Propagandans handling

För några dagar sedan publicerade Historiepodden ett avsnitt om anarkism. Mer specifikt var det ett avsnitt som fokuserade på sent 1800-tal och en uppmärksammad politisk praktik som brukar benämnas som handlingens propaganda. Under just den här tiden skedde många attentat, framförallt mot rika och mäktiga personer som kungar, tsarer, ministrar eller kapitalister. Många av personerna som utförde dåden identifierade sig politiskt med anarkismen, och såg dåden som en väg att stimulera uppror och, i förlängningen, revolution.

Så långt allt väl, och detta nedslag i en kontroversiell om än något marginell företeelse i anarkismens historia skulle kunna vara intressant. Å ena sidan för att visa att anarkister inte var rädda att ta till våld, men samtidigt placera det våldet i ett större sammanhang av såväl statligt som kapitalistiskt våld av en helt annan skala. Å andra sidan för att också påvisa att många anarkister problematiserade våldet och valde helt andra vägar för att försöka förändra samhället.

Men istället för att hamna i en sådan diskussion lyckas Historiepodden tyvärr med en rejäl felrepresentation av anarkismen i stort och en något onyanserad bild av de politiska handlingarna och de sammanhang de utspelade sig i. Nedanstående lista tar upp de mest problematiska aspekterna i podden.

1) Efter en illavarslande inledning kommer den första stora felaktigheten redan några minuter in i avsnittet: ”Även den mest övertygade moderna anarkisten skulle nog medge att rörelsen hade sin storhetsperiod och sina mest intensiva dagar under slutet av 1800-talet.”

Men anarkismens storhetstid var definitivt inte slutet av 1800-talet. Snarare ligger denna tid mellan två andra då anarkismen var betydligt starkare, den runt Första Internationalen där de flesta och största sektionerna (Spanien, Italien, Jura, osv) var organiserade enligt (proto-)anarkistiska principer, och den anarkosyndikalistiska vågen som började i slutet av 1800-talet och varade till andra världskriget. Anarkismen har genom historien dessutom engagerat miljontals människor på arbetsplatser, i bostadskvarter, i miljökamper, i feministiska grupper och aktioner och på många andra sätt, både före, under och efter slutet av 1800-talet.

2) Anarkismens människosyn, och i synnerhet utpekas Peter Kropotkin här, framställs som naivt positiv. Men anarkismen menar inte att människan i grund och botten är god. Det stämmer varken generellt eller för Kropotkins del. Så vanlig och gammal är denna felkaraktärisering att Kropotkin skrev en hel text på just detta ämne och hävdade precis motsatsen – att det är just för att människor inte är lämpade att inneha auktoritet över andra som anarkismen är eftersträvansvärd. Den texten har vi lämpligt nog översatt till svenska och publicerat på vår blogg här.

Mer generellt, för de som är intresserade av anarkismens grundläggande människosyn, så går den snarare ut på att människor har allehanda – ofta motstridiga – benägenheter och att hur vi formar vårt samhälle kommer påverka hur vi relaterar till varandra. Människan är alltså föränderlig, och förändrar sig själv genom sina handlingar. Det här är något som anarkister kallar för prefiguration eller förebildande. För ett färskt exempel kan den intresserade läsa om anarkismens motstånd mot staten, där teorin om mänsklig utveckling/förändring sätts i ett relevant socialt sammanhang, här.

3) Skillnaden som poddavsnittet försöker framhäva mellan anarkister och marxister i Första Internationalen bygger på en komplett felkaraktärisering av anarkisterna som nämns och anarkismen i stort. Proudhon förespråkade inte ett småskaligt samhälle av hantverkare, utan kollektivisering av både små och stora industrier. Ett av hans nyckelbegrepp var just den kollektiva kraften som springer ur människors gemensamma arbete, och vars resultat kapitalisterna då som nu lägger beslag på. Han förespråkade bildandet av kooperativ, federationer, och kollektiva kreditverktyg, så kallade mutualistiska banker, och en något sånär ”fredlig” men välorganiserad övergång från kapitalism till frihetlig socialism.

Bakunin å sin sida avskrev i och för sig varken trasproletariat¹ eller bönderna i frågan om revolutionär kapacitet, men var också inblandad i arbetarorganisering på arbetsplatser och i industrierna, inte minst under Första Internationalen. Hela den föreställning som poddavsnittet gör gällande om att anarkismen är emot organisation är komplett tagen ur luften, vilket gång på gång leder till att poddens två värdar förvånat tror att anarkister inte är konsekventa när de deltar i olika former av organisering. Det här gäller också frågan om spontanitet kontra organisation. Anarkisterna hade redan då en större sympati för spontana uppror än många andra socialister, men såg dem inte som alternativ utan komplement till både småskalig och storskalig organisering. Det här är tydligt om en läser Proudhon, Bakunin eller Kropotkin.

4) Den minst dåliga delen i hela avsnittet är kanske den om Kropotkin och ömsesidig hjälp, där en av poddens deltagare faktiskt försöker ta sig an teorin. Podden hamnar ändå lite snett på flera sätt. För det första finns det gott om exempel på djur som samarbetar över artsgränser, vilket personerna i podden gör sig lustiga över. För det andra var Kropotkin tydlig med att hans beskrivning av ömsesidig hjälp var ett komplement – inte en ersättning av – teorierna om konkurrens. Därför är underrubriken till boken ”en faktor i evolutionen”. En faktor, inte den enda. Och redan i förordet påpekar Kropotkin att hans syfte är att bidra till en mer nyanserad bild. Vidare är det inte så att Kropotkin var ”idealist” som vägrade se samhället som det var. Tvärtom pekade han på tendenser som existerade i riktning mot ömsesidig hjälp trots det västerländska samhällets dåvarande auktoritära och individualiserande konkurrensdrivna etos. Det går att föra en diskussion om huruvida Kropotkins syn på samhällsutveckling och vetenskap var obefogat optimistisk, men någon sådan nyanserad diskussion förekommer tyvärr inte.

5) Propaganda genom våldsdåd var en otroligt liten del av Kropotkins livsverk, vilket knappast blir tydligt i poddavsnittets genomgång. Han problematiserade också i princip hela tiden sådana dåd, och skrev redan på 1880-talet saker som att ”en struktur med 100-tals år av historia kan inte sprängas bort med några kilo dynamit”. 1881 skrev han i Le Revolte att:

”We have to organise the workers’ forces ― not to make them into a fourth party in Parliament, but in order to make them a formidable MACHINE OF STRUGGLE AGAINST CAPITAL. […] And we must prosecute that war relentlessly, day by day, by the strike, by agitation, by every revolutionary means. […] once the workers of every land have seen that organisation at work, taking the workers’ interests into its hands […] once the workers from every trade, from village and city alike, are united […] crush[ing] the tyranny of Capital and State for good.”

6) Det är missriktat att kalla de anarkister som ändå i viss mån eller under en tidsperiod uppmanade till våld för ”hycklare”, speciellt med avseende på de som kritiken fokuseras på i podden, som Bakunin och Kropotkin, då båda dessa trots välbärgad barndom snabbt fick gå i exil, satt i fängelse och framför allt deltog i uppror och organisering mitt bland vanligt folk stora delar av sina liv. Bakunin blev själv inte speciellt gammal, och det berodde säkerligen på ett liv utan speciellt mycket ro eller komfort (som hans tid in fängelse, exempelvis). Kropotkins uppehälle garanterades oftast av hans popularitet som politisk agitator och vetenskapsman, inte av hans familjebakgrund som han bröt med tidigt.

7) Det finns ett helt segment i poddavsnittet om Narodniks och Narodnaja Volya i Ryssland som känns lite malplacerat, även om det i alla fall klargörs att detta inte var en anarkistisk utan generell socialistisk/radikal tendens och organisation. Det kan ändå vara intressant att nämna att de som såg kommunen, eller Obschina/Mir som den kallades på ryska, som en slags modell för alternativ till kapitalismen inte grundade sig i skimrande minnen utan i hur de ryska bönderna faktiskt fortfarande var organiserade på 1800-talet. Detta var något som bl. a. Bakunin också påpekade – och som Marx sent omsider också erkände som en möjlig grund för ett socialistiskt samhälle som inte behöver gå genom ett kapitalistiskt ”stadium” (se brevväxlingen mellan Marx och Vera Zasulich).

8) Anarkisterna ”föraktade” inte facklig kamp eller kampen för 8 timmars arbetsdag, vilket påstås i podden. Tvärtom var de otroligt engagerade i arbetarrörelsen och i den kampen. De pekade med rätta på att något sådant i sig självt var otillräckligt – de var ju anti-kapitalister och ville avskaffa hela systemet. I spår av Haymarket-massakern i Chicago, 1886, som kort nämndes i avsnittet, var det just 6 anarkister som utan bevis pekades ut som syndabockar för en bombattack mot polisen under en demonstration. Dessa valdes ut eftersom de ansågs vara farliga ledare i arbetarrörelsen – en rörelse som precis då var engagerad i en våldsam kamp för just 8 timmars arbetsdag. Anarkisterna hade olika kritiker av fackföreningar så som de såg ut, men var också med och bildade arbetsplatsorganisationer över hela världen. Under samma tidsperiod från vilken podden citerar den anarkistiska tidningen Le Revolte angående otillräckligheten av en 8 timmars arbetsdag, publiceras också massvis av artiklar om vikten att organisera i den ekonomiska sfären.

Det här är några av de mest uppenbara problemen i podden. En ytterligare diskussion skulle kunna tas om hur själva presentationen av handlingens propaganda kontextualiserades. Det känns som om poddens syfte var att söka sensationella detaljer istället för att måla upp en nyanserad bild. Detta förstärks av att dåden jämförs med moderna tiders masskjutningar, utan att det helt avgörande faktumet om sammanhang, målgrupp och maktrelationer tas upp. Medan de flesta dåden som ingår i sammanhanget för handlingens propaganda skedde mot mäktiga personer i en miljö av hårt förtryck och stora orättvisor, är moderna skjutningar ofta resultatet av rasistisk eller sexistisk ideologi.

Förhoppningsvis har denna text kunnat nyansera bilden lite och rätta de grövsta felen i poddavsnittet. Anarkismen är en inspirerande metod för samhällsförändring och analys, med en bred såväl som brokig historia av kamp och motstånd. Den är inte fri från problem och defekter, och är definitivt inte bortom kritik. Men för att vara meningsfull behöver sådan kritik framföras baserat på en god förståelse av teorin såväl som praktiken, och inte på en ytlig upprepning av nidbilder filtrerade genom härskande ideologiers olika blickar. Istället för att få lära oss om handlingens propaganda, blev det den här gången mer om propagandans handling.

---

1 – “Trasproletariat” brukar beteckna hemlösa, vagabonder, tiggare, kriminella, osv, det vill säga folk som stod utanför den direkta relationen mellan arbete och kapital, som inte själva var arbetare eller beroende av en närstående arbetare för sin försörjning. Det är en problematisk kategorisering utan något speciellt stort analytiskt värde, som i sin ursprungliga form klumpar ihop allehanda människor på ett fördomsfullt sätt.