En svartgrön kritik av marxismen?

I otaliga vänster- och anarkistiska demonstrationer har jag tillsammans med andra skanderat: ”a-anti-antikapitalista”. Men centrala delar av vänstern har inte alls har varit antikapitalistisk. Kapitalismen betraktas i mainstream-marxism dialektiskt (tes-antites-syntes), och därmed som ett nödvändigt steg mot det socialistiska samhället. Roughly kan en enligt det här synsättet säga att kapitalismen gett upphov till industrialism, som speedar på produktivkrafternas utveckling (teknologi m.m.). Detta stärker människans möjligheter att övervinna påstådda naturliga begränsningar, och hjälper henne att härska över och kontrollera naturen till sin egen fördel.

Den här synen på utveckling är säkert också en delförklaring till de statssocialistiska samhällenas mycket omfattande miljöförstöring, och till vänsterns ibland nedlåtande syn på ”primitiva” (för- och utomindustriella) produktionssätt och samhällen. Kanske har den också bidragit till vänsterns många gånger otillräckliga förmåga att kritisera koloniala strukturer som sådana.

Den brittiske samhällsvetaren och ekosocialisten Ted Benton skriver:

För det andra hade Marx och Engels när allt kommer omkring, trots deras kritik mot systemet och deras analys av dess övergående natur, en ´optimistisk´ syn på kapitalismens historiska roll genom att den skulle skapa förutsättningar för människans frigörelse i framtiden. […] Betoningen av de transformativa krafterna i industrikapitalismens arbetsprocesser, är följaktligen ett inneboende element i Marx helhetssyn på den historiska processen.

Vi behöver en anti-kapitalism som visar hur kapitalismen lämnad åt sig själv till sist äter upp även den ekologiska basen för sin egen existens. Men vi behöver också, tror jag, en kritik av industrialismen som sådan. Realindustrialismen bygger dels på ett kraftigt överutnyttjande av förnyelsebara ”resurser” (t.ex. skogar, fiskebestånd, odlingsmark), och dels på ett omfattande bruk av icke förnyelsebara ämnen, exempelvis fossila bränslen och mineraler. Detta överutnyttjande lämnar dessutom ifrån sig en helvetesflod av destruktiva restprodukter. Tanken är väl att detta ska ändras genom planering, reglering och/eller innovation, men förhoppningen om att miljöförstöring och klimatförändring skulle gå att möta med ny teknik är just en dröm, en förhoppning, kanske rentav en utopi. För det är ju inte så de materiella förhållandena i den värld där djur och människor lever med sina kroppar ser ut, åtminstone inte än så länge. Realindustrialismen är intimt förknippad med hierarkiska ordningar, både människans härskande över miljön och de icke-mänskliga djuren, och institutioner som lönearbete och polismakt. Bevisbördan borde därför ligga på de som tror att det är möjligt med en grön industrialism och är beredda att satsa hela vår framtid på det kortet.

Det här betyder så klart inte att Marx eller marxism är oanvändbar i analysen av kapitalismen eller ens i ekologiskt tänkande. Det framgår av Marx analys att utsugningen av arbetare också hänger ihop med utsugningen av jorden och miljön, och att kapitalismen är ekologiskt ohållbar. Eko-socialister av idag använder därför delar av den marxistiska analysen, och problematiserar andra.

Inte heller betyder detta att jag vill slå ett slag för anarko-primitivism, även om jag tycker att delar av anarko-primitivistiskt och civilisationskritiskt tänkande är användbart. Det finns ingen väg tillbaka till ett förciviliserat samlar-(jägar)-samhälle med några få miljoner människor; civilisationerna, och inte minst den globala, industriella, kapitalistiska civilisationen, har förändrat livsvillkoren på jorden för gott. Dessutom finns det delar av den industriella apparaten som vi antingen vill (sjukhusen?) eller måste (kärnkraften?) ta ansvar för under överskådlig tid.

Det här är förstås inte avsett som ett ord mot traditionell klasskamp. Det är bra att arbetare organiserar sig för att ta över (många av) produktionsmedlen, däribland infrastrukturen, men det måste inte nödvändigtvis ske med en konservativt bevarande avsikt. Om vi efterlyser en mörkgrön, djupekologisk omställning, då finns det också mycket i det industriella systemet vi behöver förstöra, eller ta över bara i avsikt att avskaffa. Vi bör inte odla en religiös tro vare sig till Utvecklingen eller till ett (a)historiskt Paradis. Något nytt behöver ta över efter dagens industrialism. Om det kommer hända, och om det kommer vara något bättre eller ännu värre är en öppen fråga.

Citatet av Benton finns i essän ”Marxism och naturliga gränser: En ekologisk kritik och rekonstruktion”, som finns i den mycket läsvärda antologin Ekomarxism : Grundtexter (Tankekraft, red. Rikard Warlenius).

Läs också Svart katts inlägg “När världen står i brand“.