Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Inlägget (Trump-) 2020-2021- anarkism.info podcast #19 – Kravallsamtal #5 dök först upp på anarkism.info.

Själv är jag också förbannat trött på att hoppas en sak och tro något annat. Det är som när en expertkommentator i sportstudion blir tillfrågad om det egna favoritlagets chanser i en kommande match, och plötsligt tar på sig båda hattarna samtidigt: ”Jag tror att det blir förlust, men hoppas på seger”.

Roland Paulsen fångade det där i ett samtal för nåt år sen, i en diskussion som berörde vad ett gott samhälle är för något. Han sade något i stil med att ett av de viktigaste måtten är skillnaden mellan vad som är och vad som skulle kunna vara. För någon i den politiska mitten eller för privilegierade personer är fattigdom, våld och förtryck mestadels abstraktioner och små störningar i en annars relativt välfungerande värld. Även när de får mer utrymme, så befinner sig lösningarna på problemen inom redan existerande institutioner och system. Det är bara att vrida på en ratt.

Fantasin är ytterst begränsad för de som representerar mitten. Men det som är lätt att glömma är att det till synes därför också blir ett mindre glapp mellan det som är och det som skulle kunna vara. Oförmågan att se alternativ blir den perfekta medicineringen mot radikalpolitisk depression. Tvärtom är det förstås extra jobbigt för de som ändå ser möjligheterna för en helt annan värld, när saker och ting inte bara är så jäkla långt ifrån vad de kunde vara, utan också på många fronter verkar röra sig åt fel håll.

Det är därför ett optimistiskt utspel ibland kan få motsatt effekt mot den avsedda, och kännas som en käftsmäll. Jag har själv gjort mig skyldig till det där. Och missförstå mig rätt – det är inget fel med optimism. Vi behöver alla lite pepp då och då, men ibland så faller optimismen på sitt eget grepp, just eftersom den påminner om hur stort gapet är mellan de där två världarna. Jag vet redan, liksom, jag fattar – saker är kassa som fan, och jag vill inte höra om hur mycket bättre de kunde vara.

Hur ta sig ur det här dilemmat? Hur sluta vara en rymdfarkost på drift, utan bränsle, med allt mindre syre i tanken, om till och med själva hoppet blivit till en fiende? I samband med nyårskrönikor brukar folk slå på stort – det nya året ska bli bättre, det är nu det vänder, alla kamper ska vinnas. Men jag tror att om en vill börja överbrygga gapet mellan det som är och det som skulle kunna vara, om en känner sig frustrerad, nedslagen, överväldigad och utbränd av allt som snurrar runtomkring en, då är det inte de här stora proklamationerna som hjälper – de är snarare en del av problemet.

Istället för att framställa det nya året som något potentiellt storslaget, kan en se framtiden som något litet och kontinuerligt. Istället för slaget om dödsstjärnan, istället för definitiva slutstrider och stora flottor, se det som livet på en bortglömd planets smågator. Steget till att störta alla världens tyranniska system kan kännas stort, men jag lovar att det bara bakom hörnet finns en början på något positivt – i trappuppgången eller kvarteret, vid fikabordet på jobbet, med polarna, eller i en lokal förening. Där finns mötena, där finns de riktiga problemen, men där finns också ett löfte om både kamp och gemenskap som omedelbart kan förbättra vår situation och skänka extra mening och glädje i tillvaron.

Vad andra ska göra och hur det ska gå till kan jag inte säga, men jag tänker börja där – det är bara några vingslag bort och den här fjärilen-ur-kurs kan tänka sig att försöka. Fuck 2020. Fuck 2021. Den här skålen utbringar jag varken för året som gått eller året som kommer. Den är för de små stora saker jag längtar efter i min vardag. Vännerna, familjen, organisering kring frågor och med människor som betyder något för mig. När en får fotfäste i de här sakerna, blir de stora frågorna sedan också något mindre, mer hanterliga.

Och till slut, en liten teori. Kanske ska vi inte behandla ”hopp” som något vi spikar upp på väggen och tittar på, helt oberoende av hur illa det rimmar med det som händer omkring oss, tills det blir en hånfull gestalt som driver med oss från sin uppflugna plats. Kanske ska vi istället låta hoppet falna lite ibland, komma och gå, och istället odla det i de här mindre sammanhangen som vi kan ro över. Låta det växa på en grogrund av vardaglig gemenskap och solidaritet. Inte dra upp det från ovan, utan lyfta det nerifrån och låta det explodera i skyn när det känner för det.

Eller vore det att hoppas på för mycket?

Inlägget Mellan hopp och förtvivlan dök först upp på anarkism.info.

Kunde vi verkligen inte få några dagar till att stilla fundera innan helvetet brakade loss?

Dagarna kring nyår är en tid då det är så svårt att göra något annat än ett bokslut över året som gått, och blicka framåt mot nästa. Att summera, lämna det gamla bakom sig, och ta höjd för det som komma skall. Själva nyårsafton är en dag som löser upp nuet men samtidigt gör det hyperrealistiskt. Kanske är det just att dagen tvingar oss att tänka bakåt och framåt som gör att vi i nära på desperat anda försöker göra den till ett carpe-diem ögonblick. Tio, nio åtta, sju…

Vi lever idag i en brytningstid, som är en sorts spegelbild av samma fenomen. Nuet känns så upplöst och prekärt att vi blickar både framåt och bakåt för att försöka förstå vad som händer och vart vi är på väg. Samtidigt har det vi lämnat bakom oss lett oss in på en väg där nuet aldrig varit lika viktigt – eftersom hela framtiden står på spel om vi inte slutar förstöra miljön.

Men det blir också lätt att börja låta som en trasig skiva, att innan tanken ens är färdigtänkt vara trött på sin egen inre röst och på budskapet den är i färd med att formulera. Det blir ännu en berättelse om högervridningen och den rasistiska såväl som auktoritära vågen som sveper över samhället, om klimatförändringar och alla de andra miljöproblem vi står inför, och kanske också om att ändå se ljusglimtar i mörkret. Tunga drakar lyfter i motvind, och allt det där.

En sak som jag ändå tycker det är värt att ta fasta på är att den här brytningstiden, där nyliberalismen börjat gå på tomgång och protesterna avlöser varandra, är en tid där gamla historier nötts ut och nya ännu inte formats, och därför en tid av stora faror men också stora möjligheter. Möjligheter att börja vandra längst nya stigar, där gamla broar kollapsat, där bergspassager rasat igen, eller där omgivningen står i brand.

I en sådan tid tror jag det är viktigt att ställa frågor. Att undersöka samtiden, de olika tendenser som kan vara svåra att urskilja när en målar med grova penseldrag, och ur det nysta fram något nytt som kan leda oss framåt. Börjar en titta närmare så visar det sig att det här med ”högervridning” exempelvis inte helt stämmer, att förändringen och polariseringen går längst med flera andra skiljelinjer också, vilket vi kan se i rörelser som gula västarna, eller hur protesterna i Sydamerika drabbar både höger- och vänsterregimer.

När vi ser en kontinent brinna, eller ett geopolitiskt maktspel breda ut sig över horisonten, så är det förstås lätt att känna sig liten och betydelselös. Men vi är många som fått nog av det ekonomiska och politiska system som förstör vår omvärld på så många olika sätt. Om det är viktigt att ställa frågor, så blir nästa steg att fundera på vilka frågor vi bör ställa. Den nya miljörörelsen har hittills kanske främst ställt frågan ”Hur får vi dem att lyssna på oss?”

Istället är det kanske dags att i alla avseenden fråga sig hur vi tvingar dem att göra som vi vill, och hur vi kan börja lösa våra problem själva. Och det behöver vi göra på ett sätt som bevarar våra drömmar men samtidigt ger oss praktiska, överkomliga första steg att ta. Utopin är som bäst när den sätter oss i rörelse. Det här kan vi göra både lokalt och globalt – att gå med i eller starta initiativ som försöker lösa konkreta problem.

Det kan vara en lokal fackförening, eller en aktivistgrupp som bedriver direkt aktion för djur och natur, som försöker förbättra situationen i våra bostadsområden eller arbeta antifascistiskt. Det viktiga är att börja, och att sedan inte fastna i det lilla eller lokala, utan försöka upprätta band med andra som vill och gör samma sak. Det är lätt att bara bli frustrerad och utbränd av sociala mediers brus, men samtidigt har dagens teknik öppnat upp möjligheter för att knyta samman kamper och utbyta resurser eller idéer över tidigare oöverkomliga avstånd. Låt oss utnyttja det till vår fördel.

Det är bråttom nu, så mycket vet vi, men den vetskapen kan leda mot till synes enkla lösningar som visar sig vara återvändsgränder – som exempelvis de sätt vilka systemet självt redan erbjuder oss; välgörenhet, parlamentarisk politik, individuella val. Det kan vara lockande, lite som en karusell. Det går fort, det blinkar och det låter mycket – belöningssystemen kickar in – men det leder trots allt inte framåt, utan i en cirkel. Direkt aktion är mer som en promenad eller en cykel – det är bara vår egen kraft som kan bära oss framåt, men vi bestämmer själva vart vi tar oss. Så låt oss cykla ut i det nya året, bränder och bomber till trots. Världens cyklister, förenas och ta över. En slogan så god som någon för 2020.

Inlägget Nyårscykeln dök först upp på anarkism.info.