Att alltmer högervridna GP väljer att lägga en massa energi på en artikelserie om djurrättsrörelsen som har både agenda och tydlig politisk inramning förvånar kanske inte. Serien börjar med att ordet “terror” används i rubriksättning och pr, och slutar med en artikel där “toppolitiker kräver krafttag“. Tendensen att vidga terrorstämpeln till att inkludera alltmer av det som befinner sig utanför den politiska mittfåran har pågått ett tag nu, och kommer knappast brytas så länge strömmarna fortsätter flyta högerut.
Oavsett om en själv är djurrättsaktivist, vegan, blandkostare eller speciesism-försvarare borde det, åtminstone för anarkister och andra frihetligt sinnade, vara möjligt att se skillnaden mellan en å ena sidan extremt våldsam praxis (djurindustrin), och å andra sidan en i vissa fall våldsam retorik. Dessutom finns knappast de hotfulla angreppen huvudsakligen på aktivistsidan. Som motståndare till djurindustrin har jag och många kamrater tagit emot dödshot, och även icke-våldsliga aktioner har lett till tusentals grova hot från industrins försvarare (se här för en lång lista i samband med en enskild aktion). Jag känner också ett antal personer som blivit utsatta för fysiskt ofredande och allvarlig misshandel.
Men vilken sida är det som terroriststämplas av politiker och i media? Vilka vill en skapa sympati för? Vad osynliggörs? På vems villkor och i vilket intresse sker granskningar och påståenden? Det är kritiska frågor som ofta lyser med sin frånvaro. Generellt sett tenderar förstås såväl politiker och media som polis att stå på den etablerade ordningens, på de rika och mäktigas sida.
Hur ska vi, oavsett om vi är veganer eller ej, då se på dessa metoder?
Det borde vara givet att en tar böndernas uppgifter med en näve salt. Det finns garanterat en del direkta lögner inbakade här, och ännu mer som har att göra med förskjutningar eller olika tolkningar av saker som hänt. Men bortsett från det förekommer verkligen hot, våldsam retorik och skadegörelse från vissa håll inom djurrättsrörelsen.
Själv föredrar jag ickevåldsliga och direkt aktions-inriktade metoder i kampen för djurens befrielse. Det här är inte platsen att argumentera för detta, eller att reflektera kring våld, istället hänvisar jag till tidigare texter.) Men ickevåldsmotstånd måste ibland behöver vara provokativt och gå utanför lagens ramar, menar jag. Egendomsförstörelse borde i princip inte betraktas som våld, eftersom det inte riktar sig mot kännande varelser, men det kan finnas situationer när skadegörelse och liknande används som våld i form av hot.
Detta till trots känner jag inget behov av att “ta avstånd” eller fördöma kamrater som väljer andra metoder, och jag tycker sällan det är lämpligt att kritisera kamrater i media. Diskussioner om taktik och etik är viktiga, men bör föras primärt i trygga forum där det är möjligt att såväl lyssna intensivt och försöka förstå, som att bekräfta och kritisera varandra på ett rimligt sätt. Och även du som händelsevis inte ser djurrättsaktivister som kamrater kan välja en annan linje än att ta statens och industrins parti och ropa på terroriststämpling och tyngre kriminalisering. Nästa gång är det kanske du som blir måltavla.
Relaterade artiklar av undertecknad:
Har anarkism något med “djurens befrielse” att göra?
Jaktsabotage
GP, terrorn och djurens befrielse
