Det är passande ironiskt att de tidsepoker som närmast förknippas med västerländsk parlamentarisk demokrati alla hade starka dragningar i direkt motsatt riktning. I antikens Grekland byggde demokratin på slaveri och exkludering av kvinnor såväl som andra icke-medborgare. Om vi ser bortom det nostalgiska skimret som omger USAs konstitutionella vagga, så hittar vi i princip samma sak där. Snarare än att bejaka demokrati – om vi med ordet menar att alla tillsammans styr samhället och tar de beslut som berör dem – så ser vi att många av grundarna tvärtom var livrädda för den.
Noam Chomsky skriver exempelvis:
Grundarna upprepade de åsikter som de brittiska ”männen av bästa kvalité” innehade, i nästan exakt samma ordalag. Som en sade, ”När jag menar allmänheten, så avser jag endast att inkludera den rationella delen av den. De ignoranta och vulgära är lika obenägna att bedöma regeringsformer, som de är oförmögna att administrera dem.” Folket är ”en stor best” som måste tämjas, deklarerade exempelvis Alexander Hamilton. Rebelliska och oberoende bönder behövde läxas upp, ibland med våld, så att de inte tog idéerna i de revolutionära pamfletterna på för stort allvar. Folket skulle inte representeras av sina gelikar, som känner till deras bekymmer, utan av finfolk, handelsmän, jurister och andra ”ansvarsfulla män” som kunde anförtros uppdraget att försvara privilegier. (min övers)
Chomsky fortsätter med att, genom Madison, också peka ut ett annat ”demokratiskt” bekymmer:
Den främste [av konstitutionens utformare] var den skarpsinnige politiske tänkaren James Madison, vars åsikter fick stort genomslag i konstitutionen. I debatter om konstitutionen, påpekade Madison att om val i England ”skulle vara öppna för alla klasser, så skulle landägarnas egendom vara i riskzonen. En jordreform skulle snart genomföras”, som omfördelade land till de landlösa. Det konstitutionella systemet måste alltså vara utformat på ett sådant sätt så att denna orättvisa förhindras, och för att ”säkra landets permanenta intressen”, det vill säga rätten till privat egendom. (min övers.)
Lite över tvåhundra år senare kan vi konstatera att dessa farhågor – och i princip identiska sådana i andra delar av världen – inte besannats trots att allmän rösträtt nu råder i väldigt många länder. Ska vi av detta dra slutsatsen att de ”ignoranta och vulgära” massorna har insett storheten i sin fattigdom, och villigt går med på att låta ett fåtal äga nästan alla samhälleliga resurser? Något sådant vore absurt. Men det verkliga svaret kan vi ändå skönja i de ovan citerade herrarnas resonemang.
För att komma från slutet av 1700-talet till dit vi är nu, har det krävts en hel del ”tämjande”, med en hel del våld, en hel del ideologisk propaganda, men, också – och det här är det viktigaste för den här textens syfte – en förrädisk institutionalisering av olika kamper för samhällsförändring. Hand i hand med att de som hade resurserna och makten, genom inte minst tryckpress och våldsmonopol, formade människors åsikter och disciplinerade dem som inte rättade sig i ledet, så växte och anpassades den nya parlamentariska apparaten från att vara de rika och mäktigas exklusiva instrument för herravälde, till att också anta rollen av säkerhetsventil dit subversiva sociala krafter kunde omdirigeras och tämjas.
Den demokrati som bland annat Madison alltså fruktade, en form av ideal abstraktion där alla har tillgång till perfekt information, och därför kan bilda sig en korrekt uppfattning om sina intressen, och sedan perfekt kan få dessa intressen representerade inom det parlamentariska systemet, var inte bara just ett ouppnåeligt ideal, utan för varje dag som gick överhuvudtaget allt mindre likt det som i praktiken utkristalliserades som parlamentarismen. Genom olika historiska skeenden, ofta drivna av sociala rörelser (i Sverige är det exempelvis ryska revolutionen som till slut tvingar fram reform för allmän rösträtt), tvingades eliten sakta men säkert släppa in folkmassorna i sitt spel. Men för varje sån eftergift, ändrades också spelreglerna något.
Det här var inte något som gick människor helt förbi. Medan exempelvis Karl Marx och Friedrich Engels entusiastiskt stödde de tyska socialdemokraternas parlamentariska framfart, och starkt propagerade för generaliserat parlamentariskt deltagande, så höjde stora delar av den gryende arbetarrörelsen rösten mot sådan politik – exempelvis i Första Internationalen och de många sektioner som stödde ett federalistiskt och utomparlamentariskt tillvägagångssätt – något som blev förknippat med framför allt anarkisterna och Mikhail Bakunin, men knappast var begränsat till dessa. Senare exemplifieras en skepsis mot parlamentarisk förändringspotential bland annat genom Emma Goldmans inställning till kvinnorörelsen och tanken att kvinnors rösträtt skulle lösa alla kvinnors och samhällets problem, vilket vid tidpunkten inte var en speciellt ovanlig inställning bland kvinnosakskämparna.
Emma Goldman hade inte på något sätt något emot kvinnlig rösträtt – tvärtom var hon tydlig med att det var helt omotiverat att män skulle ha några som helst rättigheter eller möjligheter som kvinnor saknade. Men hon fick i stor utsträckning rätt, då den här optimistiska föreställningen kom på skam, och bland annat i Sverige visade det sig att när kvinnorna fick rösträtt, så tenderade de helt enkelt att rösta som sina män. På ett liknande sätt resulterade övergången från ståndsriksdag till tvåkammarsystem, en reform som hade för syfte att öka representationen för nya framväxande samhällsgrupper som tryckte på för inflytande, i en till synes kontraintuitiv situation – den nya, mer ”representativa” riksdagen visade sig nämligen vara mindre reformbenägen än den gamla.
På vägen mot den rösträtt vi har idag, fördes också på många sätt en slags tveeggad politik och taktik från makthavarna – för varje utvidgning villkorades också rösträtten, med åldersgräns, exkludering av fattiga eller skuldsatta, och andra begränsningar. Och den som hade rösträtt kunde inte heller precis få just sin synpunkt representerad, utan var tvungen att förlita sig på något av de befintliga partierna, och den information som bland annat tidningar och inflytelserika tidningsägare förmedlade. När det gäller politiska partiers avradikalisering brukar det ofta talas om den långa marschen genom institutionerna, men vi kan alltså också prata om själva institutionernas långa marsch genom historien.
På så sätt uppnåddes en produktion av samtycke i den politiska sfären vars motsvarighet bland annat Chomsky har pekat ut i de nordamerikanska medierna och den västerländska propagandamodellen. Chomsky visade bland annat i boken Manufacturing Consent hur den mediala censuren och propagandan i väst var mer effektiv än den i östblocket. Tricket var att tillåta livlig debatt – men inom ett väl avgränsat spektrum, och bygga upp en rad strukturella incitament för självcensur. Parlamentarismen garanterade på samma sätt ”livlig” debatt men inom de alltmer förstelnade och dominerande parlamentariska premisserna, som lade sig som en våt filt över radikal vardagsfokuserad och direktaktionsbaserad samhällsförändring.
Den här funktionen, som av bland annat Bakunin beskrevs som just en säkerhetsventil, är oerhört viktig i den här diskussionen, och det kan vara värt att uppehålla sig vid den en stund till.
Det sker just nu i samhällets alla sfärer en slags ”spelifiering”. Allt från jobb till hälsa omformuleras av bolag och institutioner för att med en gnutta lekfullhet få människor att göra saker de annars skulle tycka var tråkiga eller meningslösa. Ett i stort förbisett men mycket aktuellt exempel på detta kan vi hämta från sommarens skolstrejker i West Virginia, som inte bara handlade om löner, utan bland annat också just om spelifiering:
Uttrycket på engelska är ”gamification” – en slags ”spelifiering”, i detta fall av de arbetandes hälsa. Ett poängsystem infördes, där lärare och annan personal var tvungna att checka in på gym och andra ”hälsoaktiviteter”, för att samla poäng. De som hade för lite poäng fick en större kostnad eller sämre täckning på sin sjukförsäkring.
Förutom att vara ett sätt att motivera folk att göra saker de annars kanske skulle strunta i, så är spelifiering av verkliga livet också en slags mystifiering. Istället för att se att du inte kan få en läkartid eller sjukförsäkring på grund av att ekonomin prioriterar tillväxt framför människors hälsa, eller mer konkret, att någon byråkrat helt enkelt prioriterat bort dig, så sker det för att du inte har tillräckligt många poäng i en app. Det blir ditt eget fel. Istället för att gå på problemets kärna, på spelets ”slutboss” direkt i din vardag där denne drabbar dig, på din arbetsplats, eller i ditt bostadsområde, kämpar du – ofta i konkurrens med andra vanliga arbetare – för att få fler poäng i appen.
På så sätt kan människor inte bara avledas från vad frågor i praktiken handlar om, utan också förmås att vända sin vrede och sina handlingar mot andra som egentligen bara är offer för samma system, och kan dessutom i värsta fall fås att agera en slags avundsjuka grindvakter mot andras möjligheter att få tillgång till någon form av samhälleliga resurser. Om vi backar den här logiken historiskt, kan vi göra en slående jämförelse. För vad är egentligen parlamentarismen, om inte den ursprungliga spelifieringen? Lösningarna på problemen som finns direkt i vår vardag, flyttas till synes ut till ett spel mellan politiker där vi väljer lag och försöker samla poäng. Det här är bara ett exempel av många på hur den här säkerhetsventilen fungerar.
***
Jag har tidigare skrivit om att det finns gångbara och mindre gångbara sätt på vilka en kan vara pragmatisk. Pragmatiken får inte bli en mantel under vilken någon annans problemformulering påförs en – och det är precis det här som är problemet med parlamentarismen. Det är de med alla resurser som berättar för oss ”hur saker är”, och det är enligt deras frågeformuleringar som vi sedan ombeds ”delta” i ett abstrakt spel för att lösa konkreta problem. Det här är som den klassiska frågeställningen ”har du slutat slå dina barn?” I den frågan finns det redan en rad inbyggda antaganden – jag kanske inte ens har barn, och jag kan dessutom inte svara på frågan utan att implicera mig själv i barnmisshandel. Spelet är riggat. Därför är det viktigt att inse att vissa frågor inte är till för att besvaras, utan till för att upplösas.
Det här med att ställa rätt frågor sker inte heller i ett vakuum, inte bara i teorin som ett slags tankeexperiment, utan är något som vi alla också gör i en given strukturell kontext. Det är alltså också frågan om vilka strukturer och praktiker vi bejakar – problemformuleringen och praktiken är ofrånkomligen sammanlänkade. Och då kan vi med andra ord säga: Att delta i det parlamentariska spelet är redan en del av att ställa fel frågor.
Idag lever vi i ett samhälle där abstraktioner ofta framstår som mer verkliga än verkligheten. Vi jagar abstrakta poäng i riggade spel för att förbättra vår omedelbara vardagliga verklighet. Eller som CrimethInc skrev i en pamflett, i ett samhälle där finansmarknaden är verklig [men] ekologin abstrakt. Våra levda erfarenheter är sekundära, och ger vika för en obönhörligt påtaglig logik som vi alla tvingas förhålla oss till. Samtidigt översköljs vi fullkomligen av information om hur saker ”är” eller ”bör” vara i ett samhälle som är så komplext att det närmast ter sig obegripligt.
Det sägs ibland att det är lättare att tänka sig världens undergång än kapitalismens slut. På samma sätt kan det i politiska termer sägas att vi har lättare att föreställa oss att politiska abstraktioner förändrar vår vardag, än att vi själva gör det, trots att vi själva existerar mitt i den vardagen. Om det förra kan kallas kapitalistisk realism, så framstår det senare som en parlamentarisk motsvarighet. Där kapitalismen tycks omöjlig att överkomma, blir parlamentarismen den metod med vilken denna omöjlighet ständigt realiseras. Vi är fast i ett system där till och med vårt motstånd ofta tycks vara en del av spektaklet – och parlamentarismen är den skinande kronan på detta verk.
Det brukar ibland ändå sägas att den utomparlamentariska vänsterrörelsen tenderar att växa när den parlamentariska vänstern växer, och att det därmed finns någon slags synergi mellan de två. Men det här fokuserar på korrelation snarare än orsakssamband. Det finns en hel uppsjö med faktorer som generellt kan påverka engagemanget för progressiv politik i stort och dess storlek, synlighet och styrka. När människor strömmar till så sker det till alla de befintliga organisationsformerna, så det är inte märkligt att de alla ofta växer samtidigt. Men snarare än att framställa det som att utomparlamentarisk politik växer tack vare parlamentariskt dito, så finns det mycket som tyder på att det egentligen handlar om att den växer trots denna.
När parlamentariska partier går framåt i val så tenderar det att översättas till att människor som tidigare mer agerade som aktivister i gräsrötterna, ofta överlappande med den helt utomparlamentariska rörelsen, istället sugs in i partiapparaten och den institutionella byråkratin. På liknande sätt kan ibland vänsterpartier växa genom att de surfar på lokala sociala rörelser som kämpar för vissa nyckelfrågor. Så även om vi till synes har ett samband här när det gäller tillväxt, är det snarare frågan om en parasitär relation, som också tenderar att resultera i passiviserande av de utomparlamentariska rörelserna när dess nyckelfrågor tas över av partiapparater.
Politiska partier är alltså inte på det stora hela en hopplös återvändsgränd bara när de inte vinner, utan ofta även när de gör det. De koloniserar vårt sätt att tänka och ställa frågor, och det sätt på vilket vi bygger upp strukturer för motstånd. Alltför ofta hamnar den utomparlamentariska rörelsen i ett läge där den ytligt ser ut att vara oberoende, men under ytan odlar en mentalitet som snarare påminner om tillfälligt partilösa socialdemokrater. Och det här är inget konstigt. Om ens rörelse underförstått kommer att överge eller ge bort sin infrastruktur när nästa populära parlamentariska rörelse ser dagens ljus, så finns det ingen vits med att vare sig tänka eller bygga långsiktigt.
Det här hänger också ihop med en syn på rörelser där själva rörelsen kan bli viktigare än riktningen. I ruset kan en sådan inställning misstas för en “pragmatisk” genväg till makt eller samhällsförändring. Syriza, Podemos, gröna partier – listan på de som försvunnit in i parlamentarismen är lång, och inte sällan tappar de bort sig själva innan de ens fått reell makt. När misslyckanden sedan ska förklaras tenderar de som var mest entusiastiska att lysa med sin frånvaro, och få lärdomar dras. Men svaret är att det inte finns några sådana genvägar, och anarkister samt andra anti-parlamentariska grupper och individer behöver påminna varandra och radikala sociala rörelser om att byggandet av självständig och potentiellt omvälvande motmakt är en långsam process som kräver mycket tålamod.
Med allt detta sagt behöver ett annalkande missförstånd också motas vid grind: Nej, det är förstås inte helt betydelselöst vem som innehar den parlamentariska makten, och ja, det går i viss mån att påverka hur den makten agerar. Men det betyder inte att det mest praktiska är att själv bli det du försöker förändra – då har det motsatta istället segrat, och institutionerna vunnit rörelsen. Det går att interagera och påverka dessa processer som en självständig och antagonistisk aktör – lokalt, regionalt, nationellt och globalt.
Okej, kanske någon säger, fuck den här verkligheten vi genomlever – men vad ska vi ställa mot den, då, som inte kör rätt in i en bergvägg, institutionaliseras eller ebbar ut med en suck?
Det är egentligen ett ämne för en annan gång, men vi kommer definitivt inte komma någonvart förrän vi inser att det är bättre att misslyckas med sitt eget projekt, än att lyckas med någon annans. Antiparlamentarisk politik är ingen garanti för att vi lyckas, men den är, tror jag själv, en förutsättning för det. Men det handlar också om något annat.
Vi lever i en tid där alla de stora ideologierna diskrediterats, dekonstruerats och blivit till tomma skal, en ironisk tid där skillnaden mellan skämt och allvar utraderats, en tid av ängslighet, och en tid där till och med språket tömts på sitt innehåll. Det är en tid där det mest radikala är att oironiskt våga tro på något. Men detta något kan inte heller vara vadsomhelst. Det finns många vars genuina tro tillfaller de abstraktioner som håller oss fångade i systemets labyrint. Vad vi behöver tro på är vår egen förmåga att konkret, direkt, i vår vardag, kunna förändra densamma. Bara på det sättet kan vi börja bygga något annat än nya fängelser åt oss själva. Vi kan bara bryta oss ur denna realism genom att våga drömma.
