Såväl i civil olydnads-traditionen som inom anarkismen finns ju spänningar och olika förhållningssätt. Bland vissa civil olydnads-aktivister betraktas den här typen av aktioner som en förstärkt form av lobbying. Det är politikerna som förväntas genomföra de viktiga förändringarna, och här är det inte ovanligt att en trycker på en övergripande respekt för lagen och ordningsmakten. Aktioner kan då ha en effekt som påtryckningsmedel, men baksidan är som bäst att en mer radikal samhällsanalys träder i bakgrunden, och som sämst att idéer sprids som gör att staten stärks och beskyddas.

Andra betraktar civil olydnad primärt som en form av direkt aktion, eller prefigurativt handlade, där vi själva agerar direkt utan tillåtelse mot förtryckande strukturer och för den tillvaro vi vill skapa. Här är förhållandet mellan anarkism och civil olydnad oproblematiskt.

En annan viktig aspekt är att det är skillnad på civil olydnad som taktik och som ideologi. Om det är en taktik en uppsättning av taktikmångfald kan givetvis anarkister delta med integritet. Om det däremot förväntas att en ska skriva under på en vattentät civil olydnads-ideologi där en alltid måste göra allt öppet, ”ta sitt straff” och vara vänlig och dela ut choklad till alla fiender hamnar vi i en annan situation. Min erfarenhet är att det bland reflekterade c-o-aktivister finns en förståelse för att situationer och taktik måste variera. I Engnell, Strindlund och Spaldes Ickevåld: Handbok i fredlig samhällsförändring sägs explicit att civil olydnad inte alltid är den bästa vägen. Ett klassiskt exempel är när vi hjälper migranter som undandrar sig deportation, det går då givetvis inte att göra detta öppet. Det är också praxis även i c-o-aktioner att vissa aspekter av organiseringen inte sker öppet.

En annan spänning kan gälla synen på våld. Det är inte ovanligt att civil olydnad går hand i hand med en stark ickevålds-filosofi. I sämsta fall är en blind för vissa delar av det organiserade, etablerade våldet från ordningsmakt, militär, kapitalism och djurfabriker m.m., och även aktioner mot egendom kan betraktas som ”våld”, även om ingen levande varelse kommer till skada.

De mest konsekventa ickevåldarna torde vara anarko-pacifister som Tolstoy och Dorothy Day. Radikalpacifism är dock en (legitim, som jag ser det) minoritetsposition inom anarkismen – de flesta av oss accepterar att våld för överlevnad och självförsvar eller andra former av militans är nödvändigt för att uppnå våra mål i åtminstone vissa situationer.

Mitt förslag är att anarkister generellt sett betraktar civil olydnads-aktioner för vettiga mål som en positiv kraft som vi bör underblåsa och delta i där så är möjligt och rimligt, men att vi samtidigt deltar öppet som anarkister, ser det som en taktik bland andra. Vi kan både lyssna på andra som deltar, och själva dela med oss av våra övertygelser om att det är direkt aktion och prefigurativt handlande som är vägen framåt, och att lagen och ordningsmakten alltid kommer att stå på den rådande ordningens sida.

(Fem aktivister misstänktes för ”Olaga intrång” och ”olovlig fotografering”. Läs mer om den sköra juridiska grunden för detta här.)

Inlägget Civil olydnad och anarkism – kompisar eller konkurrenter? dök först upp på anarkism.info.

Det här är ett fenomen som återkommer; radikala aktioner och demonstrationer bemöts av vinklade påhopp via makthavare och media, och av andra aktörer som tror sig ha ett intresse av den rådande ordningens upprätthållande. Ibland drar detta även med sig vissa aktivister, vänstermänniskor, och ibland även anarkister. Det ska fördömas och tas avstånd. Det ska kastas sten från passivitetens glashus. Här behöver vi bli bättre på att förena nödvändiga diskussioner om strategi, vision, taktik och etik med en solidaritet gentemot aktivister som utsätts för repression.

Att delta i aktioner eller icke tillståndsgivna demonstrationer kan, utöver de konkreta politiska målen, vara väldigt givande för de som deltar. Men det innebär alltid ett mått av risk, och ibland oönskade följder i form av repression, våld eller kritik. Ofta kräver organiserade insatser också en hel del arbete, och inte sällan omkostnader. Den som deltar gör sig helt enkelt sårbar. På grund av detta är det avgörande att de som agerar normbrytande mot förtryck får kamraters tydliga backning. En respekt, eller åtminstone tolerans, för taktik-mångfald (”diversity of tacticts”), såväl som för olika politiska betoningar och uttryck, kan här vara en användbar grundhållning.

Detta är verkligen inte sagt för att lägga locket på nödvändiga diskussioner. Men om dessa ska bli konstruktiva behöver synpunkter framföras på ett sätt som inte äventyrar den grundläggande solidariteten. Vi kan ha starka uppfattningar om både målsättningar med och genomförande av demonstrationer och aktioner, och samtidigt visa tydligt vilken sida vi står på. Om även kamrater är snabba med att gå ut och problematisera hur personer agerat i en intensiv situation är risken uppenbar att människor drar sig för att göra någonting alls som utmanar den rådande ordningen. Vi vet ju också alla att det ofta är otroligt svårt att med säkerhet bedöma vilka handlingar som är effektiva på längre sikt, eller välja vad som ska prioriteras, vilket är ett gott skäl att vara lite ödmjuk inför andras beslut och agerande.

Kritik och diskussioner om taktik och etik i samband med normbrytande politiskt handlande bör därför, menar jag, framföras i ett rimligt tonläge, i lämpliga forum, med en vettig timing, och på ett sätt som är användbart, och inte luta sig mot ängsligt avståndstagande eller markerande. För den som själv inte deltar i norm- eller lagbrytande direkt aktion finns det många sätt att stötta andra som har vilja och möjlighet till detta, exempelvis ekonomiskt, emotionellt eller via sociala medier. Att det finns så pass mycket backning som det gör tror jag är helt avgörande för det öppna motståndet. Den som däremot aldrig aktivistar själv och inte heller stöttar andra som gör det kan förslagsvis helt hålla inne på sina synpunkter tills vidare.

(Tonen gentemot djurrättsrörelse, anarkister och andra autonoma tenderar också att hårdna, och djurbefrielse förknippas allt oftare med ”terrorism”. Se t.ex. detta avsnitt av Veganprat och denna FOI-rapport (där också anarkism.info citeras). Löpande rapporter om anonyma direkt aktioner, bland annat från Sverige finns här).

Inlägget Aktioner och solidaritet dök först upp på anarkism.info.