Det har idag meddelats att ”parterna”, Svenskt Näringsliv samt bland annat LO, TCO och SACO, har kommit överens om att begränsa strejkrätten. Det ska inte längre vara möjligt att strejka i annat syfte än att få till ett kollektivavtal, och enligt Arbetaren skulle det här bland annat innebära att det blir omöjligt för fristående fackförbund att försvara arbetare som förlorat jobbet på felaktiga grunder.
Om det stämmer så är risken överhängande att alla fackliga alternativ utanför LO, TCO och SACO kommer att utestängas. Det gör också att det befäster den toppstyrda konfliktordningen och den hierarkiska organisationsmodellen, säger Frederik Batzler, facklig samordnare på SAC Syndikalisterna, till Arbetaren.
Det här är ett utspel direkt kopplat till den hamnkonflikt som pågått på Göteborgs containerterminal, där APM Terminals genom en ny, fack- och arbetarfientlig politik har försökt utmanövrera och försvaga majoritetsfacket, Hamnarbetarförbundets avdelning 4. Sedan ett år tillbaka pågår dessutom en utredning om strejkrätten, med denna konflikt som alibi, tillsatt av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. En något bisarr utredning, där betydliga inskränkningar i strejkrätten utreds, trots att det är arbetsköparen APM Terminals som stått för majoriteten av konfliktåtgärderna. Den här nya överenskommelsen är ett svar på den pågående utredningen – ett sätt att förekomma den och därmed ”oskadliggöra” den.
Men det sätt på vilket utredningen ”oskadliggörs” drar närmast tankarna till Transportförbundets kommentar om Saltsjöbadsavtalet när det ingicks 1938: “I fruktan för döden begår man självmord”. Det handlar alltså om att föregå statens inskränkningar med att snabbt förhandla fram egna inskränkningar! En taktik som kan verka som en blandning av uppgivenhet och självskadebeteende, om det inte vore för det faktum att de som förhandlat gärna vill just utestänga fackföreningar utanför de stora förbunden, som ofta inte har kollektivavtal, från något inflytande – att i praktiken, om än inte teorin, försöka förbjuda dem.
Om uppgifterna är riktiga, är det här ett skrämmande avsteg från den svenska modellen. Det är i grunden extremt odemokratiskt och borde inte vara möjligt i en demokrati […] säger Erik Helgeson, förbundsstyrelseledamot i Hamnarbetarförbundet, till Arbetaren.
Så för det första, vad är dessa fackpampar och kapitalister ”parter” till? De arbetare som frågan handlar om, Hamnarbetarförbundet, som organiserar en överväldigande majoritet av arbetarna i hamnen konflikten gäller, var inte ens inbjudna. Inte heller är det människor på arbetsplatser som är med och bestämmer det här. Men det är väl det här de kallar svenska modellen.
Att kapitalister och fackpampar bestämmer saker över huvudet på de människor vars kroppar slits ut för att bekosta de förstnämndas lyxvillor, golfrundor, och räkmackor. Att arbetarna bara ska hålla käften och lyda – antingen kapitalisterna som likt feodalherrar domderar över arbetsplatserna, eller de välgödda topparna i de stora trötta fackförbunden, som i alla avseenden har mer gemensamt med kapitalägarna än med de arbetare de utger sig för att representera. Det är helt i alla dessa pampars intressen att underminera mindre fack, kringgå även sina egna medlemmar, och bakbinda arbetarna så att det blir lugn och ro på arbetsmarknaden – för det är vad de får betalt för att göra.
Den här överenskommelsen har redan beskrivits av parterna som ”ett kirurgiskt ingrepp”. Och det går kanske att se en likhet. Det är som att operera ut hjärtat – föreningsfriheten och självbestämmandet – på patienten arbetarrörelsen. Men för förbund som LO spelar sånt förstås inte någon större roll, för de är redan de zombier som utgör kulisserna i den verkliga apokalyps som kapitalismen kommit att utgöra.
Men precis som i zombiefilmerna finns det ju de som vägrar ge sig. Det gäller nu för oss att skruva upp tempot och temperaturen, att fortsätta organisera oss i nätverk för strejkrätten, fristående basdemokratiska fackföreningar som SAC Syndikalisterna, gå ut i vild, politisk eller social strejk, och på andra sätt organisera oss och bygga en självständig solidarisk infrastruktur för att fortsätta kampen för att förbättra vår egen situation här och nu, men även för att på lång sikt skapa ett helt annat, självorganiserat och zombiefritt samhälle.
Som anarkosyndikalisten Rudolf Rocker en gång sade, så uppstår inte våra rättigheter i parlament eller lagstiftning. De kan bara uppstå och realiseras i folkrörelser som gör dem till sina egna. Vad nu borgarna, pamparna och staten än hittar på, så är det dags för oss att visa detta i praktiken.
Kommentarer
Jag blir så förbannad att jag saknar ord.
Vi måste föra tillbaka riktig arbetsplatsdemokrati på arbetet.
Men det är ett ord fackpampar skyr som pesten. Likadant med arbetsköparna. Jag skrev det ordet under medarbetardagar (som kommundirektören har) men det togs inte ens med.
Jag har lät en motion skriva om Arbetsplatsdemokrati om det i det parti jag en gång var medlem i.
Jag har tagit upp det på jobbet. Och det pratas om det. Maktlöshet beskriver känslan.
Det är fackpampar och arbetsgivare som samarbetar när dom vill ha lugn och ro.
Vi andra som står för deras golfrundor och räkmackor ska bara hålla käften. Vi blir överkörda . (Och slutkörda faktiskt,)
Och ibland kan vi vara förrvirrade. Det var jag. Jag trodde verkligen på att fackpamparna fanns där för oss. Men det tog dom ganska snart ifrån mig. Bättre nu ändå att se verkligheten för vad den är och gå tlll SAC. Som behövs mer än någonsin tycker jag.
När der är mörkt börjar ögat att se.
Författare
Hej! Ja, du har så rätt, och du är inte den enda som har den upplevelsen. Jag är själv medlem i SAC sedan många år och har aldrig haft anledning att ångra det, så jag kan verkligen rekommendera att gå med. Vi behöver bli fler i SAC, men de vanliga medlemmarna i LO/SACO/TCO och liknande förbund behöver också säga ifrån på sitt håll – och kanske inse att det här inte är en slump att det händer sånt här gång efter gång, utan att det är ett systematiskt problem, när facken inte kontrolleras lokalt av sina medlemmar, utan fackpampar och/eller politiska partier.