Mer än något annat är anarkismen ett nej. Nej till dominans, hierarkier och styren, nej åtminstone till staten, patriarkatet och kapitalet. Men kan en bara säga nej? Saknar anarkismen vision, alternativ, hopp? Och går det verkligen att ta en politisk teori på allvar som är så negativ?
Givetvis är det inte så att det saknas positiva bilder och ambitioner bland anarkismerna. Det myller av skillnader i betoningar, alla de spänningar och konflikter som finns och funnits, handlar just om detta. Hur ska exempelvis ekonomi bäst hanteras under anarkismen? Anarkistiska kommunister, mutualister, primitivister, individualister och syndikalister har olika tankar och idéer, ibland förenliga, ibland motstridiga.
Inte heller kan vi fokusera på allt i kampen, så vilka är egentligen rötterna till förtrycket, och vad är viktigast att angripa? Är det patriarkatet, kapitalismen, samhället, djurförtrycket, miljöförstörelsen, staten, civilisationen?
Och hur ska vi gå till väga? Handlar det om att följa sin egoistiska längtan, eller om att bygga nätverk av ekobyar, eller om att forma organisationer som kan ta över när revolutionen kommer, eller om attacker och attentat?
Såna här diskussioner, spänningar och konflikter finns inom alla sociala rörelser och teorier. Men det som möjligen skiljer anarkismen från andra är att vi provokativt nog förenas i vårt nej, och inte i en ideologisk vision om hur världen borde se ut. Ett nej, många ja, som någon formulerat det.
En del anarkister blir ängsliga av det här. Jag tycker att det tillhör vår styrka. I vår tid vet de flesta hur lätt det är att ha fel, och hur många visioner om samhällsförändring som antingen misslyckats, gått över styr eller blivit nya helveten. Många är trötta på dogmatism och fyrkantighet.
Som anarkister behöver vi inte skämmas över att vi inte har alla svar. Vi vet vad vi inte vill ha, och detta är vår utgångspunkt för en trevande resa där alla kan bidra och där det finns utrymme för att experimentera, göra fel, börja om. Vi har olika fantasier, idéer och visioner, och det är i grund och botten något positivt, en tillgång. Det finns inte en Anarkism, det finns många olika anarkismer.
Anarki är ingen beskrivning av världen eller ens av ett idealsamhälle, anarki kan se och har sett väldigt olika ut. Anarki i strikt mening är inget annat än frånvaro av härskare, av styre. Anarki är en blank sida, och det är upp till oss att fylla denna med färger, former och bilder. Den anarkistiska tomheten är inte ett hot, utan en möjlighet. Välkommen med!
Kommentarer
Pingback: Det anarkistiska djupet – anarkism.info
Att inte vilja dominera eller vilja bli dominerad, det tycker jag är anarkistiskt. Ändå har jag nog träffat 100-tals mänskor, under mitt liv, som har sina perioder av att 1) vilja dominera 2) vilja bli dominerad. Och som ändå bygger sin identitet på kategorin anarkist.
( På vilket sätt knyter det an till texten? Jo, “Nej till dominans,”
Men dominans är ingenting som går att genom ett strikt regelverk applicera i en social kontext, t.ex. “du är cis-man” alltså ska du städa i detta sammanhang. Visst, då går det kanske ändå att kalla sig själva självorganiserade, men det har ändå ingenting med anarkism att göra. )
Rätt många och rätt mycket i världen och “samhället” känns som det går att se socialdarwinistiska “den starkes”/”elit-tävlarnas” RÄTT i, tyvärr. Se bara hur det skryts på twitter, bland google-anställda, vänster-“ikoner”, och tech-akademiker.
“Vad är viktigast att angripa?”(skrevs i texten). Det är för grova kategorier. Känner någon sig rastlös, glömt av känslan av mänskor i sin närvaro, och det är en manifestation, aktion, demo, motdemo, event, osv, på g, är det ju bara att dra iväg dit. Men, detta att tro att självoffer/självoffrande för en viss inriktning(vad är viktigast-kategorin) alltid är vad som är bästa vägen, mest bang for the buck, tror jag är ett kraftigt feltänk/felkänn, tyvärr. Och inte alls hur jag personligen tolkar och ser på anarkismen.
Den genomusla psyko-analytiska-filosofiska föreningen i göteborg försökte någon gång utveckla detta ( men misslyckades som vanligt, trots att flera av talespersonerna och de inbjudna är så duktiga att dom skolat av en massa poäng på universitetet). Det finns många sådana tröttsamma sammanhang att välja bort för något bättre och mindre “ja tack till allt syster/brödraskap”. Som om självoffer och organisering alltid är en stjärna att navigera emot. Oftast total brist på civilisationskritik, mixat med en mängd kalla-kriget-kommunism-paranoia.
Apropå stycke 1, så går det kanske att tillägga, att inställningen att inte vilja bli dominerad eller att dominera, dels ibland (felaktigt) förväxlas som “dålig självkänsla”(som om detta validerar mot att “ta för sig”/ta något/någon/några”, dels av många leder till “konstig känsla” och rädsla. Vilket kanske beror på den psykologiska drivkraften att snabbt komma till ett beslut, om något, någon, några.. (rätt oexistentalistiskt kanske ändå), vilket förstärker det där med vad jag tänkte skriva, om att relationer bör byggas långsamt men ändå ständigt, i allt. Istället för att kasta sig in i grejer, mänskor, osv, med något slags religiöst “positivt tänkande”. Tyvärr, uppfattar jag mycket av det relationskapande som mänskor håller på med som baserat i ingruppsbaserad självkänsla och knutet till konservativa ideal så som familj, stat, specialisering/profession på “marknaden”.
Ett nej är en gräns, kanske kan sägas. Egoism(nämndes i texten) kan verkligen vara något positivt och där ett nej kanske är det viktigaste ordet. Egoism som ordet används dagligdags brukar ofta vara infekterat av nyliberal kalla-kriget-kommunist-paranoia, typ. En del verkar se det “positiva” JA som något vanligtvis önskvärt. Som om självupplösning är optimalt och annars destruktivt, eller self-promotion-aktigt, eller att det motsatta till självupplösning vore dominans, vilket som bäst kan framstå som ett skämt, för religiösa natalister.
Iofs så är det bra att tröttna på allt snack om stark/svag, dominans, icke-dominans. Trötthet kan göra att man skiter i att engagera sig med giftiga(osjälvkritiska) mänskor och aldrig låter sig beröras av deras självsäkra “mamma/pappa/ledar/idol-gestalten upp idagen”-mentalitet.
Avslutningsvis, istället för tomhet: skruva ner ängslan av att behöva reducera ned dig själv och andra i kategorier och teoretiska invecklingar, vägra konsten(som något professionellt, marknadsmässigt och kommersiellt), presentabelt för den turistande civilisationen, som vill smaka lite här och lite där, som om det hos någon äkta mänska skulle skapa “avund” eller vilja till dominans, icke-dominans. Istället för blank sida: en massa långa snirkliga röda trådar som löper runt om och i varandra och ibland råkar korsar varandra.
Jag gillar inte alls detta(som så ofta brukar vara kopplat till något slags icke-immediatistiskt) glöm det gamla, se framåt. Utan historien(både den kollektiva och den individuella) tror jag(förhoppningsvis inte ensamt) inte att vi kan komma dithän vi alla mest och/eller helst önskar. Även om det finns ett “smörgåsbord” betyder det inte att det bör smakas av något alls. Mod kan vara ingenting, och det är en modernistisk övertro på att vetenskapen kan reducera ned något i små fiffiga logiska slutledningscheman, att tro att “den som lyckas, förmodligen “ansträngt” sig rejält… Eller att “det enda alternativen” skulle vara religon, (utomparlamentarisk) sekt, eller självdestruktivitet.
Vid en andra genomläsning fick jag följande reflektioner.
1. Det är lätt att konsensusfördelade roller inom ett sammanhang tolkas som hierarki. T.ex. vi bygger ett hus, vi kommer överens om att en person ska gå runt och kolla så att alla har vad dom behöver, och att det funkar, vilket utifrån sett kan tolkas som en arbetsledare. Och en annan felaktighet som kan uppstå är ju att ett sammanhang generaliseras till andra. Den som fungerar lite som arbetsledare inom ett sammanhang kanske är något helt annat i något annat sammanhang.
2. Anarkismen(eller iaf delar av den) är närmast besatt vid ordet “konkret”. Detta leder då till sådan stelbenthet och ovilja/okamratlighet att ingen kreativitet eller pålitlig kontakt kan byggas upp. De delarna av anarkismen liknar populismens korkade flock som behöver enkla, och väldigt konkreta och korta grejer att följa. På twitter liknar det upprepningar som dom tränat in från olika “alternativa” 1-maj-tal. Får nästan företags-after-work-känsla av det. Usch.