Inlägget Du sköna nya värld – anarkism.info podcast #29 – Kravallsamtal #8 dök först upp på anarkism.info.

Begreppet ”sörj inte, organisera” myntades av Joe Hill strax innan han mördades av den amerikanska staten. Jag känner mig kluven inför det. Joe Hills död var ett hårt slag för den frihetliga fackliga rörelsen och frihetlig socialism överlag. Det fanns all anledning att sörja. Sorg är en viktig känsla, ett slags bearbetande av förluster. Att hoppa över det bearbetandet låter typiskt för någon på hastig färd mot utbränning. Därför tycker jag att ”sörj för all del, men organisera också” kanske är en vettigare, om än mindre slagkraftig, slogan.

Men när det kommer till valet vi just genomlidit, är sorg verkligen rätt ord att beskriva de olika känslorna som kan bubbla upp? Sorg antyder en förlust av något kärt eller viktigt, men vad har vi egentligen förlorat av värde? Ingenting. Att vara upprörd, arg, nedstämd eller orolig för att vi kan få fascister i en extremhögerregering är förstås helt rimligt, även om det inte heller är helt säkert hur det blir än. Ett enda mandat skiljer, fler röster ska in, och kanske går det att köpa liberalerna igen? Det lär bli en del partipolitiskt rävspel innan något är klart.

Och vad är alternativet? Fyra år till av sossig nyliberal rasism med vänligt ansikte? Fyra år till där allt bara stadigt blir sämre? Jag ser inget sätt på vilket det i sig till slut skulle leda till något positivt. Nej, det finns inget att sörja. Nog för att det som hänt är förjävligt, men som det parlamentariska läget såg ut innan så var vi fast i ett träsk, sakta sjunkande, och nu kastas vi in i ett reaktionärt men osäkert och bräckligt kaos. Det ger, trots allt, lite möjligheter till motstånd, rörelse, och förändring.

Visst behöver vi samla nya krafter, och organisera för att förhindra, försvåra och fördyra politik som kommer vara både rasistisk och miljöfientlig, såväl som med en skarpare udd riktad mot arbetarklassen. Aktierna för privata skol- och välfärdskoncerner rusar i höjden, och SD-profiler mysheilar på valvakor. Men andra dörrar öppnas. På stor skala blir det svårare för sossarna att lamslå de bitar av en tynande folkrörelse som de fortfarande har klorna i. LO-fack, Hyresgästföreningen, och liknande sammanhang fungerar inte som kamporganisationer när sossar har makten. Jag tror i och för sig att de i grunden är helt bortom räddning som organisationer i det långa loppet ändå, och vi kan knappast förvänta oss underverk, men det finns möjligheter att bygga bredare motstånd mot extremhögerns politik när sosse-bromsklossen inte har makten. Inte för att sossar själva någonsin går i opposition – de blir bra tillfälligt förlägna makthavare – men deras passiviserande närvaro kan bli mindre påtaglig.

Kanske blir det också en väckarklocka för de som alltför lätt låter sig tröstas av en röst på V eller MP, och passiviseras snarare än aktiveras när dessa partier får några fler procent och hamnar nära makten. Kanske inser fler att det är upp till oss på gator och torg att skapa förändring. Och det är förstås ingen garanti för någonting, den utomparlamentariska rörelsen är inte i ett fantastiskt läge. Det är gott om interna kriser och en minst sagt lågintensiv aktivitet i övrigt. Men det finns undantag som exempelvis det fina initiativet Take Concrete Action. Det är sådana aktioner och sånt nätverksbyggande vi behöver överallt i samhället.

Direkt aktion är förstås ingen magisk lösning, och tar också tid. Det är en sak att direkt agera i en konkret fråga som plötsligt uppstår, men en annan att bygga upp en generell kapacitet för socialt omhändertagande och kamper på större skala. Faktum är att det krävs mer tålamod för att bygga upp sådana alternativa strukturer, och stor integritet att inte falla för frestelsen att ta genvägar som något nytt roligt partipolitiskt initiativ eller någon välgörenhetsorganisation utlovar. Det är lätt att luras in där medieljuset, pengarna och löftena om makt befinner sig.

Det finns inte heller något som säger att det automatiskt blir bättre organisering när situationen i samhället blir sämre. Istället finns det gott om exempel på att det kan gå åt båda hållen. När folk får det sämre är de såklart mottagliga för nya idéer och taktiker, samt har mindre att förlora och allt större anledning att försöka förändra. Men samtidigt kan rörelser må bra av att kunna bygga upp sin kapacitet och verka i relativ frid, jämfört med om de med näbbar och klor behöver slåss för sin existens samtidigt som de försöker förändra samhället.

Vad vi har att förvänta oss är en skarpare variant av det som redan pågått länge. Grövre repression mot sociala rörelser och aktivism, hand i hand med utplundring av de gemensamma resurser som fortfarande finns kvar. En av de saker som hände efter att Trump tog makten i USA exempelvis, var att olika repressiva myndigheter fick luft under vingarna och själva började agera aggressivare. Folk som tidigare inte bedömdes som rimliga måltavlor började kidnappas av ICE för att deporteras – ofta trots att de bott i landet i många år och haft familj, jobb, och permanent uppehållstillstånd. Då var det ofta starka lokala protester och initiativ som gjorde att de kunde komma tillbaka till sina familjer.

Mer sånt är att förvänta i Sverige också. Vi kanske får nya inre gränskontroller, och snutar både vid gränsen och överallt i landet som blir mer öppna med rasism och sexism, och tänjer ytterligare på gränserna när det gäller vad de kan komma undan med. Mot detta behöver motståndet vara smart, för att å ena sidan stå emot och skydda varandra så bra som möjligt, men å andra sidan inte ta onödiga smällar när vålds- och maktkåta snutar letar efter anledningar att trycka dit nån. Vi behöver inte främst fler martyrer, utan fler aktiva deltagare i våra olika rörelser och organisationer.

Men det allra viktigaste är att vi nu försöker kickstarta en rörelse vars syfte inte är att återställa sakerna till hur de var innan valet, utan att röra sig framåt och bygga motmakt så brett och utomparlamentariskt som det går. En rörelse som formulerar sina visioner om ett annat samhälle helt utanför ramarna för vad partierna, staten och kapitalet anser vara möjligt. När organisering går ut på att vinna val, så går valfunktionärerna hem efteråt oavsett utgång, utan att ha skapat någon som helst infrastruktur för fortsatt kamp. På så sätt kan även en seger vara en förlust när det gäller potential för effektiv och radikal förändring.

Men för de som försöker bygga organisationer, nätverk och rörelser som direkt förändrar samhället, så kan potentialen för samhällsförändring öka trots förlust för förment ”progressiva” partier i riksdagsval. Miljöpartiet och vänstern är på dekis, samtidigt som vi haft Sveriges första miljömassaktion på Gotland i sommar, och en växande om än spretig miljörörelse överlag. Missnöje med årtionden av nyliberala reformer pyr under ytan, men har inte riktigt någonstans att ta vägen. Take Concrete Action uppnådde sin målsättning att tillfälligt stänga ner produktionen för Cementa, och det ska nu bli spännande att se hur initiativet utvecklas utifrån den koalition av grupper som deltog. Poängen är att de inte förlorat något val, och det behöver inte vi andra heller tro att vi har gjort.

Dessutom är det som händer inte heller en unik svensk trend, utan ett globalt fenomen där olika länder kommit olika långt. I vissa har extremhögerpartier redan makten, i andra har de återigen tappat den, och i några har de klantat bort möjligheten innan den ens kommit. Så naturligtvis måste vi formulera problem och lösningar i vårt eget unika sammanhang, men vi får inte heller överdriva den grad till vilken unika svenska förhållanden bäddat för det som händer. Kapitalismen är global, stater och gränser finns nästan överallt, och det speglas i politiken på olika platser i världen. Därför behöver vår organisering och solidaritet också sträcka sig bortom alla gränser.

Så den här gången tycker jag att vi trots allt ger Joe Hill rätt, och hoppar över sörjandet. Det som har hänt är allvarligt men varken fullständigt katastrofalt eller oväntat, och det enda alternativet var inte precis någon ljuspunkt. Det finns mycket att göra, det är helt okej att vara nedstämd, arg eller besviken, och det blir inte lätt, men med tålmodigt och målmedvetet arbete kan vi komma ur det här stärkta, göra stor nytta, och faktiskt börja bygga en gräsrotsrörelse som på riktigt gör våra liv bättre och pekar mot ett helt annat samhälle. Inget av det här kan något av partierna göra ändå, hur hårt vi än röstar på dem, så varför ska vi ta på oss deras vinster och förluster när vi kan skriva vår egen berättelse istället?

Inlägget Sorg och organisering dök först upp på anarkism.info.

Artikeln publicerades ursprungligen på tidningen Arbetarens hemsida valåret 2018 och finns nu också på engleska på Libcom samt på znetwork.

Det är valår. Valfriheten regerar! Vart fjärde år får vi välja vilka politiker som ska bestämma över oss. Året runt får vi underkasta oss arbetsköpare. Vårt arbete berikar direktörer och företagsägare, offentliga byråkrater och politiker. Ibland kan vi välja en ny arbetsköpare att lyda och berika.

Det fanns en gång en rörelse som sa att det inte behöver vara så här, utan att vanliga människor kan ta makten över sina liv och erövra frukterna av sitt arbete. Den rörelsen hette arbetarrörelsen och dess flaggskepp var fackföreningarna.

Olle Sahlström, tidigare ledare för LO Idédebatt, utbrister i en krönika från år 2008: ”Arbetarrörelsen är död” (se tidskriften Tvärdrag, augusti 2008). Är gubben galen? Vi har ju bjässarna LO, TCO Saco! Nåja. Vi syndikalister framhåller att arbetsmarknaden domineras av fackliga byråkratier, inte en facklig rörelse. Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv, vilket de gjorde genom 2019 års antistrejklag. Åtminstone skulle sådana lagförslag snabbt mötas av storstrejk underifrån.

Redan år 2006 borde en strejk ha stoppat den borgerliga regeringens angrepp på A-kassan. Den gången manade SAC till strejk medan flera LO-förbundstoppar förkastade strejk som ”odemokratiskt”.

”Arbetarrörelsen är död”, skriver Sahlström och fortsätter: ”för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter”. Javisst! Rörelsen kan återuppbyggas om dess grundläggande insikter sprids på nytt. Vår kollektiva minnesförlust behöver botas.

Som tonåring på 1990-talet hade jag en nära-facket-upplevelse på en konferens i Norrbotten. En åldrad arbetare från Älvsbyn sa: ”Oavsett vilka som vinner riksdagsvalet så är det kapitalet som styr – om inte vi organiserar en direkt konfrontation med kapitalet där det bildas, det vill säga på arbetsplatserna.”

Åldringen kallade sig anarkist men orden kunde lika gärna ha kommit från Karl Marx’ 1800-talsskrifter. Marx populariserade en så kallad ”materialistisk historiesyn”. Det innebär att samhällets struktur betraktas på så vis att ”den materiella basen bestämmer överbyggnaden”. I termer av aktörer så är den klass som kontrollerar produktionsmedlen också samhällets härskande klass. Den ekonomiska utvecklingen sätter ramarna för den politiska utvecklingen.

Den materialistiska historiesynen förekommer i olika varianter. En variant betonar strukturernas och ekonomins tvingande verkan. En annan variant betonar aktörernas handlande och statens relativa självständighet. Syndikalister brukar inta det senare perspektivet. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital sätter ramarna för politiken.

En materialistisk historiesyn blev tidigt allmängods i arbetarrörelsen. Därav kunde man kanske tro att alla instämde i syndikalismens fokus: låt oss organisera på arbetsplatserna, i basen, ekonomin! Där kan vi förbättra livsvillkoren och ytterst erövra produktionsmedlen! Nja. Olika varianter av ”statssocialism” blev i stället dominerande.

Under hela 1900-talet citerade socialdemokratiska och kommunistiska partier Marx’ ord om samhällets bas, men de var märkvärdigt fixerade vid överbyggnaden. Både reformister och revolutionärer presenterade tidigt en två-stegs-strategi: först ta den politiska makten, sedan omstöpa det ekonomiska livet varvid arbetarna skulle bli herrar i eget hus. Steg två uteblev.

Socialdemokratin fastnade i ett samförstånd med kapitalet som numera är uppsagt. I Aftonbladet den 4 september 2018 skriver Olle Svenning: ”Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå sociala kontrakt; det härskar över Marknaden, vår tids religion: primitiv, antiintellektuell, endimensionell men disciplinerande och mäktig.”

Medan statssocialismen gick i graven med 1900-talet, uppvisar fackföreningsrörelsen ett trevande liv efter döden. Sverige är dock, än så länge, ett u-land i facklig kamp. Oavsett vilken fackförening vi tillhör behöver vi alla lära oss bygga levande fackklubbar och arbetsplatssektioner på nytt. Facket måste vila på direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkt aktion. Facket ska välkomna alla löntagare men exkludera alla partier. Det är syndikalismens recept.

På hela den europeiska kontinenten har den fackliga byråkratin, ”Servicefacket”, råkat i kris. I en intervjubok från 2008 belyser Olle Sahlström hur gräsrötterna uppfinner självorganiseringen igen. Samma tendens finns i Nordamerika. Jänkarna framstår som ledande. Du kan googla på det tvärfackliga nätverket Labor Notes och läsa boken A Troublemakers’ Handbook. Jänkarna gör detta att organisera till stor konst och vetenskap.

Alla som idag organiserar på arbetsplatserna återuppbygger ryggraden i det som statsvetaren Mats Dahlkvist kallar rörelsesocialism. Se hans bidrag i den offentliga utredningen Civilsamhället som demokratins arena (SOU 1999:112). Dahlkvist har gjort en tillbakablick på 1900-talets första hälft, men jag tror att rörelsesocialismen har framtiden för sig. Det är alternativet till både parlamentariska eftergifter och politisk sekterism utanför parlamenten. Det är arbetarklassens solidaritet i praktiken.

Härnäst tänker jag blicka bakåt för att hitta vägar framåt. Jag belyser de bärande elementen i den gamla rörelsesocialismen och skissar på en ny upplaga för 2000-talet i syndikalistisk tappning.

Arbetarrörelsen föddes ur arbetarnas gemensamma intressen mot kapitalägarna och deras statsmakt. Den kapitalägande klassen spelar många roller: den är arbetsköpare, varuförsäljare, hyresvärd, bankir och politisk makthavare. Kapitalet är också medieägare och kulturproducent. I Sverige brukar man tala om arbetarrörelsens ”två grenar”: Partiet i staten och Facket i produktionen. Det är ett snävt synfält.

Arbetarrörelsen byggdes utifrån främst tre sociala roller: arbetarens roll som producent, konsument och ”medborgare” eller samhällsmedlem. På arbetsmarknaden bildades fackföreningar. På varumarknaderna inrättades konsumentföreningar. På bostadsmarknaden bildades hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Facken inrättade också arbetsförmedlingar och kamporgan för arbetslösa. Därutöver skapades studieförbund, Folkets hus, Folkets park, rörelsestyrda tidningar, förlag, teatrar, bibliotek och andra forum.

En fjärde social roll var nedtonad men den ignorerades inte: rollen som privatperson med familje- och släktskapsband. Denna privata sfär lyftes upp som samhällsfråga av arbetarrörelsen och ännu mer av kvinnorörelsen. Hit hör kampen för sexualupplysning, preventivmedel, barnomsorg, skydd mot mäns våld i hemmet med mera.

I grannskapen, på arbetsplatserna och i urbana centra sammanstrålade floran av föreningar. Detta civilsamhälle utgjorde en proletär offentlighet, en arena av mötesplatser och oberoende medier. Det var en motvikt till överhetens röst. Överheten ägde statsapparaten och företagen. Men i det civila samhället pulserade en motkultur som ägdes av folket. Det var en reell motmakt. Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

I fackföreningarna och det civila samhället såg syndikalisterna fröna till ett nytt samhälle. I SAC:s principförklaring från år 1922 avtecknas en framtida brytpunkt då arbetarnas organ ska ”undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ” och ”de statliga maktorganen”.

De nya organen skulle bestå av lokala stormöten som utsåg någon form av arbetarråd, konsumentråd och medborgarråd. Råden skulle förenas i allt större branschvisa och geografiska federationer. Så avsåg man att erövra arbetsplatser, bostadsområden och hela städer. Realismen i detta projekt bevisades i den storslagna spanska revolutionen 1936–39. Arbetarnas självförvaltning stupade förvisso mot yttre angrepp, men den föll inte på någon inre orimlighet. Revolutionen krossades av världens alla totalitära och liberala regeringar som hade möjlighet att påverka utgången.

I Sverige har arbetarrörelsens föreningar förlorat förmågan att mobilisera. De har marginaliserats och försvunnit eller integrerats med kapitalägarna och staten. Det en gång progressiva civilsamhället är borta. Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus. Vad händer i frånvaron av levande folkrörelser? Jag vill beskriva det så att vi alla reduceras från samhällsvarelser till privatmänniskor. Vi blir isolerade atomer: i hemmet, på varumarknaderna, i karriären eller kneget. Vi blir maktlösa entiteter av köpkraft och arbetskraft.

Såvitt jag kan se är idéerna i 1922 års principförklaring fortfarande giltiga. De fackliga organisationernas fokus bör ligga på arbetsplatserna, men de behöver också sträcka ut sina tentakler i det civila samhället. Vi borde bygga en ny offentlighet, en motoffentlighet. På en sådan arena kan dagens spridda öar av arbetarkamp förenas i bred klassolidaritet. Där kan en ny motkultur stärka vår känsla av värdighet och kapaciteten för kollektiv handling. Med utgångspunkt i produktionen kan vår fackliga kamp gå i bräschen för samhällsförändringar.

Personligen är jag hoppfull. Vi lever inte under våldet, svälten eller de långa arbetsdagar som tyngde fackföreningsrörelsens pionjärer. Vi lever på deras landvinningar. Vi utgår från ett samhälle på en högre utvecklingsnivå. Å andra sidan har våra rörelser halkat tillbaka till ett primitivt stadium. Första steget är att erövra själva begreppen.

I Sverige har vi knappt några begrepp för att tala om fackets roll i det civila samhället. I exempelvis USA talar de fackliga organisatörerna om ”community unionism” eller ”social movement unionism”. De organiserar civilsamhället på ett medvetet sätt.

Det svenska språket har inga motsvarande termer. Om vi översätter ”community” landar vi i ”samhället”, men i Sverige associeras samhället med staten. Socialdemokratin har förstatligat begreppet. Ett progressivt civilsamhälle är en motvikt till både staten och kapitalet. Men om vi talar om ”civilsamhället” landar tanken i kapitalets skugga. I Sverige har konservatismen och sedermera nyliberalismen lagt beslag på idén om vad det civila samhället är och kan vara. Nyliberalismen har privatiserat begreppet.

Låt oss vara klara över vad nyliberalismen går ut på. Politiken stadfäster kapitalägarnas ställning som samhällsklass. På det retoriska planet ställer nyliberalismen ”individens frihet” och ”civilsamhällets omsorg” mot ”statens tvång”. I praktiken eftersträvas ett civilsamhälle för patriarker som leder företag och familjer. Den hyllade individen är en privilegierad man som lever på arbetares underbetalda arbete och på kvinnors obetalda arbete. Undersåtarna ska hänvisas till den rikes välgörenhet och marknadens disciplin. Det är ett reaktionärt civilsamhälle som eftersträvas.

Nyliberalismen bygger dessutom en stark välfärdsstat för rika män. Politiken är inte marknadsliberal. Den innehåller alltid statlig subventionering av stora företag och rika hushåll. Under Ronald Reagans presidenttid (1981–89) blev den amerikanska staten allt större, mer protektionistisk och militariserad. Den enda marknad som ligger nära den liberala retoriken är den globala finansmarknaden, men även där gör staten massiva räddningsaktioner. Sammanfattningsvis kan sägas att nyliberalismen flätar samman ett auktoritärt civilsamhälle med en auktoritär stat.

Hur kan vi fackliga organisatörer bygga en ny offentlighet? Vilka föreningar i civilsamhället kan facket samarbeta med? Hur bygger vi nya nätverk för självorganisering? Nu är goda (arbetar)råd dyra.

Jag har inga säkra svar men fyra saker står klara. För det första behöver gräsrötterna i olika fackföreningar liera sig med varandra. Det måste ske direkt och horisontellt, alltså utan att vi går via förbundstopparna. Vi behöver lokala tvärfackliga forum.

För det andra borde fackföreningarna söka samarbete med andra typer av klass- och intresseorganisationer, t.ex. hyresgästföreningar, brukar- och konsumentföreningar. Det är irrelevant att göra som den politiska vänstern stundom försöker: ena alla organisationer som har en vänsteridentitet. Politiska etiketter säger inget om vad folk står för, vad de vill eller hur de agerar. En ”bred vänster” är väldigt snäv när den exkluderar arbetare som inte har en vänsteridentitet.

För det tredje måste vi undvika den globaliseringskritiska rörelsens slagsida mot gatuprotester, mediala utspel och lobbyverksamhet. Sådan verksamhet är ett viktigt komplement till kampen på arbetsplatserna, men aldrig ett substitut.

Den fjärde saken är att en ny offentlig arena bara kan byggas genom kampen för breda klassintressen. Nu menar jag inte att den enskilda fackföreningen ska klubba ett allomfattande politiskt program. Då skulle facket förmodligen bli en uppblåst liten sekt. Ett fåtal viktiga fronter måste väljas med omsorg.

Jag ser följande fronter för fackliga organisatörer. Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende. Det handlar om att anställda i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn etc.). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvalitén på servicen. Vi bör undvika principkrig om drifts- och ägandeformer.

Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre A-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag etc.

Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden. Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler.

De tre föreslagna fronterna kan samla arbetarklassen och en stor del av mellanskiktet. Då blir ytterligare två mål realistiska: full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag. Fler kan få jobb när anställda kräver lägre arbetstempo, kortare arbetsdag och nyanställningar. Så byggs en folklig motmakt, tänker jag, som kan gå ännu längre.

Jag är tveksam till idén att facket skulle kräva en allmän medborgarlön. En sådan linje utestänger alla som vill slåss för högre ersättningsnivåer men är skeptiska till medborgarlön (eller inte har tagit ställning till idén). Det viktiga är att vi driver upp alla ersättningar. Inte heller ivrar jag för lagstiftning om 6-timmars arbetsdag. Vi ska genomdriva kravet direkt på arbetsplatserna. I förlängningen kan det medföra att staten bekräftar segern i en ny lag. Så vanns 8-timmarsdagen.

De tre fronterna har en feministisk dimension i det att förbättrad offentlig välfärd gynnar många kvinnodominerade yrken. Det mildrar också kvinnors obetalda reproduktiva arbete i hushållen. Dimensionen förstärks om vi värvar fler kvinnor i privat handel och service som driver upp sina löner och förkortar arbetstiden, till en början på enskilda arbetsplatser.

På de föreslagna fronterna ser jag en stor potential för allianser. Här kan arbetarklassen agera inte bara i egenskap av lönearbetare. Jag har redan nämnt brukarsidan och det obetalda hemarbetet. Även studenter, personer i arbetsmarknadsåtgärder och egenföretagare utan anställda bör ingå. Kampen för ”social lön” skulle också gynna arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer.

Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster. Såvitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.

På de tre fronterna kan vi tränga tillbaka SD och andra fascistiska tendenser. Det behövs ett klassperspektiv för att förklara fascismens framfart, det krävs särskilt kamp på arbetsplatserna för att tränga tillbaka fascismen. Det är ju arbetsköparnas trettioåriga offensiv och en krisande kapitalism som försämrar arbetsvillkoren, driver upp arbetslösheten, ställer billig ”utländsk” arbetskraft mot dyr ”svensk” arbetskraft och samma offensiv som via nyliberal politik raserar välfärden.

Företagens vinster har i ca 30 år ökat på löneandelens bekostnad. Det drabbar skatteintäkterna eftersom vinster beskattas mycket mildare än löner. Sackande löner medför också överproduktionskriser (företagens alla produkter kan inte köpas av arbetarna) och arbetslöshet. Det medför övervinster som inte kan plöjas ned i produktiva investeringar. I stället används pengarna till finansiell spekulation, bubblor och krascher. De sackande lönerna har tillfälligt kompenserats av att bankerna sprutar ut lån, men det riskerar utmynna i samma ekonomiska kollaps.

Allt fler arbetare letar fiender inom den egna klassen, ”vi svenskar” ställs mot ”de främmande arbetarna”. Fackliga organisatörers uppgift är att vända frustrationen mot arbetsköparna och den krisande kapitalismen. Vi ska visa att arbetare har samma klassintressen och vinner på att hålla ihop.

Det handlar inte bara om att bedriva upplysningsarbete utan kanske främst om att bygga en facklig gemenskap som konkurrerar ut de nationella gemenskaper som bruna krafter lockar med.

På 1930-talet understödde arbetsköparna fascismen för att krossa arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. I vår tid tjänar arbetsköparna på fascismens splittring av arbetare. SD och deras gelikar i övriga Europa stödjer också den nyliberala politiken. SD knyts allt närmare Svenskt Näringsliv.

För att summera mitt förslag: i det civila samhället kan facket gå i bräschen för bättre välfärd, offensiv lönekamp, full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag.

Det civila samhället är fullt av möjligheter men också fällor. En uppenbar fälla är när välfärdstjänster överlåts på ideella krafter. Hit hör inte bara den rikes välgörenhet. Hit hör också situationer då vanliga människor tvingas jobba gratis, exempelvis för att barnens dagis ska fungera eller för att äldreomsorgen inte ska kollapsa. En annan fälla är att försöka förverkliga utopier inom kapitalismen. Jag tänker på kooperativa företag och föreningar som isolerar sig i subkulturer eller börjar fungera som vilka profitdrivna marknadsaktörer som helst.

Hur undviker vi civilsamhällets fällor? Jag tror nyckeln är att inte betrakta det civila samhället som en förvaltningsapparat inom kapitalismen, utan att organisera civilsamhället till en rörelse som kan överskrida systemet. Då formar vi det civila samhället till en gigantisk förhandlingskommitté, snarare än ett utopiskt kooperativ.

Om vi bygger ett starkt civilsamhälle så blir dess omedelbara uppgift att tvinga staten att vara en välfärdsstat. Kanske måste folket även tvinga staten att vara en liberal rättsstat och parlamentarisk demokrati. Inget kan tas för givet i bruna tider.

Under de närmsta åren måste fackliga organisatörer förmodligen prioritera det mest basala: starta nya klubbar och sektioner, väcka liv i gamla, värva och skola in fler medlemmar etc. Det lägger grunden för större ambitioner.

Något vi dock inte behöver vänta med är tvärfackliga forum. I protesterna mot 2019 års antistrejklag uppstod nätverk till försvar av strejkrätten på sju orter i landet. Därefter har liknande initiativ tagits till försvar av LAS. Dessa nätverk och initiativ kan omvandlas från enfrågekampanjer till permanenta forum för erfarenhetsutbyte. Genom sådana forum kan löntagare hjälpa varandra att bygga bättre fackföreningar överallt.

Inom kort är årets valcirkus över. Om fackföreningsrörelsen utvecklar en ny slagkraft så kanske löntagarna inte måste bli valets förlorare igen, helt enkelt därför att vi börjar vinna på arbetsplatserna året runt.

Edvin Dahlgren, medlem i Umeå LS av SAC

Inlägget Att rösta eller inte rösta? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Det är <i>inte</i> frågan</span> dök först upp på anarkism.info.