Ge inte upp aktivismen!

Vad är “direkt aktion”? Någon blir misshandlad på stan, och människor går emellan eller försöker på annat sätt själva avstyra eller medla, det är direkt aktion. När skriken återkommer från grannlägenheten, och du vågar höra, och därför knackar på och undrar vad som pågår, det är direkt aktion. Att ringa till socialen, störningsjouren eller polisen, att gå hem och skriva en insändare, att engagera sig i ett politiskt parti som säger sig vilja motverka våldet, eller att be till Gud att hen ska ingripa, det är indirekt aktion.

Direkt aktion kan vara civil olydnad, det vill säga norm- eller lagbrytande aktioner som sker öppet och icke-våldsligt. Men all direkt aktion är inte civil olydnad. Direkt aktion kan innefatta våld eller hot, och/eller ske anonymt eller under maskering.

Idag fokuserar de flesta på parlamenten när de tänker på samhällsförändring. Men historiskt sett har många verkligt positiva och djupgående förändringar inte kommit på maktens initiativ. Människor har engagerat sig, organiserat sig och agerat på ett sätt som utmanat den rådande ordningen. Det är grupper och rörelser bland folket som är de viktigaste förändringsagenterna. Därför är det också alltid där vårt fokus borde ligga, och i detta är direkt aktion och aktivism centralt. Det betyder så klart inte att all aktivism är bra. Det finns knasiga målsättningar såväl som olämpliga metoder. I överflöd.

1999 kom Andrew X:s text ”Ge upp aktivismen”, en kort text som gett tydliga avtryck. En av huvudpoängerna här är att aktivistrollen är en specialisering, en expertroll som skapar särskildhet, isolering och fokus på enfrågekampanjer och aktioner. ”En verklig revolution kommer att innehålla utbrytandet ur alla förutbestämda roller och slutet på all specialisering – ett återtagande av våra liv.” Andrew X skriver slagfärdigt och slår i vissa avseendet huvudet på spiken. Men den är samtidigt idealistisk. För om vi ska vara ärliga och omfamna en nykter analys finns det inget som tyder på att en global socialistisk revolution står för dörren. Och OM en sådan revolution skulle bli verklig har i alla fall jag svårt att tänka mig att ALL specialisering kommer att upphöra.

Kritiken av experter är viktig – för att hierarkier ska kunna etableras måste först specialiseringen vara på plats. Kunskapsutjämning, roterande uppgifter, mångsidig träning, att undvika att utdela titlar eller pengar som belöning för uppgifter med mera, är goda praktiker för att motverka expertvälde. Men alla är inte lika bra på allt, och kan och kommer aldrig att bli det heller. Därför behöver vi bland annat lära oss av människor som kommit längre än oss på vissa områden, och lämna mer ansvar för vissa saker till vissa personer.

Dessutom lever vi ju tills vidare i ett system där vi inte, som liberalerna anser, kan välja vad vi ska bli och göra. Ett visst manöverutrymme finns, men ingen genuin frihet. Om vi inte är aktivister, då kommer vi garanterat ändå att vara något annat, kanske föräldrar, kanske lärare, kanske student, kanske arbetare. Förhoppningsvis inte kapitalist, polis eller politiker.

Att aktivister moraliserar över andras brist på engagemang är knappast en framkomlig väg att utmana uppdelningen mellan aktivister och passivister. Inte heller att aktivisterna ständigt ska göra mer. Istället för att aktivisterna ger upp aktivismen genom att professionaliseras, bli utbrända, eller ”mogna”, tycker jag tvärtom att vi borde utmana aktivistrollen genom att försöka sprida aktivistiska idéer och praktiker. Aktivismen behöver avexpertifieras. Alla kan aktivista, alla kan, i någon utsträckning, vara aktivister. Och jag tror också att alla de facto aktivistar ibland, medvetet eller inte.

Som jag ser det är direkt aktion hyperviktigt och centralt i frihetligt förändringsarbete. Det betyder inte att det alltid är det bästa; ibland är det inte möjligt eller rimligt, och ibland är t.o.m. passivitet att föredra. När vi lever under ett system som är så djupt präglat av förtryck som vårt måste vi i regel varken använda direkt eller indirekt aktion, utan (o)gilla läget. Det tror jag också är helt nödvändigt för att hålla länge som aktivister.
Vi behöver ha vissa punkter där vi gör motstånd, både för att skapa förändring och momentum, och för att odla vår egen olydnads- (och därmed frihets-)potential. I övrigt får vi ”acceptera” att det ser ut som det gör, samtidigt som vi övervintrar, gödande vårt hat mot systemet, vår vilja till solidaritet med varandra och de mest förtryckta, och våra drömmar om en bättre tillvaro.

Att hålla fram aktivismen och det medvetna motståndet som ett levande alternativ är, tror jag, en central del av frihetliga rörelsers överlevnad. I väntan på revolutionens vårar.

Texten ”Ge upp aktivismen” hittar du i textsamlingen I stundens hetta : Svarta block, vita overaller och osynliga partier (Roh-nin Förlag, Stockholm, red. Mathias Wåg). Lyssna också på senaste podden där bl.a. direkt aktion diskuteras!