Jag vaknar upp, mitt i en mardröm. Jag hör skrik i tumultet, ser springande ryggar falla och bli livlösa kroppar, jag känner skotten, explosionerna och tårgasen, så nära inpå att jag är osäker på om det är jag eller världen som rämnar.
Jag försöker lugna mig själv med en tanke: Varför tårgas? Vet de inte att vi redan gråter oss genom livet? Men skotten och våldet förstår jag – de är det mest logiska när du vill förinta någons mänsklighet.
De skjuter barn, vuxna, gamla, journalister, civila och alla andra som inte rättar sig i ledet i världens största utomhusfängelse. Ditt namn är Gaza.
Svart stiger röken upp mot himlen, och jag tappar för ett ögonblick balansen när det svartnar även för ögonen. Allt är som det ser ut, allt är som det ska vara – allting är svart i Gaza, och ingen gör något, fastän alla kan se och höra.
Svart är sorgens färg, det är sant. Den är en martyrernas minneslund och strand. Men svart är också någonting annat. Den svarta fanan är motsatsen till den vita, den som signalerar kapitulation.
Svarta är utsikterna för Palestinas alla människor, när de, sten och slunga mot stat och kapital, blod och svett mot iskall geopolitik, kämpar för sin värld av platser, för sina liv, och för en framtid.
Ockupationsmakten Israel har en enorm vapenarsenal och USAs närapå villkorslösa stöd i ryggen, människorna i Gaza har bara varandra. Visst ser det mörkt ut, men kanske är det just svarta utsikter vi behöver?
För svart är också negationen av alla färger i alla nationalstaters flaggor, svart är lugnet och ordningen i en värld av explosioner, det är den kreativa viljan att förstöra det som förstör oss, och i dess ställe bygga upp den värld av vackra strålande saker som vi när i våra svarta hjärtan.
Det pratas mycket om enstatslösning, tvåstatslösning, diplomatiska delegationer i olika konstellationer, men alla dessa så kallade lösningar är fast i den dynamik som är roten till själva problemet.
Någon sade, A no-state solution is the only real revolution. För ett ögonblick skingras röken, och jag ser en svart fågelsilhuett segla på utsträckta vingar mot en himmelsblå bakgrund.
Skotten och skriken tystnar, allting rör sig som i slow-motion, blir suddigt i kanterna, och flyter till slut helt ihop.
Palestina är inte bara en plats, det är i grund och botten inte heller bara ett folk. Det är, i sin renaste och svartaste form, en gemenskap vars kärna är själva idén om frihet. Du kan döda människor, fördriva dem från deras hem och utsätta dem för obeskrivligt lidande.
Men du kan aldrig döda idén om frihet förrän du utrotat allt som lever och känner. Kanske är det därför makten alltid är så ängslig och har så nära till brutalisering och våld? Den vet, innerst inne, att det är den som för en hopplös kamp. Att den, när den skördar våra kroppar, våra liv, och vår kollektiva kraft för sin egen vinning, samtidigt sår frön för sin egen undergång.
Det är det sista jag hinner tänka innan jag somnar om för att vaknar på en plats långt, långt bort.
