Vid altaret i kyrkan står två personer och lovar varandra trohet tills döden skiljer dem åt. Detta trots att de vet, i bästa fall, att de ingenting vet om framtiden, och trots att de någonstans torde ha en insikt om att många äktenskap slutar i skilsmässa. Tyngden i situationen är onekligen speciell, men rådande normer och samhällets förväntan på att vi ska lova det ena och det andra genomsyrar hela vår vardag, ofta utan att vi märker det.
Det är vanligt i teistiska traditioner att det finns en föreställning om en gud som antas känna till hur framtiden ska utspela sig, och som har en mer eller mindre specifik plan som den troende förväntas underordna sig. I sekulära traditioner har Gud ersatts med idén om en ofrånkomlig ”utveckling”, en mer eller mindre förutbestämd rörelse i en specifik påstått positiv riktning. Individen, grupper och samhällen förväntas inrätta sitt liv på ett sätt som respekterar denna rörelse. Själva tidens rörelse uppfattas som ett löfte om förbättring, ”den ljusnande framtid är vår”.
På mikronivå förväntas vi avge formella och informella löften som binder oss till ett visst sätt att agera i framtiden. På rutin skriver vi på överenskommelser och kontrakt på internet, i relation till myndigheter, i arbetslivet, och så vidare. Ambitionen är att vi ska bli förutsägbara, formbara och respondera lyhört och troget på maktens förväntningar, och att mäktiga aktörer ska ha manöverutrymme och ryggen fri.
Löften ”behövs” just eftersom den sociala verkligheten är komplex och oförutsägbar, och eftersom människor förändrar sig och utvecklas. Det är ett bedrägligt sätt att försöka nagla fast det flytande, att kapsla in det spirande, grönskande och mångfacetterade livet i cementerade former och raka rader.
I många sammanhang i förhållande till myndigheter måste vi också avlägga en ed, där vi lovar ”på heder och samvete” att exempelvis tala sanning. Rätten är långt ifrån den enda plats där dessa eder förekommer. Eder och sanningsförsäkringar skapar en ”rättighet” för makten att tillämpa hårdare bestraffningar än annars är möjligt. Historiskt har bland annat kristna radikala rörelser som anabaptister (från 1500-talet), kväkare (från mitten av 1600-talet) och svenska fribaptister (sent 1800-tal) vägrat avlägga ed, och för detta fått lida hård förföljelse. De motiveringar som framförts till stöd för detta motstånd har varit bland annat att framtiden är oförutsägbar, och att eden används primärt av makten för att skrämma människor till lydnad. Det här är ett motstånd som borde inspirera, i synnerhet idag då de styrandes sug efter ökad kontroll tycks omättligt.
Deterministiska idéer har funnits och finns fortfarande även bland anarkister. Samtidigt har rörelsen odlat insikten att det varken är möjligt eller lämpligt att presentera en exakt karta över framtidens samhälle eller kommande förändringar. Vi vill inte låta vår frihet begränsas vare sig av dumma beslut eller föränderliga ambitioner i en socialt oförutsägbar omvärld, och vi vill inte föreskriva för andra exakt hur de bör agera.
Framtiden är alltid obestämd, öppen. Det här borde också påverka vår syn på ”effektivitet”. Ofta eller alltid är det svårt eller omöjligt att beräkna de långsiktiga effekterna av våra handlingar, i synnerhet om vi bejakar även andra människors autonomi och aktörskap.
Som samhället ser ut finns det inget sätt att navigera genom tillvaron utan att lova dittan och dattan. Men vi behöver inte göra det slentrianmässigt, och ibland finns det ett utrymme att helt enkelt vägra att lova. Det kan vara bra att ha långsiktiga ambitioner och sträva efter att nå det vi längtar efter med hårt arbete och självvald ”disciplin”. Men inget är skrivet i sten, och att framtiden är en palett av möjligheter tillhör livets vackra och spännande dynamik. Låt oss bejaka det.
