Den som inte vill bli förälder ska självklart inte bli förälder. Den enda rimliga anledningen att sätta ett barn till världen är om du längtar efter att göra det. Tanken om att du kan välja bort att ha barn i ditt liv är däremot befängd. Vill du leva i ett samhälle i gemenskap med andra människor och inte som eremit, då har du också ett intresse av samhällets reproduktion. Det viktigaste arbetet för att samhället också ska kunna finnas i framtiden är arbetet med att föräldra (det vill säga att vara primärt ansvarig för ett barn) och att backa föräldrar i deras föräldraskap. Barn är därför allas angelägenhet och att frånsäga sig ansvaret för barnen i ens närhet är kortsiktigt, naivt och ja.. barnsligt.
Den anarkistiska rörelsen tenderar att vara rätt ung. En kommer in i den någonstans i sena tonåren och hänger oftast kvar till någonstans mellan 25 och 30, sedan har vuxenlivet hunnit ikapp en. Det här är kanske någonting som håller på att förändras, men vad som hänger kvar är att få sociala eller politiska rörelser har plats för barn. Den anarkistiska är inget undantag. Det här är säkert en patriarkal restprodukt där föräldra-ansvaret främst tilldelats kategorin kvinnor och politiskt arbete utanför hemmet främst tilldelats kategorin män. Anarkistiska rörelser som är anti-sexistiska och vill inkludera äldre personer behöver göra upp med denna uppdelning för att skapa plats så att föräldrar och barn ska kunna delta. Självklart hör barn eller föräldrar inte hemma i alla former av engagemang. Både barn och föräldrar skulle däremot mycket väl kunna bidra, till andra aktiviteter. Det kan handla om att vara med och driva sociala centra och annan autonom infrastruktur, stödkampanjer och demonstrationer eller att skapa anarkisk kultur. Genom att göra plats för barn kan rörelsen få en tidigare återväxt och rörelsens mål bli tydligare och mer allmänt kända. Genom att barn och andra vuxna som kommer i kontakt med en inkluderande anarkiströrelse ser att rörelsens engagemang gynnar allmänheten.
Barn behöver hänsyn, trygghet och uppmärksamhet. Barn behöver inte bara sina föräldrar eller utökade familj, utan också andra vuxna som tar sig tid. En rörelse som gör plats för barn kan inte heller göra det på ett allt för naivt sätt. Till exempel är en bra förhållningsregel att ingen annan vuxen ensam har ansvar för barn regelbundet eller under längre tid utan att det alltid är två vuxna med vid barnpassning eller barnaktiviteter.
Innan jag själv blev föräldrar tänkte jag inte mycket själv på hur föräldrars möjlighet till aktivism påverkades av föräldraskapet. Jag tyckte bara att det var tråkigt att det fanns en gräns mellan dem som kunde engagera sig och familjer med barn. Det fick mig att bestämma mig för att inte gå i aktivistpension den dagen jag själv blev förälder. Vad jag insåg när den dagen kom är visheten i talesättet att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Vill ni andra ha oss föräldrar kvar i rörelsen behöver vi er solidaritet. Annars får vi föräldrar samla oss för att kräva den plats vi har rätt till i befrielsekampen och återerövra det stöd samhället och våra kamrater är skyldiga oss.
Kommentarer
Läsvärd text! Det mesta låter ganska vettigt. Kan visserligen tänka mig att det finns fler rimliga anledningar än bara en enda till att skaffa barn.
Själva uppställningen: eremit”samhälle i gemenskap med andra”.. känns ganska oprecis och lite svart-vit. Det går att bry sig om vissas reproduktion och vilja vissa gemenskaper.
Det finns ingen som helst risk för att mänskligheten eller samhället kommer upphöra eller sluta reproducera sig.
Personligen skulle jag aldrig medvetet (föräldra-)stödja någon som någonsin gjort mig något illa.
I en akut situation är det något annat.
Det låter rimligt att föräldrar lyfter sina behov av stöd i olika sammanhang.
Hellre ömsesidighet framför skyldighet och rättighet.
Tack för din kommentar, det mesta håller jag med om. Ska en skriva kort så behöver en förenkla och då blir förenklingarna ibland oprecisa.
Ömsesidighet är såklart att föredra, så länge det inte finns någon typ av makthavare som garanterar en rättighet är begreppet ganska meningslöst. Däremot upplever många föräldrar att ömsesidigheten saknas, även i en anarkistisk rörelse, och att tankar om överbefolkning eller att en inte bör skaffa barn av klimatskäl eller dyl, blir en händig ursäkt för att slippa stötta föräldrar i deras föräldrande. Sannolikt har många föräldrar inte heller så mycket att ge i ett ömsesidigt utbyte eftersom deras bidrag för tillfället, till stor del, består i föräldrandet. Har du några tankar på hur en större ömsesidighet kan nås/odlas?
Tack själv Trym. Tror jag förstår.
Jag är ingen förälder eller expert. Det här är bara mina spontana tankar.
Apropå hur större ömsesidighet kan nås/odlas, så tror jag det kan vara svårt att nå dit, och då är det väl bara att försöka acceptera, tänker jag. Ibland ger man upp för tidigt, ibland anstränger man sig för länge, eller så har man inte hittat rätt medel/väg. Som med mycket annat.
Personligen kan jag känna att många delar jag mött inte är intresserade av samtal, frågor, diskussion, argument, lära känna varandra, utan väldigt inriktade på tydliga, korta projekt och resultat, presentationer som ska levereras färdiga för en grupp eller föreläsningar och kort frågestund.
Viktigaste är nog att som förälder lyfta behoven inför andra, lyssna på varandra, lära känna, försöka förstå. Men det tar väl ofta ganska mycket tid också, tänker jag. En annan tanke är att dom grupper som har intromöten kan ju upplysa om läget, att det finns föräldrar och att det uppskattas om medlemmar/anslutna ställer upp för föräldrar/barn.
Det kan ju iofs också få personer från att avstå att ansluta sig eller söka sig till en grupp, eller hoppa av/byta grupp.
Även utanför det som utgör en specifik grupp, rörelse, organisation så kan det ju t.ex. finnas personer i det sociala nätverket/anhöriga, som (även om dom inte ingår ) vill eller kan ställa upp.
Själva rollen som en förälder fyller i ett sammanhang(aktivism, rörelse, grupp, etc) kanske också går att, istället för att helt pausa, ändra på lite grann. T.ex. göra sådant som mer handlar om propaganda, planering, analys, texter, osv.
Apropå, “det behövs en by för att fostra ett barn”. Ja, vi lever ju väldigt mycket längre ifrån varandra idag. Det går förmodligen att diskutera hela området om barn, anarki, rörelse, föräldraskap länge.
Författare
Hej! Blev väldigt glad av att läsa ditt svar, kände igen mig i mycket av det du skriver. Tror också att det är viktiga reflektioner att ta tag i och ta på allvar om rörelsen ska växa och ta större plats i samhällslivet, ffa om anarki ska vara ett svar för så många människor som möjligt i en revolutionär situation eller i ett maktvakuum.