Syndikalismen har växt fram ur klasskampen. Det är en internationell fackföreningsrörelse som först uppstod på 1870-talet i Spanien, USA och Mexiko och tids nog bröt fram på alla kontinenter. SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – grundades 1910. SAC bygger på Lokala samorganisationer (LS).

Syndikalister har dragit vissa slutsatser från klasskampen om hur denna kamp bäst kan bedrivas. Det har blivit ledande idéer för det fackliga arbetet. Jag tänker belysa sex idéer och ge exempel på deras praktiska nytta.

Facklig demokrati
Den första ledande idén är facklig demokrati. För syndikalister är den demokratiska ledstjärnan att alla som berörs av beslut ska ha rätt att påverka besluten. Vi praktiserar det vi kallar basdemokrati. Det är en kombination av direkt demokrati och representativ demokrati.

För att greppa hur det här funkar i det fackliga arbetet, kan vi utgå från syndikalistiska fackklubbar, våra driftsektioner. De kallas driftsektioner då den långsiktiga visionen är att personalen ska överta driften av arbetsplatsen. Syndikalister använder ofta det kortare ordet sektion.

I sektionen är det så att medlemsbasen tar beslut medan förtroendevalda genomför besluten – eller de ser åtminstone till att besluten blir genomförda. Förtroendevalda har också till uppgift att samordna den fackliga verksamheten och ta beslut i frågor som är brådskande eller av mindre vikt.

Sektionens medlemsmöten utser förtroendevalda och ger riktlinjer till dem. Det här innebär att beslut om fackliga krav, beslut om metoder för påverkan och beslut om att träffa uppgörelser med arbetsköpare tas av medlemsbasen – om inte medlemsbasen har delegerat en viss beslutsrätt till de förtroendevalda.

Sektionens medlemsmöten och förtroendevalda tar majoritetsbeslut som är bindande för alla medlemmar. De förtroendevalda är ansvariga inför medlemsmötena och kan närsomhelst avsättas av mötena. Medlemsmötena kan även riva upp beslut som har tagits av förtroendevalda.

Aktuella strejker
För att se värdet av demokratin i sektioner kan vi relatera demokratin till strejker och andra stridsåtgärder. Tack vare medlemskapet i en syndikalistisk sektion kan arbetare ta beslut om och genomföra lovliga stridsåtgärder. I de flesta andra svenska fackföreningar är stadgarna skrivna så att medlemsbasen inte har någon rätt att delta i beslut om stridsåtgärder.

Förra året strejkade en sektion två gånger för krav på ett eget kollektivavtal. Det var sektionen vid vårdlagret MediCarrier inom Region Stockholm. Syftet var bland annat att angripa den orättvisa lönesättningen och få rätt att utse skyddsombud.

I den första strejken tog företaget in strejkbrytare från bemanningsföretag. I den andra strejken accepterade företaget och sektionen en kompromiss. Kompromissen blev att alla arbetare får dubbelt betalt på röda dagar. Det var en liten men viktig delseger och en utgångspunkt för att streta vidare.

Om arbetarna vore medlemmar i ett LO-förbund och önskade strejka lovligt, skulle de vara tvungna att vänta på den nationella förbundsstyrelsens eventuella beslut om att ta ut arbetarna i strejk. Det blir ofta att vänta förgäves.

Demokrati i förhandlingar
Medlemsdemokratin har också ett stort värde i samband med förhandlingar. Hösten 2021 strejkade polska städerskor i Göteborg vid ett företag som då hette Perfect Maid. I förhandlingar fick städerskorna igenom högre löner åt alla, betalt även för tiden att köra tjänstebilarna mellan olika kundföretag och rätt att använda bilarna till och från jobbet.

Jag och lokala förhandlare från Göteborgs LS satt med som rådgivare, men det var inte vi som bestämde. Det var kollektivet av städerskor som beslutade att strejka och sedan skriva på en uppgörelse med arbetsköparen.

Solidaritet
Nästa ledande idé är solidaritet. Solidaritet kan beskrivas som arbetares gemensamma kamp för gemensamma intressen. Det är ömsesidig hjälp till ömsesidig nytta. Arbetskamrater tjänar helt enkelt på att stötta varandra mot cheferna.

Just för att solidaritet är grundläggande, så är våra sektioner öppna för alla anställda utom cheferna. Våra syndikat välkomnar alla inom en viss bransch som medlemmar. Syndikat motsvarar regionala branschavdelningar inom LO-förbunden. Våra LS välkomnar arbetare i alla branscher på en viss ort.

En fortsättning på solidariteten är att syndikalister som är drivande i en sektion arbetar på två spår samtidigt. Det innebär att syndikalister verkar för sammanhållning både inom sektionen och i personalkollektivet som helhet. Det ena är sammanhållning inom gruppen syndikalister, medan det andra kan beskrivas som en tvärfacklig gemenskap.

Ett exempel på en sektion som har lyckats jobba på två spår är ovan nämnda sektion vid MediCarrier. Sektionen har inte värvat en majoritet av personalen, men den åtnjuter brett förtroende på golvet och striden förra året gav som sagt alla arbetare bättre betalt (inte bara syndikalisterna).

Indrivningsblockader
Genom att bygga ett syndikat kan solidariteten omfatta arbetare på flera arbetsplatser. Ett exempel är Byggsyndikatet inom Stockholms LS (kallat Solidariska Byggare). Ett sätt att bedriva solidarisk kamp är genom så kallade indrivningsblockader. Det är en typ av stridsåtgärd.

När arbetsköpare betalar ut för lite lön eller ingen lön alls, har fackföreningar rätt att använda indrivningsblockader. Rent praktiskt kan det vara nästan vilka påtryckningar och aktion­er som helst. Det är själva syftet att driva in löneskulder som gör det till en indrivningsblockad. Stockholms Byggsyndikat har använt indrivningsblockader mot många olika arbetsköpare, med bra resultat.

Oberoende
Den tredje ledande idén är oberoende, att vara en självständig fackförening. Våra sektioner, syndikat och LS har inga lojalitetsband till politiska partier, till staten eller näringslivet. Vi värnar vår självständighet eftersom det ger oss ett stort utrymme att bedriva facklig kamp.

Det spelar ingen roll om du som medlem röstar vänster eller höger eller inte röstar alls. Huvudsaken är att du inte för in partipolitik i fackföreningen. Partipolitik hålls utanför fackföreningen.

Syndikalister bygger inte bara sektioner på jobbet utan också tvärfackliga grupper. Det är grupper av arbetskamrater som träffas, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. Både i sektioner och sådana grupper är det viktigt att inte haka upp sig på partier.

Arbetare drev ut förmannen
Jag ska ge ett exempel på hur en tvärfacklig grupp vann en strid utan stöd från etablerade fackförbund.

Det skedde på en läkemedelsindustri i Västerbotten som jag jobbade på för många år sedan.

Fabrikens platschef belönade en av sina kompisar genom att göra personen till förman på en avdelning. Problemet var att förmannen inte kunde någonting om arbetet och arbetarna på avdelningen hade länge jobbat utan förman. Så, när förmannen gick omkring och bossade med överlägsen attityd, blev det en krock.

Arbetarna talade om för både förmannen och platschefen att förmannen skulle ut från avdelningen. Platschefen svarade med att kalla in arbetarna en och en på förhör och utskällningar. Men de stod på sig och förmannen försvann till slut. I denna strid var det givetvis irrelevant vilka partier arbetarna röstade på. De hade ett gemensamt intresse av att bli av med förmannen och få mer inflytande över sitt arbete.

I arbetslivet kan det mycket väl vara så att de arbetskamrater du gillar mest, röstar på partier som du tycker är knäppa, medan dina värsta chefer röstar på ditt favoritparti.

Dubbla funktionen
Den fjärde syndikalistiska idén är att fackföreningar ska fylla en dubbel funktion. Det beskrivs så här i SAC:s principförklaring som klubbades år 2022:

”På kort sikt går den fackliga kampen ut på att genomdriva omedelbara förbättringar av livsvillkoren: högre löner, minskad stress, kortare arbetstid, stopp för sexuella trakasserier, bättre balans mellan jobb och fritid/familj etc. På lång sikt är de fackliga organisationerna redskap för att demokratisera arbetsplatserna och därigenom bygga jämlika samhällen. Produktionen av varor och tjänster ska förvaltas av oss som gör jobbet.”

Demokrati på jobbet är alltså en förutsättning för jämlika samhällen, det vi kallar frihetlig socialism. Men räcker det med personalstyrda arbetsplatser för att skapa ett jämlikt samhälle? Nej, det kommenteras så här i SAC:s principförklaring:

”Demokrati på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för ett klasslöst samhälle, men inte en tillräcklig förutsättning för ett jämlikt samhälle. Ett jämlikt samhälle förutsätter att även de sociala hierarkier som baseras på kön, etnicitet, religion, sexualitet och funktionsvariation avskaffas.”

Och vidare:

”Demokrati på arbetsplatserna innebär en upplösning av ekonomisk maktkoncentration. SAC:s långsiktiga vision är att även den politiska maktkoncentrationen i statliga och överstatliga organ ska upplösas. Makten ska föras ned till folket. Precis som att varje arbetsplats bör styras av personalen, bör också varje samhälle styras av befolkningen.”

Du kan läsa hela principförklaringen på SAC:s hemsida. I den nuvarande principförklaringen nämns inte diskriminering av personer med könsöverskridande identitet och uttryck. Men det är (eller borde vara) självklart att SAC står i opposition mot diskriminering av transpersoner, intersexpersoner och personer med icke-binär identitet. Varför skulle vi acceptera att människor inte behandlas som människor? Varför skulle vi acceptera att vissa av våra arbetskamrater blir nedtryckta?

Den dubbla funktionen kan sammanfattas med en liknelse: Fackföreningen är inte bara ett redskap för att erövra en större del av kakan som vi producerar. Det är ett redskap för att ta över hela bageriet.

Syndikalister vill se hela samhällsekonomin under arbetarförvaltning.

Feminism
Den femte idén är feminism. SAC var den första fackföreningen i Sverige att kalla sig feministisk. Det skedde på SAC:s kongress 1994 genom ett tillägg i principförklaringen. Där formulerades feminismen som en insikt och en målsättning.

Insikten rör det faktum att kvinnor som grupp är underordnade och diskriminerade i samhället. Det gäller både cis-kvinnor och transkvinnor. Icke-binära personer straffas likaså för avvikelser från rådande könsnormer.

SAC:s målsättning är helt enkelt att verka för jämlikhet med fokus på arbetsmarknaden och vår egen fackförening. Det är alltså två parallella projekt. Vi måste bryta mansdominansen inom fackföreningen för att lyckas förändra livet ute på arbetsplatserna.

Vid det här laget finns det en enorm samling fakta om diskriminering, till exempel hos Jämställdhetsmyndigheten, SCB och Diskrimineringsombudsmannen. Det är inte bara så att kvinnor som grupp har sämre löner och anställningsvillkor än män. Kvinnor tilldelas sämre arbetsuppgifter, sämre i den bemärkelsen att arbetsuppgifterna är mer monotona, mindre fria, har lägre status, och ger mindre tillfredsställelse och utveckling.

Mönstret är också att arbetsredskap, lokaler och arbetskläder är anpassade efter manliga kroppar, inte kvinnors kroppar. Dessutom är kvinnor måltavlor för sexuella trakasserier och sexuellt våld i mycket större utsträckning än män.

Vad finns då att säga om SAC:s feministiska arbete? Jag ska vara ärlig och berätta att vi inte har kommit så långt än. Men det finns vissa satsningar inom fackföreningen som har visat sig fungera.

Könsmaktutredning
SAC släppte en Könsmaktutredning år 2010. Utredningen belyste i vilken utsträckning kvinnliga medlemmar deltar i det fackliga arbetet. Kvinnor deltar i hyfsat stor utsträckning på arbetsplatserna (i sektioner) men desto mindre på syndikat- och LS-nivå och ännu mindre på central nivå.

Utredningen ringade in orsaker till det här. En orsak är att kvinnor utför merparten av det obetalda hemarbetet, vilket gör det svårt att engagera sig fackligt på fritiden. En annan orsak är att det finns en så kallad homosocialitet inom SAC. Med homosocialitet menas att män umgås med och lyfter fram varandra men ignorerar kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Bryta mönstren
Ett sätt att bryta mönstret är att satsa mer på arbetsplatsorganisering och starta sektioner. Där kan många kvinnor engagera sig på jobbet under arbetstid. Ett sätt att bryta homosocialiteten är att ha tydliga formella strukturer i fackföreningen. Det handlar om att vara noga med stadgar, protokollförda beslut och aktuell information till alla medlemmar. En brist på formella strukturer gör att informella strukturer tar över och homosocialitet är ett exempel på en informell struktur.

En annan satsning är att utse valberedningar som ringer runt till medlemskåren och tipsar om förtroendeuppdrag, kurser och konferenser. Valberedningarna är då aktiva året runt och prioriterar kvinnor. Det här har visat sig öka antalet förtroendevalda kvinnor och antalet kvinnliga deltagare på kurser och konferenser. När kvinnliga ledare blir synliga, ger de facket ett ansikte. Det inspirerar i sin tur fler kvinnor att engagera sig.

Samma satsning kan och bör såklart göras när det gäller icke-binära kamrater. Om fackföreningen får fler kvinnliga och icke-binära ledare, så inspirerar de fler medlemmar att engagera sig.

Organisering
Jag har berört idéer som är ledande för syndikalismen: facklig demokrati, solidaritet, oberoende, den dubbla funktionen och feminism. Det bästa sättet att omsätta idéerna i praktik är att organisera på arbetsplatserna. Organisering är inte samma sak som medlemsvärvning. Organisering handlar om att arbetare utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt. Då kan vi tala om en fullfjädrad syndikalistisk fackförening.

Facklig demokrati och solidaritet är något vi gör, inte något vi har. Medlemmar behöver träffas och diskutera gemensamma behov i arbetslivet, delta i beslut och genomföra besluten. Arbetskamrater behöver hålla ihop och agera tillsammans. Den fackliga demokratin och solidariteten är en levande praktik eller så finns den inte.

Vårt oberoende som fackförening ger oss ett stort handlingsutrymme, men för att utnyttja möjligheterna måste vi organisera. För att erövra makten på arbetsplatserna måste vi återigen organisera. Det är genom att bygga medlemsstyrda driftsektioner som arbetare i förlängningen kan införa personalstyrda arbetsplatser i alla branscher.

Feminismen är givetvis också beroende av organisering. Det feministiska perspektivet behöver föras in i sektioner och tvärfackliga grupper, för att feminismen ska producera resultat på arbetsplatserna. När perspektivet är närvarande på jobbet, och alla känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen, blir fackföreningen starkare och bättre på att flytta fram positionerna för alla anställda.

För att sammanfatta syndikalismens ledande idéer i en mening kan vi säga så här: En fackförening måste drivas av arbetarna för att drivas för arbetarna.

Om arbetarklassen inte har makten över sina egna fackföreningar, så är det helt omöjligt att använda facken för att ta makten över samhällsekonomin. Då kommer facken snarare stå i vägen som en bromskloss.

Rasmus Hästbacka

Videoföredraget är tillgängligt här från och med 1 maj 2025. Klicka på länken och scrolla ned.

Inlägget Vad är syndikalismen och vad är den bra till? dök först upp på anarkism.info.

Snuten på Minuten är en filmserie med kritiska granskningar av snuten (bakom filmserien står COPWATCH, ett projekt inom anarkism.info, som riktar sig till den anti-statliga utomparlamentariska vänstern, med nyttig information om snuten). 

I tidigare avsnitt har vi redogjort för elchockvapen, drönare, och hur man (inte) snackar med snuten. Det fjärde avsnittet handlar vapnen som snuten vill använda i upplopp: vattenkanoner, tårgas och gummikulor. Vi redogör också för hur man kan skydda sig. 

Som alla vet förlorade snuten rejält under Påskupploppen våren 2022. Många blev inspirerade av polisens förlust. Snuten blev såklart kränkt, och verkar nu vilja ha upprättelse i kommande upplopp. 

I debatten efter Påskupploppen var det många, såväl inom som utanför Polismyndigheten, som efterfrågade att snuten får en bredare vapenarsenal i kommande upplopp. Vapnen ses som en lösning på hur snuten inte behöver förlora igen. 

Snuten har befogenhet att själva bestämma vilka vapen de ska använda i upplopp. Polisen utreder nu om de ska använda några nya vapen, vattenkanoner och gummikulor, samt tårgas i större utsträckning, under upplopp i framtiden. Snuten vill gärna framställa dessa vapen som mindre våldsamma, inte dödliga. Vilket är helt missvisande! Om, eller när, snuten bestämmer sig för att utöka sin vapenarsenal kan det gå relativt snabbt till att de börjar använda vapnen under upplopp. Det enda som krävs är att snuten inhandlar vapnen (pengarna får snuten från staten), och utbildar personal i vapenhanteringen. 

Vattenkanoner, tårgas och gummikulor kan hjälpa snuten, t ex att skingra människor i upplopp. Men vapnen har flera sårbarheter, vilket militanta aktivister känner till. Samt baksidor, som att de kan allvarligt skada och döda människor. 

Vilka vapen som snuten än använder behöver det inte hindra kamrater på gatan. Det går att skydda sig och stå upp mot snuten. Det är bara en fråga om kunskap, förberedelse, strategi och tillgång till utrustning. 

I detta fjärde avsnitt redogör Snuten på Minuten för vattenkanoner, tårgas och gummikulor: om vapnen, hur det går att skydda sig, samt stå upp mot snuten i upplopp. FTP!

SE AVSNITTET:
https://youtu.be/Ko9TdfgtSRw

Inlägget Snuten på Minuten – avsnitt #4: ”säkerhet i upplopp – vattenkanoner, tårgas, gummikulor” dök först upp på anarkism.info.

I samband med granskningen startar vi nästa nivå av COPWATCH. Fr.o.m nu kan du tipsa oss om snutar att granska. Information om våra säkra tipskanaler hittar du antingen längst ner eller i pamfletten (se länken nedan).

Det är inte längre bara upp till kamp, utan också upp till granskning! Nu är snuten granskad av oss alla. Tillsammans hjälps vi åt att stoppa det statliga våldet. Over and out – FTP!

Förord

Snuten är till för de privilegierade vars egendom och säkerhet skall skyddas till varje pris.

Fienden blir du och jag.
Vi som vill leva på vårt vis, men tvingas lida på deras villkor.
Vi är de marginaliserade och demoniserade: arbetare, icke-vita, kvinnor, fattiga, radikala och queerpersoner. Det är oss snuten utnyttjar, förlöjligar,
förföljer, övervakar, misshandlar, våldtar och mördar.
Trots att snuten begår olika övergrepp är det ovanligt att de åtalas eller döms. Snutar skyddas av lagen och kårandan.

Härefter följer exempel hur snutar i Sverige beter sig.
Exemplen är endast en bråkdel av allt våld och förljugenhet som utgör den institutionaliserade våldsextremismen som kallas för polisen.

SNUTEN ÄR FÖRTRYCKANDE

• Svenska snuten bestämmer vilka områden som är ”särskilt utsatta områden”. Snuten ser områdena som grogrund för problem och
polisiär repression är vanligt förekommande där. I dessa områden bor ofta de marginaliserade. REVA, Fittjakommissionen, och på senare tid Rimfrost, har snuten på olika sätt genomfört i våra hemtrakter. Insatserna diskriminerar och stigmatiserar de ”utsatta”, som blir både offer och förövare i snutens ockupationsliknande insatser.

• År 2020 instiftades lagen om ”sabotage mot blåljusverksamhet”. Lagen har uteslutande använts av snuten för att anmäla, åtala och försöka döma unga icke-vita män från utsatta områden.

• Svensk snut har ofta kritiserats för att använda en nedsättande jargong om människor som uppfattas vara icke-vita. Exempelvis, snuten lämnar en man i skogen utanför Emmaboda.
Snuten skriker åt mannen;
”Jag ska ge dig en omgång stryk, akta dig. Gå för helvete, din jävla dåre, åk hem din jävla arabjävel, åk hem till ditt jävla land, ditt jävla pack”.

• I nära ett årtionde undgick den rasistiska seriemördaren Peter Mangs snutens radar på grund av att de personer som Mangs attackerade av snuten ansågs vara både offer och förövare i organiserad brottslighet.

• Flera gånger har svenska snutar avslöjats att i slutna Facebook grupper lyfta sina rasistiska åsikter. I en av grupperna beskriver en snut icke-vita som ”människor som kommer till vårt land utan inbjudan”, och att brottsligheten förklaras genom ”massinvandringen från dysfunktionella länder”.

• År 2013 avslöjas det att en snut i Stockholm är nazist. Snuten deltog i nazistiska demonstrationer och var medlem i Svenskarnas parti.

SNUTEN ÄR KONTROLLERANDE

• Svenska snuten har testat ny teknik för ansiktsigenkänning, utan att informera Datainspektionen (som reglementet kräver). Tekniken kring ansiktsigenkänning uppfattas som problematisk av flera teknikföretag, som valt att avsluta samarbetet med andra snutar, såsom den amerikanska snuten. Eftersom forskning visat att teknologin
reproducerar fördomar om ras och kön.

• År 2020 fick snuten större befogenheter att dokumentera och kontrollera befolkningen med hjälp av avlyssningsteknik, kameraövervakning och drönare.

• Den 1 augusti 2020 trädde en lagändring i kraft som gör det enklare att ta beslut om hemlig avlyssning av elektronisk kommunikation.

SNUTEN ÄR VÅLDSEXTREM, SEXISTISK &
FALSK

• Svenska snuten har dödat drygt 70 personer sedan 90-talet. Mer än hälften av dessa har snuten skjutit ihjäl. Troligtvis har snuten dödat fler, mörkertalet är stort.

• De fem vanligaste brotten för svenska snutar:
1) Kvinnomisshandel
2) Misshandel
3) Rattfylla,
4) Snatteri/Stöld
5) Barnpornografi

• De tre vanligaste brotten för allmänheten:
1) Trafikbrott
2) Stöld
3) Narkotikabrott.
Kvinnomisshandel kommer först på 13:e plats.

• Snuten utreder sig själva för brott, och det är inte ovanligt att en snut som döms för brott får jobba kvar. Ca 1% av anmälningar mot snutar gällande kränkningar och misshandel av kvinnor leder till åtal (år 1998). Ca 40% av anmälningar mot befolkningen i stort, gällande kvinnomisshandel,
leder till åtal. (år 1997).

• En granskning av domar (2014–2018) visar att: ”det är få [poliser] som dras inför rätta och ännu färre som döms för våld i tjänsten.
Av tusentals inkomna ärenden gick ungefär hälften vidare till förundersökning, men i slutändan hamnade bara 34 åtalade personer i rätten – av dem fälldes 13 medan resten friades. En majoritet av de åtalade var poliser, men det fanns även arrestvakter.” Lagen är skriven så det är svårt att fälla en snut.

• En undersökning om snutar som åtalats för våldsbrott (2014–2018) visar att de flesta av fallen handlar om snutar som begått övergrepp i arresten (där videoinspelningar kan användas som bevis).

• Anmälningar av snutar mellan 2006–2010 visar att den statistiska chansen att en snut döms var 1 på 100 (gäller i majoritetsbrott utanför tjänsten).

• Forskning om svenska snuten visar att snuten är en patriarkal och sexistisk organisation, att snutar generellt utvecklar en hög acceptans för
våld, att snutar har en benägenhet att bli fördomsfulla, att snuten ofta ser sig själva som att stå över lagen och skyddar sina kollegor som begår brottsliga handlingar.

• I rättegången efter EU-toppmötet 2001 manipulerade snuten ett filmklipp av kravallerna, genom att klippa ihop ljud och bild som inte överensstämde med situationen den skulle återge, och användes som bevis mot demonstranter.

• Snut tryckte upp sin batong i anus på en person som snuten hade stannat för kontroll. Offret fick fysiska och psykiska skador. Snuten friades.

• Snut dömdes för misshandel, men slapp fängelse då hovrätten utgick från att han skulle förlora jobbet.
Han fick i stället utbilda blivande snutar i konflikthantering på Polishögskolan.

• Snut döms för grov kvinnofridskränkning efter att under lång tid ha misshandlat och hotat sin fru, bland annat hotat att skjuta henne med sitt
tjänstevapen.

• Snut dömd för sexuellt ofredande efter att vid förhör föreslagit för en kvinna att ”knulla bort [hennes] bekymmer” och velat se henne ”naken
utan kläder” med mera. Sedan ljög snuten själv om vad som skett i förhör, men kvinnan hade spelat in.

• Snut vid gränskontrollen erbjuder en utländsk kvinna som utsatts för människohandel att hon får stanna i landet i utbyte mot sex.

• Snut bryter armen på en 19-årig kvinna som misstänktes åka tunnelbana utan biljett. Ljuger om vad som hände i förhör, men döms till slut för vållande till kroppsskada. Får behålla jobbet och befordras snart till stationsbefäl.

• Snut döms för våldtäkt, grov kvinnofridskränkning (av hustrun),
övergrepp i rättssak, bedrägeri, urkundsförfalskning och dataintrång.
(Gjort privata slagningar på hustrun i polisregistret.)

• Snut sexchattar med 14-årig flicka på arbetstid, uttrycker vilja att ha sex med henne. Får ingen påföljd och behåller jobbet.

• F.d. snutchef döms för grov våldtäkt, våldtäkt, misshandel, koppleri, köp av sexuella tjänster och försök till köp av sexuella tjänster. Flera tidigare anmälningar om våldtäkt hade lagts ner.

• Snut åtalas för våldtäkt av 16-årig flicka som satt på behandlingshem.

Slutord

Vi är inte bara jagade av snuten, vi är också tvingade att finansiera den institution som förtrycker oss.

Vad kan vi göra för att skydda oss från snuten, och samtidigt avveckla denna våldsapparat?
Om vi kan göra snuten arbetslös blir vi samtidigt av med många våldsverkare och våldtäktsmän i våra områden!

Organisera i ditt bostadsområde, gå ihop med grannar, är en bra början. Vi kan prata om problemen som finns, hur en på bästa sätt kan lösa det utan statens inblandning. Vi vet bäst hur våra problem ska lösas!
Ring inte snuten, ring dina vänner Ⓐ!

Vi tar emot tips om maktmissbrukande snutar på dessa kanaler via Wickr

Guide för Wickr
1) anarkotips01
2) anarkotips02
3) anarkotips03
4) anarkotips04

Inlägget SNUTRANNSAKAN dök först upp på anarkism.info.

När polisstationen i Minneapolis tredje polisdistrikt brändes ner som en del av dessa protester, gick också på sätt och vis myten om polisen som något nödvändigt och allestädes närvarande upp i rök. Radikal kritik av rättsväsendet som länge varit marginell såväl i USA som i resten av världen har plötsligt fått ett uppsving, och även stora dagstidningar, tyckare och politiker har tvingats förhålla sig till kritiken. De här idéerna kan övergripande beskrivas som abolitionistisk politik. Men vad handlar det egentligen om?

Bakgrund
Abolitionism förknippas historiskt främst med slaveriet, och då speciellt som det såg ut i USA, även om rörelsen för avskaffandet också fanns i andra länder och världsdelar. Abolitionism i allmänhet handlar om att helt avskaffa ett missförhållande, och uttrycket används idag för att beskriva många olika kamper. Men den typ av abolitionism och abolitionistisk politik som blivit aktuell i samband med det som händer i USA handlar just om brott och straff – om rättssystemet.

När vi i det här sammanhanget pratar om abolitionism eller abolitionistisk politik så går det att dela upp den i tre delar; att avskaffa polisväsendet, fängelser och massövervakning. På ytan handlar det alltså om tre radikala ståndpunkter, som angriper tre aspekter av samma bredare fenomen av social kontroll. Men under ytan döljer sig också ett djupare resonemang.

När abolitionister pratar om att avskaffa polisen, så menar de inte att vi bara ska byta ut en institution mot en annan, utan om att på ett grundläggande sätt förändra hur vi håller våra samhällen och gemenskaper trygga. Det handlar om att avskaffa ”policing”, vilket innebär en förändring i hela det sätt på vilket vi upprätthåller ordning, vad ordning överhuvudtaget betyder, samt vem denna ordning tjänar.

När abolitionister pratar om att avskaffa fängelsesystemet, så menar de på samma sätt inte bara att vi ska ta bort de fysiska byggnader som idag fungerar som fängelser, utan om att förändra hela vår syn på rättvisa. Från dagens system, som i bästa fall på ett ytligt moraliserande sätt fokuserar på bestraffning och i sämsta fall fungerar som ett verktyg för exploatering, kontroll och repression, till att sätta återställande av både offer och förövare, en form av reparativ rättvisa, samt individuella såväl som kollektiva behov, i fokus.

När abolitionister pratar om att avskaffa massövervakning så menar de inte att vi bara ska ta bort alla kameror i offentliga utrymmen, utan att vi ska sluta med den typen av politik som ser övervakningen som en del av ett maskineri för att disciplinera människor och få dem att inrätta sig i en viss samhällsordning. Det pratas ibland om att slavplantagen egentligen aldrig upphörde, utan flyttade ut i samhället. Detsamma kan sägas om hur det sätt på vilket vi kontrollerar människor i fängelser, kommit att bli det sätt på vilket hela samhället övervakas och kontrolleras.

Grundproblemet
Abolitionister börjar sin kritik från en historisk observation kring hur polis, fängelser och massövervakning uppkommit. Modern abolitionistisk forskning och politik har sitt ursprung på 60-talet, med bland annat pionjärer som norrmannen Thomas Mathiesen, men abolitionistisk kritik av fängelser och polisen har funnits lika länge som dessa institutioner. Anarkister som Proudhon, Bakunin, Goldman, De Cleyre eller Berkman har sedan 1800-talet kritiserat dessa institutioner, och föregångare som William Godwin menade redan i slutet av 1700-talet att den rådande så kallade rättvisan inte var annat än förklätt förtryck.

De rättsskipande institutioner som vi idag tar för givna har sitt ursprung i nationalstater under industrialiseringens tidiga dagar när människor som fråntagits möjligheter till självförsörjning, bland annat genom att allmänningar inhägnats, flödade in till städerna och de nya fabriker som upprättades där. I länder som USA finns det också en tydlig koppling till slavpatruller som skulle jaga och disciplinera förrymda slavar. Redan här framträder alltså bilden av polisens syfte som både rasistiskt och klassbevarande, som en institution i tjänst att försvara staten, privat egendom, och slavägare.

Trots att polisen sedan dess klätts i många nya roller, normaliserats, och ständigt utmålas som oumbärlig genom statlig propaganda, så menar abolitionister att polisens grundläggande roll fortfarande är densamma. På samma sätt menar abolitionister att fängelser – en institution som uppstod ungefär samtidigt som polisväsendet – fyller en repressiv funktion och gjort så ända sedan dess början.

Vi kan nu se att det finns en tydlig skillnad mellan en abolitionistisk analys och den som framförs av liberaler såväl som konservativa. Liberaler ser rättsväsendet som beskyddare av rättigheter och konservativa som ett skydd mot depraverade samhällselements brutalitet. Abolitionister ser däremot inte dessa institutioner som nödvändiga för att upprätthålla ett bra samhälle, utan tvärtom som symptom på en samhällsordning med inbyggda ekonomiska, sociala och politiska orättvisor. Därför ser abolitionister inte heller polis- eller fängelsereformer som en lösning, utan i bästa fall som en del i en större process. En process som består av att avskaffa både de repressiva och skadliga institutionerna, och det samhällssystem som ger upphov till dem och gör dem nödvändiga.

Abolitionism som systemkritik och konstruktiv praktik
Abolitionistisk politik är alltså inte bara en kritik av rättsväsendet, utan också en systemkritik. Rättsväsendet kan inte särskiljas från det samhällssystem i vilket det verkar och för vilket det fyller en specifik funktion. Den här radikala abolitionistiska analysen kan därför också sägas ha två sidor; en destruktiv, där abolitionister arbetar för att stoppa, minska och slutligen avskaffa de repressiva institutionerna; och en konstruktiv, där omhändertagande gemenskaper byggs upp och resurser satsas på att människor ska ha det bra och få sina behov tillgodosedda, samtidigt som vi bygger alternativa sätt på vilka vi hanterar konflikter och övergrepp, med fokus på återställande (reparativ) rättvisa och konfliktmedling.

Även om abolitionister inte automatiskt ser sig själva som antikapitalister, så är abolitionistisk politik för många nära och uttryckligen sammanflätad med något som skulle kunna kallas för frihetlig socialism eller antikapitalism. För anarkister är det tydligt att polisen, fängelser och massövervakning inte realistiskt kan avskaffas så länge vi lever i ett klassamhälle och så länge det finns nationalstater. Därför propagerar anarkister för en abolitionistisk politik som är både antikapitalistisk och antiauktoritär i bred bemärkelse. Anarkister vill inte ha ytliga omdaningar som alltjämt försvarar kapitalisternas privategendom, eller polisrepression under socialistisk flagg.

Det är också viktigt att påpeka att grundproblemet som polis, fängelser och massövervakning är ett symtom på handlar om makt, och därför måste lösningen innebära att vi tar tillbaka makten över våra liv. Abolitionistisk politik är därför inget vi kan övertala eller ens tvinga politiker eller andra att i sin helhet genomföra åt oss, utan behöver i grunden också vara något som vi skapar själva i alla våra sociala sammanhang.

Myter om polisen
Det finns idag en tydlig global trend i alla de områden och nationalstater som ingår i den kapitalistiska världsekonomin. Omhändertagande funktioner har i allt större utsträckning ersatts av repressiva funktioner. På många håll läggs stora mängder pengar på polis, fängelser och övervakning, på hårda straff och ”ordning och reda”, medan grundläggande samhällsfunktioner, liksom sociala skyddsnät, där de funnits, urholkas och privatiseras bort.

Samtidigt florerar det idel myter om hur polis och fängelser fungerar. Den första myten är att fler poliser och hårda straff hjälper. Politiska partier – ofta från höger till vänster – tävlar om vem som kan trolla fram flest nya poliser, ge dem mer pengar till utrustning och utbildningar, eller införa hårdare straff, men det finns ingen grund för att dessa saker faktiskt skulle ha någon korrelation med minskad kriminalitet. Istället tenderar våld och kriminalitet att öka i mindre jämställda samhällen.

Den här myten går så djupt så att den till och med omfattar vad folk tror att de själva tror om brott och straff. Det finns exempelvis idag en växande opinion för strängare straff i Sverige om folk bara tillfrågas rätt upp och ner om hur straffen borde vara. Men om människor istället tillfrågas i konkreta fall om hur de anser att påföljden borde bli, så tycker de att straffen ska vara lägre än de som faktiskt döms ut. Och ju mer de får diskutera och fundera kring detta, desto större blir glappet mellan vad folk tycker straffen borde vara, och vad de verkligen är.

En annan myt är att polisen för det mesta ägnar sig åt att lösa eller förhindra brott. Denna myt är snillrikt populariserad genom att de flestas förståelse av polisens arbete kommer från filmer, tv-serier eller ”reality”-program där polisen i samarbete med produktionsteam förmedlar en såväl censurerad som snedvriden bild av sin vardag. I själva verket visar internationella undersökningar att mindre än en femtedel av polisernas tid ägnas åt att åka ut på brottsrelaterade utryckningar – varav de flesta dessutom är småbrott – och att knappt 5% av de som arresteras misstänks ha begått grövre våldsbrott. En liknande bild framträder i den svenska forskningen. Där framgår att den svenska polisen endast ägnar 25% av sin tid till det som i forskningen kallas rättsväsendets ”fundamentala uppgifter” – det vill säga att förebygga, lagföra och upptäcka brott. Det är också talande att kategorin ”förebyggande” endast utgör 2% av den sammanlagda tiden.

Samma forskningsrapport konstaterar också följande:

Vissa av aktiviteterna uppfattas av poliserna som centrala för verksamheten och med påtagliga effekter, trots att det finns litet stöd för att det verkligen förhåller sig så. Det omvända förhållandet gäller också –det finns sysslor som faktiskt kan vara effektiva men som undviks eftersom de uppfattas som verkningslösa.

Samt att:

Det [är] viktigt för kåren att agera så att ineffektiviteten inte blir offentligt uppmärksammad och att kritik kan motverkas.

När polisen väl ägnar sig åt sin förmenta ”kärnverksamhet” är det inte så mycket som de faktiskt lyckas med. Av alla brottsanmälningar som kommer in till polisen läggs ungefär hälften ner direkt, och i slutändan är det ca 14% av de brottsanmälningar som kommer in och handläggs som klaras upp. Siffran blir förstås ännu lägre om vi tar hänsyn till alla de brott som aldrig handläggs.

Mycket av det arbete som polisen utför, är alltså inte bara ineffektivt enligt institutionens egna premisser, utan skulle med andra ord inte behöva utföras av beväpnade människor från en organisation med såväl våldsmonopol som en kultur av våldsförhärligande (ex här), klassförakt, rasism (ex här och här) och sexism (ex här och här).

Abolitionistisk politik i praktiken
Baserat på rättsväsendets historiska roll och hur det fungerar idag, vill abolitionister konkret gå in och omedelbart börja omfördela resurser. En vanlig slogan som hörs mycket är att avfinansiera (defund) polisen. I grunden handlar det här om att resurser tas från polisbudgetar och läggs på saker som skola, omsorg, sjukvård, infrastruktur, bra och tillgängliga bostäder, och andra former av sociala skyddsnät. För liberala reformister handlar det om att bara ta en viss del av polisens resurser på det här sättet, medan det för abolitionister handlar om en del av processen genom vilken polisen som sådan i längden avskaffas.

USA-baserade abolitionistiska organisationen Critical Resistance har en mycket pedagogisk tabell som visualiserar det här tänket. Olika åtgärder listas, och klassificeras sedan baserat på en rad frågor: Minskar detta anslagen till polisen? Utmanar det föreställningen att polisen gör samhället säkrare? Minskar det antalet verktyg och taktiker som polisen har till sitt förfogande? Minskar det ”policing” som sådant i samhället? På detta sätt kan ineffektiva ”reformistiska reformer” skiljas ut från abolitionistiska steg mot ett avskaffande.

Som vi redan sett menar abolitionister att systemets förtryckande och skadliga aspekter inte är fråga om en avart, utan i själva verket en grundläggande del av detsamma, och anser därför redan i princip att reformer som syftar till att ”förbättra” rättsväsendet ofta är rent kontraproduktiva. Men det finns också data på hur reformer historiskt fungerat, som ytterligare stärker den abolitionistiska positionen. En av liberalernas favoritåtgärder – representation och mångfald – har exempelvis visat sig vara helt irrelevant när det gäller rasistiskt polisvåld, vilket understryker att rasism och polisvåld handlar om strukturer, inte representation och individer.

Delar av den folkrörelse som nu svept över USA, till viss del under namnet Black Lives Matter, uppstod under Barack Obamas presidentskap, i spåren av att polisen mördat svarta människor. Med det följde reformer, och det kan vara intressant att veta att Minneapolis, den stad där George Floyd mördades i maj, och där personen som mördade honom, Derek Chauvin, ostört kunde missbruka sin position som polis i åratal, var en av sex städer utvalda under Obama-administrationen för ”banbrytande” polisreformer. Poliskameror infördes, poliserna genomgick en rad nya träningar för att hantera eventuell partiskhet och för att lära sig stävja rasistiska beteenden, och nya rutiner infördes för att säkra upp så att polisens beteende var rimligt och ”förtroende” kunde byggas upp i lokalsamhället.

Samma sak gäller fängelser. Som bland annat Angela Davis poängterar i boken ”Are Prisons Obsolete?”, så är fängelset som det dominerande verktyget för att straffa brottslingar en relativt ny företeelse och i sig en medveten reform av tidigare sätt att utdöma straff. Fängelsepopulationerna har dessutom exploderat de senaste årtiondena, inte minst i spåren av ”kriget mot droger”. Aldrig förr har en så stor del av världens befolkning suttit inburad som idag, och ironiskt nog är det ”frihetsälskande” USA som har allra flest fångar – 25% av alla fängslade i hela världen. Fängelset har inte bara utvecklats till en samhällsomfattande disciplineringsapparat, utan är också en rasistisk institution, som dessutom inte sällan utnyttjar fångarna i vinstsyfte. En hel industri har vuxit upp kring detta och i det närmaste vuxit ihop med den militariserade gränsövervakningen samt flyktingförvaren.

Att fängelser skulle ha rehabiliterande funktioner är det få som påstår idag. Tvärtom har de fungerat för att cementera delar av befolkningen, ofta enligt rasistiska linjer, i fattigdom och utanförskap, och de tenderar att systematiskt förstärka de orättvisor och den utsatthet som många svarta, invandrare, hbtq-personer, och andra redan erfar utanför dem. Allt från vård, till hygien och mental hälsa blir betydligt sämre även för fattiga som tvingas i fängelse, och utsattheten att fara illa i ett system med närapå obefintlig översikt och där snutar och vakter håller varandra om ryggen är enorm.

Motstånd mot fängelsesystemet kan i praktiken ta formen av att bygga sociala rörelser som stödjer befintliga fångar, organiserar rättshjälp, propagerar för avkriminalisering, motsätter sig nya fängelser, och jobbar för att befintliga ska avskaffas. I England, Wales och Skottland har detta exempelvis utmynnat i grupper som Cape (Community Action on Prison Expansion), och kampanjer har också bedrivits för att omvandla befintliga fängelser till bostadsområden. Världen över finns det grupper och organisationer som jobbar med fånghjälp eller fångorganisering (Anarchist Black Cross, Incarcerated Workers Organizing Committee, osv).

Abolitionismens styrka ligger i att den på en och samma gång pekar mot ett konkret och radikalt mål, som siktar på problemets rot, men också på en praktisk väg framåt, med medel som förebildar målet. Konkreta exempel på abolitionistiska kampanjer är att pressa städer, regioner såväl som nationella myndigheter att skära i polisbudgetar och omfördela resurserna så att de utjämnar sociala orättvisor, att driva kampanjer för att stoppa nya fängelsebyggen eller omvandla befintliga fängelser till exempelvis bostadsområden med låga hyror, eller att utveckla metoder och praktiker för att hantera mindre förseelser i våra bostadsområden och organisationer utan polisinblandning.

Ett exempel på en sådan abolitionistisk praktik är så kallade rapid response networks. Det är nätverk som rycker ut när det uppstår problem i närområdet, och de kan vara specialiserade på olika typer av utryckningar. Exempelvis växte ett sådant nätverk fram i Los Angeles stadsdel Koreatown från de redan befintliga stormöten som sedan tidigare funnits där för att ta itu med de boendes problem. I fallet med Koreatown var ett av invånarnas stora problem de eskalerande ICE-räder som drabbade människor i området. Därför startades ett nätverk som kunde rycka ut när räder rapporterades för att fördröja, vilseleda och sabotera utryckningarna. Det här är ett viktigt exempel på varför riktig trygghet inte kan komma från institutioner som polisen, eftersom det ofta är just de institutionerna som är ett av invånarnas största problem, speciellt i fattiga arbetarklasstadsdelar där migranter är i majoritet. Rapid response networks kan också bildas för att förhindra konflikter mellan människor, stoppa vräkningar, eller försvara närområdet mot våldsamma högerextremister, för att nämna några exempel.

En intressant aspekt av abolitionistisk politik hittar vi om vi tittar i den tidigare nämnda grafen från Critical Resistance. De olika potentiella åtgärderna delas upp i ”röda”, klassiska reformer som inte leder oss mot avskaffande, och ”gröna”, åtgärder som bygger vår motmakt och underminerar polisens makt över oss. Bland de röda hittar vi ”fängsla mördarsnutar; åtala poliser som har dödat eller misshandlat människor”. Det kan vid en första anblick verka kontraintuitivt, men är ett perfekt exempel för att demonstrera abolitionismens radikala teori och praktik.

En annan syn på rättvisa
Även om krav på ”traditionell rättvisa” kan kännas som en ryggmärgsreflex, och även om det förstås är ett symptom på ett fruktansvärt och rasistisk system när snutar går fria efter att ha orsakat oerhört lidande, så försöker den abolitionistiska metoden hålla huvudet kallt och konsekvent sträva mot det som kan förväntas leda mot ett eventuellt avskaffande, såväl som det som bäst hjälper de drabbade när något inträffar. Att fokusera för mycket på fängelsedomar för snutar är i det större sammanhanget problematiskt.

Dels ger det sken av att det nuvarande systemet kan skipa någon form av rättvisa, när systemet inte är byggt för det ändamålet. För det andra riskerar det att öka snarare än minska anslag till polisen eftersom det lätt paras ihop med krav på fler kommissioner eller organ inom polisen som ska utreda sådana ärenden. Men kanske framför allt är det inte ett sätt som hjälper vare sig den polis som brutaliserat människor eller de människor som drabbats av polisbrutalitet tillbaka till ett värdigt liv i samhället – och det är det som reparativ rättvisa handlar om. Att istället för hot om straff, moralistiska föreställningar om hämnd som rättvisa, och verktyg som främst syftar till att kontrollera människor, använda strategier som återställer och rehabiliterar såväl offer som förövare.

I en uppmärksammad kampanj som drevs av Project NIA i Chicago, som handlade om hur polisen där i årtionden utsatte svarta för tortyr, skenavrättningar och annan brutalitet, fokuserade aktivisterna enbart på att utkräva ett socialt skadestånd för de drabbade och dess familjer, med åtgärder som gratis skolgång, terapi och en förändring i den lokala läroplanen för att inkorporera polisbrutaliteten i historieundervisningen. Mariame Kaba, grundare för Project NIA, sade själv om fallet att det symboliserar ”en djupgående förändring i vår syn på hur rättvisa kan se ut när människor skadas”, och att kampanjen ”förkastade åtal som ett sätt att få upprättelse”.

Abolitionism handlar också om att kritisera det faktumet att ett monolitiskt system antas lösa vitt skilda sociala frågor i dagens samhälle. Därför ska abolitionism inte tolkas som ett anspråk på att ersätta ett system med ett annat utan att ersätta det befintliga med olika system, processer och strategier beroende på sammanhang och behov.

Men hur är det i Sverige?
Ur svenskt perspektiv går det förstås att säga att polisen såväl som fängelsesystemet i USA är oerhört mycket värre och mer brutalt än här, och att en del av de regler och begränsningar som finns i Sverige ter sig som rena drömreformer ur amerikanskt perspektiv. Men betyder det att polisen och fängelser är bra för samhället här? Betyder det att dessa institutioner i Sverige inte i grunden har samma repressiva och klassbevarande funktion? Inte alls. Tvärtom visar svensk polisforskning, liksom otaliga skildringar från personer i förorter, aktivister, och andra som regelbundet drabbas av polisens våld eller fängelsesystemets vardag, att de ”brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande” (citat från boken Batongerna slår nedåt, Fatta Taggtråd Publikationer).

Bland poliser i Sverige är brott som misshandel och kvinnomisshandel överrepresenterade, med en intern jargong som visar på ett djupt patriarkalt kvinnoförakt. Listan över de brott som de få poliser som ändå döms begått är skrämmande och innehåller allt från mord till våldtäkt, barnporrbrott och trakasserier. Polisen har upprättat rasistiska register, i mängder av fall påvisats använda rasistiskt språkbruk, och de flesta brott som anmäls mot poliser går inte ens till åtal. Samma historiska funktion, samma institutionella logik, gäller i Sverige, såväl som Storbritannien, USA, och på andra håll, även om vi alla också behöver förhålla oss till vår egen specifika situation.

I svenska fängelser är människor med utländsk bakgrund samt fattiga överrepresenterade, och detta på grund av rasism i varje led i rättsväsendet där människor som faller utanför vithetsnormen i större utsträckning utsätts för visitationer och andra polisingripanden, oftare åtalas, och oftare döms än svenskar för motsvarande brott. Det svenska fängelsesystemet har också bland annat kritiserats av FNs tortyrkommité, för långa häktestider som ofta också innefattar isolering.

Även om abolitionistisk politik kan tyckas långt borta i Sverige, så visar exempel från andra delar av världen att det är viktigt att redan idag börja propagera och organisera för avskaffandet av såväl polisen som fängelser. Anledningen till att polisens avskaffande blivit en politisk ståndpunkt som även etablissemanget behöver förhålla sig till i USA, och något som startat diskussioner samt organisering även utanför radikala kretsar, är att det i USA under många årtionden redan funnits en liten men påtaglig tradition av abolitionism, med ambitiösa rörelser såväl som underbyggd forskning. När situationen sedan exploderade i våras kunde allt detta snabbt skalas upp, och abolitionism kunde därmed presenteras som ett lika radikalt som praktiskt projekt. Det finns ingen anledning att tro att det skulle behöva vara annorlunda i Sverige.

Sammanfattning
Abolitionistisk politik är ett samlingsnamn för rörelser, teorier och praktiker som är radikalt kritiska till polisen, fängelser och massövervakning. Dessa repressiva institutioners roll såväl som ursprung är enligt abolitionister inte att skydda människor, utan att upprätthålla system av privilegier som staten, kapitalismen, patriarkatet och rasism. Istället förespråkar abolitionister radikala förändringar som dels syftar till att avskaffa de grundläggande missförhållanden som skapar kriminalitet och social oro, och dels ersätta de repressiva institutionerna med verktyg genom vilka vi kan hålla varandra säkra och återställa såväl offer som förövare tillbaka till en värdig tillvaro i samhället. De här radikala förändringarna är knutna till en radikal praktik som redan här och nu kan skydda människor från institutionellt våld och repression, samtidigt som vi bygger alternativen i våra bostadsområden, organisationer och sociala rörelser.

Resurser för vidare läsning
Are Prisons Obsolete? (2004, Angela Davis)
The End of Policing (2017, Alex Vitale)
Kan fängelset Försvaras (1988, Thomas Mathiesen)
Classic Writings in Anarchist Criminology (2020)
Batongerna slår nedåt (2016) (föreläsning youtube)

Critical Resistance
8toabolition
MPD150
Project NIA

Reading Towards Abolition: A Reading List
Study Guide: Disempower, Disarm, Disband
Origins of The Police

Inlägget Abolitionistisk politik dök först upp på anarkism.info.

• Minimera allt prat med polisen! Detta gäller vid all kontakt med poliser i tjänst, såväl inför, under och efter aktionen. Du har i normalfallet ingen laglig skyldighet att prata med polisen utöver att du måste uppge identitet om du blivit gripen misstänkt för brott (som vittne gäller andra regler). Poliser kan växla mellan dominanta/aggressiva och vänliga, inlyssnande strategier, men allt är en del av deras tjänsteutövning och kan användas emot oss. Om en har börjat prata etableras en känsla av relation, och det blir svårt att plötsligt sluta prata eller att vara bestämd och olydig när det behövs. Även om du själv vet att du inte kommer säga något känsligt i dialog med polisen vet inte människor runtomkring det. Du behöver inte tiga eller ens vara otrevlig, träna istället på att säga saker som ”inga kommentarer”, ”det vill jag inte svara på”, ”jag är inte så pratsugen”. Ibland finns vid aktioner eller demonstrationer utsedda dialogpersoner, i så fall kan du hänvisa till dessa. De bör givetvis vara personer som inte litar på polisen, har demonstrationens trygghet som första prio, och själva kan säkerhetstänk.
• Var försiktig med fotografering. Fota inte om det inte uttalats som ok vid aktionen. Undvik närgångna bilder. Tänk på vad som fotograferas, är det t.ex. ett skyddsobjekt, och vilka risker innebär det? Kan polisen tänkas vilja ta materialet i beslag, och hur kan det drabba dig och andra då? Det går inte att förutsätta att vi har kontroll över de bilder som tas och hur de används. Å andra sidan: om du inte vill identifieras på bild och det inte går att kontrollera hur folk fotar: se till att vara välmaskerad. Maskering kan också vara bra av solidaritetsskäl, även om du inte har något behov av att vara hemlig, men det kan samtidigt öka riskerna för att polisen ingriper, speciellt om bara några få är maskerade. Hänsyn behöver förstås tas till hur det påverkar andra i aktionen och vad som uttalats.
• Överväg att lämna leg, mobil och annat som kan identifiera dig eller har ett värde för dig hemma, men tänk först igenom det krångel som det kan leda till under och efter aktionen.
• Ställ inte, och svara inte på, känsliga frågor till/från okända! Vid större aktioner måste en räkna med att det finns infiltratörer, civilpoliser, golare eller allmänt oklara och potentiellt farliga personer. Det hände mig upprepade gånger i Göteborg att helt okända personer kom fram och började fråga vilka vi var, om vi visste vad som skulle hända, och så vidare. Det är trevligt att lära känna nya människor, men en massaktion är inget lämpligt tillfälle att plötsligt etablera någon djupare vänskap mer personer en inte vet något om.
• Var om möjligt inte otrevlig och peka inte ut någon som infiltratör öppet på vaga misstankar. Svara kort och lämna personen om nödvändigt. Såväl jag själv som människor jag känner har blivit aggressivt konfronterade eller uthängda för att någon fått en knasig feeling. Det är inte vanligt, men det förekommer, och kan vara otroligt obehagligt och i värsta fall förödande för den som utsätts, och riskerar att skapa en instängd sektmiljö där alla är i samma ålder, ser likadana ut och agerar strömlinjeformat.
• Håll fokus på din vängrupp/partner, och se till att vängruppen består av personer du litar på eller som någon du litar på kan gå i god för. Ta hand om varandra innan, under och efter aktionen. Försök skapa en mjuk, öppen och inlyssnande atmosfär i gruppen. Om det är en tillfällig vängrupp som formas vid aktionen och sen upplöses, gör eller säg inget känsligt eller riskfyllt med gruppen.
• Provocera eller provoceras inte till överilade handlingar i stundens hetta som går längre än du är bekväm med eller som äventyrar aktionens mål. Gör inget som du troligen kommer ångra senare. Men låt dig heller inte hetsas ogenomtänkt i andra riktningen av hotfulla poliser eller andra aktörer.

Allt det här går det att ha rimliga synpunkter på och invändningar mot, ta det här som en samtalsstarter. Och även om en håller med måste det vara ok att göra misstag. Jag har själv gjort de flesta typer av misstag vid aktioner. Men en lär så länge en lever. Lycka till där ute!

Inlägget Säkerhetshyfs vid aktioner dök först upp på anarkism.info.

1) Demonstrationsrätten på allmän plats är grundlagsskyddad, även om inget tillstånd finns. Det är inte brottsligt att bara delta i en demo, även om den saknar tillstånd. (RF 2 kap 1 §)

2) Polisen har bara rätt att begränsa, bryta upp eller flytta en demo p.g.a. ordning och säkerhet eller ”farsot” (torde vara tillämpbart på nassar…). (RF 2 kap 24 §)

3) Det finns en juridisk skyldighet att söka tillstånd för demonstrationer, och arrangören av en olaglig demo kan bli dömd för brott mot Ordningslagen (2 kap 4 §). Det är dock mycket ovanligt, och nassarna verkar alltid komma undan med det… Det händer ändå ibland att aktivister döms för att ha arrangerat en otillåten demo, jag känner till åtminstone ett par fall från de senaste åren. Om en vill undvika detta är det lämpligt att se till att en demonstration inte har någon som pekas ut eller tar på sig ansvaret som arrangör/er.

4) Bortsett från den etiska och politiska frågan om det är bra att be en väpnad organisation som skyddar den rådande ordningen om lov att få demonstrera, kan det finnas andra problem med att söka tillstånd. Det kostar 250 kr och snuten anger en handläggningstid på en till två veckor, vilket i vissa lägen kan göra att momentum är förlorat. Arrangörerna kan då också hållas ansvariga, och inte minst ges en möjlighet till spökena att jiddra om de ogillar demon, genom att ge tillståndet sent, tilldela en olämplig plats, eller styra och ställa på andra sätt.

5) Om det blir stökigt, vilket just nu i Sverige är ovanligt, ändras förutsättningarna. Att springa med en folkmassa kan t.ex. stämplas som våldsamt upplopp, även om en inte t.ex. kastar något. Om en grupp uppfattas störa den allmänna ordningen kan polisen befalla gruppen att skingras, och den som då inte lyder riskerar att bli dömd för ”ohörsamhet mot ordningsmakten” (ett lindrigt brott). Risken för polisvåld ökar också så fort situationen blir oförutsägbar eller svår för aktörer att kontrollera (även om demon är ickevåldslig.) I en sån situation är du inte säker även om du själv är passiv. Är du inte beredd att ta risken eller är oförmögen att bedöma situationen kan det vara bra att om möjligt röra sig i periferin och se till att du har enkla flyktmöjligheter.

6) Det är i grundläget inte förbjudet att vara maskerad på demonstrationer. Det krävs att polisen bedömer att det finns risk för att den allmänna ordningen störs.

7) En kan bli omhändertagen, bortkörd eller inlåst i max 6 timmar (i normalfallet) om en enligt PL (Polislagens) 13 § ”stör den allmänna ordningen”. Detta är i praktiken en godtycklig gummiparagraf som inte sällan används (mot lagen) som bestraffning mot den som inte uppfattas tillräckligt underdånig.

8) Du har ingen skyldighet att legitimera dig vid en demo om du inte är misstänkt för brott. Detta kringgås på rutin genom att polisen säger ”du kanske är efterlyst”, så lämna legget (och tågbiljetter, bibliotekskort m.m.) hemma om du inte vill bli registrerad.

9) Polisen har ingen allmän rätt att visitera dig, men får göra det för att identifiera dig eller hitta vapen om du är gripen eller omhändertagen.

10) Polisen följer ofta inte lagen, men de vill samtidigt spara energi och inte strula i onödan, och börjar inte sällan med en vänlig ton. Att visa att en kan sina rättigheter kan ibland räcka för att de inte ska orka. Men de är inte där för din skull, all info som framkommer kan vändas mot dig, och så fort underdånigheten inte är på plats finns risken att våld och hotfullhet kommer fram. Det är vanligt att polisen använder mer våld än vad lagen tillåter, och det finns en stor tolerans för ”övervåld” och för polisen att gå utanför lagens ramar. Polisen ljuger också systematiskt, så lita aldrig på en polis, och minimera det du säger så mycket som situationen tillåter! 

11) Att något är straffbart betyder inte att du behöver bli straffad. Endast en liten, liten del av alla ”brott” som begås leder till fällande dom. Så ha koll på risker, men var inte för ängslig.

12) Det är en beprövad praktik att arbeta med ”vängrupper” vid demonstrationer där det föreligger risker. En ”vängrupp” är 2-5 personer som litar på varandra och backar varandra innan, under och efter en demo/aktion. De kan bygga på existerande relationer och nätverk, eller skapas i samband med en demo/aktion.

Lycka till, gatorna tillhör oss! Vi ses där ute!

Läs mer:

Aktivistens lagbok, Åsa Ågren, Federativs 2012.

Snutkoll.se (hemsida + Facebook)

”Haffakort”

Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning

Inlägget Tillstånd att demonstrera? 12 tips till den demosugna. dök först upp på anarkism.info.

Vad är en bra demonstrationskultur? Vid demonstrationer och politiska aktioner är det viktigt att ta hand om sig själv och andra. Det är många saker att vara uppmärksam på och hålla ögonen på. Både i och utanför samlingen, så att alla som deltar kan känna sig så säkra som möjligt. Här är några av dem.

Ta vara på dig själv

• Ta reda på vart dina gränser går och på vilket sätt du vill delta. Vill du vara med och bära banderoller, vill du ropa slagord, har du planerat en fet aktion eller vill du bara gå med?

• Låt bli att göra något du inte har lust med (särskilt inte för att leva upp till en macho-standard för vad riktig aktivism är. Fuck det! Vi ska inte bevisa något för någon utan kunna ta hand om oss själva och varandra så att vi kan koncentrera oss på politiken.

• Blir dina gränser kränkta av andra deltagare kan du hämta stöd hos dina vänner eller så kan du prata med andra aktivister eller arrangörerna för att fråga om hjälp. Ibland finns det demovakter eller dialogpersoner som kan hjälpa till.

• Du kan till exempel fråga om hjälp om du upplever hotfullt beteende, oönskad beröring eller andra former av trakasserier eller övergrepp – både innanför och utanför demonstrationen.

Ta vara på dina kamrater

• Det är ofta en god idé att stämma av förväntningar med dina vänner, kamrater, systrar eller vem du nu skall iväg med. Vill ni olika saker med demonstrationen? Är demonstrationen rätt tid till att göra de saker ni gärna vill, eller kan ni utsätta kamrater och andra för fara?

• Undersök eventuellt om demonstrationen har ett kodex eller en plan som stämmer överens med eran. Är det till exempel explicit sagt från arrangörerna att det blir en färgrik demonstration, där det också ska finnas plats för barn?

• Kom ihåg att samma regler gäller i en demonstration som i andra rum. Det skall vara inkluderande: Ingen rasism, sexism, transfobi, homofobi, funkofobi eller andra förtryckande beteenden. Låt helt konkret bli att utgå från folks kön, låt bli att röra vid folk om du inte fått lov och var medveten om hur mycket plats du tar på bekostnad av andra.

Var uppmärksam på polisen

• Polisen vill lura dig att de är där för att skapa ordning och trygghet. Det är lögn! Lita inte på dem och svara inte på deras frågor. Det gäller också dem som har dialogväst på sig.

• Om polisen vill ha information om demonstrationen har arrangörerna som regel en poliskontakt – låt den personen vara den som pratar med polisen.

• Om polisen försöker att komma in i demonstrationen eller vill förbi för att få tag i en meddemonstrant, så försök att stå i vägen eller ropa, om du kan. De skall inte in i en demo och de skall inte anhålla våra kamrater om vi kan förhindra det!

• Polisen har inte rätt till någon information!

Inlägget Anarkafeministisk guide till en god demonstrationskultur dök först upp på anarkism.info.

***

Anarkismen kan sammanfattas som en politisk filosofi, en rad praktiska metoder, samt en historisk rörelse.

Som politisk filosofi kan anarkismen definieras som ett motstånd mot alla sociala hierarkier och all auktoritet, och ett bejakande av ömsesidigt jämlika sociala relationer. Bara i sådana relationer, där människor i sina möten med varandra hela tiden förblir jämlikar, kan enligt anarkister människor fritt utvecklas och förverkliga sin potential. Det är vad anarkister anser vara riktig frihet.

Men denna frihet skiljer sig på en viktig punkt från den frihetssyn som idag dominerar i vårt samhälle, där människor främst förstås som isolerade bubblor, enligt mottot att den enes frihet slutar, där den andres börjar. Anarkister anser tvärtom att vår frihet bara kan förverkligas genom våra relationer med andra, och att snarare än att begränsa vår frihet, så speglas och stärks vår frihet i alla andras. Å ena sidan kämpar anarkister alltså för maximal frihet för alla individer, å andra sidan anser de att ingen kan vara fri förrän alla är fria.

I vårt samhälle idag lever vi med en hel uppsättning sociala hierarkier som ger vissa grupper makt över andra och kraftigt begränsar både vår frihet och vårt välmående.

Det kan röra sig om kapitalismens sätt att kontrollera och skörda frukterna av vårt kollektiva arbete, statens kontroll och rangordnande av människor i dess inflytandesfär, patriarkatets nedvärderande av kvinnor och alla andra som avviker från normbilden av en cis-man, eller det sätt på vilket rasism och kolonialism etablerar och överordnar en vithetsnorm som dominerar och exploaterar svarta, bruna och andra icke-vita. Anarkister motsätter sig alltså alla dessa och många andra sociala hierarkier i vår vardag.

Som en rad praktiska metoder är anarkismen en tendens som går bortom de individer och rörelser som uttryckligen kallar sig anarkistiska, och kan skymtas genom alla tider, i alla tendenser att genom sociala rörelser och organisering underifrån motsätta sig sociala hierarkier och förtryck, samt kämpa för att ersätta dessa med jämlika relationer. Typiskt för anarkistiska rörelser, vare sig de själva kallar sig det (anarkism med stort a) eller ej (anarkism med litet a) är en uppsättning metoder:

Direkt aktion handlar om att med egen kraft angripa de problem som en stöter på i sin vardag. Det kan till exempel handla om arbetare som sätter press på en arbetsköpare genom att vägra jobba – alltså en strejk som de själva organiserar, boende som vägrar betala hyra, en husockupation, en blockad som försöker förhindra eller fördyra utvisningar, eller något annat. Det som främst utmärker direkt aktion är att ingen förment myndighet, förmedlare, eller auktoritet frågas om lov, utan vad som behöver göras utgår från de egna behoven, och genomförs därefter med egen organisering.

Prefiguration är en strävan efter att i så stor utsträckning som det är rimligt och möjligt redan här och nu försöka agera på ett sätt som stämmer överens med hur en skulle vilja att samhället såg ut på stor skala. För anarkismen innebär det alltså att redan här och nu försöka organisera på ett sätt som inte skapar några sociala hierarkier eller en maktordning där vissa bestämmer över andra, utan istället agera som jämlikar i alla avseenden. Det här handlar inte så mycket om att av ren viljekraft bli en bättre person, eller om att allt måste vara perfekt, utan om att så gott det går bygga sätt att interagera med andra som hela tiden återskapar oss som jämlikar – vare sig det gäller mötesteknik, organisationsformer, hur vi gemensamt tillgodoser våra behov, eller hur vi fördelar uppgifter.

Ömsesidig hjälp är en princip som anarkister i alla tider har förespråkat. Det handlar dels om en förståelse av människan som varken inneboende god eller ond, utan som en varelse som historiskt utvecklats bland annat genom att människor samarbetat och hjälpt varandra, och att det är genom att främja sådana benägenheter som vi kan plocka fram det bästa ur oss och skapa ett samhälle där alla mår bra och kan utvecklas fritt. Det här brukar i praktiken innebära att anarkister försöker fördela resurser efter behov samt främja gemenskaper och rörelser där alla tjänar på att hjälpa och stötta varandra, och där solidaritet, speciellt med de som drabbas av olika maktordningar, är en viktig riktlinje.

Självorganisering innebär att oavsett syfte organisera på ett självständigt och oberoende sätt, utan att aktivt stödja eller bli en del av hierarkiska institutioner, som staten, kapitalistiska organisationer, och andra system och maktstrukturer som gör att de flesta av oss blir fråntagna möjligheten att leva fullt fria och goda liv. Det går förstås inte att ställa sig utanför systemet vi tvingas leva under, förutom i undantagsfall, men självorganisering innebär att i det systemet medvetet organisera sig oberoende av och i aktivt motstånd mot alla sådana institutioner och strukturer i kampen för social förändring.

Som historisk rörelse började anarkismen i mitten av 1800-talet, och blev det som brukar kallas den frihetliga delen av arbetarrörelsen, bland annat i Första Internationalen, som samlade grupper och federationer från Europa och andra delar av världen. Anarkismen föddes i Europa men spred sig sedan snabbt till rörelser i andra världsdelar. På många håll blev den en stark rörelse som inspirerade radikal social förändring, fackföreningar och andra organisationer, samt spelade en viktig roll som drivkraft i exempelvis kampen för 8 timmars arbetsdag, antimilitarism, motstånd mot kolonialism, antifascism, kampen mot patriarkatet, miljörörelsen, och i många andra sammanhang.

Idag kan anarkister hittas i olika horisontella och gräsrotsbaserade sociala rörelser, i radikala fackföreningar, i lokala kvartersorganisationer som jobbar med allehanda frågor som rör vår frihet och vårt välmående, i grupper som driver och utvecklar radikal infrastruktur som sociala center, bokcaféer eller oberoende och självorganiserade medier, i små vängrupper, eller i specifika anarkistiska organisationer som utvecklar anarkistisk teori och praktik – och på många andra ställen. Det är viktigt att påpeka att anarkismen främst är något en gör, inte något en är. Avsikter och åsikter är en sak, men det är anarkistiskt praktik som har potentialen att skapa förändring på kort sikt och bygga upp ett helt annat samhälle på lång sikt.

Folk undrar ofta hur ett anarkistiskt samhälle skulle se ut. Svaret är att det finns en mängd olika möjligheter, samt att anarkism är mer av en process än ett färdigt tillstånd, och att det därför blir svårt att prata om några detaljerade mallar. Anarkister tror att människor som har kontroll över sin tillvaro också kommer att hitta de former för organisering som lämpar sig bäst för just deras situation. Förutom denna idé om att de berörda själva vet bäst, så tror anarkister också att det ur ett maktperspektiv är just de som berörs av ett beslut som ska vara med och fatta det. Ett anarkistiskt samhälle är alltså å ena sidan fritt från staten, kapitalet, rasism, sexism och en rad andra förtryckande maktordningar, och å andra sidan består det av ömsesidigt jämlika relationer där det enbart är deltagarnas kreativitet och uppfinningsrikedom som sätter gränserna för hur det kan se ut.

Det går ändå att från de anarkistiska principer och metoder som vi har skissat ovan säga något om ett potentiellt anarkistiskt samhälle. Helt i enighet med anarkismens fokus på prefigurativ politik så kan dessa svar skönjas i vad anarkister gör här och nu. Så där anarkister idag organiserar på sina arbetsplatser, exempelvis i radikala fackföreningar, är tanken att det i framtiden är denna organisering som är embryot för självförvaltade arbetsplatser. Där människor organiserar sig i sina bostadskvarter är tanken att detta på lång sikt ska utmynna i att människor tillsammans förvaltar sina bostäder och kvarter. På så sätt skapas ett samhälle där alla är fullt delaktiga, i den utsträckning de själva önskar, i alla sina vardagliga sammanhang, och att dessa sammanhang på olika sätt länkas samman efter behov, så att olika kvarter, arbetsplatser och så vidare, kan gå samman och samordna sådant som inte kan lösas på en lokal nivå.

Förutom allt detta är anarkismen också en slags etik för frihet och en inspirerande berättelse vars sidor människor som kämpar mot alla former av förtryck hela tiden fyller i. Anarkismen är en hand som sträcks ut och lovar att vi tillsammans kan genomföra meningsfull förändring här och nu, att vi kan börja bygga den nya världen redan här, i skalet av den gamla. Det är en uppmaning att sluta vänta på att bli inbjuden till en bal på slottet, och anordna en egen, bättre fest som redan med sin blotta existens underminerar de strukturer som håller oss som fångar. Det är att sträva efter frihet genom att utöva frihet. Det är anarkismens vackra idé, och det är också sprängkraften i anarkismens alla teorier och metoder.

Inlägget Vad är anarkism – en introduktion dök först upp på anarkism.info.

Det är direkt farligt att prata med poliser över huvud taget eftersom allting som du säger hjälper dom att skapa en bild av dig och på så vis kan dom kartlägga även dina kamrater och era aktiviteter.
Poliser kan komma att försöka utpressa dig om du ex är dömd eller har ett pågående ärende hos dom. Dom kan även komma att försöka utpressa dig via familjemedlemmar eller förstora hotbilden mot dig som kanske inte ens existerar. Det går inte att lita på polisen eftersom deras agenda är att krossa vår rörelse och se till att det blir svårt för oss att organisera oss.

Ibland kan det vara svårt att uppleva ett pressat möte med polisen. En kan exempelvis då ta kontakt närmaste lokala ABC (Anarchist black cross) grupp. Du bör i första hand ta kontakt med dina kamrater och meddela din närmaste lokala AFA grupp.

Tänk på att alltid skydda din information och hur du sköter kontakten med dina kamrater, se till att göra det genom säkra vägar. Använd Tor browser när du surfar, PGP kryptering när du mailar och appen Signal när du skriver mess och ringer.

Inlägget Information om polisen dök först upp på anarkism.info.