Vad är “sossigt” egentligen?

Det talas om “sossefiering” eller “mognad” i den politiska utvecklingen av den autonoma miljön i Sverige. Sossefiering och mognad kan i den här kontexten ses som synonoma, de åsyftar en naiv bild av hur en miljö påverkas av bl a repression ifrån statsmakten. Det går att göra historiska tillbakablickar och tala om en period då miljön hade “spektakulära” ögonblick oftare och med mer intensitet, att saker ser annorlunda ut idag betyder naturligtvis inte att miljön förändrats i sin syn på aktioner eller vad som bör göras.

Att en del väljer att fånga varje ögonblick att distansera sig från “våldsvänster” och försöker sabotera alla tillfällen för direkt aktion och konfrontation – betyder inte att miljön i sin helhet förändrats. Att en del väljer att avfärda det insurrektionella arv som den autonoma miljön har betyder inte att alla gör det. Att en del övergivit övertygelsen att det krävs revolutionärt våld för att frigöra oss ifrån klassamhällets bojor betyder inte att alla gjort det. Att en del väljer att selektivt sålla bort konfrontation med statsmakten från sin analys av politisk praxis betyder inte att alla gjort det.

Det beklagliga är att en del “kamrater” väljer att bejaka något som uppstått till följd av repression från statsmakten. Att vi inte ockuperar hus som förr i tiden, att vi inte har gatufester på samma sätt som förr, att vi inte kastar sten lika ofta som förr i i tiden, allt detta går att anknyta till den hårda repression som autonoma miljön fått utstå sedan 2001. Det är inte förvånande att fler agerar mer försiktigt när arbetarklassen lever under alltmer prekära förhållanden. När en vill ha fast jobb hjälper det inte att snuten kommer och hälsar på på ens arbetsplats.

Snuten har varit väldigt ihärdiga med att få oss att bli oroade och mer vaksamma. De uppsöker kamrater i deras hem, när de är ute och handlar, för att inge en känsla av att “en vet aldrig när de kommer”. Att fler blir mer taktiskt avvägande, säkerhetsmedvetna och försiktiga i sina aktioner är en helt naturlig reaktion på en repression som straffar “vänsterextrema” särskilt hårt. Vi bor i ett land där knarkkungar kan bli lämnade relativt ifred medan aktivister trakasseras i sin vardag.

Är det “moget” att vara mer försiktig i sina aktioner? Eller är det en naturlig respons på hård repression? När oförsiktighet kan innebära allvarliga konsekvenser i ens vardag, då är det förståndigt att vara försiktig. Men det centrala är inte vårt beslut att vara mer taktiska, det centrala är den statsmakt som slår oss från början. “Sossigt”, det är att ställa sig tacksam till statsmaktens repression som tvingat miljön att förändras. “Sossigt” är att sitta på dubbla stolar, att å ena sidan påstå att en hör till miljön medan en ställer sig till borgerlighetens förfogande i akademin och blottar våra sår. “Sossigt” är att blicka mot Podemos med suktande ögon och glömma att statsmakten ytterst är till för att kontrollera arbetarklassen.

Den autonoma miljön är långt ifrån “sossig” (oavsett om vi talar om anarkister eller autonoma marxister), däremot har vi många sossar ibland oss. De syns när vi omnämns negativt i media och skambelägger kamrater som tagit sig mod att agera konkret mot förtryck. De märks när de nostalgiskt beundrar antifascisterna i Spanska inbördeskriget men gråter krokodiltårar när fascister får stryk idag. “Jämlikhet utan störning av ordningen” är deras implicita paroll. Låt oss ignorera deras stämma och göra det vi vet behövs, låt oss följa våra övertygelser i den mån vi kan – det är inte vi som förkastar mångfald av taktiker. Det är inte vi som pressar andra att agera efter våra övertygelser. Den typen av tråkig politik är det sossar har bäst koll på.