på hur en räknar verkar det vara någon procent eller så som är bekräftat intersexuella på ett eller annat sätt.  Och även utöver det är bilden mer komplex än många tycks tro.

Om alla aspekter av kön pekar i samma riktning används ibland begreppet ”cisperson” (i kontrast till transperson). Men jag tror att cispersoners cissighet överskattas. Många av oss, kanske de flesta, kanske till och med alla, har erfarenheter av situationer där inte alla aspekter av kön harmonierar smidigt.

Min slutsats av detta är att jag personligen hoppas folk kan kliva ned från könsdualismens barrikader och dels bejaka en större könsvariation, dels ta personers specifika upplevelser, erfarenheter och val på större allvar när det gäller detta. En patriarkal värld binder och hämmar oss alla, inte bara icke-män, och patriarkatet förutsätter en stabil och entydig Mans-kategori. Lite uppluckring och nyansering av könsdualismen är på det stora hela taget trevligt och hälsosamt, tänker jag, och framför allt gynnar en mjukare linje de sexuella minoriteterna och räddar människors liv. Så låt oss välkomna det med öppna armar och sinnen, även om det kan vara lite omskakande nu och då. Fler kön åt folket!

Ps. Missa inte Nino Micks artikel i Feministiskt perspektiv, och diktsamlingen Tjugofemtusen kilometer nervtrådar. Se också Ana Rekas svar på Ekis artikel.

Inlägget Om könsdualism dök först upp på anarkism.info.