Det klassiska spårvagnsproblemet handlar om en skenande vagn som i hög hastighet närmar sig en förgrening i järnvägen. På spåren finns ett antal människor som av olika anledningar inte kan ta sig därifrån. Om spårvagnen får löpa fritt, kommer, säg, två människor dö. Men om någon drar i en spak precis vid förgreningen, kan spårvagnen styras om och istället döda en person. Du står vid spaken – vilket alternativ väljer du?

Frågan har diskuterats av såväl glada amatörer som filosofer under lång tid, och det finns många olika svar. På ytan tycks situationen förhållandevis enkel. Två liv verkar enligt en simpel matematisk beräkning vara mer än ett – priset att slå om spårvagnen till det andra spåret verkar vara lägre. Det här är också det alternativet som de flesta människor tycks välja om de tillfrågas. Följdfrågan blir då, har personen som drog i spaken räddat två liv, mördat en person, gjort både och, eller gjort något annat?

Istället för att försöka besvara frågan direkt backar vi ett steg och tittar på några intressanta omständigheter kring vad folk faktiskt väljer att göra. Vi har redan konstaterat att människor tenderar att välja att ingripa för att minska det matematiska antalet offer, trots att detta medför att de aktivt bidrar till att avsluta ett människoliv. Men vad händer om förutsättningarna förändras lite?

Istället för att vara strategiskt placerad vid en förgrening, är nu vår protagonist på en bro ovanför järnvägsspåret. På spåret är två personer fast, som förut. Men det enda sättet att undvika att de dör är nu att knuffa ner en tredje person från bron ner på spåret, så att spårvagnen spårar ur när den kolliderar med denne – underförstått: Den nedknuffade personen dör, de två på spåret räddas.

Vad som är intressant är att nu backar de flesta av oss från den tidigare matematiska analysen – att knuffa ner någon i döden blir för mycket, det blir för nära och för personligt. Men är det egentligen någon filosofisk skillnad på de två exemplen? Här är det lätt att gräva ner sig i en filosofisk och abstrakt diskussion i frågan, men jag skulle istället försöka gräva mig loss genom att sluta betrakta problemet som filosofiskt och se på det som psykologiskt och socialt.

Vad det här exemplet – eller snarare människors reaktioner på det – visar oss är nämligen en liten ledtråd in i hur vi människor är funtade. Vi kan göra abstrakta, närmast kvantitativa värderingar, men vi är också känslodjur som ibland känner starkt för saker – ofta saker i vår närhet, saker som har direkt inverkan i våra liv, och saker vi själva känner igen oss i. Det här är en helt nödvändig social mekanism. Vi kan ofta inte sympatisera fullt ut med alla som far illa ute i världen, utan ”väljer” (mer eller mindre indirekt) vilka saker som påverkar oss starkt.

Hade vi tagit på oss hela världens lidande hade vi inte pallat. Om vi inte kunde identifiera oss med människor i vår närhet, eller då och då med de långt bort som på något sätt slår an en sträng, så hade vi haft svårt att fungera som sociala varelser. Kanske är det detta som är den relevanta lärdomen av spårvagnsproblemet, och inte vilket val som är moraliskt rätt och riktigt.

Det här är speciellt relevant med tanke på det sätt på vilket spårvagnsproblemet är uppbyggt. Spårvagnsproblemet beskriver inte bara en osannolik situation, är inte bara extremt specifikt, utan, skulle jag hävda, praktiskt omöjligt främst på grund av ett skäl som lätt hamnar i bakgrunden: Tillgången till perfekt information. Och här har vi en av de andra fallgroparna när det kommer till att försöka överföra sådana tankeexperiment till situationer i verkliga livet. Våra handlingar är aldrig baserade på perfekt information. Det finns alltid en större eller mindre grad av osäkerhet, och ju vidare frågor vi försöker agera inom, desto större blir den osäkerheten.

För stor hänsyn till abstrakta filosofiska resonemang kan maskera omfattande osäkerhet och få oss att ta beslut på riggade premisser. I samhällsdebatten generellt kan det här exempelvis skönjas i frågor kring vem det är som äger problemformuleringen. Att äga problemformuleringen innebär inte bara vad som diskuteras och hur det görs, utan också ett vedertaget anspråk på en förklaringsmodell – hur saker och ting egentligen är.

Det går att på ett oflexibelt sätt strikt tillämpa principer, det går att vara en principlös opportunist som vänder kappan efter vinden. Men det går också att i båda fallen och alla skillnadsgrader mellan dem basera sitt resonemang på en falsk bild av hur verkligheten faktiskt ser ut.

***

Efter den här genomgången kan vi så sakteliga försöka stiga ner i verkligheten och in i den pågående diskussionen om pandemins utbredning och om olika åtgärder mot den. För samtidigt som kampen mot pandemin går vidare pågår också en kamp om vem som har vidtagit bäst eller sämst åtgärder, och den kampen är till kanten fylld av tvärsäkra påståenden, killgissningar, och starkt ideologiska infallsvinklar.

Den kanske främsta diskussionen just nu är huruvida olika länder vidtagit för starka eller för svaga åtgärder mot spridningen. Här är det viktigt att påpeka att båda sakerna kan vara sanna på samma gång. Det är nämligen inte bara frågan om hur starka åtgärderna är, utan vad de består av. Denna diskussion är till fullo laddad av olika spårvagnsscenarion, byggda på tveksamma grundantaganden.

Om vi börjar i änden av åtgärder som har vidtagits på vissa håll och som det råder stor debatt kring, så kommer karantän väldigt högt upp. På ytan kan karantän tyckas vara en robust åtgärd och en stark faktor när det gäller att bekämpa spridningen av viruset. Men redan vid själva definitionen stöter vi på problem. När vi säger karantän, pratar vi om in- och utresestopp i städer, regioner eller hela länder? Eller pratar vi om att isolera de som är sjuka från övriga samhället?

När det gäller det förstnämnda fallet så finns det ganska goda grunder att betvivla åtgärdens positiva effekter. Som geografen och historikern Graham Mooney sade i podcasten Against the Grain härom veckan så har sådana åtgärder i sig själva historiskt väldigt lite korrelation med lyckade epidemistopp. Problemet, ur ren spridningssynpunkt, är helt enkelt att dessa åtgärder i princip aldrig sätts in i tid ändå, men ofta också att de även när de är på plats misslyckas med att stoppa spridningen. Epidemier av det här slaget är aldrig en nationell fråga, utan en global.

Medan Trump och andra har försökt demonisera asiatiska länder, främst Kina, för att skifta fokus från de egna problemen, så har det från annat håll lyfts fram att Asien har lyckats hejda spridningen bättre än i övriga världen – kanske framförallt Europa och USA. Om vi tittar på hur det ser ut med smittspridningen – en förvisso ganska vansklig och mycket osäker gissningslek där mörkläggningar kan förekomma – så tycks det stämma. Men det ser inte heller ut att finnas en korrelation med hårda karantänåtgärder, varken i Europa (jämför Frankrike och Nederländerna) eller Asien (jämför Kina och Sydkorea).

Den gemensamma nämnaren för de länder i Asien som lyckats bromsa spridningen är istället att de vidtagit åtgärder tidigt. Bland annat snabbt tagit fram tester och identifierat smittade personer och isolerat dem för behandling. Ibland har karantänliknande åtgärder varit en del av detta, ibland enbart i mindre eller ingen utsträckning. Länder som gått ut hårt med karantän, å andra sidan, som exempelvis Italien, har inte alls lyckats stoppa spridningen. En anledning till att Asien tycks ha lyckats bättre är enkel men också lätt att glömma: De har nyligen drabbats av liknande epidemier och har alltså färska erfarenheter att luta sig tillbaka på.

Reseförbuden och de stängda gränserna har istället ofta varit en del av en rasistisk, auktoritär och imperialistisk politik, en slags katastrofopportunism, där det tydligaste exemplet är USA, som stängde gränserna i ett skede där spridning redan pågick, och dessutom till en början gjorde det mot vissa länder och regioner men inte andra, helt utan grund i var och hur smittan spreds. Stängda gränser till trots så fortsatte smittan att spridas, för att regeringen var ovillig att börja stänga ner affärsverksamhet och industrier, på ekonomiska grunder.

Angående vilka åtgärder som istället är bra, finns det andra som kan uttala sig mer detaljerat, men att minska hastigheten med vilket viruset sprids genom att minska rörligheten i samhället – dvs ställa in större evenemang och uppmana till självisolering, samt se till att riskgrupper kan klara sig utan att ge sig ut, tillhör de viktiga. Dessutom finns den stora elefanten i rummet: Det spelar mindre roll vilka åtgärder eller undantagslagar som stater nu snabbt försöker införa – en av de verkliga grunderna till att pandemin utvecklas till en katastrof är underfinansierad, utsåld och byråkratiserad (New Public Management etc) sjukvård överallt i världen.

Jag kan själv inte påstå mig veta bättre än någon annan om hur epidemier sprids, men det tycks finnas goda skäl att i denna stora osäkerhet fokusera på åtgärder som är påtagliga och praktiska. Riskerna med utökad övervakning och kontroll är stora och vinsterna ytterst spekulativa – vi vet också att stater ofta först och främst prioriterar kontroll över människors välmående i krisartade situationer. Vi riskerar att hamna i en situation där vi löser spårvagnsproblem utan att känna till insatserna, och därmed slå oss själva i bojor och kasta bort nycklarna.

Saker som bättre sjukvård är däremot konkreta och en grundbult för att göra epidemier så lindriga som möjligt. Initiativ som grupper för ömsesidig hjälp, krav på avskrivningar av lån och hyror, försörjningsstöd för de som blir utan pengar till livsnödvändigheter, och så vidare, är andra aspekter som är praktiska och som kan ha positiva effekter på såväl kort som lång sikt. Mitt råd skulle därför vara att inte fastna i för mycket gissningar, och att vara lika misstänksam mot auktoritära åtgärder som mot bristen på åtgärder där syftet kan vara att värna om ekonomiska intressen snarare än människor. Istället kan ett rimligt fokus vara frihetliga, konkreta, och omhändertagande svar på problemen vi står inför.

För att parafrasera vad en anarkist från den tidigt drabbade amerikanska västkusten skrev på Twitter häromdagen. Det är okej att erkänna att ett anarkistiskt samhälle skulle vara mindre effektivt än ett auktoritärt när det exempelvis gäller att effektivt sätta en hel stad eller region i karantän. Men om vi ser till helheten, till hur samma auktoritära samhällen tvingar in både djur och människor i olika miljöer och beteendemönster, hur de prioriterar makt framför människors välmående, så finns det ingen anledning att tro att auktoritära metoder på något sätt är en rimlig eller bra lösning, men all anledning att förstå att det samhälle som byggts med sådana medel också behöver upprätthållas med hot och piska.

***

För anarkister knyter allt det här an till en mer historisk och filosofisk diskussion om sociala hierarkier och auktoritet. Jag själv tillhör de som definierar anarkismen som, bland annat, motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet. Det är också den definitionen som används i anarkism.infos introduktionspamflett till anarkism. Som jag har skrivit förut så tycker jag att det finns goda skäl till detta. En del av det resonemanget hänvisar tillbaka till en diskussion Bakunin förde på samma ämne, där det kan tyckas att han böjer sig för ”skomakarens” auktoritet – något många använt för att bygga en definition av anarkismen som motstånd mot ”orättfärdiga” hierarkier och auktoriteter – för mig en komplett intetsägande definition. Bakunin skriver:

Följer därav att jag förkastar all auktoritet? Denna tanke är mig fjärran. När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören. För ett visst speciellt kunnande vänder jag mig till den ene eller andre lärde.

Saken tycks klar – viss auktoritet tycks befogad enligt Bakunin. Eller? I nästa mening tvärvänder dock resonemanget:

Men jag låter varken skomakaren, arkitekten eller den lärde tvinga på mig någonting. Jag lyssnar fritt och med all den respekt som deras intelligens, karaktär och kunskap förtjänar, men förbehåller mig samtidigt min obestridliga rätt att kritisera och kontrollera. Jag nöjer mig inte med att rådfråga en enda specialist, jag rådfrågar flera stycken, jag jämför deras åsikter och jag väljer den som förefaller mig vara rimligast. Men jag erkänner ingen ofelbar auktoritet, inte ens i mycket speciella frågor; följaktligen tror jag inte obetingat på någon, vilken respekt jag än må ha för den enes eller andres hederlighet och uppriktighet. En sådan tro skulle få ödesdigra följder för mitt förnuft, för min frihet och för själva framgången i mina företag; den skulle genast förvandla mig till en dum slav och ett verktyg för andras vilja och intressen.

När Bakunin i början skriver om auktoritet, verkar det mer strikt talat vara expertis han avser. Ett faktum att förhålla sig till och självständigt utvärdera, inte en auktoritet att automatiskt lyda. En fråga om autonomi såväl som tillit, där varken vi eller någon annan någonsin har perfekt kunskap om saker vilka vi ändå behöver förhålla oss till och agera på.

På samma sätt som det finns en sådan spänning mellan kunskap och autonomi, så finns det en liknande mellan kalkylerande resonemang och känslomässiga reaktioner, samt mellan glasklara hypotetiska exempel och en luddig verklighet. För att sno ett citat från en annan text jag skrivit:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Om något, så kanske det är detta vi behöver hålla i åtanke, mellan skomakare, spårvagnar, mellan kunskap, principer, känslor och virusepidemier.

Men, ta mina och Bakunins ord med en nypa salt, och tänk och känn själva också. Gör vi det, så tror jag att vi har en chans att bygga starkare frihetliga gemenskaper, som inte bara mildrar effekterna av den kris vi försatts i nu, utan också fungerar som en vägvisare bortom den.

Inlägget Skomakaren och corona dök först upp på anarkism.info.

På högstadiets kemilektioner fick vi lära oss hur en blandning av salpeter och socker kan leda till en kraftig rökutveckling. Några av oss tillämpade den nyvunna kunskapen genom att placera en liten hög med blandningen på stengolvet på en toalett. Det funkade (rök utan eld!), och skolan fick utrymmas. Idag, några decennier senare, kan jag se det jag inte såg då, att detta var ett grabbigt, klumpigt och möjligen också farligt sätt att göra motstånd mot en institution jag avskydde, som dessutom säkert skapade en del rädsla bland skolkamrater.

Varför ser vi skadegörelse på skolor, och fusk, ögontjäneri, olydnad, skolk, spring i benen, tjafs, ointresse? Är det för att eleverna är elaka eller sjuka, eller handlar det om motstånd mot en förtryckande struktur?

Det kan låta som att poängen med skolan är utbildning och kunskap, men i mycket handlar det om fostran till lönearbete. Vi ska tränas och formas att passa smidigt in i det kapitalistiska systemet. Historiskt är detta också folkskolans bakgrund, och även idag framgår detta emellanåt tydligt av den politiska retoriken. Vi ska lära oss att komma i tid, att sitta still på uppmaning, att utföra arbetsuppgifter som någon annan bestämmer, att underordna oss auktoriteter som vi från början inte har någon relation till. De auktoritära dragen förstärks också idag. Betygssystemet blir allt petigare och sjunker i åldrarna, stress och press på elever leder till omfattande psykisk ohälsa. Den kunskap som lärs ut är ofta irrelevant för det levda livet, och inte sällan en hjärntvätt i rådande tankesätt som försvårar det kollektiva, organiserade motstånd vi så väl behöver.

I jämförelse med förskolan framstår skolan dessutom som en institution som förstärker könsuppdelningen, och tydligare fostrar pojkar och flickor enligt rådande könsnormer. Ickebinära, trans- och intersexpersoner ställs inför svåra situationer på grund av detta. Tjejer pressas mer än killar att prestera och vara duktiga, och verkar också lida mer av psykisk ohälsa. Killar tenderar att formas enligt stereotypa machonormer, och de som inte kan eller vill anpassa sig till skolans förväntningar pekas ut och stämplas på ett sätt som kan vara präglande för resten av livet. Institutionens opersonlighet och personalbrist bidrar som vi vet också till att konflikter och spänningar mellan elever eskalerar till våld och mobbing. Arbetsmiljön, för både lärare och elever, kan inte sällan vara av en kvalitet som skulle anses oacceptabel i många sammanhang.

Givetvis kan det samtidigt finnas positiva aspekter av skolgången. Där familjesituationen är förtryckande eller människor är isolerade i kärnfamiljer eller etniskt eller klassmässigt homogena grupper kan skolan bli en möjlighet till kamratskap och integration. (En möjlighet som har inskränkts rejält genom det så kallade fria skolvalet.) Och ett och annat användbart lär vi oss trots allt. Men uppväger det verkligen alla problem? Jag är minst sagt skeptisk.

I dagens samhälle undkommer ingen av oss skolan. En del av er som läser detta är säkert antingen elever eller anställd skolpersonal. Motståndet mot hierarkier, kontroll och auktoritära tendenser måste inte minst komma inifrån. Vi kan se, ta vara på och bejaka de frihetliga tendenser som finns, och vi kan försöka förstå vad som ligger bakom motståndshandlingar, även om de är problematiska, istället för att vända oss till polis eller bestraffning. Vi kan ofta också i någon mån organisera oss, åtminstone för en rimligare och mer jämlik arbetsmiljö, och kanske också för ett helt annat sätt att fungera som samhälle och se på lärande.

Givetvis behöver vi också forma, upptäcka och utveckla andra praktiker för bildning och livskunskap utanför skolans institution. Här finns det viktiga historiska erfarenheter och betoningar från arbetarrörelsen och andra folkrörelser och alternativa grupper som vi kan se på och inspireras av. Och jag tror det är helt nödvändigt. Så länge auktoritära institutioner dominerar vår barndom kommer ett fritt och jämlikt samhälle vara bara fragment eller önskedrömmar. Men att många, både lärare och elever, känner ett glädjerus vid skolavslutningarna är åtminstone ett hoppingivande friskhetstecken. Till den dag då skolan stänger för gott tillönskas utbildningsslavar i alla salar och korridorer ett fantastiskt sommarlov!

(Anarkistisk skol- och utbildningskritik har funnits från början, och lyfts av bland andra Emma Goldman, Ferrer, Colin Ward och Ivan Illich.)

Inlägget Skolavslutning! dök först upp på anarkism.info.

Det som för mig gör anarkismen oumbärlig, är att den, i sina grundläggande principer, innebär en mer långtgående kritik och analys av de idag ofta dominerande sociala relationerna än någon annan politisk eller filosofisk tendens – till en grad som många anarkister själva inte tycks inse fullt ut. Till viss del tror jag att detta beror på att anarkismen idag delvis serveras uppblandad med andra ideologiska tendenser, och därmed ofta tappar sin spets. Men delvis beror det på den ansträngning som faktiskt krävs för att verkligen inse den fulla vidden av anarki, i ett samhälle där vi ständigt och överallt – från höger till vänster – matas med härskandets struktur och ideologi.

Om den text jag nämnde i inledningen handlade om den anarkistiska tomheten, så skulle en kunna säga att denna handlar om det anarkistiska djupet.

***

För att ta några exempel, så är anarkismen för mig bäst definierad som ett motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet – eller, som det ibland kallas, mot auktoritetsprincipen. Denna princip, som nästan alla andra i någon utsträckning medger, går ut på att det finns något sådant som legitim auktoritet – det vill säga situationer där en har rätt att bestämma över andra, och följaktligen dessa andra en skyldighet att lyda. Anarkister, menar jag, förnekar att något sådant existerar.

Som Shawn Wilbur skriver i en intressant text om demokrati – ett ämne vi strax ska vända oss till – så är ”legitim auktoritet” inget annat än auktoritet som blivit auktoriserad, det vill säga ett intetsägande cirkulärt resonemang. På samma sätt är berättigade hierarkier helt enkelt hierarkier som sanktionerats av vad det nu är vi anser sanktionerar hierarkier. För en kung kan det vara gudomlig rätt, för en kapitalist rätten till privategendom, för en stat suveräniteten över dess territorium. Frånvaron av härskare tycks här skilja ut anarki från de andra, eftersom den också innebär frånvaro av en högre makt som kan sanktionera auktoriteten eller hierarkin.

Diskussionen grumlas förstås något av att begrepp som auktoritet och hierarki ofta används på ett vardagligt sätt som inte överensstämmer med det ovan nämnda, mer precisa. Motstånd mot hierarkier innebär underförstått att vi pratar om sociala hierarkier, inte om, exempelvis, filer hierarkiskt ordnade på en dator. På samma sätt kan vi säga att en vän som kan fransk filmhistoria är en auktoritet på ämnet. Men det är inte sådana beskrivande auktoriteter anarkister vänder sig mot, utan normativa – sådana där det skulle följa att hen har en rätt att beordra oss, och vi en skyldighet att lyda.

De här missförstånden går ända tillbaka till de tidiga anarkisternas ibland skenbart motsägelsefulla sätt att diskutera ämnet. De som läst en del Bakunin kan här protestera och hänvisa till passagen där han talar om skomakarens auktoritet. Men om vi läser den passagen i sitt sammanhang, med de förbehåll som omedelbart presenteras, så är det uppenbart att vi har att göra med expertis, och inte auktoritet. Att vi ibland är utelämnade att lita på experters omdömen, betyder inte att de har en rätt att befalla oss, eller att vi har en skyldighet att lyda.

På ett liknande sätt har kritiker av anarkismens anti-auktoritära kärna ibland rört ihop betydelsen av ordet auktoritet med användandet av kraft. Det mest kända exemplet på detta är Friedrich Engels skrift ”Om auktoritet”, som i sig är något av ett filosofiskt bottennapp, där det är svårt att avgöra om författaren helt enkelt inte vet bättre, eller om han i sin iver att gå i polemik tänjer på definitionerna tills de blir helt meningslösa.

Men även i anarkistiska sammanhang har det här ibland haft ett visst genomslag, inte minst med det av Chomsky populariserade exemplet om ett barn som hålls undan från att kliva rakt ut i vägen, och därmed räddas från en olycka. Har vi att göra med legitim auktoritet här? Det är lätt att tro det, men det beror främst på att exemplet är uppbyggt på ett vanskligt sätt. Låt oss byta ut barnet mot en vuxen och försöka igen.

Om jag håller undan en vän från att gå ut i vägen, och därmed förhindrar hen från att bli påkörd av en annalkande bil, så är nog de flesta överens om att jag gjort någonting positivt. Men följer det härifrån att jag har rätt att närhelst jag bedömer det ingripa i min väns agerande, och hen en skyldighet att lyda? Knappast, och det enda som exemplet visar oss är att användande av kraft kan leda till en positiv utgång. Men användandet av kraft är inte detsamma som ett anspråk på auktoritet.

***

Anarkism betyder ”utan härskare”. Så långt brukar de flesta vara med. Men att testa det här begreppet mot en del andra begrepp i vår politiska och sociala vokabulär kan vara rätt avslöjande. Vad sägs exempelvis om begreppet demokrati?

Demokrati är ett sånt där diffust begrepp som idag främst fungerar som en slags godhetsmarkör och diskussionsstängare. Alla är för det, och ingen vill kallas odemokratisk. Det enda vedertagna sätt att kritisera demokrati är att påstå sig vilja göra saker mer demokratiska. Det finns här naturligtvis en taktisk poäng i att använda ett ord som är så oantastligt, och i vissa sammanhang är det förståeligt. Men om vi ska analysera begreppet fritt från sådana taktiska hänsynstaganden, så blir resultatet ett annat.

Ordet demokrati är otroligt vagt och kan användas för att beskriva allt ifrån slavsamhällen som Aten och oligarkier eller diktaturer med nominell parlamentarisk demokrati till små lokala församlingar och praktiker i samhällen helt utanför staters inflytande. I det tidigare fallet ligger det nära till hands att bedöma att demokrati som ett slags påtvingat styrelseskick över människor, speciellt i representativ tappning, knappast är förenligt med anarki – med ett samhälle utan härskare.

Demokratin i sin mer idealiserade form, så som den oftast förespråkas av dess mer radikala anhängare, handlar istället snarare om decentraliserad direktdemokrati där de som berörs tar besluten. Men om vi fortfarande utgår från majoritetsprincipen, så skulle denna demokrati alltjämt innebära att en majoritet har rätt att bestämma över en minoritet på ett sätt som knappast är förenligt med anarki. Rent intuitivt kan vi också förstå att bara för att många tycker en sak så är det knappast en garanti för att denna åsikt i genomförande skulle leda till rimliga eller önskvärda konsekvenser.

Här kan demokratins mest radikala förespråkare vända sig till konsensusbeslutsfattande – en slags process för att undersöka deltagarnas åsikter och jämka dem till något som alla kan ställa upp på. Det här är ett steg framåt, som delvis kommer runt problemet med att röstande – även på liten skala – är en slags tävlingsinriktad liberal parlamentarism i sin linda, eftersom konsensus strukturellt tvingar majoriteter att ta hänsyn till minoriteter. Men detta är inte alltid praktiskt, och framförallt vänder det bara på problemet.

För precis som en majoritet inte automatiskt har ”rätt” jämfört med en minoritet, så gäller också det omvända. Fråga bara några av de som deltog i den amerikanska Occupy-rörelsen, och som ibland, när de försökte försvara sig mot polisens brutalitet ”blockades” av liberala pacifister. Märkligt nog brukar problem med majoritetsbeslut vara det som förespråkare för konsensus refererar till, och problemen med konsensus det som förespråkare för majoritetsdemokrati anger som referens för sin ståndpunkt. Detta utan att märka att båda är varianter av samma fenomen.

Vad har vi då kvar? Har vi inte målat in oss i ett hörn där ingenting är bra nog? Om det gäller metoder att härska över andra, att få dem att gå emot sin egen vilja på grund av moraliserande kring styrelseskick eller principer upphöjda till absolut lag, så är mycket riktigt ingenting bra nog. Men när det gäller att bygga och upprätthålla anarkiska sociala relationer, så ligger en hel brädd av möjligheter öppna. Men då är inte frågan om det är majoritetsröstning, konsensus eller något annat som är de upphöjda principerna, utan hur vi interagerar med varandra utan att upphöja något verktyg till en sådan princip.

Ett av problemen döljs i ett slags överskattande av det kollektiva mötet – ett ibland nödvändigt men inte sällan överflödigt och ineffektivt sätt att medla sociala relationer och få saker gjorda. Ibland är det bättre att bara göra eller inte göra saker, att kommunicera i mindre grupper, eller att för en viss fråga gå skilda vägar (i tid eller rum) utan att tvinga fram en gemensam linje. Om det automatiskt är ”odemokratiskt” att inte följa ett beslut som en anser sig ta skada av, så är det inte så mycket ett mått på huruvida en gör en bra sak eller inte, utan på hur en viss form av beslutsfattande har blivit så förstelnad att det anses viktigare att följa dess regler än sitt omdöme.

Genom att erkänna alla dessa möjligheter som jämbördiga gör vi våra relationer mjukare och mer dynamiska. Istället för att bara räkna röster eller ställa upp veton behöver vi förhålla oss till de vi vill ha samröre med baserat på deras genuina önskningar och upplevelser. Två personer kanske inte tycker att det är en så bra idé att tvinga igenom ett ”demokratiskt” beslut mot en tredje, om den tredje upplever sig skadas så mycket av det att hen antagligen kommer att strunta i det. En person kanske inte lägger in ett ogenomtänkt veto mot två andra, om risken finns att dessa två istället gör det där som behöver göras på egen hand.

I denna spänning existerar det verkligt anarkiska, och det kan bara förstås som demokratiskt om vi med demokrati helt enkelt avser en synonym till anarki. Men varför skulle vi vilja krångla till situationen genom att använda flera ord som betyder exakt samma sak?

Slutligen, är det här anarkistiska förkastandet (åtminstone på ett filosofiskt plan) av demokrati ett ouppnåeligt och världsfrånvänt ideal som bara är i vägen för viktiga uppgifter? En slags fåfäng filosofisk övning?

Det är knappast mer främmande än den situation vi ställs inför när vi tvingas att förhålla oss till den stat vi måste leva under men vill avskaffa, eller det kapital som i så stor utsträckning styr vår vardag. Grejen är att alla dessa radikala aspekter måste förankras i vår vardag. Vi slåss mot dessa ofta oöverskådliga abstraktioner så som de framträder för oss där vi är, efter de förutsättningar vi befinner oss i.

På samma sätt förhåller det sig med demokrati som styrelseskick eller till och med verktyg. En förståelse för dess användbarhet och begränsningar är oerhört viktig i hur vi praktiskt organiserar oss. Vi måste se den som ett ibland ofrånkomligt misslyckande eller högst som en tillfällig metod byggd på en slags underliggande konsensus som närsomhelst kan dras tillbaka, istället för som den högsta principen av frihet att sträva mot. Annars har vi redan i utgångspunkten kompromissat bort anarki.

Inlägget Det anarkistiska djupet dök först upp på anarkism.info.