Efter de första landstäckande hemkörar-strejkerna i Storbritannien satte jag mig ned (Metaforiskt, i etern) med Chris, en organisatör och Anarkist aktiv inom Couriers Network av Industrial Workers of the World – IWW, den ökända revolutionära fackföreningen med legendarer som Joe Hill och Lucy Parsons bland sina medlemmar – i Glasgow, Skottland, för att prata praktisk organisation; hur radikala fack kan återta en plats i arbetarrörelsen; hur man organiserar strejker i ett land med så fientliga lagar som post-Thatcher Storbritannien, klagar lite på Socialdemokrater och nyfrälsta Corbyniter – och hur syndikalismen kan återfödas som en massrörelse i det tomrum som uppstått när traditionella fack retirerar.
Vad har din egen, personliga roll varit i Nätverket?
För tillfället är jag huvudorganisatör för IWW Couriers Network, en medlem av IWW, samt en av grundarna till Glasgow-avdelningen av Couriers Network. Själv jobbar jag som cykelbud för UberEats.
Couriers Network har organiserat arbetare över hela Storbritannien och har haft en hel radda av nya succéer. Men hur började allt? Och varför IWW?
IWW har organiserat arbetare genom nätverksmodellen sedan Februari 2018. Nätverksmodellen är i grunden organiserade enligt federalistiska principer. I praktiken är varje avdelning av Couriers Network ett mini-fack som är affilierat med IWW. Lokala nätverksavdelningar är öppna [för alla arbetare inom industrin], vare sig du är medlem i IWW eller ej. De leds direkt av sitt medlemskap och fattar sina egna beslut, baserat på de frågor som är relevanta i deras område.
Genom nätverkssystemet hoppas vi påvisa för buden att arbetsplatsorganisering lyckas vinna förbättringar – om man är villig att göra jobbet och är modig nog att agera tillsammans. Vi vill använda den här strukturen för att utveckla praktiska organiseringsfärdigheter för att vinna våra medlemmars krav och för att bygga upp cykelbudens kollektiva självsäkerhet.
Nätverket började egentligen i en liten pub i Cardiff, när tre cykelbud för UberEats som var medlemmar i IWW beslutade sig för att försöka organisera sina arbetskamrater. Avsaknaden av fackföreningssegrar i sektorn, en hög omsättning bland arbetare och en lönesättning med stor variation från dag till dag gjorde medlemskap i mer traditionella fackförbund oattraktivt för många av buden. IWW beslutade sig för att vi måste bevisa för dem att det finns ett värde i att agera gemensamt och direkt, följaktligen skapade vi Couriers Network! När vi såg att de första försöken i Cardiff var lyckade etablerade andra cykelbud och andra IWW-medlemmar en avdelning i Glasgow, vilket snabbt följdes av en avdelning i Edinburgh, och avdelningar i Manchester, Bristol och Southampton. Bara förra månaden etablerade vi en avdelning i London med tusentals bud för första gången!
IWW är det perfekta fackförbundet för den här typen av organisering, på grund av vår långvariga ståndpunkt för direkt-demokratisk organisering och arbetarnas självförvaltning av sina arbetsplatser. Visst är vi ett litet fackförbund, men det betyder också att vi är mycket snabbare och mycket mera motiverade för att faktiskt kämpa för våra medlemmar. Om man vill bli teoretisk så låter vår anarko-syndikalistiskt inspirerade organisationsmodell oss vara mycker mer flexibla vad gäller stridsåtgärder – en modell som alla mer mainstream-fack rynkar på näsan inför. Buden är en hetsigt självständig grupp av arbetare, och de är väldigt militanta – precis som IWW, om du frågar mig! Jag tror att de båda, facket och arbetarna, går samman som hand i handske.
Varför bör buden organisera, och om de gör det, varför ska de välja Couriers Network eller liknande projekt?
Bud bör organisera då det är ett tragiskt faktum att, oavsett vilket jobb du är i, så kommer din chef inte att frivilligt ge dig bättre arbetsvillkor eller betalt genom hans egen godhet (Och det är antagligen en han). Du kommer att behöva kämpa för alla krav, tillsammans med dina arbetskamrater.
I gigekonomin, och speciellt inom buds-sektorn, så exploaterar cheferna oss så mycket de bara kan, vilket gör organisering så oumbärlig för oss. Om du inte är villig att behandlas som en slav, gör något åt det! Prata med dina arbetskamrater och bilda en fackklubb för att kräva förändringar.
Bud aktiva i Storbritannien borde välja nätverket och IWW därför att vi helt respekterar din självständighet som arbetare, och din rätt att själv fatta beslut om vilken åtgärd ni vill vidta. Många av fackförbunden som organiserar sektorn gör så på ett väldigt top-down och auktoritärt sätt, där de i princip bara säger åt buden vad vad buden bör vilja ha. Det vägrar vi göra. Du som bud säger åt oss vad det är du vill att vi ska göra, och vi gör det, tillsammans. Som bevisades av UberEats-strejken i London den 4:e Oktober (Där tusentals vilda strejkande helt självständigt bjöd in IWW att ta en ledande roll inom organiserandet) så är nätverket inte rädd för att arbeta väldigt snabbt när det är dags för det. Vi leds direkt av våra bud, för våra bud – inte för betalda fackbyråkrater.
Vad har ni avklarat än så länge, och vad finns kvar att göra?
Kollektiv handling från nätverkets sida har lyckats tvinga Deliveroo att ta bort diskriminerande språk från deras träningsmanual som förhindrade bud att leverera till sexarbetare, samman med rättigheten att slippa bära uniformen med företagets logga om vi inte vill. Vi har också sett både UberEats och Deliveroo börja erbjuda extra betalt under dåligt väder för första gången – i direkt respons till nätverkets envetna organiserande.
Vad gäller större eller bredare segrar har vi inte sett några större ändringar än så länge – men kampen är ännu ung och vi förväntade knappast att vända jorden upp-och-ner på några månader. Gigantiska företag, värderade till flera miljoner pund och som är så fanatiskt anti-fackliga som dessa kommer att undvika eftergifter så länge de bara kan. Men vi organiserar och vi blir mycket starkare för varje vecka som går. Vi började med en avdelning i Februari, och nu, i Oktober, har vi åtta. På bara åtta månader har vi lyckats organisera den första landstäckande strejken av budarbetare i Storbritanniens historia (Vilket också råkar vara den första landstäckande strejken av IWW-medlemmar). Det är något som Deliveroo och UberEats borde vara livrädda inför.
Vad gör Couriers Networks metoder annorlunda från andra fackförbund som organiserar i sektorn, som IWGB eller Unite Private Hire Drivers? Och varför är det Couriers Network och inte Couriers Union?
Våra metoder skiljer sig åt på ganska många vis – i huvudsak därför att vi är en av de få fackförbunden i Storbritannien som leds direkt av sina gräsrötter, istället för att styras av byråkrater längst upp. Det låter nästan fjantigt att säga det, men vi är tydliga med att faktiskt lyssna på exakt vad våra bud säger – inte vad vi vill höra.
Vissa fack har fokuserat sin budsorganisering på lobbying, att stämma eller försöka gå genom domstolarna för att försöka få bud erkända som så-kallade Limb B-egenföretagare, vilket skulle ge oss grundläggande lagligt skydd. Det är en ärbar strid att ta, men vad vi har upptäckt är att de flesta av våra medlemmar är mycket mer motiverade av mer grundläggande frågor angående vad man får i betalning och våra arbetsvillkor än de är i en lång top-down laglig process. De var också villiga att genomföra militanta direkta aktioner för att uppnå de målen, då de var fullt medvetna om den lagliga vägens svagheter. Som ett syndikalistiskt fackförbund med en långvarig förbindelse till direkt demokrati har våra medlemmar alltid det sista ordet vad gäller våra krav och våra taktiker, därav vårt fokus på direkt aktion snarare än att ändra på lagen.
Till skillnad från andra fackförbund har vi också en långvarig princip att inte ha betalda organisatörer, utan alla som arbetar med facket är också arbetare i samma industri. Vi är också stolta över att vara självständiga från alla politiska partier, och vi slösar absolut ingen tid på att jaga efter gillandet från den “parlamentariska arbetarrörelsen”. Långvarig förändring kommer att ske genom arbetarnas massorganisationer – inte genom att kultivera “vänner” bland de rika och mäktiga.
Vi kallar det för Couriers Network snarare än Couriers Union därför att nätverket själv består av dussintals informella fack som är affilierade till IWW Couriers Network, snarare än att vara en självständig grupp. Det är i princip en federalistisk struktur som drivs på anarkistiska principer, gjord för att ge bud i varje stad så mycket frihet och flexibilitet som möjligt. Bud uppmanas att gå med i IWW om de håller med om våra mål och medel, men vi jagar inte medlemmar aktivt – vi fokuserar på att organisera och på att förändra villkoren för arbetare i industrin.
Vad skulle du säga är de viktigaste sakerna som ni har lärt er under sedan starten, och hur har organisationen förändrats som ett resultat?
Jag skulle vilja säga att det huvudsakliga som har förändrats från nätverkets skapelse vad gäller hur vi organiserar är att vi inte kör med en heltäckande metod för varje stad, och vi har släppt alla förutfattade meningar om vad det är bud faktiskt vill ha. Vi har också upptäckt att kraven kan variera mycket från stad till stad, vilket är riktigt intressant. Vi har också lärt oss att man ibland hittar både vänner och fiender på helt oväntade håll.
Vad har varit huvudutmaningarna för Couriers Network under kampanjens gång, och hur har förhållandet mellan nätverket och mer etablerade fackförbund och rörelser, som ex. Labour med sin nyfunna vänsterprofil, sett ut?
En av huvudutmaningarna för oss har alltid varit att hantera apati hos andra bud som du försöker organisera, vilket kombinerat med den höga personalomsättningen skapar en feedback loop som är väldigt svårt att bryta ned. Vi är dock fortfarande igång med att bryta den, genom praktisk kamp som både väcker medvetande hos arbetare och ger en anledning att stanna i sektorn, och vi har sett riktiga vinster på det området.
Vi har fantastiska relationer till IWGB, som också organiserar bud i Storbritannien på en horisontell och demokratisk grund, och den senaste strejken organiserades tillsammans med BFWAU [Översättaranm. Bakers, Food and Allied Workers Union. Ansluten till TUC, som är en nära parallell till Sveriges LO, inklusive med starka band till Labour] ledde till ett ganska gott förhållande till dem också.
När man strejkar så upptäcker man dock verkligen vilka ens vänner inom arbetarrörelsen egentligen är. Det var riktigt inspirerande att motta officiella solidaritetsmeddelanden från CNT i Spanien, och naturligtvis våra kamrater från SAC i Sverige. Responsen från fackförbund här i Storbritannien har dock varit väldig lågmäld till direkt oppositionell, vilket jag tycker är ganska underhållande.
Jag tror att mainstreamfacken ser oss som ett direkt hot mot deras dominans inom arbetarrörelsen – framförallt därför att vår anarko-syndikalistiska organisationsstrategis succé bevisar att revolutionär syndikalism har visats att fungera när det gäller att organisera “oorganiserbara” jobb här och nu, på 2000-talet. Det är rolig att se de vanliga grupperna av mainstream-aktivister skrika sig hesa om hur landed behöver ‘återuppbygga radikala gräsrötter’, samtidigt som de ignorerar att en ny, radikal fackföreningsrörelse skapas rakt under deras näsor!
Med allt det sagt så är vi fullt villiga att samarbeta med de flesta aktiva fackförbunden, så länge som de respekterar vår attityd och våra medlemmars åsikter. Vi har svårt för småsint sekterism, och det är precis därför vi finner deras fisförnäma reservationer så underhållande!
Om jag får tala i en personlig kapacitet så har jag varit väldigt besviken vad gäller Labours respons. Labour-medlemmar har skickat in stöduttalanden och bidragit på olika sätt, men ledarskapet har varit väldigt tysta – så till den grad att John McDonnell [Labours finanspolitiska talesperson och Corbyns högra hand], som var på en demonstration i London för att uppmärksamma strejken, inte ens nämnde IWW Couriers Network, trots att han nämnde alla andra fack, att vi gav strejken dess namn [Fast Food Shutdown] och att vi var facket som tog ut flest bud i strejk över hela landet!
Som jag sade, dock, så har den största delen av vårt stöd kommit från helt vanliga människor över hela landet, snarare än politiska partier eller politiska organisationer, vilket jag tycker är mycket viktigare.
Apropå strejkerna, hur har ni lyckats genomföra dem, i en sektor som traditionellt betraktas som oorganiserbar, och i ett land som är så högervridet som Storbritannien, med sina väldigt fientliga anti-fackliga och anti-strejk-lagar?
Vi lyckades genomföra den senaste strejken genom försiktig, djupgående organisering under det senaste året. Jag skulle hävda att vi lyckades organisera en sådan ‘oorganiserbar’ sektor genom att helt enkelt följa grundläggande principer för old-school radikal fackaktivitet: lyssna på arbetare och ge dem kontroll.
Dessutom är de flesta fackförbund väldigt försiktiga med att strejka. Inte vi! Både facket och nätverket vad ganska orädda inför att handla radikalt när bud närmar sig oss och bad oss hjälpa dem. Att ha modet som krävs för att vara principfast är viktigt.
Att organisera i Storbritannien kräver mycket tålamod. Landet är väldigt konservativt, och vi stöter ofta på sådana attityder när vi pratar med arbetare. Det är ingenting man kan komma undan.
Det är dock fascinerande (och rättfärdigande!) att se regeringen upptäcka i realtid vad som händer när man trycker ned fackförbund och strejker och ‘liberaliserar’ rättigheter och arbetsvillkor. Bud räknas som egenföretagare, vilket betyder att vi inte har samma rättigheter och villkor som arbetare som klassas som anställda. Det betyder att vi inte har rätt till saker som sjukersättning, semesterersättning, etc, men det betyder också att vi inte täcks av lagarna som gör det svårt att strejka och svårt att organisera fackförbund. Det orsakar Torypartiet en riktig huvudvärk just nu. Om vi vill strejka så kan vi bara göra det! Det riktigt fina är att cheferna och Torypartiet inte riktigt kan vinna. De kan antingen behålla oss som ‘egenföretagare’ och spara pengar på så vis, eller så kan de ge oss ett ordentligt jobb, spara pengar, men förlora ännu mer till fortsatta vilda strejker, eller så kan de ge oss ett ordentlig jobb, ge oss bättre lön och villkor för att förhindra sådana strejker. Vad de än gör så vinner vi.
Några sista ord eller goda råd till svenska syndikalister och anarkister intreserade i att organisera sektorn.
Överge alla förutfattade idéer som ni har om vad buden vill ha – till exempel förväntade vi oss att alla bud skulle hata att vara ‘egenföretagare’, men många gillar det. Fråga dem vad de vill förändra, och lyssna på svaret! Processen av att organisera kan vara långsam, men det är givande för rörelsen och klassen – fältet ligger öppet för att våra principer och metoder kan göra en comeback.
Kom också ihåg att det här är en internationell rörelse, som har internationell solidaritet som vapen. Vi kommer egentligen inte att uppnå våra mål utan en stark, internationell budsrörelse, vilket gör det så viktigt att vi förbinder den här kampen över gränserna. Om ni behöver någon hjälp eller mer direkta råd, kontakta oss på [email protected]. Även om du organiserar med ett annat fack, eller i ett annat land, så vill vi gärna ge den hjälp, solidaritet och stöd som vi kan erbjuda. Er strid är vår strid. För att citera IWWs odödliga slagord: “An Injury to One is an Injury to All”
