Under den gula västen

Under den senaste månaden har Frankrike till och från stått i brand. Vägar och hamnar har blockerats, barrikader har byggts, rika kvarter har totalförstörts, skolelever har gått ut i strejk, och människor har drabbat samman med snuten, som bland annat använt vattenkanoner och tårgas i sin repression. Folk har bränt lyxbilar och bråte, och från luften har gator i städer som Paris till och från kunnat misstas för krigshärdar med synliga bränder och olycksbådande svart rök som stiger mot himlen. Mitt i allt detta drar det runt tusentals demonstranter, alla iklädda gula västar, i en brokig rörelse som började långt innan och utanför storstädernas strålkastarljus. Vad är det egentligen frågan om?

Frankrike har en lång tradition av militanta gatuprotester, och på så sätt är de gula västarna (Gilets jaunes) – vilka blivit rörelsens namn och symbol – inget nytt eller unikt. Exempelvis har landet en överraskande låg fackanslutningsgrad – bara runt 10% är medlemmar i ett fack – men när facken kallar till mobilisering eller strejk så följer alla med från arbetsplatserna och ut på gatorna. Mer unik är graden av konfrontation, rörelsens ursprung, och dess ovanliga sammansättning. De gula västarna är i grunden en landsbygdsrörelse, men har under höstens gång utvecklats till ett potentiellt hot inte bara mot president Emmanuel Macrons senaste reformer, utan mot hans position och mot landets stabilitet.

Frankrike har de senaste åren knappast undgått den samhällsutveckling – både politisk och ekonomisk – som resten av Europa och globala nord genomgått, med nyliberal åtstramningspolitik, en växande extremhöger, men också en avlegitimisering av traditionella politiska partier och block, som från vänster till höger visat sig oförmögna att styra landet på ett sätt som förbättrar situationen för vanliga människor. I den här redan ansträngda situationen vann Macron presidentvalet 2017 på en ”opolitisk” plattform som distanserade sig från de traditionella politiska partierna och förespråkade en slags nyliberal ”postpolitik” där förvaltandet av makten närmast ses som en administrativ syssla för duktiga teknokrater.

Framgången kan alltså sägas vara en kombination av ett missnöje med det rådande politiska etablissemanget, och, speciellt i den andra valrundan, rädslan för de högerextrema krafterna i Front National. På så sätt lyckades Macron uppnå en ganska stabil seger, med dryga två tredjedelar av rösterna. Macrons egen politiska resa säger också oerhört mycket om vår samtid. Innan han byggde sin centristiska rörelse, En Marche, var han med i det franska socialistiska partiet, PS. Det kan låta märkligt, men PS är sedan länge ett socialdemokratiskt parti i allt förutom namn, och som de flesta vid det här laget vet för socialdemokratiska partier idag vanligtvis en lite mildare variant av nyliberal politik. I Macrons spår kan vi alltså urskilja ett väldigt viktigt samtidsfenomen: den politiska marschen åt höger och mot mitten, där politiken sugs in i ett svart hål och kommer ut som på ytan helt avpolitiserad nyliberal förvaltningsverksamhet.

Men, och säg till ifall ni hört den här innan, väl vid makten började det snabbt att gå utför. Stärkt av vad han såg som ett tydligt mandat att föra sin politik, kanske i viss mån på grund av att han gått på myten om sig själv, började Macron att införa åtstramningar i form av nyliberala arbetsmarknadsreformer, skattelättnader för rika, och nedskärningar i bland annat bostadsbidrag för fattiga. Hans popularitet dalade från 62% vid tillträdet 2017 till 25% i november 2018. Det som till slut blev droppen som fick bägaren att rinna över var en rad skattereformer där den centrala var skattehöjningar på bränsle. Macrons plan var att under förevändningen av en slags grön nyliberalism få arbetarklassen att betala för ekologisk omställning.

Men för alla som vet hur utsläppen är fördelade (de rikaste 10% står för hälften av alla livsstilsbaserade utsläpp, och 100 företag är ansvariga för 71% av koldioxidutsläppen) och som ekonomiskt redan lever på marginalerna blev det här en käftsmäll och en ren förolämpning. Här kommer det också in en aspekt av konfliktytan stad och landsbygd. De som främst drabbades av detta är de människor som bor på landsbygden och därmed har långt till jobbet med antingen ingen eller begränsad kollektivtrafik, eller de som från landsbygden pendlar in till storstadsregioner. Men glädjande nog har protesterna starkt stöd – cirka 75% av befolkningen – som smittat av sig även till storstadsregionerna. Även om innerstadsborna inte är de som drabbas hårdast, är de ändå påverkade, och med Macrons facit av åtstramningar och landets närhistoria kan de lätt identifiera sig med landsbygdsrörelsen i motstånd mot den förda politiken.

Resultatet blev upprop, listor, demonstrationer överallt runtom i Frankrike, och allt större och allt mer militanta samlingar, helt utanför de etablerade politiska partierna och facken, med början på landsbygden men spridning även in i storstäderna så småningom. Rörelsens symbol, den gula västen, kan därmed sägas vara en symbol i dubbel bemärkelse. Enligt fransk lag behöver alla bilister ha en gul väst i sina bilar, som de kan använda ifall de får motorstopp. På så sätt symboliserar västen en folklig minsta gemensamma nämnare – alla bilisterna har västen, och de drabbas alla av den föreslagna skatten.

Men när rörelsen uppnått en viss kritisk massa händer också någonting annat. Bränsleskatten var ju egentligen bara toppen på ett isberg med problem och vardagsförhållanden som människor inte kände att någon gjorde någonting åt inom politiken. När rörelsen så exploderar, så blir den gula västen inte bara en minsta gemensam nämnare, utan också en symbol som börjar fyllas med allt möjligt innehåll. När gatuprotesterna och den folkliga vreden väl börjar flöda, så strömmar det till folk med alla möjliga problem och åsikter, vilket gör rörelsen bred men också förstärker de inre motsättningarna som maskerades så länge kraven främst handlade om bensinskatten.

***

Vi har sett i fall efter fall hur olika rörelser, som mer eller mindre pricksäkert kan placeras på en höger-vänsterskala – från Podemos i Spanien till Bolsonaro i Brasilien – använder den ”opolitiska” täckmanteln för att ta avstånd från ett misskrediterat politiskt etablissemang och försöker använda detta som en hävstång mot parlamentarisk makt. Vad vi ser nu i Frankrike är den här trenden dragen till sin yttersta spets, där en i sanningen centristisk ”opolitisk” kandidat möter en oerhört brokig ”opolitisk” folkrörelse. Sällan har otillräckligheten i den klassiska höger-vänsterskalan avslöjats så tydligt, och det är nästan komiskt att försöka följa mainstream-medias försök att sätta fingret på rörelsen och konflikten. För i det här fallet kan inte rörelsen mot den politiska makten avfärdas som ideologiskt baserad, eftersom de ideologiska skiljelinjerna helt fallit samman.

Det här ger en rad öppningar, som kan leda mot både bra och dåliga utfall. Det ger ett utmärkt läge att diskreditera denna ”opolitiska” maktaspiration, och i Macrons fall avslöja den för den nyliberalism den är. Det ger också en möjlighet att prata om en ”opolitik” ovanifrån och en annan underifrån, och använda detta för att intervenera på den senares sida. Det här är viktigt, eftersom de gula västarnas folkrörelse har tendenser åt båda hållen. Och här behöver ett varningens finger höjas.

CrimethInc gjorde i sin analys av situationen en genomgång av några av de självutnämnda talespersonerna för rörelsen och kunde där visa att flera av dem själva hade nyliberala värderingar och parlamentariska aspirationer. Det har inom ramarna för rörelsen förekommit både rasistiska och homofoba attacker, och nationalistiska element finns där och försöker sprida sina budskap och ideologier, även om det också rapporteras om antifascister som jagar bort de värsta av dem, och självutnämnda talespersoner som har kickats ut. Politiker från både vänster och höger har också försökt använda protesterna, men har enligt rapporter hittills misslyckats.

När vi som anarkister ser militanta aktioner på gatorna som dessutom ser ut att leda till resultat är det lätt att bli riktigt entusiastisk. Det är också i viss mån rätt reaktion. Men som vi nämnde i början så har Frankrike en speciell militant protesttradition. Om vi i Sverige kan prata om den svenska modellen, som å ena sidan en modell för att inom kapitalismen bedriva viss begränsad och ofta tamt reformistisk klasskamp, så kan den franska modellen sägas vara just den här formen av uppseendeväckande konfrontationer, som förutom väldigt speciella tillfällen, exempelvis maj 1968, främst leder till tillbakadragandet av en viss reform eller implementerandet av en annan. Det vi har att göra med är alltså militans, ja, men det är också i samma andetag nedslående ofta en form av reformism och en närmast inövad dans.

Det här är något som kan exemplifieras med utgångspunkt i den kravlista som nu – under något oklara omständigheter – tagits fram av rörelsen. Krav kan naturligtvis vara bra för att omvandla momentum till konkreta resultat, men de kan också ha effekten av att flytta fokus från handling till förhandling och mediering. Det här med militans är något som Altarnative Libertaire (AL) pratade om på Bostons anarkistiska bokmässa nyligen, där de jämförde amerikansk och fransk militans. De fick kommentaren att fransk arbetarklass verkar så mycket mer militant än amerikansk, men sade då bland annat att det i Frankrike fortfarande finns en underliggande tillit till välfärdsstaten som ska ta hand om problemen, och att även på ytan mycket militanta protester därför kan ha en väldigt reformistisk grund.

Därmed inte sagt att det är dåligt att genomtvinga reformer som gör livet bättre för folk – men kruxet är att göra det på ett sätt som bygger långsiktiga och självständiga rörelser, och inte bara tillfällig närvaro på gatan. Kravlistan ifråga är dessutom, om vi betraktar den krasst, en lista med socialdemokratiska reformer; progressiv beskattning, krafttag mot hemlösheten, premiera småföretag istället för multinationella jättar, bättre socialt skyddsnät, bättre och rättvisare löneutveckling, osv. Visst är det bra att människor kämpar för bättre villkor, men det är också ett tecken i tiden att krav som lyfter vad som på 70-talet skulle upplevas som vanlig socialdemokratisk politik av många närmast betraktas som revolutionära. Det är viktigt att inse att det inte är dessa kravlistor som inger rörelsen med revolutionär potential, utan vad de gör, vad de bygger och river ner, samt vem de sammanför.

Som Mark Bray påpekar i sin text om Horisontalism, så måste vi också skilja på formen för en protest eller social rörelse, och dess innehåll. Det är väldigt lätt att bli entusiasmerad av horisontalistiska tendenser, men vi måste inse att de, beroende på vad de fylls med för innehåll, kan gå åt många olika håll och inte är en garanti för att människors frihet och välmående utökas. Det är värt att här utförligt citera från den texten:

Efter nittonhundratalets sekteristiska strider har många radikaler funnit en välkommen tillflykt i horisontalismens anti-ideologiska ideologi. Men som vi kan se är den på egen hand otillräcklig för att garantera horisontella och icke-hierarkiska utfall. Även bortsett från elektoralism har horisontalistiska rörelser ibland haft problem med att motverka inkräktande patriarkala, homofoba, transfoba, rasistiska eller funkofobiska tendenser som ofrånkomligen dyker upp när breda lager av samhället plötsligt sammanförs. Jag kan fortfarande höra den vanliga visan från många vita män i Occupy Wall Street att vi hade ”förlorat fokuset på Wall Street” när vi tog upp frågor kring ras eller kön. Horisontalistiska rörelser sprider idéer om direktdemokrati, direkt aktion, ömsesidig hjälp och autonomi vitt och brett. Detta är oerhört viktigt i den mån att de influerar en bredare kultur av motstånd och sträcker sig bortom radikalismens begränsade räckvidd. Eftersom politiska ideologier endast anammas i sin helhet av sina mest engagerade förespråkare, så är det viktigt att påverka politiska stämningar och praktiker i massrörelser. Men horisontalismens fokus på form över innehåll riskerar att skapa en grumlig populism som enkelt omdirigeras bort från dess icke-hierarkiska ursprung.

***

Men trots dessa förbehåll är det några saker som jag tycker är tydliga. För det första är de gula västarna i sin helhet inte an anti-ekologisk rörelse som bara ser till sina kortsiktiga intressen, utan en helt rimlig reaktion på nyliberala åtstramningar och försök att lasta över ansvaret för ekologisk omställning på redan ekonomiskt hårt ansatta delar av arbetarklassen. För det andra är rörelsen en indikation på den tid vi lever i där gamla politiska roller och aktörer förlorar legitimitet och nya bildas, potentiellt längst med konfliktlinjer som har mycket mer med vår vardag att göra än på mycket länge. (Det är också knappt ens värt att nämna att de som fokuserar på rörelsens ”våldsamma” yttringar helt saknar perspektiv och proportioner, när de missar det oerhörda strukturella våld som drabbar riktiga människor, till skillnad från när överklassens bilar och rika affärsdistrikt drabbas av materiell skadegörelse som ett spontant svar på detta.)

Därför anser jag att det för anarkister är viktigt att delta och intervenera i sådana rörelser, att som AL skriver sträcka ut handen till dem, men utan att för den sakens skull acceptera de problematiska nationalistiska, rasistiska, sexistiska eller reformistiska tendenserna. Att helt enkelt avfärda dem leder ingenstans: ”En föraktfull inställning mot folks vrede förstärker bara falskt medvetande och illusioner.” Och som Errico Malatesta sade för över 100 år sedan, så måste vi vara där folket är för att på ett meningsfullt sätt kunna vara politiska aktörer. Vi måste vara där för att vinna varandras förtroende och tillsammans kunna bygga en framtid fri från förtryck och exploatering.

Just AL, som är en av de stora anarkistiska federationerna i Frankrike, har under den gångna månaden deltagit i protester på många håll i landet. De har på sin sida rapporterat om dessa upplevelser, från bland annat Dijon, Lisieux, Paris, Nantes och Fougères, och de upplevelserna visar den stora spännvidd av både positiva och negativa tendenser i rörelsen. Trots vittnesmål om de tidigare nämnda problemen med nationalism, sexism och rasism, samt en ibland rätt förvirrad inställning till både kortsiktig organisation och långsiktiga mål, så fanns det också positiva erfarenheter. I Fougères, som är en stad på 20 000 invånare, hölls det vid en given tidpunkt 13 olika blockader. AL var djupt involverade i dessa och lyckades styra upp ett råd där fler hundra personer från de olika blockaderna deltog och ivrigt började använda den erfarenhet och de verktyg för självorganisering som AL kunde bistå med.

När protesterna vuxit och spridit sig till storstäderna har flera viktiga skiljelinjer blottlagts som behöver överkommas för att rörelsen ska kunna växa sig ännu starkare. Den första är den som vi redan berört, mellan stad och landsbygd. Teoretiskt har rörelsen redan gediget stöd i befolkningen i stort, men praktiskt behöver denna opolitiska strömning kopplas samman med å ena sidan facken och den organiserade traditionellt militanta arbetarrörelsen, och å andra sidan de marginaliserade förorterna där strukturell arbetslöshet på uppåt 40% och rasism är de stora problemen. Försök att göra just detta har också genomförts, och det annars så militanta facket CGT har också sent omsider vaknat till liv och börjat engagera sig i rörelsen.

Det här kan vara viktigt eftersom frågor som rasism, sexism och liknande är helt centrala i den intersektion av maktdynamiker som utgör det franska samhället, men också för att det kan underminera de högerextrema rörelsernas försök att hitta en plats bland de gula västarna, samt göra rörelsen starkare. På ett taktiskt och strategiskt plan har de gula västarna främst varit inblandade i olika logistiska blockader och kravaller som orsakat såväl prestigeförluster som ekonomiska besvär för staten och kapitalet. Detta skulle kunna bli ett ännu kraftfullare vapen om, som AL skriver, ”lördagens ilska kombinerades med strejk på måndag, tisdag, onsdag.”

I skrivande stund har de gula västarna åtminstone tillfälligt lyckats stoppa reformerna, men talespersoner har uttryckt att rörelsen ”inte nöjer sig med smulor, utan vill ha hela baguetten”. Hur rörelsen än fortsätter så finns det här för anarkister stora möjligheter att hjälpa till att vrida den i en frihetlig riktning, och att visa på gedigna alternativ för självorganisering i en tid där parlamentariska aktörer diskrediteras på löpande band. Om rörelsen fortsätter vara militant, lyckas sammanlänka de olika samhällsskikt och subjekt som finns i förorten, i skolorna och universiteten, på landsbygden, i storstäderna, och sprider sig vidare i landet och världen (den har redan börjat sprida sig till bl. a. Belgien och Italien), då kan vi börja närma oss en situation som påminner om maj 1968. Men rörelsen kan också ebba ut, splittras, eller till slut pacificeras – inte sällan av de egna ledarna – eller tas över av någon politisk eller ideologisk kraft.

Det finns en tragikomisk tendens inom en del förment revolutionära kretsar att fantisera och teoretisera så mycket om revolution och uppror på ett abstrakt plan, att det sedan ofta visar sig i praktiken att de inte känner igen dessa om de så knackar på dörren och skakar hand med dem. Från rörelsers och organisationers sida finns det å andra sidan en tendens att ”ledningen” – självutnämnd eller framröstad, kan börja halka efter och agera bromskloss, för att sätta sig vid förhandlingsbordet eller försöka öka rörelsens legitimitet. Detta förhindrar rörelsens organiska utveckling och spridning och är något vi som anarkister, trots de många frågetecken vi tagit upp, måste försöka motverka på alla plan.

Rörelsen måste få blomma ut med sin praktik och direkta aktion, samt med ständigt nya krav och nya möjligheter. Inte låta sig fångas, men samtidigt börja hitta ett eget uttryck där alla deltagarnas röster kan höras. Men för att kunna intervenera effektivt måste vi vara organiserade på ett sätt där vi kan presentera dessa alternativ, och så måste vi bygga politik som redan här och nu, med direkt aktion och självorganisering, kan förbättra folks vardag på ett sätt som politiker bara kan drömma om. Att synas med sitt budskap i medier eller på gatan med pamfletter i all ära – det finns inget mer övertygande argument än en fungerande praktik. Och den måste bedrivas i vardagen och i rörelser som består av allehanda motsättningar och har alla möjliga skönhetsfläckar.