Generell tanke om revolution på 2000-talet

Hur skulle egentligen en revolution kunna se ut på 2000-talet, och hur kan anarkister analysera, organisera, och delta i sociala kamper för att främja en utveckling åt det hållet? Behövs det specifikt anarkistiska organisationer, och hur kan de i sådant fall förhålla sig till andra organisationer och stora sociala rörelser på bästa sätt?

Det är frågor jag ställer mig i en längre pamflett som jag har skrivit. Jag börjar med att prata om begreppet strejk. Varje strejk är i grunden en kraftmätning mellan två parter, som sker genom att arbetarna undandrar sitt arbete. Frågan är vem som kan klara sig bäst utan den andra. För att leva fullgoda liv behöver människor mat, boende, sjukvård, utbildning, underhållning, och annan omsorg. På andra sidan står kapitalister och stater som riskerar stora ekonomiska förluster och eventuellt konkurs.

Hur kan de som strejkar bäst öka sin styrka i sådana kraftmätningar? Det som behövs är inte bara en strejkkassa, utan en hel struktur av ömsesidig hjälp som kan tillgodose dessa behov. Sådana strukturer finns redan i någon utsträckning i de flesta konflikter, men vi kan arbeta aktivt med att stärka och utveckla dem för dessa kraftmätningar. Ett sätt att göra det är att förhålla sig till begreppet strejk som något brett och socialt.

Inom alla samhällets områden sker kraftmätningar där vi kan undandra vårt arbete eller störa en maktordnings vardagliga lunk för att förbättra vår situation. Strejken frigörs på så sätt från att enbart vara en arbetsplatsbaserad taktik, och samtidigt kan vi med hjälp av strukturerna av ömsesidig hjälp låta de olika kamperna spilla över i varandra och stärka varandra.

Ju mer oberoende vi blir i förhållande till statens institutioner och kapitalets dynamik , och ju mer saker vi kan ordna själva för varandra genom självorganisering och direkt aktion, desto starkare blir vi förstås i enskilda kraftmätningar. Men det finns också en långsiktig aspekt här, en slags systematisk och gradvis exodus ut ur de befintliga institutionerna, som blir intressant ur ett långsiktigt revolutionärt perspektiv.

Revolutioner sker historiskt ofta i krissituationer. Vare sig vi tänker oss att människors aktiva organisering skapar en kris, eller att en kris får människor att gå till handling, så kvarstår krisen som en central aspekt av en revolution eller närapå revolutionär situation. Här kan vår potentiella struktur av ömsesidig hjälp spela en trippel roll:

”För det första kan den förbättra våra villkor här och nu. För det andra kan den accelerera utvecklingen i revolutionär riktning i en annalkande krissituation. Och, för det tredje, så kan de strukturer som vi byggt upp, i händelse av en djup kris, gå från att vara strukturer av ömsesidig hjälp till att vara strukturer för social förändring. Det vi bygger för att öka vår motmakt blir alltså samtidigt ett embryo för en helt ny värld, i skalet av den gamla. Detta embryo vaknar plötsligt till liv och börjar andas för egen maskin – krisen är dess syre och våra kamper dess blodomlopp.”

Efter att ha målat upp detta sätt att se på sociala kamper går jag vidare och pratar om olika organisationsformer, och börjar med att klargöra några grundläggande anarkistiska förhållningssätt:

”Anarkister har i alla tider förkastat staten, parlamentarismen och hierarkisk organisering i allmänhet eftersom de ansetts vara olämpliga verktyg för revolutionära mål. Detta bygger på historiska erfarenheter men också anarkismens syn på social förändring som grundad i människors självaktivitet: Människor förändrar sin omgivning, och i förlängningen sig själva, genom sina handlingar, på ett sätt som är förebildande. Sättet på vilket människor förändrar sin omgivning kommer också att avspegla sig i de nya sociala relationerna som uppstår. I korthet är detta en syn på social förändring som lägger vikt vid att mål och medel måste vara nära sammanbundna, eftersom medlen kommer att färga av sig på målen, oavsett avsikterna.”

De strukturer av ömsesidig hjälp vi försöker främja kan alltså inte rimligtvis vara en del av de maktordningar och institutioner som vi försöker frigöra oss från, men de kan exempelvis vara

”Fria, gräsrotsbaserade och partipolitiskt oberoende fackföreningar, bostads- eller grannskapsorganisationer, sociala fack som kombinerar organisering på och utanför arbetsplatser, sociala center och bokcaféer, alternativmedia, stora federationer av specifika politiska grupper, eller mindre vängrupper[.]”

Utifrån en definition av tre samhällssfärer (den specifikt revolutionära, mellansfären, och massfären) där olika typer av organisationer befinner sig, argumenterar jag sedan för vikten av att när det är möjligt skapa specifika anarkistiska organisationer. Sådana organisationer bör absolut inte isolera sig utan tvärtom – ibland som individer och ibland som organisation – delta i sociala massrörelser av alla slag, och inom dessa propagera för anarkistiska metoder som direkt aktion, självorganisering, och uppbyggnad av strukturer av ömsesidig hjälp.

I rörelserna bygger anarkisterna på detta viset också upp erfarenhet, som sedan tas med tillbaka till den specifikt anarkistiska organisationen, där erfarenheterna kan diskuteras och ny anarkistisk teori och praktik kan utvecklas i en ständigt pågående process. Det är viktigt att understryka att anarkisterna på detta sättet deltar i sociala kamper tillsammans med andra utan att försöka ta över eller utnyttja de sociala rörelserna, eftersom ändamålet inte är att utse sig själv till någon slags ledare eller att använda rörelser för att öka sitt eget medlemsantal, utan att som en organisk del av rörelsernas kamp propagera för att stärka människors förmåga att självorganisera och med egen kraft lösa sina problem.

Jag påpekar sedan också att vi i vår organisering inte får tappa fokus på byggandet av en självorganiserad struktur av ömsesidig hjälp:

”[D]et kan inte poängteras starkt nog hur viktigt det är att organiseringen inte fastnar i att enbart försöka rädda eller utöka delar av välfärdsstaten eller påverka andra reformistiska och legalistiska förhållanden. Om sådana kamper förs på ett sätt som inte är fokuserat på att öka vår självorganisering och kapaciteten hos våra strukturer av ömsesidig hjälp, så kommer vi stå lika tomhänta efter att kampen avslutats som valfunktionärer efter ett avslutat val. För oavsett om sakfrågan vunnits eller ej, så har då inte vår kapacitet till självorganisering utökats, och även vid en ”vinst” kan vi på lång sikt ha underminerat vår egen position och omdirigerat potentiell motmakt och energi till parlamenten.”

Att just specifikt anarkistiska organisationer lyfts fram ska inte tolkas som att inga andra former av organisering är bra. Bredare aktivistgrupper kan också göra mycket bra teoretiskt, agitatoriskt och praktiskt arbete, och ibland finns inte heller förutsättningarna för att lokalt skapa en specifikt anarkistisk grupp. Men när det är möjligt argumenterar jag för att den specifika anarkistiska gruppen är viktig, eftersom anarkismen som historisk rörelse, teori och praktik är bäst lämpad för att främja ”självorganisering, direkt aktion och icke-hierarkiska organisationsformer.”

Dessutom kan specifikt anarkistiska organisationer potentiellt uppnå en hög grad av teoretisk skärpa och taktisk enighet, och vi saknar idag verkligen platser och organisationer där anarkistisk teori kan användas, utvecklas och förmedlas, på ett sätt som bredare grupper inte kan göra. Alltför ofta tenderar anarkismen att bara reduceras till en tunn utomparlamentarisk praktik, när vi i själva verket har närmare två hundra år av historia och erfarenheter av varför hierarkiska organisationer och parlamentariska partier ständigt misslyckas och aldrig kan leda mot frihetliga mål.

Med den teoretiska lins som utvecklas genom texten framstår självorganisering och den egna kapaciteten att vinna kraftmätningar med hjälp av strukturer av ömsesidig hjälp som centrala för att på lång sikt främja en revolutionär utveckling, vilket får några mycket viktiga följdkonsekvenser som specifikt anarkistiska organisationer kan fånga upp på ett bra sätt:

”För att kunna genomföra kraftmätningar på kort sikt samt växa på lång sikt och på ett sätt som potentiellt lovar självorganisering på stor skala, behöver vår organisering alltid stå i motsatsförhållande till stat och kapital, och inte överges vid åsynen av första bästa parlamentariska parti som lovar att återställa socialdemokratin eller exempelvis försöker göra den livskraftig på lokal nivå. Organiseringen behöver alltså vara antiparlamentarisk snarare än utomparlamentarisk för att bäst sammanfalla med utvecklingen av strukturer av ömsesidig hjälp.

Inte sällan kommer våra sociala kamper ändå att få positiva bieffekter på det parlamentariska eller legalistiska läget, och det är bara bra. Men vi får inte låta det kontrollera våra medel eller mål, och hur vi organiserar oss. Annars riskerar vi att tappa det långsiktiga perspektivet och istället hamna i ett kortsiktigt ”brandsläckande” som i praktiken resulterar i att ”autonoma” grupper ägnar sig åt socialdemokratisk politik, utan att öka vår organisatoriska kapacitet eller bygga någon reell självorganiserad motmakt.”

Jag avslutar med att poängtera att texten är ett skissartat försök att starta en viktig djupare diskussion om anarkistisk organisering, teori och praktik, och att detta försök inte ska tas som en absolut mall utan en inspirationskälla eller utgångspunkt:

”Därifrån handlar det sedan förstås om en process av att ständigt stöta och blöta praktik, som sedan utvärderas och formas om av våra erfarenheter. Ibland kommer vi när vi jämför det vi gör mot den teoretiska skissen behöva justera vår praktik, ibland kommer det att innebära att vi baserat på våra erfarenheter behöver justera skissen.”

Jag hoppas att texten kan väcka lite tankar och diskussioner som jag tycker att vi verkligen behöver inom den anarkistiska rörelsen för att försöka göra anarkismen till en slagkraftig teori och praktik i världen i allmänhet och Sverige i synnerhet.

Länk till pamfletten: https://anarkism.info/wp-content/uploads/2019/07/Generell-tanke-om-revolution-på-2000-talet.pdf