Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Inlägget Mordet på George Floyd – anarkism.info podcast #16 – Kravallsamtal #4 dök först upp på anarkism.info.

C har permanent uppehållstillstånd – ett så kallat green card – är gift med en medborgare, och hans fyra barn är alla födda i USA. Han har bott i landet i många år, och är en omtyckt och aktiv person i sitt lokalsamhälle. Det här är hans hem, det här är hans liv. Ändå är det han som förs bort denna morgon, medan jag – i allt väsentligt en främling – ligger kvar och sover några kvarter bort, intet ont anande.

Det visar sig att staten vill utvisa honom till Filippinerna, där han med sin historia av missbruk, som han efter en lång kamp övervunnit, skulle kunna fara riktigt illa under Dutertes hänsynslösa regim. Han har inga starka band kvar till det landet, och ingenstans att ta vägen där. Det skulle säkert gå att säga att det som sker, sker är på grund någon regelteknisk detalj i immigrationslagen, men låt oss vara ärliga: Det handlar egentligen om djup, systematisk, och organiserad rasism – en företeelse som är en del av USAs själva fundament.

Senare samma dag rycks även jag till slut ur min vardagslunk, om än på ett betydligt mildare sätt. Jag knappar in Cs nummer och skickar iväg ett meddelande. Undrar om han kan hjälpa oss med att installera en grej hemma, som han gjort förut. Får inget svar, vilket jag tycker är märkligt. Snart ser jag nyheter flimra förbi om ett ICE-tillslag i vår stad. De har blivit djärvare, tänker jag, och drar mig till minnes en episod tidigare under våren när ICE i samma område bestämde sig för att ligga i bakhåll på papperslösa då de skjutsade sina barn till skolan på morgonen.

Det tar några sekunder, sedan fryser jag till. Gör lite eftersökningar och hittar sedan en redogörelse av vad som hänt från pastorn för en närliggande kyrka, som känner den drabbade familjen väl. Jag själv är inte direkt berörd – känner inte C personligen utan bara via vänner – och väl medveten om vad som händer runtom i detta land, hur människor slits från sina familjer, och hur våldsamma gränserna gjorts de senaste 30 åren under den extrema centrism som här i USA går under benämningen bipartisanship.

Jag brukar ibland sitta nattvakt i en närbelägen kyrka, som agerar fristad för papperslösa och speciellt utsatta individer. På väggen i allrummet där nattvakten spenderar största delen av passen hänger instruktioner om vad vi ska göra om ICE kommer. Öppna inte dörren. Tro inte på nåt de säger eftersom de ljuger och manipulerar. Be att få se skriftligt tillstånd för husrannsakan. De har oftast ingen, eller försöker luras med ogiltiga dokument. Fördröj och ring efter hjälp. Instruktionen bär i sig själv ett bistert vittnesmål om ett sjukt och omänskligt system.

Jag vet redan hur det här systemet fungerar. Ändå känns det hela overkligt när det kommer så nära, när någon vars nummer jag har i telefonboken plötsligt kidnappats av vad som känns som uniformerad ondska.

Under samma vår, 2018, uppstod en rörelse i USA under namnet ”Occupy ICE”. Efter ett antal avslöjanden om förhållandena i ICE-anläggningar och om myndighetens metoder gick en ilska som länge pyrt under ytan slutligen över i handling. Förvaringsanläggningar i olika delar av landet besattes med tältläger och protester. I New Jersey pågick i radikala kretsar en diskussion om detta när C rycktes från sitt liv och sin familj, men den handlade då om hur engagemang kunde förvandlas till något som gav konkreta resultat. Ockupationsrörelsen satte definitivt ICE på kartan, skrämde upp myndigheterna, och fördyrade processen, men vi ville ha en mer långsiktig vision innan vi satte igång med någonting som vi visste kunde landa folk i trubbel, eller dö ut lika snabbt som det började.

Vid den här tidpunkten var avskyn mot ICE dessutom knappast något som begränsade sig till de drabbade människorna och en klick aktivister. ”Abolish ICE” hördes som slogan från sociala rörelser, fack, såväl som aspirerande kongressledamöter som New Yorks Alexandria Ocasio-Cortez. Hela rörelser försökte pressa områden eller städer att inte låta ICE etablera sig, och vissa städer utropade sig själva till s.k. ”sanctuary cities” vilket innebar att de uttryckligen förbjöd den lokala polisen att samarbeta med federala immigrationsmyndigheter som ICE. Motståndet mot ICE var alltså vid det här laget redan brett, brokigt och djupgående.

I diskussionen om ICE missar folk ibland att denna myndighet inrättades 2003, och därmed inte ens funnits i 20 år. Att avskaffa ICE är alltså på ett sätt ett högst tänkbart projekt, trots att det ibland utmålas som rena utopin. Sedan ICE upprättades i kölvattnet av 11 september och kriget mot terrorn har dess anslag, användningsområde och djärvhet stadigt ökat. I och med valet av Trump till president har lagändringar genomförts som dels givit upphov till att allt fler familjer splittras vid gränserna, dels att allt fler räder genomförs i landet i syfte att hitta och deportera papperslösa.

Människor som förut knappast behövde oroa sig för att bli ifrågasatta eller arresterade har nu också hamnat i riskzonen. Det har till och med rapporterats om fall där amerikanska medborgare, inklusive militärveteraner eller barn, tagits i förvar i strid med de federala lagar som myndigheten på pappret ska rätta sig efter, bara för att de inte sett tillräckligt vita ut.

Men även om det är bra att en bred rörelse har uppstått där de flesta är överens om att underminera ICE på alla möjliga sätt, så är tyvärr lösningen för den liberala falangen av detta motstånd att helt enkelt göra förvar, gränser och utvisningar mer mänskliga. Det är en taktik som stannar vid reformer som legitimerar ett något snällare system med samma funktion, istället för att kontinuerligt underminera hela gränspolitiken för att på sikt avskaffa gränser som sådana. Till och med den populäre vänsterkandidaten Bernie Sanders lovar hårda gränskontroller för att förhindra människor från att komma in i landet.

Detta kunde också redan från början utläsas även i de mest radikala demokraternas retorik, och demonstrerades tydligt när bland annat Ocasio-Cortez under sin första tid som kongressledamot, trots sitt högljudda motstånd mot ICE, röstade för att finansiera Homeland Security, den övergripande myndighet under vilken ICE faller. Problemet för radikala sociala rörelser har därför varit hur praktiken ska se ut för att i denna missnöjesvåg vinna omedelbara förbättringar genom organisering tillsammans med papperslösa, utan att sugas in i ett liberalt eller demokratiskt projekt som samtidigt legitimerar utvisningar, gränser och en uppdelning mellan ”lagliga” och ”olagliga” individer och grupper.

Faktum är att hela den rådande gränspolitiken i USA i stora delar är ett relativt nytt fenomen. Även om kontroll av gränser länge förekommit, så var det inte förrän på 80-talet som militariseringen av dem påbörjade, främst förstås på USAs södra gräns. I samklang med en pågående avindustrialisering, transplanterades tankegångarna från den så kallade ”tough on crime” strategin till gränsövervakning, under namnet ”prevention through deterrents”. Migranter och flyktingar skulle avskräckas från att nå USA genom att de populära urbana övergångarna övervakades stenhårt, vilket tvingade ut flyktingströmmar i livsfarliga ökenområden.

Som följd ökade antalet dödsfall, samtidigt som en hel lukrativ industri för människo- och drogsmuggling växte fram, vilket ytterligare ökade riskerna och fortsatte våldsspiralen. Bill Clinton var en av de drivande presidenterna i denna nya gränspolitik. I tidiga dokument från arkitekterna för denna process går det också att rakt upp och ner utläsa att fler dödsfall och ökat våld skulle vara indikatorer på att taktiken ”fungerade”.

Enorma summor pengar läggs sedan 80-talet årligen på denna gränspolitik, och som resultat har något som kan kallas det gränsindustriella komplexet uppstått. Detta har på sätt och vis lett till att vända många samhällen mot sig själva. Industrijobb som under 80- och 90-tal försvann ersattes av en allt större säkerhetsapparat, till den grad att det numera finns mycket stora pengar i att jaga, förhindra, transportera och förvara migranter. På samma sätt har människor i många samhällen, både på gränserna och längre inåt landet, där förvaringsfaciliteter finns, blivit beroende av gränsekonomin för sin försörjning.

Här blir det också uppenbart varför inte ens de mer radikala demokraterna på riktigt kan arbeta mot denna utveckling. För det första är det som händer idag inte någon egentlig avvikelse från tidigare politik, utan en utveckling av den som demokraterna själva varit med och drivit på. För det andra har demokraterna varit i det närmaste blinda för den avindustrialisering som gick hand i hand med den nya gränspolitiken och ekonomiska omställningen. Att ta tag i problemets rot vore att ifrågasätta och förkasta över 30 år av nyliberal politik. Något som varken det demokratiska partiets etablissemang eller det kapital som de är beroende av har några större intressen av att göra.

Samtidigt är denna militariserade gränspolitik inte nödvändigtvis problematisk för företag som är beroende av billig ”illegal” arbetskraft. För att parafrasera Aaron Bobrow-Strain, som nyligen givit ut en bok om den amerikanska gränspolitiken, så är gränserna inte ett misslyckat försök att avskräcka folk från att förflytta sig över dem, utan en brutalt välfungerande prekariseringsmaskin. Den utsatthet som gränsindustrin försätter människor i genererar inte bara i sig själv stora vinster åt de inblandade privata företagen, den ger också tillgång till en mycket utsatt och desperat arbetskraft för den inhemska marknaden i stort.

Gränspolitiken är dessutom egentligen bara en av många pusselbitar som tillsammans speglar den sociala, ekonomiska och politiska situationen i USA. Valet av Trump till president 2016 är i det här avseendet både en orsak och en verkan. Det speglar redan pågående trender i USAs politik men agerar också som en katalysator. De lagar han infört och den retorik med vilken han slänger sig har försatt massor med människor i livsfara både när det gäller att drabbas av myndigheters allt djärvare angrepp på migranter, och de fristående högerextrema grupper eller individer som ser retoriken och politiken som ett grönt ljus för egna rasistiska attacker.

För några veckor sedan riktade Trump exempelvis in sig på ett antal progressiva kvinnliga icke-vita kongressledamöter (bland annat just Alexandria Ocasio-Cortez och Ilhan Omar) och sade att de borde åka hem till ”sina länder” om de inte gillar USA. När han några dagar senare i ett tal återigen kritiserade Ilhan Omar, började publiken skandera ”send her home”. Detta alltså om en amerikansk medborgare. Trump strålade sig med nöjd min i tillropen innan han fortsatte sitt tal. Även för de som är kritiska till de progressiva demokraternas politik och ser den som en avledning eller återvändsgränd, är det därför viktigt att inse allvaret i den hotbild som skapas för människor genom normaliseringen av högerextremism som sker i USA just nu.

Efter den senaste tidens milkshakeattacker, och kanske framför allt efter Willem Van Spronsens angrepp på ICEs transportfordon, som kostade honom livet, har Trump, Ted Cruz och andra republikaner också gjort utspel som syftar till att försöka terrorstämpla ”antifa”. Även om bristen på förståelse för hur antifascism fungerar och de påhittade myterna som cirkulerar om ”organisationen ANTIFA” i dessa sammanhang är rätt löjeväckande, så är själva försöken allvarliga. I de resolutioner som nu börjat flyta runt i kongressen sammanblandas antifa med ”vänsteraktivism”, ICE-protester och andra löst definierade termer, vilket kan ge utrymme för en bred repression av inte bara antifascistiska initiativ, utan också facklig aktivism, organisering mot det gränsindustriella komplexet, och andra viktiga arbetarklassfrågor.

Samtidigt är hyckleriet kring utspelet uppenbart. Sedan 1990 har högerextrema, enligt mycket försiktiga siffror, mördat 500 personer i USA. Under samma tid har en enda person dödats som resultatet av antifascistisk aktivism, och detta i en konfrontation mellan antifascister och nazister, där båda sidor var beväpnade. Ted Cruz, en av kongressledamöterna som introducerat resolutionen, har dessutom själv starka kopplingar till sådana högerextremister. Syftet är alltså på inget sätt att stävja ”extremism”, utan att underminera organisering mot fascism och andra repressiva maktordningar eller institutioner.

Även om situationen på många sätt kan se dyster ut, finns det ändå en hel del hopp i all den gräsrotsorganisering som skett de senaste åren när det gäller både de militariserade gränserna och mer utpräglad antifascism. Den amerikanska alt-right rörelsen har också i flera avseenden tappat luften, när dess ironiska dimridåer fallit bort, bland annat efter våldet i Charlottesville, och när flera organisationer därefter fallit ihop i spåren av granskningar eller interna stridigheter. Faran är på intet sätt över, men det finns potential för organisering och bevis för att de här trollen fortfarande spricker i solen, även om de gjort sig lite mer hemtama i dagsljus.

Efter ett antal veckor av kampanjande och protester släpptes C från ICE-förvaret, och kunde återförenas med sin familj. Många andra är inte lika lyckligt lottade, och spenderar istället sin tid i vinstdrivna fängelseanläggningar under avsiktligt fruktansvärda förhållanden, eller till fots i en livsfarlig och stekhet vildmark – precis som de två politiska partierna i kapitalismens högborg har tänkt sig. Men bortom denna parlamentariska återvändsgränd finns det alltid små stigar, sprickor i murarna, och imperfektioner i stängslen, i vilka vårt motstånd kan gro och växa sig starkare.

Länktips:
No Wall They Can Build – CrimethInc
Who Benefits from the Militarized Border? – Against the Grain (Podcast)

Inlägget Imperiets gräns dök först upp på anarkism.info.

Onsdag 28 februari 2018. På utbildningsdepartementets hemsida, där en karta i realtid visar vilka skolor som förväntas vara öppna i West Virginia nästkommande dag, händer plötsligt något märkligt. County efter county ändras från grått till rött – vilket betyder att countyts skolor kommer att hålla stängt. Vid 18 lokal tid är de bara några stycken som lyser rött på kartan. Men sakta tänds de små områdena, ett efter ett. Halv elva på kvällen lyser hela kartan, alla 55 counties, som en julgran. Ingen kommer att gå till skolan i West Virginia på torsdag. Strejkkampanjens hashtag, #55United, lever vidare.

Vad är det frågan om? En skolstrejk har just gått från att vara uppseendeväckande till historisk. Det går svallvågor på twitter och Facebook, alltmedan stora medier försöker ignorera det som händer och rapporterar om en uppgörelse. För att förstå vad det är som händer måste vi först backa några steg. För jag menar, ärligt talat, vem tusan har ens hört talas om West Virginia överhuvudtaget?

***

West Virginia är kanske inte det första en tänker på när tankarna går till USA. Med sina 1.8 miljoner invånare och relativt blygsamma yta är det en plats som för de flesta bara är ett namn på en karta, mitt i ingenstans. Delstaten är känd främst för sitt bergiga och kulliga landskap, och för sina naturresurser i form av skog, kol och naturgas.

Delstaten har därför också lite av en arbetarhistoria, med kulmen i de så kallade kolkrigen i början av 1900-talet. Ett namn som knappast är sensationaliserat, då verkliga strider med tusentals deltagare faktiskt ägde rum – den mest kända av dem är kanske slaget om Blair Mountain. Delstaten utgör den nordligaste delen av det som räknas till amerikanska södern. Ett område historiskt präglat av låga löner och även med amerikanska mått mätt ojämlika och dystra förhållanden, som till stor del beror på arvet efter slaveriet och en våldsamt antifacklig maktelit.

Senast det hettade till ordentligt i West Virginias arbetarrörelse var i slutet av 70-talet, då gruvstrejker skakade delstaten i en konflikt som förebådade den neoliberala eran. 160 00 gruvarbetare över flera delstater gick ut i strejk och kämpade inte bara mot de stora kolbolagen utan också delvis mot de egna facktopparna. 1990 var det så lärarnas tur att gå ut i storstrejk, när nästan 50 av delstatens 55 counties strejkade.

Men på senare tid har West Virginia närmast avskrivits av landets så kallade progressiva krafter – Trump fick nästan 70% av rösterna 2016, och inte sedan 1996 har Demokraternas presidentkandidat vunnit en majoritet i delstaten. Lokalt bröts en lång period av Demokraternas styre och numera dominerar Republikaner. Detta dessutom i en delstat med starkt antifacklig lagstiftning och en för USA typiskt låg facklig anslutningsgrad – runt 14%, vilket ändå är över medelvärdet som ligger på 11% nationellt.

Efter nära 40 år av neoliberala privatiseringar, åtstramningar, avvecklingar och lönemässig stagnation uppfattades presidentvalet 2016 och några uppseendeväckande legalistiska strider som något av en dödsstöt för många i den amerikanska arbetarrörelsen, och fackliga toppar har ägnat mycket tid åt att i det närmaste skriva dödsrunor över rörelsen och organiseringen.

Mitt i allt detta, mitt i alla nedskärningar och neoliberala angrepp, och bland fackliga toppar som uppgivet beklagar sig över valet samtidigt som de själva sitter i knät på kolmiljonärer, får en lärare på en av delstatens skolor nog, och skriver sommaren 2017 en arg artikel. Han kan inte tro den uppgivenhet och brist på tilltro till gräsrötterna som topparna uppvisar, och efterlyser en ny militans som kan ta tag i de allt sämre villkoren för delstatens lärare. Det visar sig snart att han inte är ensam om att känna så.

***

Problemen som lärarna i West Virginia reagerar på är många. För det första rör det sig om stagnerade lönenivåer som gör att det knappt lönar sig att bo i delstaten. För det andra utsätts skolväsendet av privatiseringar och nedskärningar som gör det allt svårare att arbeta och få det att gå ihop ekonomiskt.

”Det handlar om åratal av nedskärningar och underfinansiering, från både demokrater och republikaner”, säger Michael Mochaidean, en av de lärare i delstaten som tog initiativ till rörelsen, i en intervju med sajten It’s Going Down. ”I alla delstater runomkring oss får lärare exempelvis ungefär $10 000 mer om året”, fortsätter han, och tillägger med en suck: ”Det finns väldigt liten anledning för folk att vara kvar här och jobba som lärare.”

Fram tills nyligen har de anställda på skolor ändå haft en hyfsad sjukförsäkring att falla tillbaka på, men droppen kom när detta system började urholkas. För det första fick skolarbetarna bära en allt större del av kostnaderna för denna sjukförsäkring, till en grad där det tog upp en avsevärd del av lönen, och dessutom började delstaten införa en slags New Public Management metod på steroider.

Uttrycket på engelska är ”gamification” – en slags ”spelifiering”, i detta fall av de arbetandes hälsa. Ett poängsystem infördes, där lärare och annan personal var tvungna att checka in på gym och andra ”hälsoaktiviteter”, för att samla poäng. De som hade för lite poäng fick en större kostnad eller sämre täckning på sin sjukförsäkring.

Förutom det rent integritetskränkande med detta, så visade det sig att systemet i praktiken var oerhört osmidigt och ofta inte funkade som det skulle. Dessutom är lönerna i branschen så dåliga, att många lärare och andra anställda på skolorna har två eller tre jobb för att klara sig – och nu förväntades de alltså utöver det spendera två till tre pass på gym varje vecka. Det var som att strö salt i redan öppna sår.

Vi pratar här också i huvudsak inte om privata aktörer, utan om lärare och annan personal i den offentliga verksamheten i West Virginias utbildningssystem. En verksamhet som, vilket vi redan berört, förstås ändå har mycket gemensamt med det privata, eftersom många av politikerna – däribland guvernören Tim Justice, är mångmiljonärer med rötterna i delstatens olika storbolag inom skogsavverkning, naturgas eller kolindustrin, och prioriteringarna därför ofta blir därefter.

Det är också viktigt att påpeka att läraryrket är ett kvinnligt dominerat yrke, vilket till viss del förklarar de låga lönerna, och visar på den patriarkala aspekten som alltid är närvarande i dessa klasskonflikter. Och det är också många kvinnor som leder och deltar i den här rörelsen – kvinnor som inte sällan är barnbarn till de gruvarbetare som för många år sedan satte tonen för regionens arbetarrörelse.

Michael Mochaiden är med i ett av de stora lärarfacken och är en regional delegat, men är också anarkosyndikalist, och engagerad i det radikala syndikalistiska facket Industrial Workers of the World, IWW. IWW använder sig av en strategi som kallas ”dual carding”, vilket betyder att medlemmar uppmanas att också vara med i de etablerade facken om sådana finns på arbetaplatsen, och sympatisörer i andra fack uppmanas att teckna medlemskap även i IWW, för att börja bygga upp en radikal infrastruktur vid sidan om de byråkratiska och ofta något loja storfacken utan att för den sakens skull så splittring på arbetsplatser.

Michael är den lärare som skrivit artikeln vi nämnde tidigare, och snart efter att han gjort det kontaktas han av en annan lärare som, precis som Michael, tycker att något måste hända. Tillsammans startar de en hemlig Facebokgrupp och nätverkar bland sina kollegor för att få med så många som möjligt i diskussionerna kring vad som kan göras åt situationen. De behöver knappast vara påflugna – lärarna och andra anställda på skolorna flockas till gruppen och den växer explosionsartat.

***

Under hösten får de fackliga topparna till slut reda på att något håller på att ske, och är inte alltför glada. De inser dock att detta är en chans att faktiskt åstadkomma något som de inte kan förspilla, och börjar därför ta över organiserandet av de tänkta protesterna från gräsrötterna. Stämningen bland gräsrötterna fortsatte dock att trappas upp, samtidigt som många misstänkte att beslut i delstatens politiska församlingar var på väg som skulle försämra situationen ytterligare.

Organiseringen och upptrappningen pågick sedan under hela vintern. En stor aktion skulle ske 17 februari, och redan innan den hade delstatens alla fackliga organisationer omröstat om huruvida konflikt och strejk skulle ses som en möjlig utväg – över 85% röstade ja. Det beslutades att arbetet skulle läggas ner på alla skolor i hela delstaten den 22 februari. Samma dag slöt 5000 offentligt anställda och allierade upp utanför stadshuset. Nu började även politikerna ana att det var allvar.

En faktor som komplicerade konflikten var att delstatens arbetarfientliga lagar i princip innebar att lärarnas och andra offentliganställdas arbetsnedläggelse och strejker lätt kunde framställas som olagliga av makthavarna. Varse om detta, och från början inte fullt så entusiastiska till idén om en fullskalig strejk, hade ledningen för facken istället planerat rullande arbetsnedläggelse: Ett antal countys lägger ner arbetet, och efter några dagar tat andra vid, för att undvika domstolsbeslut och legalistiska repressalier.

Det här kan låta som en sund säkerhetsåtgärd, men gräsrötterna protesterade. De hade byggt upp ett otroligt momentum, och om strejkerna bara varade en bestämd tid och var begränsade i omfattning så skulle delstaten kunna rida ut stormen, vänta tills momentum tappats, och sedan förhandla fram ett svagt avtal som inte alls motsvarar vad många ansåg vara både nödvändigt och möjligt i dagsläget. De hade alla kommit för långt, de var för starka tillsammans för att låta sig skrämmas.

Rörelsen hade nämligen också lyckats bredda konflikten på flera sätt under vintern. Den hemliga gruppen ändrade fokus från att bara omfatta lärarna till att vända sig till alla offentligt anställda i delstaten. Alla på skolorna, och alla bortom dem. Resonemanget var att höjda löner, förbättrade sjukförsäkringar samt stopp för privatiseringar, stopp för skatter som slog mot fattiga, och ett slut på naturgasbolagens pågående utplundringar skulle gynna alla offentligt anställda i delstaten.

Konflikten började med andra ord aktivt spridas ut i samhället – lärarnas position knöts inte bara i retoriken utan i praktiken samman med andra offentliganställda, och tillsammans skulle de vara starkare och betydligt svårare för delstaten att sätta stopp för – oavsett vad lagen säger. Samtidigt organiserades också barnomsorg och mat för de barn som vid en längre konflikt, förutom skola, också skulle gå miste om sina skolmåltider – något som för många i dessa trakter var en ekonomiskt viktig fråga.

På så sätt kunde den strejkande skolpersonalen också undvika bakslag i form av föräldrar som, även om de ideologiskt kunde identifiera sig med personalens krav, kanske av rent ekonomiska skäl kunde vara skeptiska till den. Nu knöts istället täta band åt alla håll, och även elever har engagerat sig och stött strejken. Samtidigt pågick insamlingar över hela landet för att finansiera de strejkande. En väv av solidaritet och inbördes hjälp började ta form, och i princip allt av detta stod gräsrötterna för.

Facebookgruppen som var navet för allt detta hade nu nått över 20 000 aktiva medlemmar. Fackföreningarnas ledning gav vika, och informerade att strejken skulle fortsätta i full skala efter de två första strejkdagarna torsdag-fredag 22-23 februari. Som så många gånger förr hade taggade fackliga gräsrötter släpat en motvillig fackföreningsbyråkrati in i en konflikt som började anta uppseendeväckande proportioner. 20 000 arbetare var nu i strejk, utan någon lättnad i sikte. Det var lärare, busschauförer, cafeteriapersonal, och alla andra anställda på skolorna.

***

Och på det viset når vi tisdag 27 februari – dagen som den här texten började med. Den här dagen hade fackföreningsledningen samtalat med guvernören, och kommit fram till en ”lösning”. Tillsammans framträdde de i media och manade arbetarna att gå tillbaka till jobben på torsdag. Löftet? 5% löneförhöjning under året. Förvisso bättre än inget, men långt ifrån vad lärarna och de andra hade kämpat för. Framför allt fanns det inga garantier, inga beslut, och inte heller några tecken på att det oerhört dyra och alltmer påfrestande sjukförsäkringssystemet skulle förändras.

Återigen rör det sig här om ett klassiskt fenomen. Fackföreningsledare försöker avblåsa en strejk som har uppnått oerhörd styrka, innan det finns konkreta resultat som motsvarar rörelsens kraft. De agerar alltså som en slags medlare mellan arbetare och delstaten, snarare än som arbetarnas företrädare. Men när medlingsförslaget skickas ut till alla lokala fackliga avdelningar så träder konflikten in på historisk mark.

De strejkande vägrar gå med på det här, fortsätter strejka, och återvänder till stadshuset, vars stora entréhall de börjar prata om att ockupera. 20 000 lärare och skolanställda – detta är alltså alla lärare och skolanställda i delstaten – är nu ute i en strejk som delstatens myndigheter egentligen bedömer som olaglig och som facktopparna försökt avblåsa, men som med sin kraft är svår att hejda. Redan på onsdagen var massor med folk ute och bland tillropen kunde en höra ”Det är inte över!” och ”De sålde ut oss!”. På torsdagen syns plakat bland de strejkande som ockuperar kongresshallen där det står ”Vi tänker inte gå härifrån!”

Det drama som utspelade sig på onsdagen på utbildningsdepartementets hemsida upprepades också på torsdagen. Ett efter ett, lös de små områdena upp och skolorna annonserades som stängda även på fredagen. På själva fredagen fortsatte utvecklingen. En motion i senaten som rörde de strejkandes situation sköts upp – samtidigt röstades lönehöjningar till polisen samt fängelse- och häktespersonal igenom. Det uppdagades också att det bara veckan innan gjorts ändringar i lagar som rör polisens möjligheter att skingra ”olagliga församlingar” och mildra ansvaret vid skada eller dödsfall när så sker.

Under den gångna helgen har en extrainsatt session ägt rum i stadshuset, och rörelsen mobiliserade med stort deltagande och stora demonstrationer. Men de förslag som politikerna nu arbetar med är fortfarande för dåliga, och allt tyder på att strejken kommer att fortsätta under den kommande veckan. Samtidigt gick 1400 telekommunikationsarbetare i delstaten och angränsande Virginia ut i strejk efter att de under nära ett års tid har försökt förhandla fram ett nytt avtal med telejätten Frontier Communications.

Den strejken är på sätt och vis orelaterad, men på ett annat går det inte att ta miste på tidpunkten, och det är svårt att tro att kommunikationsarbetarna inte är medvetna om vad som händer runtomkring dem. En av de viktigaste aspekterna av strejkrörelsens organisering i West Virginia har varit just att kontinnuerligt bredda solidariteten och engagera fler i rörelsen för att öka pressen på både privata aktörer och politikerna. Om strejkvågen sprider sig även till privata företag, och kan kopplas samman till djupare politiska och ekonomiska problem i delstaten, och om de strejkande kan hitta konkreta sätt att samarbeta och stärka varandra, så kommer det bli mycket svårt att stoppa rörelsen.

En annan aspekt är de nätverk och den infrastruktur som byggts upp under strejkvågens gång. West Virginias lilla IWW-avdelning, som kontinuerligt uppdaterat om de pågående händelserna från ett gräsrotsperspektiv via sin Facebook-sida, har de senaste veckorna nära tiodubblat antalet följare. Bakom kulisserna har många människor för första gången fått upp ögonen för radikal social organisering, och hur effektiv direkt aktion kan vara även i vad som ”politiskt” ser ut som en hopplös situation.

Oavsett hur strejken slutar – och just nu blir rörelsen fortfarande bara starkare och starkare, så finns här potentialen att förutom direkta förbättringar på en skala som West Virginia inte sett under vare sig demokrater som republikaner, och definitivt inte sedan den neoliberala eran inleddes, också bygga en radikal infrastruktur för fortsatta konflikter, för fortsatt solidaritet och för utökad inbördes hjälp. Medan stormedierna har i det närmaste ignorerat konflikten, så har budskapet istället spridits via radikala sajter som It’s Going Down, The Hampton Institute eller Jacobin Magazine och en rad olika mindre fackföreningars och andra gruppers och privatpersoners sociala medier.

Många människor har nu genom egna erfarenheter fått upp ögonen för hur hopplös den parlamentariska politiken är jämfört med bred folklig direkt aktion, och att även den egna fackliga byråkratin ofta blir till ett problem om inte facken är organiserade horisontellt och direktdemokratiskt. De årtionden av försämringar som leddes av Demokraterna kan nu genom självorganiseringens styrka förändras till historiska landvinningar, trots lagar, tröga byråkrater och Republikaner vid makten. Det finns inget som på ett lika djupt sätt kan radikalisera människor som sådana självupplevda erfarenheter, och om dessa kan fångas upp och engagera sig i olika horisontella nätverk eller fack som IWW, så har mycket också vunnits för framtiden. Plötsligt går det att i en krisartad nationell och global situation skönja en potential inte bara för defensivt utan också omvandlande och offensivt motstånd.

Inlägget West Virginias vildkatter dök först upp på anarkism.info.

***

Från en Facebookuppdatering skriven samma dag som aktionen:

Idag stängde studenter på Rutgers, New Jerseys delstatsuniversitet, ner förvaltningsstyrelsens möte med sång och ramsor, i vad som blev ännu en framgångsrik eskalering i kampen för drägliga löner för alla arbetare på campus – kampen för 15 dollar i timmen.

Det finns många saker att ha synpunkter på när det gäller utbildning i vårt samhälle; privatisering; prekarisering; brist på frihet och inflytande för studenter och arbetare; dålig tillgänglighet; och listan skulle kunna fortsätta. Men för de som inte är bekanta med just den här specifika situationen och behöver en bakgrundsbeskrivning:

Tänk dig att du lever i det rikaste och mäktigaste landet på jorden. Men trots detta är det av någon anledning knappast garanterat att du kan få en utbildning eller en lön som det går att leva på. För studenter från arbetarklassen är utbildning något som folk knappt, om alls, har råd med. Många av dessa studenter jobbar extra upp emot 30 timmar i veckan för att kunna betala hyra, terminsavgift och för att ha råd med mat, samtidigt som de alltså försöker studera. Det här har blivit något av en industri, där universiteten räknar med detta och använder billig studentarbetskraft för att pressa mer ur en redan snålt tilltagen budget.

Situationen är så allvarlig att det finns ett helt eget uttryck, food insecurity, som benämning på de många studenter som inte har råd med att äta ordentligt. Det öppnas soppkök för att studenter ska kunna få det allra mest basala. Och det här är alltså studenter som ofta redan jobbar extra!

Minimilönen i New Jersey är miserabla 8.44 dollar i timmen, och i New Brunswick, där Rutgers är den största arbetsköparen, lever 42.8% av människorna under fattigdomsgränsen. Så det här är alltså inte bara ett studentproblem, utan ett problem för hela samhället, och inget annat än en skam. Detta samtidigt som toppskiktet bland administratörerna på skolan tjänar enorma pengar, och vad de än säger, så finns resurserna där för att förändra situationen.

Administrationen, som räds att studenter och arbetare ska börja organisera gemensamt motstånd, har redan skyndat att lova en höjning till 11 dollar i timmen. De meddelade detta via mejl kvällen innan den utlysta aktionen. Varje höjning hjälper förstås, men 11 dollar är fortfarande inte en lön som det går att leva på. Höjningen kallades också av universitetets president Barchi för ”finansiellt stöd”, vilket säger allt ni behöver veta om hur den här administrationen ser på studenter och arbetare – som ovärdiga och hjälplösa varelser i behov av dess välvilliga hjälp.

Men de är långt ifrån hjälplösa, vilket tydligt demonstrerades idag. För det första är det knappast ett uttryck för välvilja att betala arbetare en lön som det går att leva på – en skulle kunna tro att det är det minsta en kan begära. För det andra var inte detta en gest av hjärtlig välvilja från Barchi och universitetet, utan något de kände sig tvungna att göra på grund av samstämda påtryckningar från studenter och fack. För det tredje så är det studenterna och arbetarna som har all makt i sina händer, och när de sluter sig samman så kan de stänga ner hela universitetet – eller själva förvalta det. Dagens seger må bara vara en delseger, men med sån här beslutsamhet, entusiasm och solidaritet, så är jag säker på att det bara är en tidsfråga innan studenterna och arbetarna vunnit 15 dollar i timmen och mer ändå.

För de som utför allt arbete, de som ser till så att detta samhälles hjul kan snurra, så är en dräglig lön som det går att leva på bara en början – det finns en hel värld därute att vinna.

***

Det är lätt att tänka sig att adrenalinrusningen och stundens eufori när ordföranden en halvtimme senare förklarat mötet avbrutet är det lyckliga slutet på den här historien. Men precis som den börjar med en lång upptrappning som sker delvis i det tysta, så finns det också en fortsättning efter själva klimaxen.

Bortanför tidningsrubriker, filmklipp och artiklar, sker en helt annan, mer osynlig kamp. Där i skuggan ruvar makten på sin hämnd. Olydiga måste disciplineras och straffas. Bara dagar efter att mötet avbrutits börjar de lokala snutarna trakassera studenter. De förföljs på campus, får telefonsamtal, och ombeds inställa sig till polisstationen utan att några officiella orsaker framförs. Sedan dras förfrågan plötsligt tillbaka, och precis innan jul får många istället en skriftlig begäran att inställa sig till stadens domstol. Ett flertal får också mejl och samtal från universitetets disciplinnämnd, eftersom de anses ha brutit mot universitetets policy.

Det är fortsättningen – eskaleringen – av ett spel som redan varit smutsigt, där administrationen svartmålar studenternas organisationer och anklagar dem för en massa saker de aldrig gjort. Nu fortsätter en lågmäld krigföring som ska bryta ner dem. De som knappt har råd med mat trots att de jobbar extra, och därför kämpar för sin sak, bryter mot policyn när de gör så – de som tjänar miljoner sitter säkert och bussar snutar, media och nämnder på dem.

Men studenterna har både vana, mod och drivkraft, och går istället på motoffensiv. Ringer ner polisstationen med klagomål, och tar en gruppbild utanför den för att visa att de inte kan skrämmas till tystnad. I bakgrunden jobbar de med advokater på ett försvar såväl som på offensiva överraskningar som kan få administrationen ur balans och samtidigt sätta intressanta exempel för organisering på universitet över hela landet. Några veckor efter jul släpps banderoller på en rad spektakulära och mycket synliga ställen runtom staden, i solidaritet med kampen för drägliga löner. Ingen vet vem som satt upp dem, men fackföreningar och studenter känner stödet i ryggen.

Den här kampen slutar inte i något klimax – det gör kamper sällan, de fortsätter när bilderna tagits och artiklarna skrivits, när kameraljuset slocknat. Och det är därför vi behöver bygga rörelser på lång sikt, och rörelser som överbryggar de skillnader som till synes delar upp oss och gör oss enklare offer för de som har makten över våra liv. Det här var bara en ögonblicksbild från en av kampernas frontlinjer. Men om alla är som de här studenterna, tänker jag, så blir nog det här bra till slut. För det är vi fan värda, allihopa.

Inlägget Studentorganisering i USA dök först upp på anarkism.info.

Jag lastar ur mina egna bidrag – bröd, hummus och juice. På bordet finns redan allt från pasta, konserver, kaffe och vattenflaskor till kläder och böcker. Vi ska ha möte idag, och har i förväg bestämt att vi kör igång med lite solidaritetsarbete och inbördes hjälp för att knyta an till vår community. Allt på bordet är gratis, alla bidrar efter förmåga. På skylten står det Industrial Workers of the World, General Defense Committee.

Det är svårt att inte tänka på Joel Emmanuel Hägglund, mer känd som Joe Hill, som svensk nybliven Wobblie i USA. Och det är inte bara Joe Hill som inspirerat generationer genom sin aktivitet i IWW. Här har många fantastiska frihetskämpar verkat, från Lucy Parsons till Big Bill Haywood. Det är stora skor att fylla, men vi som organiserar oss idag måste hitta våra egna vägar och lösningar, för som de säger, en går aldrig ner i samma flod två gånger.

***

IWW är en internationell fackförening, och bildades 1905 i Chicago. Det var redan från början en radikal organisation, och väldigt snart utkristalliserades direkt aktion i form av strejker, propaganda och bojkotter som vägen framåt, medan kopplingar till politiska partier och reformism ansågs kontraproduktiva. Redan 1912 hade organisationen 25 000 medlemmar och höjdpunkten nåddes det explosiva året 1917, med 150 000 medlemmar. Trots ofta innovativa metoder och ett antal framgångar i stora konflikter så dalade tyvärr IWWs medlemsantal och inflytande på grund av en blandning av repression och interna konflikter som ledde till splittringar och demoraliserade stora delar av medlemmarna.

Efter en tung period på 1900-talets slut, som nästan utraderade IWW, började medlemsantalet återigen att öka under 00-talet, och det på flera intressanta sätt. Förutom att organisera på arbetsplatser så organiserar IWW också dels fångar genom IWOC, Incarcerated Workers Organizing Committee, och dels försvarskommittéer i lokalsamhällen genom sin General Defense Committee. Med tanke på hur många som sitter i fängelse i USA, hur brutalt de behandlas, och hur de utnyttjas för produktion i vad som bäst kan beskrivas som modernt slaveri, så har det funnits ett skriande behov att gå bortom solidaritetsarbete och börja främja fångarnas självorganisering.

IWOC har bara funnits sedan 2012, men redan i slutet av 2016 utlyste kommittén en fängelsestrejk på årsdagen av Attica-upploppen som infaller 9 september. 900 IWOC-medlemmar och många andra fångar deltog. Precis som den fackliga verksamheten så börjar IWOC i medlemmarnas dagliga situation, men har på sikt en radikal förändring som mål – att avskaffa hela fängelsesystemet. Det här sättet att strukturellt utöka organisering från arbetsplats till övriga sfärer i samhället har gått igen i mycket som IWW gjort de senaste åren. Fackföreningens försvarskommitté, ovan nämnda GDC, bär på en liknande närtidshistoria.

Högervridningen och polariseringen i politiken de senaste åren har väl knappast undgått någon hemma i Sverige, och precis samma process har pågått parallellt i USA. Det har skett både i och med valet av Trump till president, men också bland gräsrötterna där högerextrema grupper och den så kallade ”alt-right” rörelsen – egentligen bara en ompaketering av fascistiskt tankegods – börjat dyka upp i olika sammanhang. De trakasserar människor, sprider hatpropaganda och har begått ett flertal våldsdåd, som nyligen i Charlottsville där en person dog och många andra skadades när en fascist körde in i en demonstration med sin bil.

Å andra sidan har även antifascismen fått sig ett rejält uppsving, och antifa-grupper har ploppat upp runtom landet som svampar efter regn. Försvarskommittén GDC bildades ursprungligen 1917, när den statliga repressionen mot fackföreningsrörelsen i allmänhet och IWW i synnerhet tilltog, men i modern tid har kommittéerna varit få och inte speciellt aktiva. Detta ändrades 2011 då en GDC bildades i Twin Cities, som storstadsområdet Minneapolis-Saint Paul i Minnesota kallas.

Kommittén började engagera sig mot det brutala polisvåldet som är så vanligt i nästan hela USA, men utökade snabbt sin verksamhet till att också anordna strejk- och protestträning, sociala evenemang, solidaritetsinsamlingar och en rad andra praktiker för att skydda lokalsamhället och arbetarklassen, och på så sätt främja och understödja intersektionell, antisexistisk och antirasistisk klasskamp.

Fram till 2016 var GDC fortfarande en marginell företeelse med knappt 100 medlemmar över hela landet. Men med Twin Cities som inspirerande exempel och den struktur som GDC-konceptet erbjöd så lyckades organisationen fånga upp den stora tillströmningen av människor som var helt desillusionerade med partipolitiken, oroade över den politiska utvecklingen, och ville hitta ett sammanhang att organisera sig för förändring. Under det senaste året har därmed medlemsantal och aktivitet formligen exploderat, till att nu närma sig tusentalet medlemmar i kommittéer över hela landet som utför ett brett solidaritetsarbete i sina närområden.

En intressant detalj med organisationsformen är att varje lokal försvarskommitté, trots att den formellt är en IWW-kommitté, inte kräver medlemskap i fackföreningen. Enligt de som varit med från början på den här ganska färska resan, så brukar det resultera i att väldigt få GDC-medlemmar börjar som anslutna till IWW, men att den andelen sakta stiger till väl över hälften. Medlemmarna får därmed inte bara ett mångsidigt engagemang i en gräsrotsförankrad försvarskommitté, utan också en radikal fackförening i ryggen, samtidigt som IWW växer och fler engagerar sig i fackliga frågor.

***

Jag kliver in i möteslokalen där Central New Jersey GDC precis ska ha möte. Vi är en av de här nya svamparna – en kommitté som startades nu på hösten 2017. Vi är 15 personer på mötet och runt ett tjugotal som redan aktiverat sig i organisationen. Stämningen är god och vi tar oss igenom dagens agenda medan bordet utanför får ett och annat besök av nyfikna förbipasserande som tar för sig av sakerna vi erbjuder.

Ambitionsnivån för gruppen är hög, och spänner en hel rad områden som alla bäst kan sammanfattas i den fina sloganen ”Community Self-Defense”. Det rör sig om allt från mental hälsa, självförsvarsträning, till att engagera sig i lokala frågor som rör boende, antifascism, antirepressionsarbete, solidaritetsarbete med papperslösa, eller studentfrågor. Arbetsgrupper bildas, och många visar sig ha ovärderliga erfarenheter, kunskaper och kontakter. Känslan är att vi redan är mitt i den lokala gemenskapen – vi är alla på olika sätt drabbade av de problem vi engagerar oss i, och vårt mål är att så många som möjligt engagerar sig med oss, för då kan vi förändra vår situation både på kort och lång sikt.

Det märks ändå att vi i uppstartsfasen fångar upp många som redan har en rätt bra idé om vad de vill politiskt och också har organisatorisk erfarenhet. Nästan alla är anarkister, och vi pratar om att det kanske kan vara bra att ha informationsmaterial som förklarar vad anarkism innebär, så att vi kan flytta fokus från sensationaliserad mediebild till det verktyg för självorganisering som anarkismen erbjuder. Men det är samtidigt viktigt att börja i den änden där vi tillsammans med vårt lokalsamhälle organiserar oss för att lösa reella problem, och där anarkismen helt enkelt blir samlingsnamnet på just de verktyg vi anser bäst gör detta, istället för något slags på förhand bestämt ideologiskt paket som vi försöker sälja på folk.

Just detta möte råkar infalla helgen närmast Halloween, och det är parad i staden vi möts i. Efter mötet flyttar vi vårt bord till paradrutten och fyller på våra depåer med godis. Vi får bra respons och stämningen är på topp när de utklädda deltagarna – barn som vuxna – passerar. Vi har bra samtal med varandra och med människorna runtomkring oss. Nästan allt vi har på bordet går åt, och någon ropar att vi givit bort godis för $70. Det må så vara, men vi har också fått ungefär lika mycket i donationer, och då är vi precis där vi vill vara – en icke-hierarkisk katalysator för lokal solidaritet och inbördes hjälp, som vi vill se växa och omfamna allt större delar av våra liv tills vi förändrat det här skitsamhället i grunden.

Parallellt med den rådande optimismen och explosionsartade tillväxten finns förstås också ett allvar. Inte bara för att repressionen är verklig, från både stat och högerextremister, men också för att det ligger en känsla av att förvalta ett ansvar i luften. Att omvandla den här aktiviteten till en strukturellt sund och långsiktig verksamhet. Diskussionerna i IWW går nu på flera fronter kring frågor om decentralisering, centralstyrning, icke-hierarkiska strukturer, frågor kring formella och informella strukturer, och vilken roll GDC egentligen bör spela i det större sammanhanget.

Det är frågor som definitivt behöver besvaras. En struktur som kan klara av växtvärken måste komma på plats, där allt från konflikthantering, inriktning och beslutsprocesser måste kunna hanteras, och vara definierade på ett sätt som inte skapar missförstånd och splittringar. Vi behöver också försöka se till att organiseringen förblir en association av individer som tillsammans vill lösa problem, istället för den serviceinrättning som fackliga organisationer ofta kan stelna till, och att inititiv och kreativitet inte stryps av byråkrati och hierarkiska beslutskedjor.

Men idag, i New Jersey-solen, kan jag inte annat än att kosta på mig en känsla av att vara med om något inspirerande och meningsfullt, något som gör den snåriga samtiden lite mer begriplig och hoppfull. Jag tror att Joe Hill hade gillat det här. Han trodde också att en annan värld var möjlig.

Inlägget I Joe Hills fotspår dök först upp på anarkism.info.