Etisk konsumtion under kapitalism

När en diskussion om val mellan olika varor eller tjänster inträffar i olika antikapitalistiska sammanhang, brukar förr eller senare det beprövade mantrat ”det finns ingen etisk konsumtion under kapitalism” nämnas av någon, och så är diskussionen ofta slut. Kärnan i det här uttrycket är en helt rimlig kritik av kapitalism, men problemet är att den kritiken ibland blir så trubbig och slarvig att i princip alla möjliga val avfärdas som på något sätt meningslösa.

Det som egentligen är menat som ett iakttagande att vi väldigt sällan kan agera etiskt i ett kapitalistiskt samhälle, och att det inte är vårt fel personligen, förvandlas till en slags total likgiltighet; det spelar ingen roll alls hur vi agerar. Det finns självklart en poäng med att som individ inte ta på sig skulden och ansvaret för det som i själva verket är systematiska problem och missförhållanden, men mellan de två extremerna finns det en gråzon som det sällan sker nyanserade diskussioner om.

Ett uttryck som konsumentmakt, något av en favorit bland liberaler, är istället rejält bespottat bland antikapitalister. Men behöver det vara det? Jag skulle vilja säga att frågan inte är så självklar, och beror till viss del på hur begreppet definieras. På ett individuellt plan lever vi naturligtvis i ett system där den övergripande logiken enligt vilken resurser används, och enligt vilken människor i stor utsträckning tvingas agera, är lika svår för oss att påverka som konsekvenserna den logiken har för andra människor är att överblicka.

Många av oss är beroende av att lönearbeta för att klara oss, andra disciplineras exempelvis av staten för att, om alls, få tillgång till mat, husrum och andra nödvändigheter. Vi tvingas tävla mot varandra om mat, husrum, sjukvård, dagisplatser och annat som vårt samhälle skulle kunna förse alla med. Vårt beteende som konsumenter är alltså bara ett av många sammanhang i vilket vi mer eller mindre tvingas reproducera staten, kapitalismen och andra sociala system som vi egentligen kanske tycker är usla och skadliga.

Precis som vi behöver lönearbeta för att överleva, så måste vi också hushålla med pengarna och välja de varor som gör så att pengarna räcker hela månaden. Samtidigt är hela systemet också beroende av en stor och ofta osynliggjord kategori av socialt omhändertagande som kvinnor oftast förväntas och pressas att utföra en majoritet av, som att ta hand om barn och se efter hemmet. Vi är beroende av alla dessa saker, och kan inte bara ”kliva av” karusellen, även om vi, så att säga, kan bli rätt illamående av att åka på den och egentligen vill något helt annat. Men inom alla dessa sfärer finns också motsättningar och potential till motstånd.

Motsättningar som potentiellt kan leda till störningar för de system som exploaterar och förtrycker oss – och omvänt skapa fördelar för oss – är inte enbart baserade direkt i lönearbetet. Om vi exempelvis tar ett gammalt beprövat ord som strejk, så går det ju att tillämpa även utanför arbetsplatserna. Vi kan hyresstrejka, skattestrejka, blockera logistiska nav, och göra – eller låta bli att göra – en hel rad saker som stör systemet och i bästa fall samtidigt styr om fler resurser till oss och hjälper oss att själva organisera och ta kontrollen över våra liv – både på kort och lång sikt.

Istället för att tänka på strejker och motstånd mot systemet mer generellt som något som snävt tillhör arbetsplatserna, kan vi vidga begreppet till att på så sätt inbegripa andra former av motstånd, där exempelvis kvinnor, migranter och andra grupper går i konflikt genom att undandra det avlönade eller oavlönade arbete de av systemet förväntas utföra. I längden behöver det inte ens begränsas till ett undandragande av arbete, utan utvidgas till alla handlingar som strider mot det som systemet förväntar sig av oss – ett slags uppror mot reproduktionen varhelst den sker, även i den så utskällda konsumtionssfären.

Problemet med de ingrodda föreställningarna kring dessa begrepp ligger till stor del i hur de underförstått definieras. Konsumentsfären ses automatiskt som något individualistiskt i en ytlig liberal bemärkelse, medan arbetsplatsen antas automatiskt innebära en kollektiv kamp. Men det kan ibland vara precis tvärtom. Det går att flytta fram sina positioner på arbetsplatsen på ett ytligt individualistiskt sätt (att helt enkelt armbåga sig fram, göra karriär, bli mellanchef, osv), och det går att utöva kollektivt undandragande av konsumtion. Dessutom kan detta ske på flera olika sätt.

Det första känns snabbt igen – bojkotten. En slags konsumentmakt som ibland ändå tillåts smyga sig in i antikapitalistiska sammanhang. Den fungerar inte automatiskt bra, men den är ett exempel på ett tillfälligt undandragande, en slags konsumtionssfärens motsvarighet till punktstrejk. Det viktiga här är att dels flytta fokus från individuella lösningar till kollektiva lösningar, dels att också fokusera mindre på enbart själva undandragandet, och mer på de underliggande kopplingarna till en större helhet där medvetna val i konsumtionen i synergi med andra saker kan förvandlas till någonting annat och mer radikalt.

När vi tänker på en vanlig strejk på en arbetsplats, så är det lätt att glömma att strejken bara är toppen på ett isberg, eller spjutspetsen, på något betydligt större. Varje undandragande av arbetskraft, varje uppror mot reproduktionen av staten, kapitalismen, patriarkatet eller strukturell rasism, är en slags kraftmätning med motståndaren – i arbetsplatsens fall kapitalägaren. Den som är bäst på att överleva utan den andre har också en starkare position. Strejken är alltså helt beroende av en struktur av socialt omhändertagande för att vara framgångsrik; ett kollektiv som arbetar tillsammans; en strejkkassa; olika materiella resurser; kunskap och erfarenheter; och potentiellt en hel rad andra gemensamma sociala och ekonomiska verktyg.

Tänk nu undandragandet av konsumtion på samma sätt, som en del av en större helhet. Ibland sker det just precis i samband med en strejk, som exempelvis när arbetarna på Robertson Winery i Sydafrika kämpade för bättre villkor, och fick stöd bland annat från svenska syndikalister med uppmaningar till bojkott av företagets viner på systembolaget som följd. Men det kan också ske på ett långsiktigt och lågintensivt sätt, som exempelvis för att försöka sätta press på länder som Israel eller tidigare Sydafrika, och försöka underminera eller åtminstone fördyra olika former av rasistisk ockupationspolitik eller apartheid.

Sådana politiska och långsiktiga bojkotter är förstås långt ifrån alltid effektiva, och bygger också sällan något annat, varaktigt, utanför den direkta bojkotten. Men här kan vi ta ytterligare ett kvalitativt steg och tänka lite utanför de vanliga banorna, och teoretiskt såväl som praktiskt utnyttja konsumentsfärens koppling till all annan reproduktion i vårt samhälle, och väga in vikten av att just börja bygga något både långsiktigt och självständigt redan idag, som en del av vårt motstånd mot alla de institutioner som dominerar våra liv.

Om vi tänker oss de bakomliggande strukturerna, motsvarande de som backar upp en strejk som vi nämnde tidigare, så kan ett undandragande av konsumtion ske i kombination med att egna kontrainstitutioner byggs upp som kan tillgodose behoven. Det kan röra sig om allt från egen autonom matproduktion, kassor för inbördes hjälp, fria universitet och kliniker, till egna klubbar, caféer, bokhandlar och liknande. Det här blir bokstavligt talat att bygga det nya samhället i skalet av det gamla – de strukturer vi bygger upp för att kunna ta hand om varandra utan staten och kapitalet, blir samtidigt vapen i kampen mot dessa institutioner.

Lokal och självorganiserad matproduktion kan exempelvis både stärka den egna förmågan att klara sig utan eller med mindre lönearbete, ger möjlighet att bojkotta stora kedjor och varor som en anser är alltför oetiska (alltså ger utökat utrymme för meningsfulla val), och kan också ge mer styrka i exempelvis arbetsplatskonflikter. I dagens läge är sådant nästan helt förbisett, men historiskt har arbetare faktiskt kunnat klara sig igenom lockouter som varat i åratal, när de kunnat försörja sig genom sina egna oberoende och självorganiserade kanaler.

Det här förbisedda handlingsutrymmet kan också gälla allt från valet av fackförening, eller hur en förvaltar ekonomiska resurser, där skillnaden mellan olika aktörer (exempelvis gigantiska multinationella finansinstitut jämfört med mindre, kooperativt förvaltade och decentraliserade lösningar för kredit och banktjänster) kan spela stor roll. För att inte tala om diskussioner om egna alternativ som är än djupare förankrade i den egna rörelsens mylla – att alltså på större skala börja bygga upp kapacitet för omhändertagande av ekonomiska resurser och utövandet av inbördes hjälp inom rörelsen.

Det kan också handla om immateriella resurser som kunskap eller mjukvara, resurser för att dela och sprida digital information, och alla möjliga saker som både underlättar människors vardag, ger dem glädje och möjlighet att uttrycka kreativitet eller gemenskap, och också tjänar som verktyg i kampen mot alla former av förtryck. Den immateriella resursen nummer ett är tid. På samma sätt som det kostar mycket att vara fattig, så är det också dyrt att vara upptagen. Den som har tid, kan ofta hitta eller själv ta fram billigare lösningar än den som knappt hinner gå och handla. Att hela tiden jobba kan också vara förödande för förmågan att orka organisera sig. Därför är tid också en faktor kring vilken det går att tänka i form av motstånd.

Det här gäller både kamp för arbetstidsförkortning, organisering bland de utanför lönearbete, eller reduktioner på eget initiativ i den mån det är möjligt och rimligt – att den som har möjlighet helt enkelt lönearbetar så lite som möjligt och försöker lösa så många av sina materiella behov via mer eller mindre formella nätverk av inbördes hjälp och socialt omhändertagande, eller etablerar ett lågintensivt motstånd och, i den mån det inte drabbar människor negativt och inte upptäcks, helt enkelt använder sin arbetstid för sin egen och andras vinning och nytta, eller exempelvis jobbar i en mer maklig takt. Som arbetarna under statskapitalismen i Sovjetunionen uttryckte det: ”De låtsas betala oss, och vi låtsas jobba.”

En hel del människor har inget lönearbete – de kanske är studenter, hemarbetare, sjukskrivna, pensionärer eller något annat. I reproduktionen av förtryckande institutioner deltar vi alla likt förbannat, vi både känner av det och har möjlighet att hitta sätt att organisera motstånd. Istället för att hamna i en kontraproduktiv uppdelning av livet i sfärer och avskriva vissa som sådana där vi inte kan göra motstånd, så bör vi se det som att vi överallt i vår vardag stöter på, återskapar men också kan agera subversivt mot dessa politiska, ekonomiska och sociala system och kretslopp av exploatering och dominans.

Det står inte mellan produktion, konsumtion eller andra sfärer, utan mellan liberala och ytligt individualistiska tillvägagångssätt eller sociala sådana som skördar vår mångdubbelt större kollektiva kraft och använder den för våra egna syften, för att på riktigt kunna bejaka och realisera vår egen frihet och individualitet, genom våra egna horisontella lösningar som vi börjar bygga här och nu.

Vi måste komma bort från den här tankegången som ser alla försök att skapa radikala alternativ i vår vardag som orealistiska, vare sig det handlar om brist på självförtroende eller en malplacerad “realism”, där vi främst framstår som offer för omständigheter istället för aktiva subjekt förmögna att förändra vår omvärld. Vilka strukturer vi bygger, vilka erfarenheter vi skaffar oss, samt hur horisontella och autonoma våra nätverk och rörelser är kommer att spela roll – både idag och nästa vecka, om ett år, eller någon annan gång när en ny kris sveper över samhället och helt nya möjligheter öppnas upp.

Det är alltså sant att det inte finns någon etisk konsumtion under kapitalism, men det är lika sant att det inte finns någon kapitalism under etisk konsumtion. Genom att smitta vår vardags alla sfärer med sådan subversiv etik av inbördes hjälp, smittar vi samtidigt kapitalismen med ett dödligt virus.