Basinkomst som fascistisk utopi

En idé som det talas mycket om nuförtiden är basinkomst, och det är inte svårt att förstå varför. I takt med att automatiseringen fortskrider och allt fler jobb försvinner, tycks vi stå inför en situation där många inte kommer ha jobb att kunna förlita sig på för att säkra sin försörjning. Från ett arbetskritiskt perspektiv går det också att argumentera att vi ändå jobbar för mycket, peka på produktivitetsutvecklingen, och hävda att vi för vår egen skull bör växla ut arbetstid mot fritid och lägga arbetssamhället på historiens sophög.

Samma argumentation knyter också an till en brännande ekologisk aspekt – ett samhälle där produktiviteten tvångsmässigt ökar i exponentiell takt är inte bara dåligt för oss som människor, utan för hela vår existens på denna planet. Från ett grönt perspektiv går det alltså att relatera basinkomst till en idé om att vi bör producera och konsumera mindre.

De här och en rad andra infallsvinklar gör tanken på basinkomst lockande, men det vore ett misstag att inte syna de problem som konceptet medför. För det första gäller det att få en sak klart för sig: Vår situation i alla de ovan nämnda avseendena är starkt kopplad till vår maktrelation till de som äger alla samhällets resurser och kontrollerar det politiska livet – staten och kapitalet. Det finns inga regeltekniska genvägar kring det faktum att det är styrkan av vår klassorganisering som avgör vad vi kan göra för att förbättra våra liv, och vad vi kan slita till oss från dessa institutioner.

En basinkomst är lika lätt att urholka vad gäller köpkraft och levnadsförhållanden som löner eller andra bidrag. De som drar nytta av den men inte har vikten av någon kraftfull organisering att luta sig mot kan snabbt se sig utmanövrerade och tvungna att dryga ut basinkomsten för att ha råd med ett drägligt liv. Det här tydliggörs också i praktiken av att basinkomst är en idé som lockat anhängare över hela det politiska spektrumet. Den har dryftats av anarkister, socialister och vänsterpartier, såväl som högerpartier. När experiment utfördes i Finland, så var det just av en högerregering, och en av grundtankarna var att öppna upp för deltidsjobb.

En del av diskussionen kring basinkomst har också att göra med idéer om människors motivation. Kritiken av basinkomst ska inte tolkas som ett erkännande av att människor skulle vara inneboende lata. Tvärtom. Tanken att vi bara skulle sitta och göra ingenting om vi inte var tvungna att lönearbeta, kommer från faktumet att vi idag just tvingas till det, och därför hellre skulle sitta och inte göra något alls. Vår motivation kortsluts av systemet, inte av basinkomsten.

Och här är det viktigt att förstå arbetets karaktär i dagens samhälle. De som menar att produktiviteten skenar iväg, och att vi producerar saker för produktionens skull och inte för behoven har helt rätt. De som pekar på automatiseringstrender har också rätt. Men automatisering är något som skett i hundratals år. Skrå efter skrå tillintetgjordes på 17- och 1800-talet när maskiner drivna av elektricitet och ångkraft kunde ersätta hantverk. Hittills har kapitalismen alltid kunnat lösa upp den här motsättningen och hitta nya vägar och marknader för lönearbete.

När det tog stopp rent geografiskt med en i det närmaste fullbordad imperialism och kolonialism, där nästan hela världen på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt, ingår i förhållandet arbete-kapital, kunde kapitalismen utvecklas genom nya former av arbete. Kapitalismens tillintetgörande av tidigare sociala band som knöt oss till människor, platser och gemenskaper har nu gett vika för ett omformande av de nya relationerna den själv givit upphov till.

Den nya kapitalismen använder mänskliga relationer som råmaterial. Serviceyrken, utsuddandet av skiljelinjen mellan arbete och fritid – eller snarare det förras insipprande i det senare – och produktionen av nya relationer, det vill säga en slags bioekonomi, är det senaste sättet att hitta nya vägar ur vad som till synes såg ut som en återvändsgränd. Självklart bygger inte produktionen på våra behov under kapitalismen – den har bara alltid använt dem som en ingrediens. Produktionen under kapitalismen, oavsett form, är sitt eget självändamål eftersom den är drivmedlet för exploatering.

Jag har tidigare skrivit om likheterna mellan gentrifiering och vissa betalningsmodeller för onlinedataspel. Det var i syfte att belysa en av kapitalismens främsta egenheter – en ständig drivkraft att hela tiden söka upp nya platser där den kan omforma mänsklig aktivitet efter sin logik. Det här är så grundläggande, så det nästan inte är någonting kapitalismen gör, utan något den är. Basinkomst kommer inte stoppa den från att fortsätta, och som det numera heter – om du inte betalar för det, så är det du som är produkten. Det är alltså nästan något vi kan räkna med, att en eventuell basinkomst under fortsatt kapitalistisk dynamik kommer leda till försök att skörda människors relationer och aktiviteter för den kapitalistiska dynamikens syften på alla sätt det går.

Men varken automatiseringen eller den absurda motsättning mellan våra faktiska behov och exponentiellt ökande produktion av sånt vi inte behöver är nödvändigtvis tecken på att någonting håller på att gå sönder i grunden. Det är fullt möjligt att tänka sig en fortsatt kapitalism under en ny konfiguration. Och vi kan redan se konturerna av hur denna skulle kunna se ut. I takt med att gapet mellan produktion och verkliga behov vidgas, antar lönearbetet också återigen en alltmer disciplinerande funktion. Det viktiga är inte nödvändigtvis vad – om något – som produceras, utan att människor underkastar sig en uppsättning förhållanden som formar och begränsar dem fysiskt och psykiskt. Produktionen antar på så sätt alltmer karaktären av produktion av kontroll.

Ett möjligt nästa steg i den här utvecklingen är att produktionen av kontroll alltmer blir en angelägenhet mellan medborgare och stat. Många av oss gör redan meningslösa uppgifter – en behöver inte ens läsa något av David Graeber eller Roland Paulsen för att tydligt se detta – så steget är egentligen litet till att kringgå mellanhanden och etablera en mer direkt modell av social kontroll, en där vi är direkt beroende av staten. Här kan basinkomst tjäna som katalysatorn för en sådan omvandling, en omvandling som i sina värsta scenarion har tydliga fascistiska förtecken.

Låter det långsökt? Låt oss titta på upptrappningen till de amerikanska primärvalen. En av de kandidater som från Demokraternas sida tänkt utmana om presidentposten 2020 är Andrew Yang, en New York-baserad entreprenör, som tagen ur den tekno-optimistiska kalifornska ideologin, och en stark förespråkare för basinkomst. Ganska snabbt stod det klart att Yang blivit en favorit i den amerikanska Alt-Right-rörelsen, och många människor i rörelsen som tidigare stöttat Trump, men blivit delvis desillusionerade, har hoppat på tåget och joinat ”The Yang Gang”. Den ytliga förklaringen är att de anser att allt håller på att gå åt helvete, och om det gör det kan de lika gärna sitta hemma med basinkomst. Men det finns också en djupare och farligare tråd här.

Vad som lockar delar av den amerikanska extremhögern till en kandidat som Yang, är, förutom en essentialistisk fetisch av asiater, också idén om att överföra mer makt till staten. Makt att disciplinera människor på det sättet som de idag i mångt och mycket disciplineras av lönearbetet på ett något mer diffust sätt. Det handlar också om något som i en synonym till termen basinkomst gömmer sig i öppen dager: medborgarlön. Vem får den? Endast medborgare så klart, och på så sätt kan en helt ny front öppnas mot alla ”illegala” invandrare i ett givet land.

Ju närmare partier från extremhögern kryper makten, desto mer lockande blir förstås en sådan idé. Det är svårt att inte rysa vid tanken på ett samhälle där en stor procent av människor är helt beroende av en basinkomst från staten, samtidigt som ett parti som, säg, Sverigedemokraterna sitter vid makten, och diskussionen om vem som egentligen är svensk antar närmast existentiella proportioner.

Det här är en möjlighet som vi inte bör ta lätt på. Det är inte på något sätt givet att en fascistisk utopi skulle bli utgången av införandet av basinkomst, men de oroväckande signalerna och tendenserna finns där. Framför allt måste vi bestämt sätta ner foten och avfärda varianter av argumentationen för basinkomst som överhuvudtaget inte bygger någon reell organisatorisk makt eller gräsrotsorganisering, utan bara avser utöva politiska påtryckningar tills någon kandidat genomför projektet ovanifrån. En basinkomst kombinerat med en svag organiseringsgrad är det sämsta tänkbara scenariot.

Vad som kan visa sig vara lika illa är om den skenbara motsättningen mellan en slags vänsterorienterad och en högerorienterad basinkomst i själva verket landar i en synergi mellan de två. Peter Gelderloos skriver exempelvis i en aktuell text att:

Basinkomst istället för välfärd kan rättfärdigas både med retorik om social rättvisa och retorik om att begränsa statlig byråkrati. Sådana sammanfallande intressen ökar möjligheten för en ny slags politisk konsensus. Industrins förespråkare för basinkomst – och dessa blir allt fler – kan använda antikapitalistisk kritik av fattigdom och ojämlikhet för att mana regeringar att investera i exakt de former av social finansiering och socialt ingenjörskap som kommer att lindra de problem som dessa företag och industrier själva orsakar, och samtidigt upprätthålla en konsumentbas som kommer kunna fortsätta köpa deras produkter.

Det här är ett annat problem med en del diskussioner kring basinkomst: Det kan tendera att vara ännu ett i raden (tänk Tobinskatt, klimatnödläge, osv) av recept för att lösa systemets problem inom systemets ramar – ett sätt att rädda staten och kapitalismen från sig själva. Sådana förslags styrka är att de kan verka vara mer realistiska än mer radikala mål och medel – det är ju inte svårt att tänka sig dem implementerade.

Men det här är ett sken på vilket vår ideologiska verklighet kastar en väldigt lång skugga. På ett liknande sätt är det möjligt att föreställa sig en människa lika stor som hela jordklotet, men det är omöjligt att föreställa sig en färg som en inte har sett. Det förra är dock objektivt omöjligt, medan det är ett faktum att det finns färger som det mänskliga ögat inte kan se. Förslagens realistiska grund är därför enbart skenbar, grundad på en ideologi som tar staten och kapitalismen för givna. Även paradoxala ansatser som att skapa rättvisa eller hållbarhet inom ett inneboende orättvist och ohållbart system kan verka realistiska när alternativen inte ens är tänkbara.

Jag är personligen av åsikten att det inte är vår uppgift att försöka rädda kapitalismen, eller ens välfärdsstaten, utan att fokus bör ligga på att bygga upp sätt på vilka vi i allt större utsträckning kan ta hand om varandra utanför ramarna för dessa institutioner, samtidigt som vi bygger organisatorisk styrka. Ofta kommer detta sammanfalla med att försvara delar av det som tidigare generationer kämpat till sig – och det är bara bra. Men det är vår självorganisering som behöver vara grunden vi står på.

Därmed inte sagt att en basinkomst inte skulle kunna utgöra en komponent av en framtid som inte är alltigenom dystopisk, men att börja med att försöka göra basinkomst till en verklighet är att börja i fel ände, samtidigt som det finns fler fallgropar kring idén än vad det först kan verka.