Utopi har blivit ett negativt laddat ord, utopi antyder något som är ouppnåeligt och något realister ska hålla sig undan.
Utopi bemöts med skepsis och höjda ögonbryn, de som har hopp om något radikalt bättre ses som naiva drömmare. För att bli tagna på allvar undviker stora delar av vänstern utopier, alltmedan konservativa och reaktionära erbjuder utopier och tas på stort allvar och vinner anhängare.
Vad är den mörkblåa ideologi som nu råder i samhället annat än en samling utopiska drömmar? Drömmen att polisen en gång skulle kunna knäcka droghandeln, drömmen att jämlikhet mellan könen kommer förverkligas i en liberal ordning, drömmen att vi kommer få en ekologisk hållbar rovdjurskapitalism. Allt detta är utopiska föreställningar om att samhällsproblem går att lösa med medel som är otillräckliga eller med medel som direkt förvärrar samhällsproblemen. Att dessa drömmar inte kan förverkligas med de metoder som föreslås av de mörkblåa gör ingen praktisk skillnad i deras resa mot makt.
Det sägs i vänstern att vi “måste tala om klass” men det sägs betydligt mindre om hur vi effektivt skall nå ut till den oorganiserade massan av människor med drömmar om en annorlunda värld. Det stämmer att våra fiender har förvandlat hela det offentliga samtalet i en riktning som är rasistisk (genom att “tala om problemen i förorten” tex). Det är dock inte det enda budskapet de förmedlat, de har även förmedlat drömmar. Mardrömmar om att svensk kultur är hotad, att det vandrar syndabockar bland oss, har förvandlat hela det politiska samtalet på arbetsplatser, hem och i offentligheten.
Att ha rätt är en väldigt annorlunda än att få rätt. Den som har rätt men inte förmår att få rätt kommer ha en ovidkommande föreställning om att ha rätt, den som får rätt ändrar historien. Den som mest är intresserad av att ha rätt (huvudsakligen) kommer använda sina krafter för att visa hur bra dennes omdöme är – medan den som är intresserad av att få rätt kommer använda alla möjliga tänkbara medel för att få rätt. En kortfattad överblick kan formuleras såhär, vänstern är mån om att ha rätt medan högern alltmer gör sig av med liberal diskurs och söker alla vägar att få rätt. Det innebär att lögn, vilseledande förhoppningar, en irrationell världsbild kan säljas till befolkningar som sedan murens fall bara blivit matade med konsumism från överheten.
Vi kan inte tala om klass utan att prata om drömmen om ett samhälle bortom klasser. En kall intersektionell analys av hur läget ser ut erbjuder inte i sig mening, syfte och mål. Drömmen om att arbetarklassen har ett historiskt syfte att krossa ojämlikhet – för evigt – erbjuder mening, syfte och mål. Denna dröm delas av revolutionära anarkister och kommunister och kan beskrivas som “ortodox” eller “renlärig”, men i jakt på fulländad nyans och att “ha rätt” har vi missat styrkan i det utopiska hoppet. Ingen utopi eller dröm är “oproblematisk”, men drömmar och utopier förenar människor och förmedlar hopp i en tillvaro som för tillfället verkar hopplös. Ibland resulterar hoppet i upplopp, ibland i revolt, ibland i att vi faktiskt får – andrum – från borgarklassens tyranni.
Tidiga anarkister och kommunister var inte rädda för att drömma, hoppas och ibland ha fullständigt orealistiska förhoppningar. För Bakunin och Marx var Revolutionen inte långt borta och det är lätt att i efterhand döma dem för naivitet. Att döma ut deras drömmar och hopp är att kapitulera inför George Orwells dystopi, att förvänta sig en stövel i ansiktet tills graven. Att ge upp våra utopier är ytterst att ge upp alla försök att bryta igenom borgarklassens hegemoniska kontroll över oss – utan hoppet har vi bara realpolitik, kompromisser och halvdana försök att påverka i sakfrågor. Anarkister är mer radikala än så, vi låter inte dagens ordning begränsa våra föreställningar om vad som är möjligt. Vårt hopp och vår solidaritet är för stunden det enda vi i arbetarklassen har, när fienden berövat oss hoppet om en bättre värld är det inte långt ifrån att de söndrar vår solidaritet. Att vi arbetare börjar rikta misstänksamma blickar mot varandra och anklagar varandra för vår misär istället för att enas mot vår enda fiende – de rika.
Arbetarklassens enande i kampen för dess frigörelse förutsätter en dröm om en tillvaro bortom det klassförtryck vi upplever.
