Kyeyune skriver bland annat ledare åt GP, och är podkamrat med Markus Allard. Allard sitter nu i kommunfullmäktige för Örebropartiet tillsammans med Sveriges mest kända rasistsnut, Peter Springare. Väl i kommunfullmäktige har populistiska Örebropartiet inlett samarbete med SD.

Radarparet Malcom och Markus har båda en bakgrund i Ung vänster, och kastades ut efter att ha uttryckt stöd till antifascistiska Revolutionära fronten. De har sedan rört sig i en nationalistisk riktning, samtidigt som de fortsätter att beskrivas som marxister, vänsterdebattörer eller kommunister. Malcom har så sent som 2016 skrivit för Arbetaren och de har båda lyfts fram av Aktuellt Fokus.Inom den autonoma vänstern verkar inte så få vara obekanta med den här rörelsen hos de båda, medan en och annan svansar efter, kanske i tro att någon form av nationalism är nödvändig för att ens bli hörd i dagens samhällsklimat.

Möjligen är det här fenomenet inte så förvånande. Den svenska partivänstern har under det senaste seklet haft en stark nationalistisk ådra, och att denna i någon utsträckning även påverkar utomparlamentarisk vänster och anarkister är inte så konstigt. Den som ser revolutionär potential i vänsterpopulism gör sig också sårbar för den här typen av inflytande i en världsordning där ”folket” (lat. populus) skapas genom nationalstatens gränser. Om ”folket” versus ”eliten” blir den centrala och enda egentliga maktkampen kommer analys av och fokus på andra maktordningar och samhällsproblem att bli i bästa fall sekundära, i värsta fall hotfulla. Feminism, antirasism, hbtq-frågor, djurbefrielse, klimatengagemang, arbete mot diskriminering på grund av funktionsvariation, och kamp mot globala ekonomiska ojämlikheter förvandlas då lätt till problem. 

Men det är också en fråga om synen på makt. Där maktkoncentration och hierarkier betraktas som något givet, självklart och omöjligt att ifrågasätta i grunden, där blir det naturligt för sociala/politiska rörelser att eftersträva en plats på tronen. Och väl där finns det inget annat att göra än att sparka nedåt, för att värna sin sköra och sårbara placering i systemets herre-på-täppan-spel. Det gäller även vänstern. Och därför behöver vi anarkismen.

Inlägget Malcom och Markus och maktvänstern dök först upp på anarkism.info.

Så vad har detta med röstning att göra? Ja, argumentet för röstningen bland anarkister är i regel att vi måste stödja de minst dåliga alternativen, för att inte det politiska fältet ska högervridas. Kanske i väntan på revolutionen? Men är inte detta ungefär samma attityd som den marxistiska – vi måste godta och stötta staten tills vidare, först i en avlägsen framtid är det läge att montera ned statsapparaten?

Andra menar att röstningen är en privat fråga, det är upp till var och en. Men vi måste väl ändå kunna utvärdera röstningen politiskt, eftersom det ju är en politisk struktur?

När vi diskuterar röstning behöver vi också ta hänsyn till kontexten. Vi är exempelvis läskigt få anarkister i Sverige idag, troligen handlar det snarare om promille än procent av befolkningen. Om vi röstar eller inte röstar på exempelvis Vänsterpartiet eller F! har en väldigt begränsad effekt. Däremot kan det spela roll om det finns en tydlig utomparlamentarisk falang som förhåller sig kritiskt och lojalitetslöst till alla politiska partier. Vill vi motverka en ytterligare högervridning av det politiska fältet är det kanske till och med ett bättre alternativ om det finns en tydlig autonom opposition till vänster om vänstern? Där är vi inte idag, kanske, men finns det något som hindrar, och vad har vi egentligen att förlora? Vi vet ju i alla fall av erfarenhet att de politiska partierna inte kommer att leverera, vare sig de drömmar vi har som anarkister eller på sina egna löften.

Givetvis är icke-röstning i sig själv varken något offensivt politiskt motstånd eller någon revolutionär handling. Men det är ju inte heller en röst på F! eller V. Att vi gör olika avvägningar och landar olika i frågan är oproblematiskt. Jag tycker inte det diskvalificerar någon som anarkist om hen röstar, lika lite som icke-röstning betyder att en är neutral eller passiv. Men jag menar att ett öppet dissande av det parlamentariska systemet, inklusive röstningen, är det mest rimliga i ljuset av en anarkistisk analys. Anarkister borde i normalfallet inte rösta, helt enkelt, tänker jag. Men säg gärna emot.

(Del 1 i röstningsserien.)

Inlägget Rösta: nej! (2) dök först upp på anarkism.info.