I min tidigare analys gällande Hopp och Utopi berördes ämnet “att ha rätt eller att få rätt” i korta ordalag, men jag känner att det förtjänar en djupare betraktelse.
Sedan murens fall har vänsterpolitik i västvärlden mött oerhört många motgångar, länder som dominerats av reformistisk politik har helt sadlat om till nyliberalism och försämringar för arbetare är det vi fått ta – gång efter gång. Den stora kedjan av nederlag har gett upphov till olika former av politisk praxis, den ena kan vi kalla för fördömandets politk och den andra förändringens politik. Dessa två idealtyper kan hjälpa oss att granska vårt eget sätt att bedriva politisk kamp i vår vardag.
Fördömandets politik handlar primärt om att utnämna hjältar, skurkar, att upprätta en moralisk måttstock som vi försöker sprida genom drev/exkludering och anklagelser om tankebrott. Personer som inte når upp till den moraliska standarden avfärdas som förtryckare och får kalla handen. Fördömandets politik är från grunden borgerlig, den utgår från en idealistisk bild av människan som en rationell varelse som borde veta bättre än att delta i förtryck. Dess självbedömning är naturligtvis inte att den är borgerlig, men ändå är den helt uppsugen i borgerlig offentlighet. Fördömandets politik genomsyrar progressiva rörelser överhuvudtaget, men i synnerhet kulturpolitiska sammanhang. Artister och diverse kända profiler synas, tidningar säljs och vem som råkar vara på tapeten för stunden blir the focal point av det politiska samtal på golvet. Borgerliga profiler kan samla bonuspoäng genom att uttrycka stöd för diverse sociala kamper, miljonärer ses som allierade om de delar den moraliska måttstock vi har (att de lever med en standard över sina behov är inget som står i fokus).
Att ha rätt, att dela åsikter om vad som är rätt, att få vår moraliska måttstock att bli den dominerande ideologin i ett borgerligt samhälle är det yttersta målet. Så länge människor blir mer “medvetna” om sina privilegier har vi kommit nånvart, som om Louis Bonaparte (*) inte var medveten om sina privilegier. Kampen tar konkreta uttryck primärt i digitala miljöer, ordet ersätter fötter, nävar och rörelse i rummet. Fördömandets politik hänger ofta ihop med ett flitigt bruk av intersektionell teori och det som kallas “identitetspolitik” men det är en kraftig förenkling att påstå att de är samma saker. Marxister och andra klasskampsorienterade grupperingar kan också fastna i fördömandets politik. Eftersom borgerlig offentlighet är arenan fördömandets politik verkar inom så ses publicitet, följare, kvantitet som det bästa sättet att avläsa hur läget ser ut.
När ett drev påbörjas handlar det ofta om att en offentlig personlighet gjort någon form av övertramp, det kan handla om allt från ett beteende som uppfattas som rasistiskt, misogynt, klassförtryckande eller något någon sagt någon gång i en galax far far away. Det orsakar moralpanik varpå det tar plats i våra FB-flöden, nyhetssidor eller grupper på sociala medier, krav utlyses att “ta avstånd från X” och de som inte tar avstånd ses som fiender. Polarisering uppstår och media utnyttjar detta för att sälja tidningar, exponera sina sajter och öka reklamintäkter. Drevet kan ha flera möjliga slut, men ett slut vi väldigt sällan ser är att föremålet för drevet omvänder sig. Ursäkter kommer ibland, men dessa ursäkter åstadkommer ingenting för att utmana den grundläggande maktordningen som ligger bakom de missförhållanden som uppfattats i det som nedlåtande kallas för “SJW” (social justice warrior) kretsar. Fördömandets politik är ett tomt substitut för att förändra världen, den förändrar hur världen ses, beskrivs och uppfattas men den ändrar inte grundläggande maktförhållanden.
Att det är ett tomt substitut betyder inte att den är helt meningslös, den bekräftar våra narcissistiska önskningar om att vara på “rätt sida” och framförallt skapa en identitet genom att markera oss mot en Andre (“vita snubbar” TM, “liberals”, “cisshets”, ad infinitum). Framförallt kan en känna att en är delaktig i en trend, trender varar sällan länge.
Förändringens politik är en helt annorlunda politisk orientering som ytterst strävar mot att förändra maktförhållanden konkret i vardagen, inte virtuellt primärt. Den utgår från konkreta samarbeten, dialoger och kamper som söker att t ex omvända den konservative lantissnubben som står i centrum för föraktet i fördömandets politik. Fördömandets politik förhåller sig avfärdande till människor, förändringens politik utgår ifrån att vi alla föds in i en ordning av förtryck och därmed inte är ytterst ansvariga för våra gärningar. Kampens mål är att skapa en omorientering, utbyten där vi effektivt förändrar de som aktivt stöttar förtryck att börja kämpa mot förtryck. Förändringens politik betonar att vi generellt, men också på ett individuellt plan, tjänar på att börja motarbeta förtryck. Våra liv blir rikare utan borgerliga illusioner där vi försöker fylla bristen på status med inbillad “godhet”. Ska våra liv verkligen bli bättre så kommer vi behöva lära känna våra grannar, kollegor, människor som inte delar våra “upplysta värderingar” och samarbeta med dem för att förbättra vår tillvaro. Att positionera sig själv mot sin omgivning är såklart punkigt men vi måste minnas att borgarklassen flitigt använder det emot oss. Förändringens politik är inte intresserad av att förvalta en perfekt subkultur och miljö, den vill förändra allt och ingenting annat duger.
Om vi inte kan lära känna någon som har radikalt annorlunda åsikter än oss själva och verkligen lägga ned energi på att åstadkomma någonting progressivt tillsammans så har en redan gett upp. Lite romantiskt kan vi föreställa oss revolutionära Katalonien, tidigare kvinnomisshandlare, knarkare, mammor, barn, teoretiskt övertygade anarkister, ideologiskt opålästa, kristna, macho arbetare, feminina arbetare, en väldig massa som gemensamt vandrar mot att skapa en ny värld.
Den som vill få rätt kommer vara villig att förlåta, för att få rätt – den som vill ha rätt nöjer sig egentligen med en bekväm bubbla med likasinnade, där förlåtelse är en smärta som helst undviks . Dessa idealtyper är såklart bara idealtyper, i verkligheten har vi som är organiserade i sociala kamper ett amalgam av inställningar. Självkritik är ett helt nödvändigt verktyg och att avslöja fördömandets politik när det framträder – i oss själva framförallt – är något vi kommer behöva göra om vi vill bli något mer än en isolerad subkultur.
(*) Napoleons lillebror. Den 24 maj 1806 blev han mot sin vilja kung i det för honom instiftade Kungariket Holland, en uppgift som Louis kände sig långt ifrån mogen för. Louis satte sig upp mot Napoleon på så sätt att han försökte föra en självständig handelspolitik, vilket gagnade Holland finansiellt, men hans politik saboterade kontinentalsystemet. Napoleon sände då trupper till Holland, Louis abdikerade den 1 juli 1810 och landet införlivades med Frankrike.
