Det klassiska spårvagnsproblemet handlar om en skenande vagn som i hög hastighet närmar sig en förgrening i järnvägen. På spåren finns ett antal människor som av olika anledningar inte kan ta sig därifrån. Om spårvagnen får löpa fritt, kommer, säg, två människor dö. Men om någon drar i en spak precis vid förgreningen, kan spårvagnen styras om och istället döda en person. Du står vid spaken – vilket alternativ väljer du?

Frågan har diskuterats av såväl glada amatörer som filosofer under lång tid, och det finns många olika svar. På ytan tycks situationen förhållandevis enkel. Två liv verkar enligt en simpel matematisk beräkning vara mer än ett – priset att slå om spårvagnen till det andra spåret verkar vara lägre. Det här är också det alternativet som de flesta människor tycks välja om de tillfrågas. Följdfrågan blir då, har personen som drog i spaken räddat två liv, mördat en person, gjort både och, eller gjort något annat?

Istället för att försöka besvara frågan direkt backar vi ett steg och tittar på några intressanta omständigheter kring vad folk faktiskt väljer att göra. Vi har redan konstaterat att människor tenderar att välja att ingripa för att minska det matematiska antalet offer, trots att detta medför att de aktivt bidrar till att avsluta ett människoliv. Men vad händer om förutsättningarna förändras lite?

Istället för att vara strategiskt placerad vid en förgrening, är nu vår protagonist på en bro ovanför järnvägsspåret. På spåret är två personer fast, som förut. Men det enda sättet att undvika att de dör är nu att knuffa ner en tredje person från bron ner på spåret, så att spårvagnen spårar ur när den kolliderar med denne – underförstått: Den nedknuffade personen dör, de två på spåret räddas.

Vad som är intressant är att nu backar de flesta av oss från den tidigare matematiska analysen – att knuffa ner någon i döden blir för mycket, det blir för nära och för personligt. Men är det egentligen någon filosofisk skillnad på de två exemplen? Här är det lätt att gräva ner sig i en filosofisk och abstrakt diskussion i frågan, men jag skulle istället försöka gräva mig loss genom att sluta betrakta problemet som filosofiskt och se på det som psykologiskt och socialt.

Vad det här exemplet – eller snarare människors reaktioner på det – visar oss är nämligen en liten ledtråd in i hur vi människor är funtade. Vi kan göra abstrakta, närmast kvantitativa värderingar, men vi är också känslodjur som ibland känner starkt för saker – ofta saker i vår närhet, saker som har direkt inverkan i våra liv, och saker vi själva känner igen oss i. Det här är en helt nödvändig social mekanism. Vi kan ofta inte sympatisera fullt ut med alla som far illa ute i världen, utan ”väljer” (mer eller mindre indirekt) vilka saker som påverkar oss starkt.

Hade vi tagit på oss hela världens lidande hade vi inte pallat. Om vi inte kunde identifiera oss med människor i vår närhet, eller då och då med de långt bort som på något sätt slår an en sträng, så hade vi haft svårt att fungera som sociala varelser. Kanske är det detta som är den relevanta lärdomen av spårvagnsproblemet, och inte vilket val som är moraliskt rätt och riktigt.

Det här är speciellt relevant med tanke på det sätt på vilket spårvagnsproblemet är uppbyggt. Spårvagnsproblemet beskriver inte bara en osannolik situation, är inte bara extremt specifikt, utan, skulle jag hävda, praktiskt omöjligt främst på grund av ett skäl som lätt hamnar i bakgrunden: Tillgången till perfekt information. Och här har vi en av de andra fallgroparna när det kommer till att försöka överföra sådana tankeexperiment till situationer i verkliga livet. Våra handlingar är aldrig baserade på perfekt information. Det finns alltid en större eller mindre grad av osäkerhet, och ju vidare frågor vi försöker agera inom, desto större blir den osäkerheten.

För stor hänsyn till abstrakta filosofiska resonemang kan maskera omfattande osäkerhet och få oss att ta beslut på riggade premisser. I samhällsdebatten generellt kan det här exempelvis skönjas i frågor kring vem det är som äger problemformuleringen. Att äga problemformuleringen innebär inte bara vad som diskuteras och hur det görs, utan också ett vedertaget anspråk på en förklaringsmodell – hur saker och ting egentligen är.

Det går att på ett oflexibelt sätt strikt tillämpa principer, det går att vara en principlös opportunist som vänder kappan efter vinden. Men det går också att i båda fallen och alla skillnadsgrader mellan dem basera sitt resonemang på en falsk bild av hur verkligheten faktiskt ser ut.

***

Efter den här genomgången kan vi så sakteliga försöka stiga ner i verkligheten och in i den pågående diskussionen om pandemins utbredning och om olika åtgärder mot den. För samtidigt som kampen mot pandemin går vidare pågår också en kamp om vem som har vidtagit bäst eller sämst åtgärder, och den kampen är till kanten fylld av tvärsäkra påståenden, killgissningar, och starkt ideologiska infallsvinklar.

Den kanske främsta diskussionen just nu är huruvida olika länder vidtagit för starka eller för svaga åtgärder mot spridningen. Här är det viktigt att påpeka att båda sakerna kan vara sanna på samma gång. Det är nämligen inte bara frågan om hur starka åtgärderna är, utan vad de består av. Denna diskussion är till fullo laddad av olika spårvagnsscenarion, byggda på tveksamma grundantaganden.

Om vi börjar i änden av åtgärder som har vidtagits på vissa håll och som det råder stor debatt kring, så kommer karantän väldigt högt upp. På ytan kan karantän tyckas vara en robust åtgärd och en stark faktor när det gäller att bekämpa spridningen av viruset. Men redan vid själva definitionen stöter vi på problem. När vi säger karantän, pratar vi om in- och utresestopp i städer, regioner eller hela länder? Eller pratar vi om att isolera de som är sjuka från övriga samhället?

När det gäller det förstnämnda fallet så finns det ganska goda grunder att betvivla åtgärdens positiva effekter. Som geografen och historikern Graham Mooney sade i podcasten Against the Grain härom veckan så har sådana åtgärder i sig själva historiskt väldigt lite korrelation med lyckade epidemistopp. Problemet, ur ren spridningssynpunkt, är helt enkelt att dessa åtgärder i princip aldrig sätts in i tid ändå, men ofta också att de även när de är på plats misslyckas med att stoppa spridningen. Epidemier av det här slaget är aldrig en nationell fråga, utan en global.

Medan Trump och andra har försökt demonisera asiatiska länder, främst Kina, för att skifta fokus från de egna problemen, så har det från annat håll lyfts fram att Asien har lyckats hejda spridningen bättre än i övriga världen – kanske framförallt Europa och USA. Om vi tittar på hur det ser ut med smittspridningen – en förvisso ganska vansklig och mycket osäker gissningslek där mörkläggningar kan förekomma – så tycks det stämma. Men det ser inte heller ut att finnas en korrelation med hårda karantänåtgärder, varken i Europa (jämför Frankrike och Nederländerna) eller Asien (jämför Kina och Sydkorea).

Den gemensamma nämnaren för de länder i Asien som lyckats bromsa spridningen är istället att de vidtagit åtgärder tidigt. Bland annat snabbt tagit fram tester och identifierat smittade personer och isolerat dem för behandling. Ibland har karantänliknande åtgärder varit en del av detta, ibland enbart i mindre eller ingen utsträckning. Länder som gått ut hårt med karantän, å andra sidan, som exempelvis Italien, har inte alls lyckats stoppa spridningen. En anledning till att Asien tycks ha lyckats bättre är enkel men också lätt att glömma: De har nyligen drabbats av liknande epidemier och har alltså färska erfarenheter att luta sig tillbaka på.

Reseförbuden och de stängda gränserna har istället ofta varit en del av en rasistisk, auktoritär och imperialistisk politik, en slags katastrofopportunism, där det tydligaste exemplet är USA, som stängde gränserna i ett skede där spridning redan pågick, och dessutom till en början gjorde det mot vissa länder och regioner men inte andra, helt utan grund i var och hur smittan spreds. Stängda gränser till trots så fortsatte smittan att spridas, för att regeringen var ovillig att börja stänga ner affärsverksamhet och industrier, på ekonomiska grunder.

Angående vilka åtgärder som istället är bra, finns det andra som kan uttala sig mer detaljerat, men att minska hastigheten med vilket viruset sprids genom att minska rörligheten i samhället – dvs ställa in större evenemang och uppmana till självisolering, samt se till att riskgrupper kan klara sig utan att ge sig ut, tillhör de viktiga. Dessutom finns den stora elefanten i rummet: Det spelar mindre roll vilka åtgärder eller undantagslagar som stater nu snabbt försöker införa – en av de verkliga grunderna till att pandemin utvecklas till en katastrof är underfinansierad, utsåld och byråkratiserad (New Public Management etc) sjukvård överallt i världen.

Jag kan själv inte påstå mig veta bättre än någon annan om hur epidemier sprids, men det tycks finnas goda skäl att i denna stora osäkerhet fokusera på åtgärder som är påtagliga och praktiska. Riskerna med utökad övervakning och kontroll är stora och vinsterna ytterst spekulativa – vi vet också att stater ofta först och främst prioriterar kontroll över människors välmående i krisartade situationer. Vi riskerar att hamna i en situation där vi löser spårvagnsproblem utan att känna till insatserna, och därmed slå oss själva i bojor och kasta bort nycklarna.

Saker som bättre sjukvård är däremot konkreta och en grundbult för att göra epidemier så lindriga som möjligt. Initiativ som grupper för ömsesidig hjälp, krav på avskrivningar av lån och hyror, försörjningsstöd för de som blir utan pengar till livsnödvändigheter, och så vidare, är andra aspekter som är praktiska och som kan ha positiva effekter på såväl kort som lång sikt. Mitt råd skulle därför vara att inte fastna i för mycket gissningar, och att vara lika misstänksam mot auktoritära åtgärder som mot bristen på åtgärder där syftet kan vara att värna om ekonomiska intressen snarare än människor. Istället kan ett rimligt fokus vara frihetliga, konkreta, och omhändertagande svar på problemen vi står inför.

För att parafrasera vad en anarkist från den tidigt drabbade amerikanska västkusten skrev på Twitter häromdagen. Det är okej att erkänna att ett anarkistiskt samhälle skulle vara mindre effektivt än ett auktoritärt när det exempelvis gäller att effektivt sätta en hel stad eller region i karantän. Men om vi ser till helheten, till hur samma auktoritära samhällen tvingar in både djur och människor i olika miljöer och beteendemönster, hur de prioriterar makt framför människors välmående, så finns det ingen anledning att tro att auktoritära metoder på något sätt är en rimlig eller bra lösning, men all anledning att förstå att det samhälle som byggts med sådana medel också behöver upprätthållas med hot och piska.

***

För anarkister knyter allt det här an till en mer historisk och filosofisk diskussion om sociala hierarkier och auktoritet. Jag själv tillhör de som definierar anarkismen som, bland annat, motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet. Det är också den definitionen som används i anarkism.infos introduktionspamflett till anarkism. Som jag har skrivit förut så tycker jag att det finns goda skäl till detta. En del av det resonemanget hänvisar tillbaka till en diskussion Bakunin förde på samma ämne, där det kan tyckas att han böjer sig för ”skomakarens” auktoritet – något många använt för att bygga en definition av anarkismen som motstånd mot ”orättfärdiga” hierarkier och auktoriteter – för mig en komplett intetsägande definition. Bakunin skriver:

Följer därav att jag förkastar all auktoritet? Denna tanke är mig fjärran. När det är fråga om stövlar hänvisar jag till skomakarens auktoritet; om det är fråga om ett hus, en kanal eller en järnväg rådfrågar jag arkitekten eller ingenjören. För ett visst speciellt kunnande vänder jag mig till den ene eller andre lärde.

Saken tycks klar – viss auktoritet tycks befogad enligt Bakunin. Eller? I nästa mening tvärvänder dock resonemanget:

Men jag låter varken skomakaren, arkitekten eller den lärde tvinga på mig någonting. Jag lyssnar fritt och med all den respekt som deras intelligens, karaktär och kunskap förtjänar, men förbehåller mig samtidigt min obestridliga rätt att kritisera och kontrollera. Jag nöjer mig inte med att rådfråga en enda specialist, jag rådfrågar flera stycken, jag jämför deras åsikter och jag väljer den som förefaller mig vara rimligast. Men jag erkänner ingen ofelbar auktoritet, inte ens i mycket speciella frågor; följaktligen tror jag inte obetingat på någon, vilken respekt jag än må ha för den enes eller andres hederlighet och uppriktighet. En sådan tro skulle få ödesdigra följder för mitt förnuft, för min frihet och för själva framgången i mina företag; den skulle genast förvandla mig till en dum slav och ett verktyg för andras vilja och intressen.

När Bakunin i början skriver om auktoritet, verkar det mer strikt talat vara expertis han avser. Ett faktum att förhålla sig till och självständigt utvärdera, inte en auktoritet att automatiskt lyda. En fråga om autonomi såväl som tillit, där varken vi eller någon annan någonsin har perfekt kunskap om saker vilka vi ändå behöver förhålla oss till och agera på.

På samma sätt som det finns en sådan spänning mellan kunskap och autonomi, så finns det en liknande mellan kalkylerande resonemang och känslomässiga reaktioner, samt mellan glasklara hypotetiska exempel och en luddig verklighet. För att sno ett citat från en annan text jag skrivit:

Känslors underordnande under förnuft rättfärdigas ofta genom att beskriva sympatier för djur som opålitliga. I själva verket är sympatier för djur så pålitliga att varenda institution för exploatering av djur utvecklat någon slags verktyg för att underminera dem. Så snarare än att enbart fokusera på logik och konsekvent formalitet kan vi med fördel komma ihåg våra känslomässiga kopplingar till djur, och samtidigt utmana oss själva och andra till att överbrygga de konstruerade hinder för att dessa känslor ska kunna utvecklas ytterligare. […] På så sätt ifrågasätts det patriarkala privilegierandet av abstrakta principer.

Om något, så kanske det är detta vi behöver hålla i åtanke, mellan skomakare, spårvagnar, mellan kunskap, principer, känslor och virusepidemier.

Men, ta mina och Bakunins ord med en nypa salt, och tänk och känn själva också. Gör vi det, så tror jag att vi har en chans att bygga starkare frihetliga gemenskaper, som inte bara mildrar effekterna av den kris vi försatts i nu, utan också fungerar som en vägvisare bortom den.

Inlägget Skomakaren och corona dök först upp på anarkism.info.

Detta är värt att påminna om denna januarimånad, när Sverige till sist antingen ska ”få” en ny regering, eller gå mot ett extraval.

Låt oss inte sätta något hopp till de rika och mäktiga, till de som greppar efter ratten i dödsmaskinen. Istället häller vi grus i maskinen och lägger krutet på att forma liv, grupper och rörelser som pekar mot en friare, färgstarkare, fredligare och festligare tillvaro. Du är väl med?

Inlägget Den problematiska minoriteten dök först upp på anarkism.info.

—– Från Att besegra gudar : Haltande poesi för anarki (Fatta taggtråd publikationer, 2018) —–

Inlägget Kravall dök först upp på anarkism.info.

Men utöver detta finns det några områden som verkar i det närmast ointagliga för jämställdheten. Vissa könsstereotyper verkar den feministiska analysen aldrig riktigt drabba i grunden.

Vad pratar jag om?

Jag pratar om vem som bakar bullarna (inte surdegsbaket och långkoken…). Jag pratar om vem i en parrelation som har ansvar för att upprätthålla externa vänskaps- och familjerelationer – ha koll på födelsedagar, ringa och småprata, föreslå besök. Jag pratar om vem som tar plats på det teknologiska området, meckandet. Jag pratar om vem som styr med barnens kläder och garderob. Jag pratar om gardiner.

Det är långt ifrån bara så att det är männen som upprätthåller de här mönstren. Och självklart finns det en (ibland befogad) oro för att överlämna ansvar till Inkompetensen.

Hur utmana detta? Jag tror att det bara finns ett svar.

Träning!

Finns det inte en gemensam feministisk förståelse så kan även en person i en relation börja i det lilla. Men det kommer som de flesta andra viktiga förändringar inte att hända av sig självt. Det krävs kamp, och det är inte enkelt.

Men patriarkatets demoner måste drivas ut ur våra hem, familjer, och enskilda liv, och vi kan inte vänta på den feministiska strukturella revolutionen innan vi börjar. Och feminismen är inget frivilligt add-on till anarkistisk analys. Kampen mot patriarkatet och det hierarkiska tvåkönssystemet måste vara ett centralt inslag på vägen mot anarki. Låt oss expandera friheten och trycka tillbaka förtrycket, och börja här och nu.

Inlägget Könsrollerna som sällan ifrågasätts dök först upp på anarkism.info.

Oavsett vilket fokuset är, så finns det ett behov av att försöka fundera på hur diskussionen och problemformuleringen kan slitas ur etablissemangets grepp, så att fokus kan riktas på rätt saker och allting kan sättas i ett större sammanhang som tjänar aktionens syfte. Samtidigt finns det en risk att bli sin egen fångvaktare, genom att i rädsla för negativa reaktioner och skriverier inte göra saker som en annars hade velat göra och som skulle kunna göra nytta för en grupp eller rörelse.

Även om det här kan vara rent taktiska överväganden så är det svårt att helt särskilja det taktiska från någon slags etisk eller till och med moralisk aspekt. Det hela blir lätt en fråga om legitimitet. Det här är inte bara en helt intern bedömning, vad de som ska genomföra aktionen tycker, utan det finns förstås också en utsida, som andra politiska grupper, etablerade medier, stora politiska aktörer, och någon slags vagt definierad allmänhet, vars reaktioner riskerar att påverka aktionens resultat åt olika håll. Därför blir den viktiga frågan inte bara vad som är legitimt, utan vem det är som bestämmer – vem det är som legitimerar och delegitimerar olika handlingar och metoder.

Legitimitet är nämligen ett alldeles fantastiskt vapen att ta till för att förlama, misskreditera eller splittra rörelser. Ett klassiskt sätt på vilket splittring uppstår är när en del av en rörelse bjuds in i institutionerna, görs legitim, och börjar disciplinera den andra delen. Legitimiteten blir här en slags belöning som behöver bevakas mot de som med sin radikala praktik riskerar att underminera den, och Partiet, som ofta är den legitima aktören, blir en grindvakt mot fria initiativ. Om institutionerna hade ett eget medvetande, så skulle de skratta hela vägen till banken varje gång detta hände.

Men vid enskilda aktioner eller konflikter kan legitimitet också användas direkt som ett vapen för att via medier och andra kanaler diskreditera sociala rörelser genom att fokusera på exempelvis skadegörelse av egendom eller att på ett väldigt enögt sätt utmåla dem som oansvariga och våldsamma, och staten, med alla sina vapen, snutar och soldater, samt kapitalet med all sin brutala makt över våra liv, som fredliga och fredsbevarande. Det är ett sätt att sudda ut hela det systematiska våld som institutionerna själva står för. Eller, med andra ord, så älskar de att ifrågasätta våldets legitimitet, men aldrig legitimitetens våld.

Det viktiga här är att inse att frågan om vem det är som legitimerar någonting är lite av en kuggfråga. Hela legitimitetens diskurs är en slags maktutövning, ett sätt att paralysera och moralisera, men ofta förklätt i andra, avledande, hänsynstaganden. Det är alltså inte bara att säga att det är ”vi” som bestämmer vad som är legitimt, utan vad som behöver ske är att vi slutar prata och tänka i termer av legitimitet överhuvudtaget. Det här knyter an till en bredare kritik av demokrati¹, som bland annat CrimethInc framfört på ett intressant sätt.

Denna kritik av demokrati går bland mycket annat just ut på att demokrati alltid bygger på mer eller mindre väldefinierade platser av legitimt beslutsfattande, och därför också platser som inte är legitima när det gäller att fatta beslut. Oftast är det här väldigt tydligt när någon marginaliserad grupp tar till aktioner som etablissemanget ser som ”odemokratiska”. Vill du inte bli brutaliserad? Rösta på någon annan, bilda ett parti, eller ställ dig med ett plakat där det inte stör några samhällsaktörer med reell makt. Mot den här så kallade demokratin kan vi ställa ett avskaffande av dessa legitima platser genom att göra dem universella. Om alla platser och möten är legitima när det gäller beslutsfattande, så har vi egentligen avskaffat hela konceptet med legitima platser för beslutsfattande.

Demokratikritiken går mycket djupare än så, men för vårt syfte här räcker det med att konstatera att när vi tänker på vårt handlande och våra sociala interaktioner i sådana termer, vi kan kalla det för anarki, så finns det ingen som kan säga att våra beslut och handlingar är illegitima. Vad som istället händer är att våra beslut och handlingar medför olika konsekvenser, och det är dessa konsekvenser vi bör fokusera på när vi beslutar oss för att göra eller inte göra någonting. Anarki är ett ständigt balanserande av olika viljor och behov, en mjuk och dynamisk process, som inte fångas av några enskilda platser eller former.

Det kan tyckas som att vi inte har kommit någonvart – vad spelar det för roll om vi vägrar legitimitetsdiskursen om olika aktörer ändå kommer att använda legitimitetsvapnet för att diskreditera oss? Givetvis trollar vi inte bort de praktiska problemen på det här sättet, men genom att placera hela diskussionen på en sådan grund, kan vi börja göra intressanta observationer som kan vägleda hur vi tänker kring vår praktik och hur vi genomför den. Ett sätt på vilket det här legitimitetstänket kan smyga sig in i även väldigt radikala kretsar är exempelvis en slags längtan efter att vara folklig och erhålla massornas godkännande.

Det är nämligen inte bara liberala eller konservativa etablissemang som kritiserar många former av direkt aktion, utan ibland också en till synes radikal vänster som försöker distansera sig från kravaller, upplopp, ockupationer eller andra aktioner, och positionera sig själv som en ansvarig – legitim – deltagare i det demokratiska spelet. Vi har nog alla hört något sådant ”vänsterradikalt” parti försöka vinna legitimitetspoäng på det här sättet, och det kan till och med sippra till utomparlamentariska kretsar ibland.

Det är naturligtvis inte fel att försöka bygga en bred bas för rörelser och aktioner – vi vill ju alla att våra rörelser ska växa och bli starkare. Men vad som är bäst för ett givet subjekt i en given situation är långt ifrån alltid något som ”massorna”, alternativt någon annan slags abstrakt allmänhet eller självutnämnd auktoritet skulle godkänna. Ett konkret exempel på detta är antifascism. Såhär skriver exempelvis Mark Bray i sin bok Antifa: The Anti-Fascist Handbook:

Snarare än att förespråka vad som i princip är en parlamentarisk attityd genom att försöka tilltala den minsta gemensamma nämnaren i relation till det fascistiska hotet, så prioriterar antifascister arbete med marginaliserade gemenskaper för att neutralisera potentiella hot, oavsett om det är populärt hos ”majoriteten” eller inte.

Det här perspektivet är extra viktigt i antifascistiskt arbete med tanke på det historiska faktumet att de som drabbats värst under fascistiska regimer inte haft någon uppbackning från större delen av samhället. Istället för att börja med folkopinion och arbeta sig baklänges mot strategier och taktiker för att blidka majoriteten – som politiker gör – så börjar antifascister med den omedelbara uppgiften att bekämpa extremhögern. Ibland innebär detta att arbetarklassområden eller gemenskaper involveras, ibland inte. Men oavsett vilket, så tror antifascister att byggandet av verkligt folkligt stöd måste komma ur antifascistisk politik och antifascistisk aktion, inte tvärtom. (min övers.)

Det är alltså inte bara så att det är missriktat att utgå från att söka legitimitet – exempelvis genom majoritetens eller massornas godkännande. En fungerande radikal praktik utgår tvärtom från lokala och konkreta behov och bygger eventuella massrörelser därifrån, genom framgångsrik gemensam praktik. Det är slående att Bray beskriver den här förstnämnda ängsliga attityden som parlamentarisk – det ligger mycket i det. Men det finns även i den utomparlamentariska miljön många som faller för sådana lockelser och beter sig mer som en slags autonoma sossar, tillfälligt utan parti. Här finns en viktig, men ofta osynliggjord, skiljelinje, mellan verkligt radikal och anarkistisk praktik, och sådan som är i någon mån utomparlamentarisk, men med en latent förmåga att falla tillbaka olika former av legitimerings- och demokratifetisch.

Legitimiteten kan också användas som ett internt maktmedel. Rörelser och organisationer tenderar ofta att disciplinera sina egna medlemmar eller deltagare genom att fördöma de som genomför handlingar som inte godkänts av ett ofta betydligt mindre radikalt ledarskikt eller en majoritet. Observera att det här inte innebär ett carte blanche att bete sig hursomhelst mot andra. Det går förstås att som individ eller grupp att bete sig riktigt illa och destruktivt mot människor i ens omgivning. Men grejen är att det gäller såväl enskilda, minoriteter och majoriteter, beslut tagna i stundens hetta på gatan, eller på ett planerat kvartersmöte.

Det är alltså inte frågan om att det skulle vara fel att reagera på andras handlingar när de är skadliga, utan när reaktionen angriper handlingens legitimitet istället för dess innehåll. Utan att på något sätt argumentera för att godtyckligt strunta i de beslutskanaler som eventuella organisationer och rörelser har, så är det här alltså ett försök att underminera dessa kanaler som på något sätt extraordinära eller heliga platser, och en uppmaning att försöka bygga rörelser och etablera normer där beslutsfattandet är mycket mer flytande, men där det är flytande på ett sätt som alla är införstådda med, så gott det går.

Om alla är införstådda med att en mångfald av taktiker och stor autonomi (eller, enligt den vokabulär som vi nu har definierat, att alla platser är legitima för beslutsfattande och att inga beslutsprocesser är heliga) gäller, så lär folk inte heller bli lika upprörda över självständiga initiativ eller ängsliga över att göra det de faktiskt tror vore bäst, och eventuell diskussion kan istället fokusera på effektiv praktik, verkliga åsiktsskillnader, konsensusbyggande, och solidaritet i fråga om hur olika utfall påverkar olika människor och grupper.

De som ändå vill kontrollera initiativ och begränsa människor grundat i en legitimitets- eller demokratidiskussion kan vi avskriva som en slags moralister, och inte låta dem störa oss i våra försök att bygga upp och utöva fria och jämlika sociala relationer. Eller som Errico Malatesta skrev för snart hundra år sedan – varken demokrater eller diktatorer: Anarkister.

1) Det finns förstås de som hävdar att anarki och anarkism inte är något annat än just riktig demokrati, men jag håller med demokratikritikerna om att uttrycket historiskt aldrig betytt detta i praktiken, och att det i teorin i bästa fall är luddigt och därför ofta blir förvirrande eller opportunistiskt när det används som synonym till anarki. Anarki är helt enkelt ett bättre och mer precist ord för det som avses, och jag tror att rädslan kring att använda det begreppet hänger ihop med det faktum att vi är så översköljda med propaganda och historier om demokrati som ett positivt laddat värdeord att det blir svårt att frigöra sig från uttryckets makt. Att trots detta ibland använda begreppet ”demokrati” rent taktiskt har jag däremot inte så mycket synpuntker på, även om jag själv försöker undvika det.

Inlägget Legitimitet dök först upp på anarkism.info.

Året då normaliseringen av rasismen gått så långt att sosseministrar låter som sverigedemokrater, och de som ställer sina kroppar på spel, i vägen för nazister som intar våra gator och torg, kallas för lika goda kålsupare. Året då miljöpartister grävt sig så djupt ner i en grop så att de tycks ha kommit ut på andra sidan, i hopp om att deras svek och brutna löften inte lyckats följa med hela vägen. Allt detta med en opposition som glatt hejar på med tillrop som ’mer!’ eller ’snabbare!’

Året då utförsäljningar, antifackliga utredningar, nedläggningar, utvisningar, och lösningar som bygger på mer och starkare våldsmonopol och övervakning inte bara blivit en självklarhet i Sverige, utan över hela världen. Samtidigt skylls problemen inte på de mäktiga institutioner som har makten över vårt samhälle, eller på det system vars logik vi alla måste förhålla oss till, utan på de som redan är mest utsatta och marginaliserade. Gamla bruna ideologier plockas åter fram och kläs i ny skrud för en ny tid. Vargen vädrar morgonluft.

Visst skulle det gå att sluta här, i botten, i ett hopplöst mörker på en lika hopplös tågresa. Det är lockande att slänga 2017 i soptunnan och gå vidare, utan att se sig om. Men det skulle också innebära att ge sig av utan hopp, bort från något snarare än mot något annat. Det vore att köpa en ensidig berättelse som bara tjänar till att förstärka statens och kapitalets grepp om våra liv, och lämna fältet fritt för enkla lösningar på svåra problem och framtidsvisioner där det inte finns plats för många av oss. Istället måste vi våga drömma större än någonsin, och mot denna samtid ställa ett lika praktiskt som inspirerande alternativ.

För i varje aspekt av det förtryck vi utsätts för idag finns en motsättning med revolutionär sprängkraft. Varje försök att ytterligare inskränka och kontrollera oss är ett uttryck för en hopplös kamp, eftersom varje upprorisk tanke är ett frö till revolt och varje frihetskamp ett bevis på att vi människor aldrig kan reduceras till maktens logik. I sprickorna på det system som håller oss tillbaka växer vårt motstånd som ogräs, från de frön de försökt begrava om och om igen.

När de stänger ner så ockuperar vi och öppnar upp. När de utvisar så organiserar vi blockader. När de försöker pressa mer skatter och vinster ur oss, så strejkar vi tillsammans och överallt. När de sätter in repression svarar vi med solidaritet och inbördes hjälp. Och när de sträcker ut en till synes försonande hand mot oss, bjuder in oss till institutionerna och erbjuder oss att själva förvalta vårt förtryck från maktens korridorer, pekar vi finger åt dem och bygger vår egen motmakt, i syfte att ta över hela skiten – på våra egna villkor.

När vi blickar framåt kommer de att säga att 2018 är valåret. Att det är en chans att göra en nystart, att sätta vårt hopp till nya vallöften och rygga tillbaka för nymålade hot om kris och kaos. De kommer säga att vi behöver stabilitet, kompromisser och ett handfast ledarskap som ansvarsfullt försöker styra skeppet Sverige mot nya högkonjunkturer och andra nyliberala äventyr under olika färg och flagg. Vänstern med ett vänligt leende och färgglada ballonger, högern med spefull ärlighet och cynism.

Låt 2018 istället bli året då vi skiter i deras val, och bygger våra egna alternativ. Låt politikereliten, pamparna och kapitalisterna dansa sin invanda dans utan oss som publik. Låt oss istället storma planen och ta det vi vill ha genom vår självorganisering. Låt 2018 bli året då vi bygger starka radikala fack, kvartersorganisering, vår egen media, vår egen kultur, våra sociala center och sammanhang, och våra egna lösningar på alla de problem vi står inför. Låt 2018 framför allt bli året när vi slutar fly, vänder oss om, och kisar mot horisonten. Låt vår vision om framtiden, omsatt i praktik, bli deras kris och kaos. Låt vår passion att förstöra detta system också bli en kreativ passion. Låt oss spåra ur verklighetens tåg – och köra det rakt in i tunnelns vägg. För den här enkelspårigheten, de icke-existerande alternativens system och ideologi, är en lögn – bakom bergväggen finns en strand, en skog, en sommarbris.

Nu säger de i högtalarna att vi strax är framme vid vår slutstation. Men de har fel, den här resan har bara börjat. 2018. Jag är redo. Bring it on.

Inlägget Nyårstankar från sista tågresan 2017 dök först upp på anarkism.info.