Är anarkister motståndare till demokratin, eller vill vi bara ha en mer radikal version av demokrati? Handlar det om en skala: diktatur – parlamentarism – direkt demokrati – anarki, eller är det kanske en fråga vi utan problem kan tänka olika kring?
Jag har argumenterat för att anarkister inte bör rösta (här, här, och i Anarkistiska blickar), men jag tycker inte det är enkelt, och det finns andra aspekter av den här ganska snåriga frågan. I ett samhälle där “demokrati” kan stå för allt som är sant, gott och vackert handlar detta dessutom en hel del om retorik och pedagogik.
För den som vill fördjupa sig kring detta teoretiskt och behärskar engelska finns nu Markus Lundströms bok Anarchist Critique of Radical Democracy: The Impossible Argument online här (via CrimethInc.) Boken tar sitt avstamp i Husbyhändelserna och Jacques Rancières teorier kring konflikten mellan styrande och styrda, och kopplar sedan detta till diskussionen om demokrati genom anarkismens historia. Markus är forskare vid Stockholms Universitet (ekonomisk historia med inriktning sociala rörelser), och har tidigare bland annat skrivit en avhandling om den brasilianska jordockupationsrörelsen MST.
Se också CrimethInc.´s “From Democracy to Freedom“, och här, där det också finns posters om demokrati från CrimethInc. på svenska.
Kommentarer
Det hade gått bättre för anarkismen år 1899 om de hade bildat ett parti i konkurrens med socialdemokratin. Folkmassan kommer aldrig att åter acceptera enväldet och rösträtt för alla är det enda skyddet mot enväldet.
Om du med “parti” menar en organiserad grupp, så fanns ju Ungsocialisterna som till stor del fyllde den rollen ungefär då. Om du menar parlamentariskt parti, så fanns ju snart vänsterpartiet, men de som menar att en parlamentarisk väg vore det bästa har ju inte så mycket gemensamt med anarkistisk teori och praktik, då som nu, och det är svårt att se hur det skulle vara “bättre” för anarkismen.
De flesta ungsocislisterna blev socialdemokrater eller syndikalister. En liten grupp blev trogna livet ut i anarkistiska propaganda förbundet. De flesta av de ursprungliga syndikalisterna ansåg att syndikalismen var sig själv nog.
Pingback: OM DIREKT DEMOKRAT OCH ANARKISM. | Konst & Politik
Usch, jag läste något nyligen av crimethink som luktade , och har därför svårt för crimethinks(som ju nämns), deras prefigurationer/”alla kan om du vill”/”lärt sig den rätta läran”. Är dom slavar åt prefigurationer/allt “ego” är destruktivt-flummiga-idioter”/låtsas som tävlan nedärvt-känslomässigt-essentiellt.. Jag börjar mer om och mer tro/tänka/känna att alla former av prefiguration är någon slags snuttefiltigt tro, eller något som drar mot ingruppsbaserad självkänsla(/”jag är värdig, därför jag tillhör xyz-grupp/kallar mig xyz”).
Anarkistiskt kritik av “demo krati”? Hellre verkligheten varje sekund som den är med alla dess olika illegitima auktoriteter, för givet tagna auktoritativa begrepp, men ändå med någon slags avvägningsförmåga mellan vad som är akut, allvarligt, osv, bland både mikro, makro, de ovanpålagda filtrena och det som glimrar i rännstenarna. Alltså lite åt det där hållet som chomsky sa som att oskadliggöra auktoriteter som (verkligen) skadar(eller kraftigt hämmar) livsnerv, utveckling, osv, istället för . Givetvis är hela civilisationskritiken inbakad i detta.
“Demokrati” får mig att tänka på livstidsavlönade politiker, prestige-utbrända, spenderar-byxförsedda timbro-“entreprenörer”(som känner att dom räddar “nationen”) och som snubbigt tror dom är balla/mysiga, och andra idioter som tror det kommer dras något streck över någonting alls, deras faders-moderskomplex och lydnadsideal, för att börja om från något slags hålla-handen-scratch. Demokrati får mig att tänka på “mognade” sosse-talskrivare som tycker dom skriver intelligenta och balanserade kommentarer på twitter och känner att dom lämnat sin gatu-aktions-period(en av många som det brukar vara i deras karriärer) och nu fått ännu något slags faders/moders-komplex(eller hobby-erövraraktigt-“mysigt”).
Det mest komiska i demokratin måste vara alla dessa intellektuella som gräver fram väldigt lokalt förankrade auktoritativa “argument” för att mata sina lärjungars försvarsmekanism rationaliserande, om dom nu inte suktar efter nästa scen, försäljningssucce och strålkastarljus.
Framför allt bör anarkister lägga ner sin röst i utomparlamentariska sammanhang, när röstningen absolut inte föregåtts av någon rejäl diskussion(Framåt kamraters riktlinjer har åtminstone lyckats få en del fina formuleringar på den punkten, även om dom kallar sig socialistiska) där alla känt att dom fått tala till punkt(utan olika ohumoristiska ovanpålagda kategoriska filter) och fått meningsfulla och kamratliga svar av övriga. Om det sedan röstas i parlamentariska sammanhang, som taktik, för att undvika t.ex. repressionsutveckling i stil med total-övervakning-a-la-Kina, ser jag det som ett mindre problem än att det i slö, självgod utomparlamentarisk rörelse lurar sig själv till att tro att den inom någon generation är på väg att verkligen övertyga en bred majoritet om alla olika illegitima auktoriteter som bör oskadliggöras.
Apropå retorik, så tycker jag liksom det mesta annat, att det bör bedömas utifrån vem och varifrån det kommer. Hur sjutton någon ens kan vilja ha en enda beröringspunkt med dem som har makt någonstans och tjänar pengar på att ljuga, eller någonsin vilja dra ett streck över någonting, är för mig så obegripligt, att det skulle kännas mer görbart att frivilligt operera ut hjärtat och donera till militären. Det prefigurativa luktar nelson-mandela-bygga-gemensam-framtid-skaka-hand-låtsas-hitta-förståelse-i-allt-och-alla. Mao, tycker jag att diskussionre som går för djupt på området demokrati är bortkastade och att det hela tiden finns mer än tillräckligt att fokusera på, uppröras över, känna eld inom sig över.