Den frågan är inte ny. Redan för 125 år sedan menade anarkisten Errico Malatesta att mordet på Italiens kung Umberto, som då just skett, förvisso var att betrakta som en mänsklig tragedi. Men i nästa mening undrade han varför detta väckte så starka reaktioner när död och lidande togs för givet – producerades till och med – av det rådande systemet. Vem är det som orsakar våld? Vem gör våldet nödvändigt? frågade han sig.

Gaetano Bresci, anarkisten som sköt, menade å sin sida att han ”inte dödat Umberto, [utan] skjutit kungen […] dödat en princip”. Båda männen hade rätt. Det tragiska i att människoliv spills till trots, handlade historien den gången, liksom i fallet med Thompson, inte om en människas död, utan om vem han var och vad dådet representerade. Samma vecka som Thompson sköts, dödades också 17-årige Yeremi Colino i ett fruktansvärt rasistiskt angrepp i New York City, bara för att han inte kunde prata engelska. Hans namn och berättelse, till skillnad från Thompsons, försvann som en notis, och förpassades till att utgöra bakgrundsbrus i en av världens rikaste städer.

För den politiska och ekonomiska eliten var Brian Thompson en framgångsrik ledare, en VD för ett försäkringsbolag som gjort miljardvinster. De medier som ägs av samma elit basunerade också ut sin förfäran över det ohyggliga etikettsbrott som dådet utgjorde, att någon helt enkelt hade mage att ta livet av en sådan framgångsrik person – för att inte tala om alla hånfulla reaktioner och memes som följde de närmaste veckorna och månaderna efter händelsen.

Men för många vanliga människor i USA och i resten av världen representerade Thompson istället ett ohyggligt och långt mer omfattande våld, med enda skillnaden att hans föredragna vapen inte var en pistol, utan kalkylblad i Excel, fördelaktiga avtal, och AI-verktyg med mindre samvetskval än en modell T-800 Terminator. Om Thompson förkroppsligade sjukförsäkringssystemets specifika brutalitet, så är detta egentligen bara en liten del av ett ännu bredare strukturellt våld mot fattiga, mot de som faller utanför den vita patriarkala cis-normen, och mot alla som i bred bemärkelse ingår i arbetarklassen. Ett våld som pågår dag ut och dag in, i generation efter generation, och som just nu dessutom intensifieras.

Vi ser nu också hur det amerikanska systemet, med Trump och Musk vid rodret, förändras på ett sätt som för många framstod som närmast omöjligt, där de slaktar institutioner för att underlätta ett mer despotiskt styrelseskick. Medan demokraterna och otaliga socialdemokratiska regeringar runtom i världen mest sitter och beklagar sig när de har makten, samt genomför åtstramningspolitik kombinerad med repression och påstår att inget annat är möjligt, tycks de här extremhögerkrafterna kunna rita om kartan efter eget behag. Alla dessa olika Mad Max-äventyr kräver att vi gör mer än att bara förfasas eller fördömer, vi behöver också försöka dra slutsatser från dem.

***

Den första är att det inte finns någon människa bakom det mänskliga ansiktet. Staten och kapitalet är maskiner som varken sover eller vilar i sin jakt på ständig tillväxt. De känner ingen ånger, de går inte att resonera med, de har ingen empati, och exploateringen liksom repressionen slutar inte förrän vi är döda. Maskerna de bar var just bara det – ett annat sätt att låtsas i en annan tid, där makten faktiskt kände sig hotad. För människor utanför globala nord är det här självklart. Nu är det vi som tidigare var privilegierade som vaknar upp till en verklighet av folkmord, lögner, plundring och ett våld mot och förakt för mänskligt liv och natur som inte ber om ursäkt för sig.

De högerextrema krafter som dominerar politiken på många ställen gifter detta tvångsmässiga plundringsbegär med en hatisk och förljugen ideologi som utser syndabockar för att sedan njutningsfullt utsätta dem för våld och förnedring – de må vara queer- eller transpersoner, svarta, palestinier eller någon annan. Den internationella ”rättens” institutioner, som en gång klistrats ihop med tejp likt ett slöjdprojekt från mellanstadiet, står som en tom kuliss medan grova brott mot mänskligheten försvaras av överbetalda politiker mellan möten där de rear ut skolor och vårdcentraler till sina polare och intervjuer där de skyller allt på invandrare. Så vem fan är det ens vi ska göra oss till för, och i vilket syfte?

Den inte speciellt välbevarade hemligheten är såklart att de till synes håglösa liberala och socialdemokratiska partierna egentligen har samma intressen som resten av kapitalet och den statliga byråkratin, och hellre förlorar än gör ändringar som går dessa intressen emot. Detsamma gäller alla fascister i kostym, som inte bara ”missat” en historielektion om Auschwitz utan drivs av en ideologi där själva poängen är att begå både systematiskt och individualiserat våld mot vissa.

Den som vill vara effektiv i kampen mot dessa fenomen, måste sluta förvånas över de till synes apatiska centristerna, sluta kalla den höger som är fascisternas medlöpare för naiva, och sluta försöka skicka fascister på historielektion. De vet vad de gör och behöver inte bekämpas på ”idéernas marknadsplats” utan i verkligheten, på gator, torg, på arbetsplatser och i bostadsområden. Med klassbaserade folkrörelser som erbjuder materiella vinningar såväl som en vision om framtiden, och i den mån det behövs, genom att stänga ner dem och förhindra dem från att skada oss.

Precis som en bred och dynamisk rörelse behöver bejaka en mångfald av taktiker, behöver den också räkna med att ökad ojämlikhet och repression kommer att leda till en mångfald av reaktioner. Istället för att räddhågset försöka positionera oss i relation till sådana reaktioner – må det vara kravaller, mord på kapitalister, eller något annat – behöver vi dra strategiska och taktiska slutsatser från dem. När någon skjutit sönder illusionen av samförstånd, är det politiskt irrelevant att moralisera. Vi behöver istället fylla tomrummet som sprickorna skapar med våra visioner och vår organisering. Först då kan vi ta itu med händelser som mordet på Brian Thompson på rätt premisser.

De premisserna består i att mordet i positiv bemärkelse visar oss att de snäva och fantasilösa ramar som vanligtvis påförs inte bara praktiken utan också diskussionen och visionerna om vad som är möjligt är just en illusion. Det är enkelt att döda de rika. I den kapitalistiska klassens makt är vår egen medverkan en central del, och vi kan bryta såväl illusionen som reproduktionen genom att handla annorlunda. I negativ bemärkelse behöver vi konstatera att det trots denna insikt inte är fråga om att vi bara behöver genomföra sådana attentat tills det är slut på miljardärer och folkrättsförbrytare, hur lockande det än må låta.

Aktioner av den typen liksom de olika högerextrema regimernas framfart runtom i världen kan förvisso inspirera och visa att kungen är såväl naken som beväpnad, men de kan aldrig själva bygga den rörelse och den organisering som behövs för att på riktigt utmana och omkullkasta systemet. Den rollen behöver organisering och rörelse underifrån fylla. Enskilda attentat saknar också något som är helt centralt för en frihetsrörelse: Att liv, våra liv och vår frihet, är värdefulla saker. Vi behöver inte fler döda martyrer eller fler folk i fängelse om det går att undvika. Vi behöver ta hand om varandra. Det handlar om att bygga strukturer av socialt omhändertagande, som kan bli strukturer av social omvandling.

***

Den andra iakttagelsen är att vi måste förstå hur djupt den här mytologiserade berättelsen om vad som är möjligt går. I den brytningstid i vilken vi har befunnit oss har några få frågor dominerat mer än andra. Den ekonomiska diskussionen har kretsat kring brytningen med vad som grovt kan kallas keynesiansk politik, där en aktiv stat gör stora offentliga investeringar för att motverka kriser, och hur detta ersatts av nyliberala utförsäljningar och åtstramningar. Utöver det har frågan om migration och invandring i synnerhet och kulturkrig i allmänhet blivit helt centrala för hur de nya maktblocken formar sig.

Men diskussionen om vad som ryms i finanspolitiska ramverk är äldre än vad en kan tro, och pågick redan när den keynesianska politiken först började etableras innan andra världskriget. I ett tal från 1942 diskuterade exempelvis John Maynard Keynes frågor om samhällelig finansiering, och beklagade sig över de som menade att vi inte hade råd att bygga universitet, teatrar, konserthallar och liknande. Vi är både rikare och har tillgång till mer sofistikerad teknologi än våra föregångare, menade han, så vad är det för avancerat skitsnack som hela tiden säger oss att vi inte har råd? Keynes tog den vanligt förekommande devisen om att vi bara kan göra det som vi ekonomiskt har råd med, och vände på den: Allt vi kan göra har vi råd med.

Vi kan skapa vilka byggnader vi vill, och fylla dem med innehåll som tillfredsställer våra behov, istället för att slita med produktion av ändlösa mängder av meningslösa produkter vars syfte är att skapa vinster. Vi kan utbilda vårdpersonal i en sådan mängd att alla får de bästa förutsättningarna att leva ett gott liv, och skapa platser där människor fritt kan inhämta kunskap tillsammans med andra. Vi kan välja nedväxt och fritid istället för att jaga timmar och minuter för vinstlogikens skull. Allt det här är möjligt, det är val vi kan göra, som kan och måste avmystifieras från snacket om vinster, skatter, budgetar i balans, tillväxt, inflation, invandring och annat.

Just invandringsfrågan är här bara ett av många exempel, vars brytpunkt var den så kallade flyktingkrisen 2015. Ekonomer och tyckare spådde att Sverige skulle drabbas negativt, och frågor om invandringens kostnader dryftades. Från en ändå tapper ”Refugees Welcome”-rörelse gick vi sedan på bara några år till en situation där även folk från rödgröna partier resonerade om hur många invandrare det var rimligt att ta emot. Nu i efterhand har det närmast etablerats som en sanning att det blev lite för mycket den där gången, trots att forskning visar att varken brottsstatistik eller ekonomi påverkades negativt. Faktum är att Sverige inte ens var i närheten av någon slags gräns för hur många människor som kunde tas emot på ett vettigt sätt om vi frigör oss från samtidens ekonomiska ideologier.

Det är samtidigt viktigt att poängtera att enda anledningen att ens ge sig in i en diskussion om kostnader är för att visa att rasisterna har fel till och med på sina egna premisser, och att det både före, under, och efter den så kallade krisen egentligen handlade om rasism och inget annat. Huruvida det var rasism förklädd till ekonomisk oro eller ett accepterande av falska premisser om vad som är möjligt att göra, spelar mindre roll, eftersom utfallet i praktiken blev detsamma. Men människor ska aldrig värderas utifrån någon tänkt kostnad eller avkrävas något speciellt levnadssätt för att få leva där de vill, som de vill, och ha tillgång till de resurser de behöver.

Rika kapitalister beter sig idag som om deras tillgångar och vinster är något av naturen givet. Som om det vore sidledsregn och blåst i Göteborg en vårdag i april när man bara vill hitta ett schysst ställe på andra lång där man kan ta en öl, och där arbetarna inte fuckas av arbetsköparen. När de får höra om ens den blygsammaste förändringen så reagerar de därför som om det vore ett personangrepp. Världens miljardärer har blivit mer än dubbelt så rika bara de senaste tio åren, och den rikaste procenten äger hälften av världens kvantifierbara resurser, det vill säga så kallat kapital. Det här är ett symptom på ett sjukt samhälle. Vi måste bli av med de rika, och första steget är att bli av med lögnerna om vad som är möjligt att göra.

***

Medan den rådande högervridningen fått en del av den så kallade vänstern att anamma åtstramningslinjen med repression och ett rasistiskt anslag, så kastar en annan falang nostalgiska blickar på socialdemokratins storhetstid och uttrycker en vilja att backa tillbaka in i framtiden, på något sätt utan att nämnvärt bryta mot spelets uppställda och sönderriggade regler. De flesta diskussioner stöps också idag i en förlamande vilja att vara till lags och klä allting i någon slags patriotism.

De som från vänster kritiserat detta, brukar peka på att socialdemokratins storhetstid sammanfaller med en väldigt specifik historisk tidpunkt, och att den även i sina bästa stunder var beroende av en global uppdelning i exploaterad periferi och exploaterande centrum. Den tiden är över, samtidigt som många av de institutioner och styrmekanismer som hela systemet byggde på monterats ner. Socialdemokratin är därmed omöjlig. Den här kritiken är i sin analys av hur det hela fungerade sann, men den är i sin helhet också en del av en myt.

Det finns alla möjliga sorters myter. De allra största är de som lovar räddning eller proklamerar världens eller historiens slut. De är millenaristiska, religiösa såväl som sekulära. De pratar om kapitalismens olika stadier, historiens obevekliga gång igenom dem, eller dess nära förestående undergång. De har också det gemensamt att de alla haft fel hittills, och att de i viss mån är projiceringar av mänsklig önskan snarare än bara en saklig analys av omständigheter. Att de eliminerar osäkerhet och slump är inte bara faktiskt fel, utan riskerar också att kväva motstånd.

I varje kris kommer dessa tankar upp till ytan igen, i ny eller gammal skepnad, och det har de gjort även denna gång. Absolut, läget är skit, och världens slut känns närmare än på länge, men det finns inte någon förutbestämd väg som utvecklingen nödvändigtvis kommer följa. Att krisen är på liv och död, behöver inte heller betyda att utfallet inte blir någonting mitt emellan. Pendeln kan svänga, system kan snabbt eller sakta förändras åt ett annat håll. Något som påminner om socialdemokrati, oklart hur fritt från beroenden av exploatering av någon slags utsida eller från att dra gränser mellan olika områden och människokroppar, är trots allt varken omöjligt eller otänkbart.

Poängen är att det främsta problemet med socialdemokrati inte är att den är omöjlig, utan att den är icke önskvärd. Socialdemokratins drivkraft förutsätter alltjämt cancerns logik – tillväxt för tillväxtens skull. Och den är ett auktoritärt projekt som tyglar snarare än frigör i verklig mening. Den är en punkt på en linje mellan kapitalism och kapitalism, ett ekorrhjul drivet av Göran Persson-typer, inte en delsträcka på väg ut ur systemet. Den är också ineffektiv, passiviserande, kroniskt koopterande, och omöjlig att göra till vår egen i vår vardag, till skillnad från självorganisering och direkt aktion. Det är på dessa grunder den bör angripas och förkastas, så att vi vaccineras mot det falska hoppet som ett nytt Syriza eller en ny Corbyn lockar med, och förstå att även i det fallet så är den plats där vi är mest effektiva om vi vill nå våra drömmar alltjämt utanför och mot det parlamentariska systemet.

I en tid av repression och snabba negativa förändringar kan det vara lätt att bli uppgiven eller börja famla efter halvmesyrer som en slags livlina. Som rebellen och revolutionären Karis Nemik säger i fantastiska serien Andor, så överträffar repressionens takt vår förmåga att förstå den. Men då kan det hjälpa att gå tillbaka till grunderna. Nu, mer än på länge, är det inte tid att göra undergivna läten och vänta på att smulor ska falla ner till oss från ovan. Vi kan drömma om vad vi vill. Vi kan göra vad vi vill. Allt vi kan göra, har vi råd med. Och gör vi det tillsammans, så kan vi bli riktigt starka. Framtiden må ha blivit inställd, men den fanns ändå aldrig på kompromissernas och det falska samförståndets väg. Den finns i det motstånd vars tid nu har kommit.

Inlägget Det är lätt att döda de rika dök först upp på anarkism.info.

This attack on non-white workers is part of the racial persecution that comes after the July 28 attack, where the 19-year-old racist terrorist Santino William Legan opened fire at the Garlic Festival in Gilroy, California, where he slaughtered 3 people and wounded 13 others, before taking his own life, like a coward. The reason for the murder? The voice of a “superior race”.

On Saturday, August 3, the racist terrorist Patrick Crusius, 21, did not want to wait for the promises of his president either and entered a Walmart, crowded with people, mostly Latin Americans, in El Paso. He took out his weapon calmly, knowing that his society would endorse him and opened fire; slaughtering 23 people, and dozens of wounded, some of them children. 19 minutes before the massacre, this terrorist, had published a manifesto on the internet that echoed the speech against immigration by President Donald Trump which warned of a ”Hispanic invasion in Texas.”

The ICE chief said that the attack on Latin American workers was the biggest raid in recent years and said it is ”the action of the largest law enforcement in a single state in the history of the United States.” A precedent for the governments of the nations of the world to take as an example to reassure racist terrorists, or as an example for us to organize ourselves right now, without waiting a second more, so that anywhere on the planet, let’s stop normalizing racism.

In Sweden we need to talk about racial hatred, and of our history as a society, because otherwise we will see a terrorist attack against us, against you and me, as happened yesterday in Norway where terrorist Philip Manshaus, 21, managed to kill one person and assaulted a mosque, and could have killed more people, because he knows that he can do it, and be treated as a victim in the end.

— svensk översättning —

För att stilla hatet från de rasistiska terrorister som vill snabba på det som politiker insisterar behöver genomföras sakta, beordrade Donald Trump förra onsdagen en räd där 680 “dokumenterade” och “odokumenterade” latinamerikanska arbetare arresterades. De flesta arbetare immigrerar som ett resultat av extraktivistisk* politik, interventioner från regeringar, diktaturer orkestrerade av USA, och liknande. Som ett resultat av rasism är det främst ursprungsfolk eller svarta som är fattiga, och i det här fallet utnyttjades de av miljardären Joseph C. Gendrys vid Koch Food Factory.

Detta angrepp på icke-vita arbetare är en del av den rasistiska förföljelse som kom i spåren av attacken 28 juli, där den 19-årige rasistiske terroristen Santino William Legan öppnade eld på en vitlöksfestival i Gilroy, Kalifornien, och på så sätt dödade 3 samt skadade 13 andra, innan han fegt tog sitt eget liv. Anledningen till morden? Retoriken om en ”överlägsen ras”.

Lördagen 3 augusti, tröttnade den rasistiske terroristen Patrick Crusius, 21, på att vänta på att hans president skulle infria sina löften, och gick in i Walmart i El Paso, en butik full med människor, och då främst latinamerikaner. Han tog lugnt fram sitt vapen, i vetskap om att hans samhälle skulle stödja honom, och öppnade eld; 23 människor dödades, och dussintals skadades, vissa av dem barn. 19 minuter innan massakern publicerade denne terrorist ett manifest på internet, tydligt inspirerat av ett immigrantfientligt tal som president Donald Trump nyligen hållit, där denne varnade för den ”spanska invasionen i Texas”.

Chefen för ICE sade att attacken på latinamerikanska arbetare var den största räden på senare år och sade att den innebär ”rättsväsendets största ingripande i en enskild stat i USAs historia”. Ett exempel för världens övriga regeringar på hur rasistiska terrorister kan blidkas, eller för oss andra att vi måste organisera oss här och nu, utan att vänta en sekund till, så att vi kan stoppa normaliseringen av rasism.

I Sverige behöver vi gemensamt prata om rasistiskt hat och vår historia, annars kommer vi att få se terroristiska attacker mot oss, mot dig och mig, precis som i Norge där terroristen Philip Manshaus, 21, lyckades döda en person i sitt angrepp på en moské, och kunde ha dödat fler, eftersom han visste att han kunde göra det och i slutändan själv betraktas som offret.

* Extraktivism är en politik där resurser utvinns aggressivt för ekonomisk vinning, utan hänsyn till vare sig människor, djur eller miljö.

Inlägget Together against racism terrorism // Tillsammans mot rasistisk terrorism dök först upp på anarkism.info.

Samma argumentation knyter också an till en brännande ekologisk aspekt – ett samhälle där produktiviteten tvångsmässigt ökar i exponentiell takt är inte bara dåligt för oss som människor, utan för hela vår existens på denna planet. Från ett grönt perspektiv går det alltså att relatera basinkomst till en idé om att vi bör producera och konsumera mindre.

De här och en rad andra infallsvinklar gör tanken på basinkomst lockande, men det vore ett misstag att inte syna de problem som konceptet medför. För det första gäller det att få en sak klart för sig: Vår situation i alla de ovan nämnda avseendena är starkt kopplad till vår maktrelation till de som äger alla samhällets resurser och kontrollerar det politiska livet – staten och kapitalet. Det finns inga regeltekniska genvägar kring det faktum att det är styrkan av vår klassorganisering som avgör vad vi kan göra för att förbättra våra liv, och vad vi kan slita till oss från dessa institutioner.

En basinkomst är lika lätt att urholka vad gäller köpkraft och levnadsförhållanden som löner eller andra bidrag. De som drar nytta av den men inte har vikten av någon kraftfull organisering att luta sig mot kan snabbt se sig utmanövrerade och tvungna att dryga ut basinkomsten för att ha råd med ett drägligt liv. Det här tydliggörs också i praktiken av att basinkomst är en idé som lockat anhängare över hela det politiska spektrumet. Den har dryftats av anarkister, socialister och vänsterpartier, såväl som högerpartier. När experiment utfördes i Finland, så var det just av en högerregering, och en av grundtankarna var att öppna upp för deltidsjobb.

En del av diskussionen kring basinkomst har också att göra med idéer om människors motivation. Kritiken av basinkomst ska inte tolkas som ett erkännande av att människor skulle vara inneboende lata. Tvärtom. Tanken att vi bara skulle sitta och göra ingenting om vi inte var tvungna att lönearbeta, kommer från faktumet att vi idag just tvingas till det, och därför hellre skulle sitta och inte göra något alls. Vår motivation kortsluts av systemet, inte av basinkomsten.

Och här är det viktigt att förstå arbetets karaktär i dagens samhälle. De som menar att produktiviteten skenar iväg, och att vi producerar saker för produktionens skull och inte för behoven har helt rätt. De som pekar på automatiseringstrender har också rätt. Men automatisering är något som skett i hundratals år. Skrå efter skrå tillintetgjordes på 17- och 1800-talet när maskiner drivna av elektricitet och ångkraft kunde ersätta hantverk. Hittills har kapitalismen alltid kunnat lösa upp den här motsättningen och hitta nya vägar och marknader för lönearbete.

När det tog stopp rent geografiskt med en i det närmaste fullbordad imperialism och kolonialism, där nästan hela världen på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, ingår i förhållandet arbete-kapital, kunde kapitalismen utvecklas genom nya former av arbete. Kapitalismens tillintetgörande av tidigare sociala band som knöt oss till människor, platser och gemenskaper har nu gett vika för ett omformande av de nya relationerna den själv givit upphov till.

Den nya kapitalismen använder mänskliga relationer som råmaterial. Serviceyrken, utsuddandet av skiljelinjen mellan arbete och fritid – eller snarare det förras insipprande i det senare – och produktionen av nya relationer, det vill säga en slags bioekonomi, är det senaste sättet att hitta nya vägar ur vad som till synes såg ut som en återvändsgränd. Självklart bygger inte produktionen på våra behov under kapitalismen – den har bara alltid använt dem som en ingrediens. Produktionen under kapitalismen, oavsett form, är sitt eget självändamål eftersom den är drivmedlet för exploatering.

Jag har tidigare skrivit om likheterna mellan gentrifiering och vissa betalningsmodeller för onlinedataspel. Det var i syfte att belysa en av kapitalismens främsta egenheter – en ständig drivkraft att hela tiden söka upp nya platser där den kan omforma mänsklig aktivitet efter sin logik. Det här är så grundläggande, så det nästan inte är någonting kapitalismen gör, utan något den är. Basinkomst kommer inte stoppa den från att fortsätta, och som det numera heter – om du inte betalar för det, så är det du som är produkten. Det är alltså nästan något vi kan räkna med, att en eventuell basinkomst under fortsatt kapitalistisk dynamik kommer leda till försök att skörda människors relationer och aktiviteter för den kapitalistiska dynamikens syften på alla sätt det går.

Men varken automatiseringen eller den absurda motsättning mellan våra faktiska behov och exponentiellt ökande produktion av sånt vi inte behöver är nödvändigtvis tecken på att någonting håller på att gå sönder i grunden. Det är fullt möjligt att tänka sig en fortsatt kapitalism under en ny konfiguration. Och vi kan redan se konturerna av hur denna skulle kunna se ut. I takt med att gapet mellan produktion och verkliga behov vidgas, antar lönearbetet också återigen en alltmer disciplinerande funktion. Det viktiga är inte nödvändigtvis vad – om något – som produceras, utan att människor underkastar sig en uppsättning förhållanden som formar och begränsar dem fysiskt och psykiskt. Produktionen antar på så sätt alltmer karaktären av produktion av kontroll.

Ett möjligt nästa steg i den här utvecklingen är att produktionen av kontroll alltmer blir en angelägenhet mellan medborgare och stat. Många av oss gör redan meningslösa uppgifter – en behöver inte ens läsa något av David Graeber eller Roland Paulsen för att tydligt se detta – så steget är egentligen litet till att kringgå mellanhanden och etablera en mer direkt modell av social kontroll, en där vi är direkt beroende av staten. Här kan basinkomst tjäna som katalysatorn för en sådan omvandling, en omvandling som i sina värsta scenarion har tydliga fascistiska förtecken.

Låter det långsökt? Låt oss titta på upptrappningen till de amerikanska primärvalen. En av de kandidater som från Demokraternas sida tänkt utmana om presidentposten 2020 är Andrew Yang, en New York-baserad entreprenör, som tagen ur den tekno-optimistiska kalifornska ideologin, och en stark förespråkare för basinkomst. Ganska snabbt stod det klart att Yang blivit en favorit i den amerikanska Alt-Right-rörelsen, och många människor i rörelsen som tidigare stöttat Trump, men blivit delvis desillusionerade, har hoppat på tåget och joinat ”The Yang Gang”. Den ytliga förklaringen är att de anser att allt håller på att gå åt helvete, och om det gör det kan de lika gärna sitta hemma med basinkomst. Men det finns också en djupare och farligare tråd här.

Vad som lockar delar av den amerikanska extremhögern till en kandidat som Yang, är, förutom en essentialistisk fetisch av asiater, också idén om att överföra mer makt till staten. Makt att disciplinera människor på det sättet som de idag i mångt och mycket disciplineras av lönearbetet på ett något mer diffust sätt. Det handlar också om något som i en synonym till termen basinkomst gömmer sig i öppen dager: medborgarlön. Vem får den? Endast medborgare så klart, och på så sätt kan en helt ny front öppnas mot alla ”illegala” invandrare i ett givet land.

Ju närmare partier från extremhögern kryper makten, desto mer lockande blir förstås en sådan idé. Det är svårt att inte rysa vid tanken på ett samhälle där en stor procent av människor är helt beroende av en basinkomst från staten, samtidigt som ett parti som, säg, Sverigedemokraterna sitter vid makten, och diskussionen om vem som egentligen är svensk antar närmast existentiella proportioner.

Det här är en möjlighet som vi inte bör ta lätt på. Det är inte på något sätt givet att en fascistisk utopi skulle bli utgången av införandet av basinkomst, men de oroväckande signalerna och tendenserna finns där. Framför allt måste vi bestämt sätta ner foten och avfärda varianter av argumentationen för basinkomst som överhuvudtaget inte bygger någon reell organisatorisk makt eller gräsrotsorganisering, utan bara avser utöva politiska påtryckningar tills någon kandidat genomför projektet ovanifrån. En basinkomst kombinerat med en svag organiseringsgrad är det sämsta tänkbara scenariot.

Vad som kan visa sig vara lika illa är om den skenbara motsättningen mellan en slags vänsterorienterad och en högerorienterad basinkomst i själva verket landar i en synergi mellan de två. Peter Gelderloos skriver exempelvis i en aktuell text att:

Basinkomst istället för välfärd kan rättfärdigas både med retorik om social rättvisa och retorik om att begränsa statlig byråkrati. Sådana sammanfallande intressen ökar möjligheten för en ny slags politisk konsensus. Industrins förespråkare för basinkomst – och dessa blir allt fler – kan använda antikapitalistisk kritik av fattigdom och ojämlikhet för att mana regeringar att investera i exakt de former av social finansiering och socialt ingenjörskap som kommer att lindra de problem som dessa företag och industrier själva orsakar, och samtidigt upprätthålla en konsumentbas som kommer kunna fortsätta köpa deras produkter.

Det här är ett annat problem med en del diskussioner kring basinkomst: Det kan tendera att vara ännu ett i raden (tänk Tobinskatt, klimatnödläge, osv) av recept för att lösa systemets problem inom systemets ramar – ett sätt att rädda staten och kapitalismen från sig själva. Sådana förslags styrka är att de kan verka vara mer realistiska än mer radikala mål och medel – det är ju inte svårt att tänka sig dem implementerade.

Men det här är ett sken på vilket vår ideologiska verklighet kastar en väldigt lång skugga. På ett liknande sätt är det möjligt att föreställa sig en människa lika stor som hela jordklotet, men det är omöjligt att föreställa sig en färg som en inte har sett. Det förra är dock objektivt omöjligt, medan det är ett faktum att det finns färger som det mänskliga ögat inte kan se. Förslagens realistiska grund är därför enbart skenbar, grundad på en ideologi som tar staten och kapitalismen för givna. Även paradoxala ansatser som att skapa rättvisa eller hållbarhet inom ett inneboende orättvist och ohållbart system kan verka realistiska när alternativen inte ens är tänkbara.

Jag är personligen av åsikten att det inte är vår uppgift att försöka rädda kapitalismen, eller ens välfärdsstaten, utan att fokus bör ligga på att bygga upp sätt på vilka vi i allt större utsträckning kan ta hand om varandra utanför ramarna för dessa institutioner, samtidigt som vi bygger organisatorisk styrka. Ofta kommer detta sammanfalla med att försvara delar av det som tidigare generationer kämpat till sig – och det är bara bra. Men det är vår självorganisering som behöver vara grunden vi står på.

Därmed inte sagt att en basinkomst inte skulle kunna utgöra en komponent av en framtid som inte är alltigenom dystopisk, men att börja med att försöka göra basinkomst till en verklighet är att börja i fel ände, samtidigt som det finns fler fallgropar kring idén än vad det först kan verka.

Inlägget Basinkomst som fascistisk utopi dök först upp på anarkism.info.

Det finns i väst/nord ett utbrett men ofta omedvetet tankemönster där religiösa traditioner rangordnas efter en rasistisk måttstock. Högst upp finns traditioner som rasifieras som vita, inte minst sekulär protestantisk kristendom, medan de traditioner som uppfattas konkurrera och/eller rasifieras som icke-vita utmålas som farliga och hotfulla.

Som med annat är inte sällan normpersonen omedveten om att hen har en specifik identitet. De flesta svenskar, Gudstroende eller ej, är döpta och betalande medlemmar i en kristen kyrka, följer en kristen kalender, firar kristna högtider, ger sina barn kristna namn, låter kyrkan omgärda livshändelser som födsel, giftermål, dödsfall, tror på ”något större” (eller liknande) och är medborgare i ett land som i konstitutionen ger den protestantiska kyrkan en särställning. Men detta ses inte som ”religion”, trots att såna här praktiker betraktas som religion när de återfinns hos människor från minoritetstraditioner. ”Religion” är ett begrepp som används om det som främmande-görs, om ”de andra”, och en allmän religionskritik kan därför ha rasistiska drag.

Kampen mot islamofobi och antisemitism behöver vara en integrerad del av det antifascistiska och antirasistiska engagemanget, oavsett vilken religiös tradition vi tillhör. Det finns många sätt att göra motstånd och verka för en icke-hierarkisk och mångfacetterad värld. 17-åriga ”Eggboy” streamade när hen knäckte ett ägg i huvudet på en australisk nyfascistisk senator som skyllde terrorattacken på muslimer, och har blivit världskänd. Men det finns många andra, mindre dramatiska, men inte mindre viktiga sätt. Det handlar givetvis om en kamp mot rasistiska strukturer, men också om att kritisk granska och förändra föreställningar och praktiker i våra egna nätverk, gemenskaper och individuella liv.

Solidaritet med muslimer. Antiislamofobisk aktion!

Bilder från Radical Graffiti.

Inlägget Solidaritet med muslimer? dök först upp på anarkism.info.

Jihadister, som många gånger helt nyligen varit en del av IS, eller al Nusra, begår nu etnisk rensning under ledning av ett NATO-land, och med Rysslands hjälpande hand, samtidigt som övriga västländer står och ser på. Om någon undrade varför Mellanösterns nutid och närtidshistoria är så komplicerad och våldsam, så spelas svaret upp nu mitt framför våra ögon. IS var för en stund ur ett strategiskt perspektiv inte gynnsamt för västmakterna, och utmålades därmed i princip som om självaste djävulen klivit ner på jorden. Men när situationen ser annorlunda ut, möts identiska gärningar och ideologier med ointresse eller till och med uppmuntran.

Det här är mellanösterns koloniala historia i ett nötskal. När IS-hysterin var som störst var det ändå så att väst främst försåg kampen med anti-IS propaganda och visst begränsat materiellt understöd, medan det var kurderna och andra på marken i norra Syrien som förde kampen öga mot öga med de fascistoida islamisterna. Den uppiskade stämningen mot IS var för väst i grund och botten inget annat än en rädsla för sin egen skugga – naturligtvis medvetet manipulerad som ett vapen i den kamp som då var i västmakternas intressen. För precis som så många gånger förr handlade det om en situation som de gamla kolonialmakterna själva varit med och skapat.

Afrin, som alltså tillhör norra Syriens federation, är en av tre kantoner i ett projekt som trotsat hot och våld från väst, från islamister och från Syriens diktator Assad, mitt i ett brinnande inbördeskrig med vida geopolitiska förvecklingar, och trots en månghundraårig historia av kolonialt förtryck och våld, byggt upp en demokratisk, feministisk och etniskt mångsidig gemenskap som i många avseenden går mycket längre än västs så kallade demokrati i att erbjuda människor en meningsfull tillvaro och inflytande över den egna vardagen.

Allt detta rivs cyniskt ner av Turkiet, i vars intresse det absolut inte ligger att människor fritt ska få bestämma över sina liv. Som en stat med en lång historia av etnisk rensning och etniskt förtryck, upplevs fria initiativ – speciellt kurdiska sådana – som ett självklart hot. Och de är förstås ett hot, inte bara mot Turkiet, utan mot alla de nationalstater som är självgoda nog att kalla sig demokratiska. Exempel som norra Syriens federation synar nämligen deras bluff, och klär av dem till vad de egentligen är och alltid har varit: Förtryckarmekanismer som ser om sina egna intressen.

Många brukar fundera på hur det var på trettiotalet när nazisterna tog makten i Tyskland, och hur de själva hade agerat. Skulle de ha gjort motstånd, öppet eller i smyg? Skulle de sakna mod och bli medlöpare? Skulle de kanske rentav omfamna den nazistiska världsbilden?

Trots att Afrin nu utrymts och fallit så är kampen i norra Syrien långt ifrån över. Kurderna och dess allierade kommer att slåss tappert – som de alltid gör mot, som alltid, materiellt överlägset motstånd understött av de eviga kolonisatörerna i västvärlden. Men vi kan ändå ställa oss liknande historiska frågor idag. Vart var jag när Afrin föll till fascisterna? Vad gjorde jag för att markera mitt motstånd mot alla de regimer som godtar eller stödjer det här folkmordet av det mest fria och demokratiska samhället Mellanöstern skådat på oräknelig tid?

Det finns en tendens bland välvilliga människor att beklaga sig över ondskan vi ser runtomkring oss i världen. En genuin empati för människor som lider, och en önskan om att världen var godare, varmare, friare – mänskligare. Det är svårt att inte hålla med. Men problemet är att denna ondska inte är en orsak – den är ett symptom. Ondska, när den förstås som en Sauron ur Sagan om ringen är lika obehaglig som den är obegriplig – den är sin egen essens. Sådan ondska blir också omöjlig att förstå eller besegra.

Den riktiga ondskan är mycket mer som själva ringen i sagan. Strukturer som ger oproportionerlig makt till vissa människor tenderar att återskapa och förstärka sig själva. Makt föder än större maktbegär, och de som lyckats tillskansa sig makten vill sällan släppa ifrån sig den. Där, ofta i synergi med en rad olika fördomar mot den som förfördelas, fördomar som beväpnas och blir till maktens storskaliga vapen, blir den riktiga ondskan till. Vi får komplexa system av makt över människor, insvepta i och oåterkalleligt sammanvävda med rasism, sexism, nationalism, och många andra strukturella förtrycksdynamiker.

Precis som för norra Syriens federation, så är det inte för sent för var och en av oss att ta reda på vad som står på spel och hur situationen verkligen ser ut, en situation som stora medier ignorerar eller skönmålar med en slags ”neutral” statsmnannamässig blick, och att göra allt i vår makt för att förändra detta. För de som ser ondskan som ursprunglig och maktdynamikens strukturer som osynliga så landar det här kanske först i att tro att det helt enkelt rör sig om fel personer vid makten – om att bara vi uppmanar makthavarna att agera, eller byter ut dem mot makthavare med rätt åsikter, så kommer vi att kunna slå vakt om och stödja samhällen som det i norra Syrien.

Men det här missar just den viktigaste iakttagelsen från sagovärlden: Ondskan är inte absolut och ursprunglig, den kommer inte och går med enskilda personer eller som en felaktig ståndpunkt uppkommen ur tomma intet, som bara behöver rättas till. Snarare är den inbyggd i nationalstatens självaste väsen – i dess DNA. Nationalstaten med all sin makt har, likt ringen, aldrig varit och kommer aldrig att vara svaret. Likt ringen, kan den inte användas för goda syften. Den måste förgöras. Därför måste vi söka våra svar och sätta vårt hopp till något annat än att makthavare ska lösa problem åt oss – problem som är ofrånkomligt sammanvävda med just den makt de har över oss.

Det här leder oss till en rad praktiska slutsatser. Om makthavare gör saker som faktiskt gynnar oss, i den mån de kommer göra saker som förändrar staters slapphänta inställning till Turkiets och dess allierade islamisters folkmord och utrensningar, så kommer de inte göra detta av nyfunnen godhet, utan bara om vi gör det så jävligt för dem så att det blir obekvämt att inte agera. De kommer bara göra det vi tvingar dem att göra med vår självorganisering.

På samma sätt får vi inte stirra oss blinda på demonstrationer och symbolhandlingar på hemmaplan. Å ena sidan är det ännu viktigare att bidra med faktisk materiell hjälp – skicka pengar och andra resurser till områden som behöver vår solidaritet. Å andra sidan är det som en person i norra Syrien svarade på just frågan om hur vi i länder som Sverige, Storbritannien eller USA kan hjälpa dem. Pengar, material, uppmärksamhet och press på olika regeringar, visst, absolut, det är bra, sade hen. Men glöm inte att också organisera er där ni är – ni behöver också en revolution.

Hur hopplöst läget i Afrin eller norra Syrien än må vara eller bli, så är det här kanske det mest inspirerande vi kan ta med oss från våra kamrater därnere. De har byggt upp något fantastiskt med tanke på de omständigheter de lever under. Det bästa sättet för oss att hedra och solidarisera med vad de gjort, är att göra detsamma här hemma – vart än hemma må vara. Så länge vi finns, så länge vi bär den nya världen i våra hjärtan och i våra praktiker, så finns det hopp om att den blir verklighet. Men sådan förändring kan vi bara lyckas med om vi tittar på de sociala relationer och maktstrukturer som orsakar så mycket skada i världen idag, och inte misstar dess effekter för en ursprunglig ondska.

Så låt oss fortsätta stödja norra Syriens federation i dess kamp mot nationalstater, fascism och islamister. Men låt oss också överallt där vi är göra livet till ett helvete för de som bestämmer över oss, och överallt, med vår självorganisering och ömsesidig hjälp, underminera de maktstrukturer som upprätthåller deras makt. Till skillnad från Frodo behöver vi inte resa till Domedagsberget för att förstöra ringen. Det är vi som är berget. Plötsligt ser vi det gamla kurdiska ordspråket, om att bergen är kurdernas enda vän, i ett helt nytt ljus. Låt det här bli Sagan om Afrin.

Inlägget Sagan om Afrin dök först upp på anarkism.info.