Det är såhär jag vill att vi minns dem, när de är borta, snutarna. Som små fega varelser med trubbiga och vassa vapen, i de rika och mäktigas tjänst. De slår de som ligger ner och tar från de som behöver, de trakasserar, våldtar, mördar, förföljer, eskalerar, skjuter folk i ryggen, övervakar, misstänkliggör, misshandlar, förnedrar och njuter av det. Att kalla dem grisar eller svin vore en förolämpning mot djur som är så mycket bättre än dem. De stänger ner, förbjuder, inhägnar, skyddar massmördare och vapenfabriker, bevakar privilegier, bankar skiten ur strejkande arbetare, beslagtar våra saker såväl som våra drömmar, och kväver kamper för en bättre framtid. De förhindrar hungriga från att äta och skyddar miljardärernas villor, privatjets och lyxyachter. De är inte på fel sida av historien, de ÄR historiens mörka sida.
De fikar och äter bullar, sen åker de ut för att jaga och misshandla bruna människor, hemlösa, papperslösa, eller de som mår psykiskt dåligt. Där de drar fram, minskar friheten och livet skrumpnar som vissna löv på marken en senhöstdag. De är asfalt och betong, vi andra sand och gräs i sprickorna. För varje minut de ”jobbar” blir världen lite sämre, för varenda en av dem som finns ser världen lite gråare ut och snaran kring våra liv och vår frihet dras åt. De är rasister, sexister, homofober och transfober. De är arroganta, inkompetenta, självgoda, korrupta och beroende av de kickar de får när de går till angrepp. De kommer undan med nästan vadsomhelst, eftersom staten inte kan klara sig utan dem, och deras uppblåsta ego matas av mediernas inställsamma budbärarjournalistik. De får alltid komma till tals, de ljuger sig blå, och vi andra får bara på käften. De står i svarta rader som en imperiets rörliga gräns när vi demonstrerar, de står på landets gränser och avhyser behövande med våld, de begränsar vad vi kan göra och säga, och påverkar hur vi tänker. Även för vår inre syn blir det svårt att se bortom de gränser de med våld upprättar – vad döljer sig därbakom, vad skulle vi kunna göra och vara?
Men på varje plats de lämnar eller där de inte är kan vi ta tillbaka livet och färga världen med alla våra uttryck. Vi kan bryta upp asfalt och betong, slå sönder vapen, verktyg och platser för förtryck, och låta världen blomstra igen. För varje av dem som försvinner eller inte orkar gå upp och gå till jobbet på morgonen så föds en värld på nytt. För de är en Sisyphus i stormtruppmundering, som gång på gång rullar upp en sten för ett berg, bara för att se den rulla ner. Deras våld, deras närvaro, deras blotta existens står i motsats till liv, frihet, rörelse och värdighet. Frihet är en grundläggande idé som uppstår spontant och utan yttre instruktion, vilket imaginära revolutionärer skrivna av riktiga människor påminner oss om. De försöker täppa till hål på en oändlig sil. De kan bara stoppa oss tillfälligt, vi rinner som vatten vidare någon annanstans. Stenen rullar alltid ner igen. Så länge vi finns, finns motståndet. Så länge vi lever kommer vi att fortsätta håna, hata, förolämpa och motarbeta dem, och mot deras vilja bygga en bättre värld.
Därför, fortsätt kämpa, fortsätt att på kreativa sätt förolämpa, förnedra, förhindra, fördröja och förfära dessa maktens vidriga agenter. Ta upp deras tid, hjälp dem aldrig, prata aldrig med dem. Skriv ord som blir till vassa projektiler mot dem, och kasta fakta om deras vidriga framfart tillbaka i ansiktet på dem så att de ryggar tillbaka, likt de gör när svärmar av gatsten flyger mot dem och deras fordon när de angriper oss och våra demonstrationer. Sprid samma fakta till allmänheten, och odla snuthat bland familj och vänner. Vilseled dem, frita folk de tar fast, slå sönder deras utrustning när de är borta, blockera dem, visa att de aldrig är välkomna, att de är hatade, avskydda och patetiska, och framförallt fortsätt riva fängelset vi befinner oss i så fort de är någon annanstans.
För då kommer det komma en dag när de är ett minne blott, som likt en mardröm bleknar, blir till tunn och oformligt stigande rök, tills även den suddas ut i etern och inte längre finns. Vi hatar polisen idag, för att de inte ska finnas imorgon. Låt inga stater, lagar eller förmaningar förändra det.
Kommentarer
Jag förstår inte grejen. Grunden i anarki är att man tror att människan har empati, o därmed kan leva fredligt tillsammans utan en stat, men du visar just nu på en sådan EXTREM brist på empati, bara för att du har utmålat någon som din fiende. Anarkister använder ordet racism så lättvindigt, menar att man drar människor från andra kulturer över en kam (och förstår ofta inte att det kanske är kulturen och de ideerna denna bär med sig som man har problem med, o inte kulturen i sig). Transfobi är oclså ett favoritord. Ska jag kalla det som refereras till här som polisfobi då? Blir det bättre? För du har dels precis dragit alla över en kam, dels tillkallar de åsikter och värderingar som de kanske eller kanske inte har. Att upprätthålla en lag som man i mångt och mycket tror är etisk, är inte ondska. Det är också poliser som hindrar människod från att ta självmord. Det är poliser som återför kidnappade barn. Det är poliser som förhindrar våld mot kvinnor. Inte alltid på ett perfekt sätt. Men många av de sakerna är saker man strävar mot. När man tror på ett kapitalistiskt system (speciellt ett sådant med välfärdsnätverk) så är man inte nödvändigtvis ondskefull. Man kan vara naiv, lurad mm. Inte förstå det som DU tydligen har förstått. Vad det nu är, för något trovärdigt alternativ presenterar du inte.
Svara gärna, öppen för chatt, samtal o att bli motövertygad.
Författare
För det första, den här texten skrevs i samband med att den extremt farliga lagen om förolämpning mot (i praktiken) polis trädde i kraft, och den missbrukas redan ordentligt, precis som befarat. Texten är ett trotsigt svar på sådana lagar och förtrycksmetoder.
För det andra, empati är något man har med människor, inte med en förtryckande samhällsfunktion i ett otroligt våldsamt och hierarkiskt samhälle. Människor som har en viss hudfärg, härkomst, eller sexualitet är precis som vemsomhelst, det är inget de valt, och är inget som säger något om vem de är. Men den som väljer att bli våldsverkare i en statlig förtrycksapparat har gjort ett val – och kan också göra ett annat. Det är en enorm skillnad.
För det tredje, enskilda saker poliser kan göra eller ibland gör förändrar inte vilken historia polisen har (slavpatruller i nordamerika, förtryck och kontroll av arbetarklassen i Europa), vilket dess huvudsyfte idag är (att bevaka de rikas och statens intressen), eller att de är överlag en rasistisk och sexistisk organisation – något som är belagt i forskning (se exemepelvis böckerna Batongerna slår nedåt, eller Gärningsmannen är polis). Att polisen som organisation eller enskilda poliser generellt sett skulle vara någon slags skydd för kvinnor, rasifierade elller andra är inte heller övertygande, när de själva är överrepresenterade när det gäller just våld och förtryck av dessa grupper.
För det fjärde, så behöver man inte i varje text eller sammanhang redovisa alternativ för att kunna framföra kritik mot något. Men när det gäller polisen så finns det en hel abolitionistisk rörelse och massor med litteratur. En liten ingång till vad det hela går ut på finns till och med att hitta på den här bloggen: https://anarkism.info/2020/08/02/abolitionistisk-politik/
Hoppas att det här kan ge lite svar på dina funderingar, och tack för att du, trots att du reagerat så negativt på texten, ändå verkar öppen för att diskutera ämnet. Jag tror att vi egentligen tycker ganska lika när det gäller hur människor bör behandla varandra, men i min mening är din syn på polisen alldeles för generös.