Att alltid bära en kamp som man från början inte valt att bära. Att leva i motstånd och förtryck är normaliserat i vårt segregerade samhälle. Att behöva kämpa för frihet, hur gör man det och hur man orkar.

Jag är också trött, trött på att överleva, istället för att leva. Leva mitt fria liv som var tanken från början. Livet blev en kamp, en kamp att överleva skitsamhället. Ett samhälle som inte är på min sida, som inte tar mina strider eller min kamp. Samhället har vaggat in oss i illusionen att frihet är att välja utbildning, skola, vård, yrke, bostad osv. Om du har rätt klass, etnicitet, kön och sexualitet dvs. Har du inte alla ”rätt” passar du inte in och successivt slussas du ut och längre bort.

Att vara i strid varje dag, överleva varje dag, gör att man knappt ser vart man ska börja, och ännu mindre vart målet är.

Vi är många som känner samma sak världen över, vi bär samma kamp varje dag året om. Vi är kvinnor. Det spelar ingen roll hur rolig jag än är, hur duktig jag än är, vilken talang eller expertis jag besitter, eller hur smart jag än är, jag blir främst dömd utifrån vad jag har mellan mina ben, efter utifrån hur snygg jag är, mitt utseende spela stor roll. Allt annat spelar ingen roll, jag är ingen man. Jag döms hårdare av samhället för att jag är kvinna. En kvinna i samhället ska vara foglig, tyst, inställsam och skeva förväntningar om att vara någon slags projektledare i familjen AB, samtidigt som samhället säger till mig att jag inte duger till något. Felar jag uppfattas jag som lågbegåvad, eller så tror man att jag lider av någon allvarlig störning eftersom jag misslyckats med att passa in.

Jag känner också att jag inte passar in.
Jag vill heller inte passa in i vårt skitsamhälle, jag vill inte vara en del av något jag inte fått vara en del av att påverka.
Jag vill inte passa in för att män ska kapitalisera på min existens, förslava mig i arbete för deras vinning. Men jag är tvingad. Tvingas för min överlevnad. Samtidigt ska jag bära en kamp, förmodligen tills jag dör. Tanken på att överleva mitt liv, gör mig rädd. Rädd att jag aldrig ska ha känt att jag har levt, bara överlevt.

Kvinnors kamp är allas kamp. Tystnad är vår största smärta.

Inlägget Leva mitt fria liv som var tanken från början. dök först upp på anarkism.info.

Enligt ett liberalt sätt att se på sociala medier och kulturen runt dessa är det positivt att vem som helst kan nå framgång genom sina tankar och takes. Idén om att vem som helst kan nå framgång är såklart långt från sanningen. Allmänhetens uppmärksamhet är en begränsad resurs och tillgången till finansiering för olika plattformar ännu mer begränsad. Även om företagens reklambudgetar svällt rejält de senaste decennierna (och influenserkakan växt ännu snabbare), så måste många många fler lockas att köpa produkten för att marknadsföring ska löna sig. Det finns ett begränsat antal konsumenter och därför är influenserlivet också bara tillgängligt för ett fåtal. Allt som oftast dem som redan gynnas av befintliga maktstrukturer.

Mot den bakgrunden är det lätt för den som producerar content att dras med i jakten efter följare och pinnar i användarstatistiken. Missförstå mig rätt. Folket bakom anarkism.info blir naturligtvis också glada när fler följare hakar på. Men jag tänker inte att det är för att få följare och socialt kapital som vi agiterar och skapar innehåll. Ett mål är såklart att sprida en idé, men min förhoppning när jag skriver är att drömmen om anarki ska slå rot och leda till handling.

Framgångsrik anarkistisk opinionsbildning märks inte för att den drar många följare till sig. Anarkistisk opinionsbildning märks när fler människor tänker ”kan de så kan jag”. När någon erbjuder sig att hjälpa till eller startar ett eget initiativ för att på olika sätt sprida anarki. Att bli en framgångsrik anarkistisk opinionsbildare handlar därför om solidaritet. Att lyfta kamraters initiativ både när de gör exceptionellt bra, men också när de bara gör helt okay grejer. Att peppa den som gör något, ge uppmuntran och kamratlig kritik. För att fler på så sätt ska känna att de också kan. Att de, liksom du, har en plats i kampen för människors frigörelse från alla maktstrukturer och all dominans av en människa över andra.

Vill du göra någonting på riktigt men är lite osäker på vart du ska börja så är mitt tips att låta nästa klick i läsningen bli den här peppande texten från It’s going down.

https://itsgoingdown.org/switching-things-up-beyond-banner-drops/

Inlägget Om siffrorna står still gör du kanske helt rätt dök först upp på anarkism.info.

Varmast tänkbara tack till er som läst inläggen och interagerat med texterna genom kommentarer på bloggen eller delningarna på Facebook.

Kärlek och vrede, uppror och solidaritet, frihet och gemenskap!

Inlägget Zomia tar paus dök först upp på anarkism.info.

Vi är ju ett antal skribenter i det här projektet, (t.ex. Barbamamma, Svart katt, Estelle, Bee, Center för livsbejakande extremism) och kommer förhoppningsvis att bli fler. Mångfald, spretighet och kompletterande tilltal, stil och målgrupper är i grunden något väldigt positivt. Att ”den tvekande anarkisten” är den jag personligen ser framför mig när jag skriver har flera skäl. Själv är jag nyfiken och tycker om att lyssna på olika perspektiv. Det har både positiva och negativa sidor. När en är benägen att grubbla, vrida och vända på saker, och betrakta saker från olika ingångar bäddar det för ett mått av osäkerhet. Jag vill bejaka detta. Oppositionella och normbrytande rörelser kan i självförsvar utveckla en viss hårdhet, och ibland är det till och med nödvändigt, men risken är att det slår över i alltför mycket fyrkantighet, dogmatism och en svart-vit världsbild. I anarkismens fall tycker jag detta strider mot en basal anarkistisk anda, som är eller borde vara gränsöverskridande, progressiv och öppen.

Givetvis måste det finnas utrymme för de som är djupt övertygade och inte så intresserade av grubblerier, och det behövs också agitation som går rakt på sak och tar entydig ställning. Men vi behöver också de tvekande anarkisterna, de blandade, de som befinner sig i gränslandet mellan anarkism och arkism. Både de som ännu inte bestämt sig, och de som vill agera på en anarkistisk analys, men vet med sig att de aldrig kommer göra det med någon hundraprocentig, vattentät säkerhet.

Jo, sen kanske vi ska tillägga att en målgrupp inte är till för att exkludera någon. Jag hoppas och tror att även andra än tvekande anarkister kan ha nytta av dessa texter.

Ett ps också om nicket, Zomia. Jag har förstått att en del associerar till inzoomning. Fine. Själv tänker jag primärt på något helt annat.

Tilläggas ska också att jag ser mina texter som felbara och ofärdiga förslag, och värderar samtal, diskussion, kompletteringar, korrigeringar och sakliga motargument. Nu är ju inte bloggtrådar det bästa formatet för det, men tveka inte att ta kontakt med anarkism.info om du vill ha kontakt, diskussion eller framföra synpunkter, så får vi se vad vi kan göra.

Inlägget Lite meta, om ”Zomias” målgrupp (m.m.) dök först upp på anarkism.info.

Vi glömmer aldrig islamisternas svek mot en revolution som pekade mot mer än ett regimskifte – vi förlåter dem aldrig.

Somliga låter geopolitik förblinda det glasklara – den iranska arbetarklassen reser sig just nu mot den djupt totalitära regim som i mer än 30 år har hållit den bunden. Att ett annat reaktionärt koarsel på andra sidan atlanten uttalat sitt stöd för dessa protester förändrar inte verkligheten – att ett sönderfall av den iranska islamistiska regimen skulle kunna innebära taktiska fördelar för USA betyder inte att kampen är ”inautentisk”. Arbetare och bönder hungrar i ett land med ett enormt välstånd – som till största del hamnat i händerna på en korrupt kast av präster och en borgarklass som åtnjuter privilegiet att ha sitt ägande religiöst helgat. Fackföreningar/arbetplatser, universitet och skolor har underordnats ett Waliyat al-faqih (de ”lärdas” förmyndarskap), ett socialt system där präster ägnar sig åt att propagera för samförstånd mellan de ekonomiska klasserna, en patriarkal ordning och lojalitet gentemot prästerskapet.

Att våga göra motstånd i Iran är att våga riskera att bli torterad och mördad. De som eldar regimens poliskontor, prästskolor och dylikt är sanna hjältar – med ett mod som är djupt beundransvärt.

Vi förlåter inte heller de rojalister som försöker ta plats bland protesterna mot den iranska regimen. Det är inte förvånande att det finns en politisk mångfald bland de som motsätter sig regimen, det handlar om en regim som betraktar liberaler som subversiva hot mot ordningen. Kampen som sker just nu handlar dock om långt mer än att nedmontera islamisternas regim och ersätta den med den liberal demokrati – den handlar om att miljontals av människor lever i fattigdom. Den omfattande sociala misären som råder i många områden i Iran har en motsats, en liten politisk elit som lever i ett ofattbart överflöd. Vi hoppas att kampen tar sig ett frihetligt socialistiskt uttryck, att arbetarråd, bonderåd och lokalråd upprättas och exproprierar staten och borgarklassens egendom med direkt aktion –

Vi vågar drömma om frihet och leva efter den drömmen – våra hjärtan slår med de som kämpar,

Solidaritet med den iranska arbetarklassen!

Inlägget Må elden brinna! dök först upp på anarkism.info.