Att stå på den svagare partens sida är praktisk anarkism. Och det är viktigare än det du kallar dig, vad du önskar eller hur du tänker.
Anarkism i praktiken
Att stå på den svagare partens sida är praktisk anarkism. Och det är viktigare än det du kallar dig, vad du önskar eller hur du tänker.
Kommentarer
I många fall är vad som är den svagare parten uppenbart, men långt ifrån alltid. Sedan är väl allt det där med svaghet och styrka, något som liksom existerar som många facetter inom en ich samma mänska.
Sedan går det ju att tänka, vad är “att stå på” innebär? Räcker det med att stå längst bak vid någon demo, sympatisera, ha fotobevis av sina aktioner, långt medlemskap, osv, osv. Ett problem blir väl som alltid de inbyggda problemen med insyn och överskådlighet som finns i civilisationen. Blir lätt att hänge sig åt primitivistiska och anti-civilisatoriska tankar.. Om staten bygger på familjen, förstör familjen, kanske någon anarkist kan tänka. Om staterna inte kunnat få sin makt utan påvar och religiösa ledare, gör si, gör så.
Att stå på den svagare partens sida, och att stärka grupper och individer så mycket som känns bra? Stärker jag någon som redan uppfattas som redan stark, kanske det ger effekter så som att den eller de kan stå allt mer kraftfullt på den och de svagare parternas sida. *tänker jag* Om jag tycker att en stark grupp eller stark person känns äkta och bra, stärker jag gärna den, vilket givetvis inte utesluter att jag gärna står på den svagare partens sida också. Stark behöver ju inte betyda förtryckare, kolonialist-errövrare-“kändis”.