Syndikalismen har växt fram ur klasskampen. Det är en internationell fackföreningsrörelse som först uppstod på 1870-talet i Spanien, USA och Mexiko och tids nog bröt fram på alla kontinenter. SAC – Sveriges arbetares centralorganisation – grundades 1910. SAC bygger på Lokala samorganisationer (LS).

Syndikalister har dragit vissa slutsatser från klasskampen om hur denna kamp bäst kan bedrivas. Det har blivit ledande idéer för det fackliga arbetet. Jag tänker belysa sex idéer och ge exempel på deras praktiska nytta.

Facklig demokrati
Den första ledande idén är facklig demokrati. För syndikalister är den demokratiska ledstjärnan att alla som berörs av beslut ska ha rätt att påverka besluten. Vi praktiserar det vi kallar basdemokrati. Det är en kombination av direkt demokrati och representativ demokrati.

För att greppa hur det här funkar i det fackliga arbetet, kan vi utgå från syndikalistiska fackklubbar, våra driftsektioner. De kallas driftsektioner då den långsiktiga visionen är att personalen ska överta driften av arbetsplatsen. Syndikalister använder ofta det kortare ordet sektion.

I sektionen är det så att medlemsbasen tar beslut medan förtroendevalda genomför besluten – eller de ser åtminstone till att besluten blir genomförda. Förtroendevalda har också till uppgift att samordna den fackliga verksamheten och ta beslut i frågor som är brådskande eller av mindre vikt.

Sektionens medlemsmöten utser förtroendevalda och ger riktlinjer till dem. Det här innebär att beslut om fackliga krav, beslut om metoder för påverkan och beslut om att träffa uppgörelser med arbetsköpare tas av medlemsbasen – om inte medlemsbasen har delegerat en viss beslutsrätt till de förtroendevalda.

Sektionens medlemsmöten och förtroendevalda tar majoritetsbeslut som är bindande för alla medlemmar. De förtroendevalda är ansvariga inför medlemsmötena och kan närsomhelst avsättas av mötena. Medlemsmötena kan även riva upp beslut som har tagits av förtroendevalda.

Aktuella strejker
För att se värdet av demokratin i sektioner kan vi relatera demokratin till strejker och andra stridsåtgärder. Tack vare medlemskapet i en syndikalistisk sektion kan arbetare ta beslut om och genomföra lovliga stridsåtgärder. I de flesta andra svenska fackföreningar är stadgarna skrivna så att medlemsbasen inte har någon rätt att delta i beslut om stridsåtgärder.

Förra året strejkade en sektion två gånger för krav på ett eget kollektivavtal. Det var sektionen vid vårdlagret MediCarrier inom Region Stockholm. Syftet var bland annat att angripa den orättvisa lönesättningen och få rätt att utse skyddsombud.

I den första strejken tog företaget in strejkbrytare från bemanningsföretag. I den andra strejken accepterade företaget och sektionen en kompromiss. Kompromissen blev att alla arbetare får dubbelt betalt på röda dagar. Det var en liten men viktig delseger och en utgångspunkt för att streta vidare.

Om arbetarna vore medlemmar i ett LO-förbund och önskade strejka lovligt, skulle de vara tvungna att vänta på den nationella förbundsstyrelsens eventuella beslut om att ta ut arbetarna i strejk. Det blir ofta att vänta förgäves.

Demokrati i förhandlingar
Medlemsdemokratin har också ett stort värde i samband med förhandlingar. Hösten 2021 strejkade polska städerskor i Göteborg vid ett företag som då hette Perfect Maid. I förhandlingar fick städerskorna igenom högre löner åt alla, betalt även för tiden att köra tjänstebilarna mellan olika kundföretag och rätt att använda bilarna till och från jobbet.

Jag och lokala förhandlare från Göteborgs LS satt med som rådgivare, men det var inte vi som bestämde. Det var kollektivet av städerskor som beslutade att strejka och sedan skriva på en uppgörelse med arbetsköparen.

Solidaritet
Nästa ledande idé är solidaritet. Solidaritet kan beskrivas som arbetares gemensamma kamp för gemensamma intressen. Det är ömsesidig hjälp till ömsesidig nytta. Arbetskamrater tjänar helt enkelt på att stötta varandra mot cheferna.

Just för att solidaritet är grundläggande, så är våra sektioner öppna för alla anställda utom cheferna. Våra syndikat välkomnar alla inom en viss bransch som medlemmar. Syndikat motsvarar regionala branschavdelningar inom LO-förbunden. Våra LS välkomnar arbetare i alla branscher på en viss ort.

En fortsättning på solidariteten är att syndikalister som är drivande i en sektion arbetar på två spår samtidigt. Det innebär att syndikalister verkar för sammanhållning både inom sektionen och i personalkollektivet som helhet. Det ena är sammanhållning inom gruppen syndikalister, medan det andra kan beskrivas som en tvärfacklig gemenskap.

Ett exempel på en sektion som har lyckats jobba på två spår är ovan nämnda sektion vid MediCarrier. Sektionen har inte värvat en majoritet av personalen, men den åtnjuter brett förtroende på golvet och striden förra året gav som sagt alla arbetare bättre betalt (inte bara syndikalisterna).

Indrivningsblockader
Genom att bygga ett syndikat kan solidariteten omfatta arbetare på flera arbetsplatser. Ett exempel är Byggsyndikatet inom Stockholms LS (kallat Solidariska Byggare). Ett sätt att bedriva solidarisk kamp är genom så kallade indrivningsblockader. Det är en typ av stridsåtgärd.

När arbetsköpare betalar ut för lite lön eller ingen lön alls, har fackföreningar rätt att använda indrivningsblockader. Rent praktiskt kan det vara nästan vilka påtryckningar och aktion­er som helst. Det är själva syftet att driva in löneskulder som gör det till en indrivningsblockad. Stockholms Byggsyndikat har använt indrivningsblockader mot många olika arbetsköpare, med bra resultat.

Oberoende
Den tredje ledande idén är oberoende, att vara en självständig fackförening. Våra sektioner, syndikat och LS har inga lojalitetsband till politiska partier, till staten eller näringslivet. Vi värnar vår självständighet eftersom det ger oss ett stort utrymme att bedriva facklig kamp.

Det spelar ingen roll om du som medlem röstar vänster eller höger eller inte röstar alls. Huvudsaken är att du inte för in partipolitik i fackföreningen. Partipolitik hålls utanför fackföreningen.

Syndikalister bygger inte bara sektioner på jobbet utan också tvärfackliga grupper. Det är grupper av arbetskamrater som träffas, oavsett facklig tillhörighet, för att diskutera och driva gemensamma intressen. Både i sektioner och sådana grupper är det viktigt att inte haka upp sig på partier.

Arbetare drev ut förmannen
Jag ska ge ett exempel på hur en tvärfacklig grupp vann en strid utan stöd från etablerade fackförbund.

Det skedde på en läkemedelsindustri i Västerbotten som jag jobbade på för många år sedan.

Fabrikens platschef belönade en av sina kompisar genom att göra personen till förman på en avdelning. Problemet var att förmannen inte kunde någonting om arbetet och arbetarna på avdelningen hade länge jobbat utan förman. Så, när förmannen gick omkring och bossade med överlägsen attityd, blev det en krock.

Arbetarna talade om för både förmannen och platschefen att förmannen skulle ut från avdelningen. Platschefen svarade med att kalla in arbetarna en och en på förhör och utskällningar. Men de stod på sig och förmannen försvann till slut. I denna strid var det givetvis irrelevant vilka partier arbetarna röstade på. De hade ett gemensamt intresse av att bli av med förmannen och få mer inflytande över sitt arbete.

I arbetslivet kan det mycket väl vara så att de arbetskamrater du gillar mest, röstar på partier som du tycker är knäppa, medan dina värsta chefer röstar på ditt favoritparti.

Dubbla funktionen
Den fjärde syndikalistiska idén är att fackföreningar ska fylla en dubbel funktion. Det beskrivs så här i SAC:s principförklaring som klubbades år 2022:

”På kort sikt går den fackliga kampen ut på att genomdriva omedelbara förbättringar av livsvillkoren: högre löner, minskad stress, kortare arbetstid, stopp för sexuella trakasserier, bättre balans mellan jobb och fritid/familj etc. På lång sikt är de fackliga organisationerna redskap för att demokratisera arbetsplatserna och därigenom bygga jämlika samhällen. Produktionen av varor och tjänster ska förvaltas av oss som gör jobbet.”

Demokrati på jobbet är alltså en förutsättning för jämlika samhällen, det vi kallar frihetlig socialism. Men räcker det med personalstyrda arbetsplatser för att skapa ett jämlikt samhälle? Nej, det kommenteras så här i SAC:s principförklaring:

”Demokrati på arbetsplatserna är en nödvändig förutsättning för ett klasslöst samhälle, men inte en tillräcklig förutsättning för ett jämlikt samhälle. Ett jämlikt samhälle förutsätter att även de sociala hierarkier som baseras på kön, etnicitet, religion, sexualitet och funktionsvariation avskaffas.”

Och vidare:

”Demokrati på arbetsplatserna innebär en upplösning av ekonomisk maktkoncentration. SAC:s långsiktiga vision är att även den politiska maktkoncentrationen i statliga och överstatliga organ ska upplösas. Makten ska föras ned till folket. Precis som att varje arbetsplats bör styras av personalen, bör också varje samhälle styras av befolkningen.”

Du kan läsa hela principförklaringen på SAC:s hemsida. I den nuvarande principförklaringen nämns inte diskriminering av personer med könsöverskridande identitet och uttryck. Men det är (eller borde vara) självklart att SAC står i opposition mot diskriminering av transpersoner, intersexpersoner och personer med icke-binär identitet. Varför skulle vi acceptera att människor inte behandlas som människor? Varför skulle vi acceptera att vissa av våra arbetskamrater blir nedtryckta?

Den dubbla funktionen kan sammanfattas med en liknelse: Fackföreningen är inte bara ett redskap för att erövra en större del av kakan som vi producerar. Det är ett redskap för att ta över hela bageriet.

Syndikalister vill se hela samhällsekonomin under arbetarförvaltning.

Feminism
Den femte idén är feminism. SAC var den första fackföreningen i Sverige att kalla sig feministisk. Det skedde på SAC:s kongress 1994 genom ett tillägg i principförklaringen. Där formulerades feminismen som en insikt och en målsättning.

Insikten rör det faktum att kvinnor som grupp är underordnade och diskriminerade i samhället. Det gäller både cis-kvinnor och transkvinnor. Icke-binära personer straffas likaså för avvikelser från rådande könsnormer.

SAC:s målsättning är helt enkelt att verka för jämlikhet med fokus på arbetsmarknaden och vår egen fackförening. Det är alltså två parallella projekt. Vi måste bryta mansdominansen inom fackföreningen för att lyckas förändra livet ute på arbetsplatserna.

Vid det här laget finns det en enorm samling fakta om diskriminering, till exempel hos Jämställdhetsmyndigheten, SCB och Diskrimineringsombudsmannen. Det är inte bara så att kvinnor som grupp har sämre löner och anställningsvillkor än män. Kvinnor tilldelas sämre arbetsuppgifter, sämre i den bemärkelsen att arbetsuppgifterna är mer monotona, mindre fria, har lägre status, och ger mindre tillfredsställelse och utveckling.

Mönstret är också att arbetsredskap, lokaler och arbetskläder är anpassade efter manliga kroppar, inte kvinnors kroppar. Dessutom är kvinnor måltavlor för sexuella trakasserier och sexuellt våld i mycket större utsträckning än män.

Vad finns då att säga om SAC:s feministiska arbete? Jag ska vara ärlig och berätta att vi inte har kommit så långt än. Men det finns vissa satsningar inom fackföreningen som har visat sig fungera.

Könsmaktutredning
SAC släppte en Könsmaktutredning år 2010. Utredningen belyste i vilken utsträckning kvinnliga medlemmar deltar i det fackliga arbetet. Kvinnor deltar i hyfsat stor utsträckning på arbetsplatserna (i sektioner) men desto mindre på syndikat- och LS-nivå och ännu mindre på central nivå.

Utredningen ringade in orsaker till det här. En orsak är att kvinnor utför merparten av det obetalda hemarbetet, vilket gör det svårt att engagera sig fackligt på fritiden. En annan orsak är att det finns en så kallad homosocialitet inom SAC. Med homosocialitet menas att män umgås med och lyfter fram varandra men ignorerar kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Bryta mönstren
Ett sätt att bryta mönstret är att satsa mer på arbetsplatsorganisering och starta sektioner. Där kan många kvinnor engagera sig på jobbet under arbetstid. Ett sätt att bryta homosocialiteten är att ha tydliga formella strukturer i fackföreningen. Det handlar om att vara noga med stadgar, protokollförda beslut och aktuell information till alla medlemmar. En brist på formella strukturer gör att informella strukturer tar över och homosocialitet är ett exempel på en informell struktur.

En annan satsning är att utse valberedningar som ringer runt till medlemskåren och tipsar om förtroendeuppdrag, kurser och konferenser. Valberedningarna är då aktiva året runt och prioriterar kvinnor. Det här har visat sig öka antalet förtroendevalda kvinnor och antalet kvinnliga deltagare på kurser och konferenser. När kvinnliga ledare blir synliga, ger de facket ett ansikte. Det inspirerar i sin tur fler kvinnor att engagera sig.

Samma satsning kan och bör såklart göras när det gäller icke-binära kamrater. Om fackföreningen får fler kvinnliga och icke-binära ledare, så inspirerar de fler medlemmar att engagera sig.

Organisering
Jag har berört idéer som är ledande för syndikalismen: facklig demokrati, solidaritet, oberoende, den dubbla funktionen och feminism. Det bästa sättet att omsätta idéerna i praktik är att organisera på arbetsplatserna. Organisering är inte samma sak som medlemsvärvning. Organisering handlar om att arbetare utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt. Då kan vi tala om en fullfjädrad syndikalistisk fackförening.

Facklig demokrati och solidaritet är något vi gör, inte något vi har. Medlemmar behöver träffas och diskutera gemensamma behov i arbetslivet, delta i beslut och genomföra besluten. Arbetskamrater behöver hålla ihop och agera tillsammans. Den fackliga demokratin och solidariteten är en levande praktik eller så finns den inte.

Vårt oberoende som fackförening ger oss ett stort handlingsutrymme, men för att utnyttja möjligheterna måste vi organisera. För att erövra makten på arbetsplatserna måste vi återigen organisera. Det är genom att bygga medlemsstyrda driftsektioner som arbetare i förlängningen kan införa personalstyrda arbetsplatser i alla branscher.

Feminismen är givetvis också beroende av organisering. Det feministiska perspektivet behöver föras in i sektioner och tvärfackliga grupper, för att feminismen ska producera resultat på arbetsplatserna. När perspektivet är närvarande på jobbet, och alla känner sig välkomna i den fackliga gemenskapen, blir fackföreningen starkare och bättre på att flytta fram positionerna för alla anställda.

För att sammanfatta syndikalismens ledande idéer i en mening kan vi säga så här: En fackförening måste drivas av arbetarna för att drivas för arbetarna.

Om arbetarklassen inte har makten över sina egna fackföreningar, så är det helt omöjligt att använda facken för att ta makten över samhällsekonomin. Då kommer facken snarare stå i vägen som en bromskloss.

Rasmus Hästbacka

Videoföredraget är tillgängligt här från och med 1 maj 2025. Klicka på länken och scrolla ned.

Inlägget Vad är syndikalismen och vad är den bra till? dök först upp på anarkism.info.

Artikeln publicerades ursprungligen på tidningen Arbetarens hemsida valåret 2018 och finns nu också på engleska på Libcom samt på znetwork.

Det är valår. Valfriheten regerar! Vart fjärde år får vi välja vilka politiker som ska bestämma över oss. Året runt får vi underkasta oss arbetsköpare. Vårt arbete berikar direktörer och företagsägare, offentliga byråkrater och politiker. Ibland kan vi välja en ny arbetsköpare att lyda och berika.

Det fanns en gång en rörelse som sa att det inte behöver vara så här, utan att vanliga människor kan ta makten över sina liv och erövra frukterna av sitt arbete. Den rörelsen hette arbetarrörelsen och dess flaggskepp var fackföreningarna.

Olle Sahlström, tidigare ledare för LO Idédebatt, utbrister i en krönika från år 2008: ”Arbetarrörelsen är död” (se tidskriften Tvärdrag, augusti 2008). Är gubben galen? Vi har ju bjässarna LO, TCO Saco! Nåja. Vi syndikalister framhåller att arbetsmarknaden domineras av fackliga byråkratier, inte en facklig rörelse. Om det fanns en stark rörelse skulle inte fackbyråkrater sälja ut strejkrätten till Svenskt Näringsliv, vilket de gjorde genom 2019 års antistrejklag. Åtminstone skulle sådana lagförslag snabbt mötas av storstrejk underifrån.

Redan år 2006 borde en strejk ha stoppat den borgerliga regeringens angrepp på A-kassan. Den gången manade SAC till strejk medan flera LO-förbundstoppar förkastade strejk som ”odemokratiskt”.

”Arbetarrörelsen är död”, skriver Sahlström och fortsätter: ”för mig är det en insikt fylld av hopp och framtidsmöjligheter”. Javisst! Rörelsen kan återuppbyggas om dess grundläggande insikter sprids på nytt. Vår kollektiva minnesförlust behöver botas.

Som tonåring på 1990-talet hade jag en nära-facket-upplevelse på en konferens i Norrbotten. En åldrad arbetare från Älvsbyn sa: ”Oavsett vilka som vinner riksdagsvalet så är det kapitalet som styr – om inte vi organiserar en direkt konfrontation med kapitalet där det bildas, det vill säga på arbetsplatserna.”

Åldringen kallade sig anarkist men orden kunde lika gärna ha kommit från Karl Marx’ 1800-talsskrifter. Marx populariserade en så kallad ”materialistisk historiesyn”. Det innebär att samhällets struktur betraktas på så vis att ”den materiella basen bestämmer överbyggnaden”. I termer av aktörer så är den klass som kontrollerar produktionsmedlen också samhällets härskande klass. Den ekonomiska utvecklingen sätter ramarna för den politiska utvecklingen.

Den materialistiska historiesynen förekommer i olika varianter. En variant betonar strukturernas och ekonomins tvingande verkan. En annan variant betonar aktörernas handlande och statens relativa självständighet. Syndikalister brukar inta det senare perspektivet. Styrkeförhållandet mellan arbete och kapital sätter ramarna för politiken.

En materialistisk historiesyn blev tidigt allmängods i arbetarrörelsen. Därav kunde man kanske tro att alla instämde i syndikalismens fokus: låt oss organisera på arbetsplatserna, i basen, ekonomin! Där kan vi förbättra livsvillkoren och ytterst erövra produktionsmedlen! Nja. Olika varianter av ”statssocialism” blev i stället dominerande.

Under hela 1900-talet citerade socialdemokratiska och kommunistiska partier Marx’ ord om samhällets bas, men de var märkvärdigt fixerade vid överbyggnaden. Både reformister och revolutionärer presenterade tidigt en två-stegs-strategi: först ta den politiska makten, sedan omstöpa det ekonomiska livet varvid arbetarna skulle bli herrar i eget hus. Steg två uteblev.

Socialdemokratin fastnade i ett samförstånd med kapitalet som numera är uppsagt. I Aftonbladet den 4 september 2018 skriver Olle Svenning: ”Den stora övergripande socialdemokratiska formeln om kompromiss med näringslivet, är numera passerad. Det privata kapitalet behöver inte förhandla eller ingå sociala kontrakt; det härskar över Marknaden, vår tids religion: primitiv, antiintellektuell, endimensionell men disciplinerande och mäktig.”

Medan statssocialismen gick i graven med 1900-talet, uppvisar fackföreningsrörelsen ett trevande liv efter döden. Sverige är dock, än så länge, ett u-land i facklig kamp. Oavsett vilken fackförening vi tillhör behöver vi alla lära oss bygga levande fackklubbar och arbetsplatssektioner på nytt. Facket måste vila på direkt demokrati, solidaritet över yrkesgränserna och direkt aktion. Facket ska välkomna alla löntagare men exkludera alla partier. Det är syndikalismens recept.

På hela den europeiska kontinenten har den fackliga byråkratin, ”Servicefacket”, råkat i kris. I en intervjubok från 2008 belyser Olle Sahlström hur gräsrötterna uppfinner självorganiseringen igen. Samma tendens finns i Nordamerika. Jänkarna framstår som ledande. Du kan googla på det tvärfackliga nätverket Labor Notes och läsa boken A Troublemakers’ Handbook. Jänkarna gör detta att organisera till stor konst och vetenskap.

Alla som idag organiserar på arbetsplatserna återuppbygger ryggraden i det som statsvetaren Mats Dahlkvist kallar rörelsesocialism. Se hans bidrag i den offentliga utredningen Civilsamhället som demokratins arena (SOU 1999:112). Dahlkvist har gjort en tillbakablick på 1900-talets första hälft, men jag tror att rörelsesocialismen har framtiden för sig. Det är alternativet till både parlamentariska eftergifter och politisk sekterism utanför parlamenten. Det är arbetarklassens solidaritet i praktiken.

Härnäst tänker jag blicka bakåt för att hitta vägar framåt. Jag belyser de bärande elementen i den gamla rörelsesocialismen och skissar på en ny upplaga för 2000-talet i syndikalistisk tappning.

Arbetarrörelsen föddes ur arbetarnas gemensamma intressen mot kapitalägarna och deras statsmakt. Den kapitalägande klassen spelar många roller: den är arbetsköpare, varuförsäljare, hyresvärd, bankir och politisk makthavare. Kapitalet är också medieägare och kulturproducent. I Sverige brukar man tala om arbetarrörelsens ”två grenar”: Partiet i staten och Facket i produktionen. Det är ett snävt synfält.

Arbetarrörelsen byggdes utifrån främst tre sociala roller: arbetarens roll som producent, konsument och ”medborgare” eller samhällsmedlem. På arbetsmarknaden bildades fackföreningar. På varumarknaderna inrättades konsumentföreningar. På bostadsmarknaden bildades hyresgäst- och bostadsrättsföreningar. Facken inrättade också arbetsförmedlingar och kamporgan för arbetslösa. Därutöver skapades studieförbund, Folkets hus, Folkets park, rörelsestyrda tidningar, förlag, teatrar, bibliotek och andra forum.

En fjärde social roll var nedtonad men den ignorerades inte: rollen som privatperson med familje- och släktskapsband. Denna privata sfär lyftes upp som samhällsfråga av arbetarrörelsen och ännu mer av kvinnorörelsen. Hit hör kampen för sexualupplysning, preventivmedel, barnomsorg, skydd mot mäns våld i hemmet med mera.

I grannskapen, på arbetsplatserna och i urbana centra sammanstrålade floran av föreningar. Detta civilsamhälle utgjorde en proletär offentlighet, en arena av mötesplatser och oberoende medier. Det var en motvikt till överhetens röst. Överheten ägde statsapparaten och företagen. Men i det civila samhället pulserade en motkultur som ägdes av folket. Det var en reell motmakt. Den kapitalägande klassen konfronterades i alla sina roller. Så förändrade människor sina liv.

I fackföreningarna och det civila samhället såg syndikalisterna fröna till ett nytt samhälle. I SAC:s principförklaring från år 1922 avtecknas en framtida brytpunkt då arbetarnas organ ska ”undantränga, övervinna och ersätta kapitalismens organ” och ”de statliga maktorganen”.

De nya organen skulle bestå av lokala stormöten som utsåg någon form av arbetarråd, konsumentråd och medborgarråd. Råden skulle förenas i allt större branschvisa och geografiska federationer. Så avsåg man att erövra arbetsplatser, bostadsområden och hela städer. Realismen i detta projekt bevisades i den storslagna spanska revolutionen 1936–39. Arbetarnas självförvaltning stupade förvisso mot yttre angrepp, men den föll inte på någon inre orimlighet. Revolutionen krossades av världens alla totalitära och liberala regeringar som hade möjlighet att påverka utgången.

I Sverige har arbetarrörelsens föreningar förlorat förmågan att mobilisera. De har marginaliserats och försvunnit eller integrerats med kapitalägarna och staten. Det en gång progressiva civilsamhället är borta. Det offentliga rummet domineras av maktens lögner och kommersens brus. Vad händer i frånvaron av levande folkrörelser? Jag vill beskriva det så att vi alla reduceras från samhällsvarelser till privatmänniskor. Vi blir isolerade atomer: i hemmet, på varumarknaderna, i karriären eller kneget. Vi blir maktlösa entiteter av köpkraft och arbetskraft.

Såvitt jag kan se är idéerna i 1922 års principförklaring fortfarande giltiga. De fackliga organisationernas fokus bör ligga på arbetsplatserna, men de behöver också sträcka ut sina tentakler i det civila samhället. Vi borde bygga en ny offentlighet, en motoffentlighet. På en sådan arena kan dagens spridda öar av arbetarkamp förenas i bred klassolidaritet. Där kan en ny motkultur stärka vår känsla av värdighet och kapaciteten för kollektiv handling. Med utgångspunkt i produktionen kan vår fackliga kamp gå i bräschen för samhällsförändringar.

Personligen är jag hoppfull. Vi lever inte under våldet, svälten eller de långa arbetsdagar som tyngde fackföreningsrörelsens pionjärer. Vi lever på deras landvinningar. Vi utgår från ett samhälle på en högre utvecklingsnivå. Å andra sidan har våra rörelser halkat tillbaka till ett primitivt stadium. Första steget är att erövra själva begreppen.

I Sverige har vi knappt några begrepp för att tala om fackets roll i det civila samhället. I exempelvis USA talar de fackliga organisatörerna om ”community unionism” eller ”social movement unionism”. De organiserar civilsamhället på ett medvetet sätt.

Det svenska språket har inga motsvarande termer. Om vi översätter ”community” landar vi i ”samhället”, men i Sverige associeras samhället med staten. Socialdemokratin har förstatligat begreppet. Ett progressivt civilsamhälle är en motvikt till både staten och kapitalet. Men om vi talar om ”civilsamhället” landar tanken i kapitalets skugga. I Sverige har konservatismen och sedermera nyliberalismen lagt beslag på idén om vad det civila samhället är och kan vara. Nyliberalismen har privatiserat begreppet.

Låt oss vara klara över vad nyliberalismen går ut på. Politiken stadfäster kapitalägarnas ställning som samhällsklass. På det retoriska planet ställer nyliberalismen ”individens frihet” och ”civilsamhällets omsorg” mot ”statens tvång”. I praktiken eftersträvas ett civilsamhälle för patriarker som leder företag och familjer. Den hyllade individen är en privilegierad man som lever på arbetares underbetalda arbete och på kvinnors obetalda arbete. Undersåtarna ska hänvisas till den rikes välgörenhet och marknadens disciplin. Det är ett reaktionärt civilsamhälle som eftersträvas.

Nyliberalismen bygger dessutom en stark välfärdsstat för rika män. Politiken är inte marknadsliberal. Den innehåller alltid statlig subventionering av stora företag och rika hushåll. Under Ronald Reagans presidenttid (1981–89) blev den amerikanska staten allt större, mer protektionistisk och militariserad. Den enda marknad som ligger nära den liberala retoriken är den globala finansmarknaden, men även där gör staten massiva räddningsaktioner. Sammanfattningsvis kan sägas att nyliberalismen flätar samman ett auktoritärt civilsamhälle med en auktoritär stat.

Hur kan vi fackliga organisatörer bygga en ny offentlighet? Vilka föreningar i civilsamhället kan facket samarbeta med? Hur bygger vi nya nätverk för självorganisering? Nu är goda (arbetar)råd dyra.

Jag har inga säkra svar men fyra saker står klara. För det första behöver gräsrötterna i olika fackföreningar liera sig med varandra. Det måste ske direkt och horisontellt, alltså utan att vi går via förbundstopparna. Vi behöver lokala tvärfackliga forum.

För det andra borde fackföreningarna söka samarbete med andra typer av klass- och intresseorganisationer, t.ex. hyresgästföreningar, brukar- och konsumentföreningar. Det är irrelevant att göra som den politiska vänstern stundom försöker: ena alla organisationer som har en vänsteridentitet. Politiska etiketter säger inget om vad folk står för, vad de vill eller hur de agerar. En ”bred vänster” är väldigt snäv när den exkluderar arbetare som inte har en vänsteridentitet.

För det tredje måste vi undvika den globaliseringskritiska rörelsens slagsida mot gatuprotester, mediala utspel och lobbyverksamhet. Sådan verksamhet är ett viktigt komplement till kampen på arbetsplatserna, men aldrig ett substitut.

Den fjärde saken är att en ny offentlig arena bara kan byggas genom kampen för breda klassintressen. Nu menar jag inte att den enskilda fackföreningen ska klubba ett allomfattande politiskt program. Då skulle facket förmodligen bli en uppblåst liten sekt. Ett fåtal viktiga fronter måste väljas med omsorg.

Jag ser följande fronter för fackliga organisatörer. Den första fronten går ut på att förbättra välfärdsstaten i fackligt avseende. Det handlar om att anställda i den skattefinansierade sektorn tillvaratar sina intressen i samarbete med brukarsidan (patienter, åldringar, föräldrar till skolbarn etc.). Det viktiga är att vi förbättrar arbetsvillkoren, inflytandet och kvalitén på servicen. Vi bör undvika principkrig om drifts- och ägandeformer.

Den andra fronten gäller det som brukar sammanfattas under ”social lön”: högre A-kassa, sjukpenning, studiebidrag, pension, bostadsbidrag, barnbidrag etc.

Båda dessa fronter är beroende av en tredje front, en offensiv lönekamp i den privata sektorn. Högre löner ger mer skatteintäkter till den offentliga välfärden. Högre löner gör också att arbetare kan konsumera mer, att företag kan producera mer och anställa fler.

De tre föreslagna fronterna kan samla arbetarklassen och en stor del av mellanskiktet. Då blir ytterligare två mål realistiska: full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag. Fler kan få jobb när anställda kräver lägre arbetstempo, kortare arbetsdag och nyanställningar. Så byggs en folklig motmakt, tänker jag, som kan gå ännu längre.

Jag är tveksam till idén att facket skulle kräva en allmän medborgarlön. En sådan linje utestänger alla som vill slåss för högre ersättningsnivåer men är skeptiska till medborgarlön (eller inte har tagit ställning till idén). Det viktiga är att vi driver upp alla ersättningar. Inte heller ivrar jag för lagstiftning om 6-timmars arbetsdag. Vi ska genomdriva kravet direkt på arbetsplatserna. I förlängningen kan det medföra att staten bekräftar segern i en ny lag. Så vanns 8-timmarsdagen.

De tre fronterna har en feministisk dimension i det att förbättrad offentlig välfärd gynnar många kvinnodominerade yrken. Det mildrar också kvinnors obetalda reproduktiva arbete i hushållen. Dimensionen förstärks om vi värvar fler kvinnor i privat handel och service som driver upp sina löner och förkortar arbetstiden, till en början på enskilda arbetsplatser.

På de föreslagna fronterna ser jag en stor potential för allianser. Här kan arbetarklassen agera inte bara i egenskap av lönearbetare. Jag har redan nämnt brukarsidan och det obetalda hemarbetet. Även studenter, personer i arbetsmarknadsåtgärder och egenföretagare utan anställda bör ingå. Kampen för ”social lön” skulle också gynna arbetslösa, sjukskrivna och pensionärer.

Helt avgörande för våra segrar är att fackföreningarna utvecklar styrkan i produktionen av varor och tjänster. Såvitt jag kan se är fackliga stridsåtgärder trumfkortet i både snävt fackliga frågor och övriga samhällsfrågor.

På de tre fronterna kan vi tränga tillbaka SD och andra fascistiska tendenser. Det behövs ett klassperspektiv för att förklara fascismens framfart, det krävs särskilt kamp på arbetsplatserna för att tränga tillbaka fascismen. Det är ju arbetsköparnas trettioåriga offensiv och en krisande kapitalism som försämrar arbetsvillkoren, driver upp arbetslösheten, ställer billig ”utländsk” arbetskraft mot dyr ”svensk” arbetskraft och samma offensiv som via nyliberal politik raserar välfärden.

Företagens vinster har i ca 30 år ökat på löneandelens bekostnad. Det drabbar skatteintäkterna eftersom vinster beskattas mycket mildare än löner. Sackande löner medför också överproduktionskriser (företagens alla produkter kan inte köpas av arbetarna) och arbetslöshet. Det medför övervinster som inte kan plöjas ned i produktiva investeringar. I stället används pengarna till finansiell spekulation, bubblor och krascher. De sackande lönerna har tillfälligt kompenserats av att bankerna sprutar ut lån, men det riskerar utmynna i samma ekonomiska kollaps.

Allt fler arbetare letar fiender inom den egna klassen, ”vi svenskar” ställs mot ”de främmande arbetarna”. Fackliga organisatörers uppgift är att vända frustrationen mot arbetsköparna och den krisande kapitalismen. Vi ska visa att arbetare har samma klassintressen och vinner på att hålla ihop.

Det handlar inte bara om att bedriva upplysningsarbete utan kanske främst om att bygga en facklig gemenskap som konkurrerar ut de nationella gemenskaper som bruna krafter lockar med.

På 1930-talet understödde arbetsköparna fascismen för att krossa arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. I vår tid tjänar arbetsköparna på fascismens splittring av arbetare. SD och deras gelikar i övriga Europa stödjer också den nyliberala politiken. SD knyts allt närmare Svenskt Näringsliv.

För att summera mitt förslag: i det civila samhället kan facket gå i bräschen för bättre välfärd, offensiv lönekamp, full sysselsättning och 6-timmars arbetsdag.

Det civila samhället är fullt av möjligheter men också fällor. En uppenbar fälla är när välfärdstjänster överlåts på ideella krafter. Hit hör inte bara den rikes välgörenhet. Hit hör också situationer då vanliga människor tvingas jobba gratis, exempelvis för att barnens dagis ska fungera eller för att äldreomsorgen inte ska kollapsa. En annan fälla är att försöka förverkliga utopier inom kapitalismen. Jag tänker på kooperativa företag och föreningar som isolerar sig i subkulturer eller börjar fungera som vilka profitdrivna marknadsaktörer som helst.

Hur undviker vi civilsamhällets fällor? Jag tror nyckeln är att inte betrakta det civila samhället som en förvaltningsapparat inom kapitalismen, utan att organisera civilsamhället till en rörelse som kan överskrida systemet. Då formar vi det civila samhället till en gigantisk förhandlingskommitté, snarare än ett utopiskt kooperativ.

Om vi bygger ett starkt civilsamhälle så blir dess omedelbara uppgift att tvinga staten att vara en välfärdsstat. Kanske måste folket även tvinga staten att vara en liberal rättsstat och parlamentarisk demokrati. Inget kan tas för givet i bruna tider.

Under de närmsta åren måste fackliga organisatörer förmodligen prioritera det mest basala: starta nya klubbar och sektioner, väcka liv i gamla, värva och skola in fler medlemmar etc. Det lägger grunden för större ambitioner.

Något vi dock inte behöver vänta med är tvärfackliga forum. I protesterna mot 2019 års antistrejklag uppstod nätverk till försvar av strejkrätten på sju orter i landet. Därefter har liknande initiativ tagits till försvar av LAS. Dessa nätverk och initiativ kan omvandlas från enfrågekampanjer till permanenta forum för erfarenhetsutbyte. Genom sådana forum kan löntagare hjälpa varandra att bygga bättre fackföreningar överallt.

Inom kort är årets valcirkus över. Om fackföreningsrörelsen utvecklar en ny slagkraft så kanske löntagarna inte måste bli valets förlorare igen, helt enkelt därför att vi börjar vinna på arbetsplatserna året runt.

Edvin Dahlgren, medlem i Umeå LS av SAC

Inlägget Att rösta eller inte rösta? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Det är <i>inte</i> frågan</span> dök först upp på anarkism.info.

Kring millennieskiftet klev min generation ut på arbetsmarknaden. Vi kunde förvänta oss sämre arbetsvillkor och sämre offentlig välfärd än våra föräldrar, samtidigt som Sverige var (och är) rikare än någonsin tidigare. Gustav Fridolin skrev en bok om att vi blivit just Blåsta.

Dagens unga kanske får uthärda ännu sämre villkor, men det är ingen naturlag. Det var facklig kamp som en gång drev Sverige från ett brutalt klassamhälle till ett någorlunda civiliserat land. Det är klasskamp uppifrån, från arbetsgivarna och deras vapenbröder i politiken, som återigen brutaliserar samhället.

Så, lösningen är alltså att alla unga löntagare går med i facket? Nja, det räcker inte särskilt långt.

Jag gick med i en fackförening år 1997 och räknas väl som fackgubbe numera. Jag har mött många färskingar i den fackliga världen som blivit chockade över hur dåligt de svenska facken fungerar, hur flata de är mot både arbetsgivare och politiker. Listan över bakslag är lång: 2019 års antistrejklag, så kallad hyvling av heltidstjänster till deltid, de pågående angreppen på LAS vilka föregicks av urholkade kollektivavtal etc. Den kanske mest alarmerande statistiken är att drygt 770 svenskar dör av arbetsrelaterad stress varje år.

När missnöjda medlemmar försöker göra facken mer demokratiska och stridbara kommer nästa chock: de blir ofta motarbetade av ombudsmän och andra fackliga representanter.

Om du är migrant är risken stor att du hamnar i klorna på en kriminell arbetsgivare. Det kan rentav vara så att något fackförbund håller skurken om ryggen. Överdriver jag? Nej, läs förslagsvis en artikel av den fackliga organisatören Daria Bogdanska eller av det regionala skyddsombudet Emil Boss.

Det är begripligt att ge upp hoppet om de svenska facken men jag vill upprepa: kamrat färsking, fortsätt kämpa! Klämkäcka rop är dock till föga hjälp. För att förstå de svenska fackens risiga tillstånd, behövs ett kritiskt perspektiv på den svenska modellen för arbetsmarknadens reglering. På följande rader anlägger jag ett sådant perspektiv. Jag tänker också ge några råd till löntagare som vill bygga starka fackföreningar.

Jag skrev ursprungligen en lång artikel om den svenska modellen för en amerikansk publik. Nedan anläggs alltså samma perspektiv men i förkortad form.

En majoritet av löntagarna i Sverige är fackligt anslutna och arbetar under kollektivavtal. Men de flesta fackföreningar lever på gamla meriter och upprätthåller imponerande fasader.

Sverige är känt för det som kallas ”samförstånd”, alltså en stark anda av samarbete mellan tre styrande skikt: facktoppar, företagsledare och politiker. Statsvetaren Peter A. Swenson har belyst arbetsgivarnas förhållningssätt till fackföreningar, vilket formades i början av 1900-talet:

”Det organiserade kapitalet i Sverige ville ha starka fackföreningar, och när kapitalet fick dem ångrade man inte konsekvenserna (…) Genom att göra dygd av det oundvikliga, såg arbetsgivarna de nationella fackföreningarna som en potentiell allierad i säkrandet av arbetsgivarnas makt över löntagarna. (…) Med tiden fattade kapitalet tycke för den socialdemokratiska arbetarrörelsen, åtminstone i jämförelse med alternativet, inklusive en situation utan fackföreningar. Centraliserade förhandlingar, med fackföreningar som hade övergett alla ambitioner att erövra makten på arbetsplatserna, visade sig vara mycket bekvämt.”

Se Swensons bok Capitalists against markets, sida 76 (min översättning av citatet ovan). Ganska träffande har ledarna för det Socialdemokratiska partiet och dess fackliga stödorgan (LO) beskrivits som ”röda patriarker”. Detta uttryck är myntat av Olle Sahlström, tidigare chef vid tankesmedjan LO idédebatt.

Det svenska samförståndet sägs ofta vara den magiska formeln bakom en hög levnadsstandard och generell välfärd. Denna bild är i bästa fall en halvsanning. Bilden döljer det faktum att det var en upprorisk arbetarklass som skrämde fram ett samförstånd i toppen, ett samförstånd som medgav förbättringar för arbetare på botten (under en begränsad tidsperiod).

En våg av arbetsmarknadskonflikter präglade 1920-talet i Sverige. Nya vågor av stridbarhet präglade 1970- och 1980-talen. Utan återkommande hot från arbetsgolven skulle fackliga representanter inte ha uppnått mycket vid förhandlingsbordet. En grundläggande logik i klasskampen är att arbetsgivare kan ge upp en liten del av sin rikedom och makt, för att undvika att stridbara arbetare orsakar ännu större skada. I detta avseende skiljer sig Sverige knappast från andra länder.

Stridbarhet handlar inte bara om att iscensätta strejker (och det börjar sällan med strejk). Stridbarhet omfattar en mångfald olika sätt att pressa köparna av arbetskraft.

Ett problem med de flesta svenska fackföreningar är att de inte främjar löntagarnas stridbarhet utan tvärtom kväver stridbarheten och förstör den. Det är ingen olyckshändelse utan ett systemfel. Defekten är inbyggd i de tre fackliga centralorganisationer som dominerar arbetsmarknaden: LO, TCO och Saco. Defekten kan sammanfattas på följande sätt.

Merparten av de svenska fackförbunden kännetecknas av toppstyre, centralism och lojalitet med arbetsgivarsidan. Fackens medlemmar har ingen rätt att delta i beslut om strejk eller andra stridsåtgärder. Beslut tas av de nationella förbundsstyrelserna och i vissa fall måste stridsåtgärder dessutom godkännas av den högre LO-styrelsen.

Medlemmarna har ingen rätt att avvisa eller godta förslag till kollektivavtal på nationell branschnivå. Beslutande medlemsomröstningar är också väldigt sällsynta när det gäller kollektivavtal på lokal arbetsplats- och företagsnivå. Det är vidare så att LO och till viss del även TCO hämmas av lojalitet med Socialdemokratiska partiet. TCO och ännu mer Saco präglas av yrkesegoism.

Sammantaget är detta bra recept för att kväva löntagarnas stridbarhet. Således förstör fackliga företrädare den främsta hävstången mot näringslivet och statsapparaten. Följaktligen blir facken allt sämre på att försvara löntagarna och ännu sämre på att flytta fram positionerna.

The Swedish (Top) Model är på dekis, inte på topp. Fackligt arbete idag handlar faktiskt om att rädda den svenska arbetarrörelsen.

I Sverige finns det två fackföreningar som sticker ut med sina principer: Hamnarbetarförbundet och syndikalistiska SAC. Principerna kan sammanfattas på följande sätt: medlemsdemokrati, solidaritet mellan arbetskamrater och oberoende från alla intressen utanför kollektivet av arbetare. Detta är kärnan i syndikalismen. Samma principer förespråkas av många gräsrötter inom LO i opposition mot de fackliga byråkratierna. En sådan gräsrot är gruvarbetaren Jari Söyrinki. I nättidningen Kontextpress skriver han:

”Jag säger inte att vi ska ’avskaffa’ facket, gå ur eller starta nya fack; jag säger att vi ska bedriva det fackliga arbetet på egna premisser. Oberoende fackgrupper direkt på arbetsplatserna producerar helt andra värden. De är rörliga, livliga och nyskapande. De är riktig arbetarrörelse.”

Medan löntagare i LO har den fackliga byråkratin emot sig, likt en bromskloss, har löntagare i SAC och Hamnarbetarförbundet facket bakom sig. SAC bygger på lokala samorganisationer (LS). På enskilda arbetsplatser bildar medlemmarna sektioner. Det är fackklubbar för alla yrken utom cheferna. Flera sektioner i samma bransch bildar tillsammans ett syndikat, alltså en fackavdelning. Syndikalistiska sektioner tillämpar direkt demokrati och är självbestämmande i lokala angelägenheter.

Jag ser Hamnarbetarförbundet som den svenska fackföreningsrörelsens flaggskepp i nuläget. Medan detta förbund fokuserar på en bransch, välkomnar SAC anställda i alla branscher.

Problemet för SAC är att vi i flera decennier haft svårt att omsätta våra principer i stridbar praktik. Varför? Det hänger ihop med att vi har låtit facklig klientverksamhet bli dominerande, alltså facklig service i individuella ärenden. Denna typ av verksamhet är förvisso viktig men får inte sluka alla resurser som behöver gå till organisering på arbetsplatserna. Organisering innebär att arbetskamrater utvecklar och använder sin kollektiva styrka på ett systematiskt sätt.

Vad händer när klientverksamhet tar över i facket? Det innebär att våra LS, syndikat och även sektioner främst sysslar med förhandlingar. Kruxet är att framgångsrika förhandlingar är finalen på en lyckad organiseringsprocess. Att däremot rusa direkt till förhandling och konflikt ger sämre resultat (eller inga resultat).

Trots slagsidan mot klientverksamhet har vi i ett antal fall lyckats spela korten rätt. Då har olika arbetargrupper först byggt upp en viss kollektiv styrka för att sedan utöva styrkan och flytta fram positionerna. Ett aktuellt exempel är arbetarna på städföretaget Perfect Maid i Göteborg. Genom punktstrejker har personalen bland annat lyckats höja lönerna, som låg under golvet i Kommunals kollektivavtal, en bit över golvet.

Ett annat exempel är arbetarna på Zalandos lager norr om Stockholm. De har nyligen tilltvingat sig fler pauser och stolar att sitta på; ja, så omänskligt är arbetslivet att rätten att vila fem minuter på en stol får ses som en viktig seger.

Att fackligt arbete i syndikalistisk tappning är slagkraftigt visar sig i återkommande nytändningar bland SAC:s gräsrötter. Men dessa nytändningar brukar tyvärr klinga av och vårt medlemsantal växer inte. Så, vad bör göras?

I tidningen Arbetaren har jag föreslagit tio satsningar som kan göras på LS-nivå. Dessa förslag bygger på boken Vad vill syndikalismen? Den är skriven av mig och ges ut av Federativs förlag i samarbete med Umeå LS av SAC. Texten kan laddas ned som gratis PDF-dokument.

På följande rader tänker jag inte copy-pejsta alla tio förslag från Arbetaren. Jag ska bara sammanfatta tre av förslagen: att prioritera arbetsplatsorganisering, formalisera det fackliga engagemanget och främja könsbalans i facket.

Vi behöver alltså prioritera organisering framför klientverksamhet. Så är det för alla seriösa fackföreningar. Inom SAC är våra LS-möten forum för deltagarnas arbetsplatser (dessa möten bör i alla fall vara det). Mellan mötena kan medlemmar som har tagit på sig rollen som organisatörer ha tätare träffar med stöd från LS-styrelsen eller en särskild kommitté.

Så, över till frågan om att formalisera det fackliga engagemanget. Informell organisering på arbetsplatsen är ofta en bra början men det brukar bli kortlivat. Det är viktigt att bygga både sektioner (eller fackklubbar) och tvärfackliga grupper. Det handlar om att arbeta på två spår samtidigt. En tvärfacklig grupp är helt enkelt en grupp arbetskamrater som möts regelbundet, oavsett facklig tillhörighet, i syfte att diskutera och driva gemensamma intressen.

Vidare, till frågan om könsbalans. År 2010 presenterades en könsmaktsutredning i SAC. Utredningen visade att andelen aktiva kvinnor är hyfsat hög på arbetsplatserna. Andelen är lägre på LS-nivå och ännu lägre på central SAC-nivå. Utredningen belyser tre orsaker till mansdominans: kvinnors dubbelarbete, en homosocialitet och machokultur. Homosocialitet innebär att män primärt umgås med och framhåller varandra och osynliggör kvinnor (medvetet eller omedvetet).

Det finns två enkla satsningar som har testats i några LS av SAC och gett en bättre könsbalans. Den ena satsningen är att en valberedning jobbar året runt med att ringa och tipsa kvinnor och icke-binära medlemmar om kurser och förtroendeuppdrag. Valberedningen kan gärna arvoderas på deltid. Den andra lösningen är att kvinnliga ledare och icke-binära ledare tar ton på offentliga arrangemang, interna möten och i medlemsblad. Dessa ledare och förebilder inspirerar fler kvinnor och icke-binära att delta i det fackliga arbetet.

Alla som har lyckats bygga kollektiv styrka på jobbet håller sannolikt med om att det kräver tålamod. Jag avslutar den här artikeln med två tips till dig som tar de första stegen som organisatör.

För det första: hitta en lämplig sakfråga att samla arbetskamraterna kring! Kanske är det stressnivån, schemaläggningen, lönesättningen eller något annat? Du hittar en lämplig sakfråga genom att vara en god lyssnare. Frågan bör engagera många arbetskamrater och engagerar dem starkt. Frågan ska också vara möjlig att vinna genom personalens kollektiva påtryckningar. Dessutom bör den strid ni tar svetsa samman personalen ännu mer inför nästa sakfråga ni lyfter.

För det andra: överlåt inte sakfrågan till fackliga representanter! Om ni på arbetsgolvet förlorar initiativet och kontrollen riskerar ni att förlora kampen. Ni kan givetvis utse förhandlare och andra förtroendevalda kollegor. Men se till att ni på golvet bestämmer vilka fackliga krav som ska drivas och vilka metoder som ska används. Ni bör bestämma vilka uppgörelser som ingås med arbetsgivaren. Lycka till!

Rasmus Hästbacka

Hästbacka är jurist och medlem i Umeå LS av SAC sedan 1997. Sommaren 2021 tillträdde han som SAC-funktionär på heltid. Artikeln bygger på en ny bok om syndikalism.
(Foto i sidhuvudet: Solveig Betnér)

Inlägget <strong>Ung på arbetsmarknaden? </strong><strong>Kämpa genom facket!</strong> dök först upp på anarkism.info.

Följande artikel har tidigare publicerats i SACs medlemstidning, Syndikalisten, och publiceras här i något reviderad form.

Det sägs ofta att arbetsrättslig lagstiftning garanterar ”rättigheter som tidigare generationer fått kämpa sig till”. Lagen ses som ett grundläggande skydd för arbetare. Av detta följer resonemanget att om vi idag stillatigande åser försämringar av dessa skyddande lagar, så innebär det ett svek mot dessa forna kamrater. Detta är ett missförstånd, enligt Jesper Johansson, medlem i syndikalistiska SAC.

I dagens offentliga samtal om arbetsmarknad och arbetares rättigheter står de politiska höger- och vänsterhalvorna i riksdagen synbarligen på motsatta sidor om varandra. De förra vill i princip göra arbetare rättslösa, medan de senare vill säkra ett lagom grundläggande skydd för den arbetande befolkningen. Men, båda sidor har sina positioner inom ramen för samma system, de är rörande överens om de grundläggande förutsättningarna, att ”Lag är rätt”.

När så regering och reformistfack ännu en gång säger att de ska revidera innehåll eller tolkning av gällande arbetsrättslig lagstiftning – naturligtvis blir resultatet alltid till arbetsköparnas fördel – protesterar många reflexmässigt. Lagstiftningen behandlas då som en neutral och allmän överenskommelse som befäster vad som är ”rätt” och ”fel” gällande arbetslivets villkor. Idag väljer även många engagerade i den syndikalistiska rörelsen att med självklarhet ställa sig sida vid sida med den politiska vänstern, i kraftig opposition mot kommande försämringar av Lagen om anställningsskydd (LAS). Detta trots purfärska erfarenheter av liknande ställningstaganden mot förra årets inskränkningar i lagskyddet för fackliga stridsåtgärder.

Arbetare har i alla tider kämpat, inte för lagar, men för att förändra det allmänna rättsmedvetandet till sin egen fördel. Det en stor majoritet av befolkningen ser som rätt, blir också rätt, oavsett lagstiftning. Som rättssociologen Håkan Hydén uttryckte det, ”en rättighet i lag är aldrig starkare än den underliggande sociala normen” (”Arbetslivets reglering”, Liber förlag 1985). Lagstiftning på detta område bör därmed i stället för ett skydd ses som en begränsning av arbetares rättigheter. Politikers reglering av arbetsrätt i lag görs helt i deras egna syften. Inte för att kunna garantera att denna rättsuppfattning består för all framtid, utan för att kunna ta över tolkningsföreträdet i frågan. Om sedan politikerna själva är medvetna om att syftet är egennytta eller om de stiftar lagarna i god tro är i praktiken irrelevant. Det tolkningsföreträde lagstiftningen ger politiker innebär en gräns dragen i sanden, ”hit men inte längre”, eller ”här slutar allmän rätt”.

Tolkningsföreträdet kan sedan användas försiktigt, på tvärs med en opinion för ett starkt arbetarskydd, genom att endast detaljförhållanden manipuleras. Eller så kan det användas ohämmat med en arbetarfientlig opinion i ryggen, för att avskaffa de föreskrivna rättigheterna helt och hållet. Lagstiftningen är alltså inte ett skydd för uppnådda segrar och arbetares rättigheter, utan en möjlighet och ett verktyg för de politiker som vill begränsa eller helt rulla tillbaka dessa. Den fackliga grenen av arbetarrörelsen kan därmed bara försvagas av att på så vis ge upp tolkningsföreträdet av sina rättigheter. När detta flyttas över till den politiska sfären innebär det att den fackliga rörelsen underordnar sig den politiska. Det innebär att man från fackligt håll avsäger sig initiativet till att flytta gränsen för var våra rättigheter börjar och slutar.

Det diskuteras nu om LS¹ eller SAC, som är en basfacklig och rörelsesocialistisk potentiellt revolutionär organisation, bör höja sina röster i kampen för bevarandet av LAS. Det korta svaret är nej. Politikers möjligheter att inskränka de fackliga rättigheterna tar sin början vid fackföreningarnas krav – eller rättare sagt vädjan – om att den för tillfället gällande lagstiftningen måste bevaras. I stället för en egen facklig agenda, innebär alltså en sådan slags påverkanspolitik ett erkännande av politikers tolkningsföreträde. Eller i bästa fall av det tolkningsföreträde som av politiken överlåts till de ”fristående” representanterna för de reformistiska och inte så lite statsbundna fackhierarkierna. Det innebär inte mindre än att den fria fackföreningen avskaffar sitt existensberättigande.

Som syndikalister bör vi ha en pragmatisk inställning till gällande arbetsrättslagstiftning. Det innebär att vi kan använda den till vår fördel då det passar våra syften. Men då utan att ta den i försvar eller erkänna den som en legitim begränsning av arbetares rättigheter i samhället. I den mån arbetsrätten är formulerad så att den gynnar oss i ett eller annat läge, så använder vi oss av den för att få igenom vad vi anser är rätt och riktigt. Pragmatiskt kan vi hänvisa till den som något arbetsköparparten har att rätta sig efter. Men endast då den begränsar dennes rättigheter, inte arbetares eller fackföreningars. Som fackförening bör vi i stället verka praktiskt för att utöka och utveckla en allmänt erkänd rätt, förankrad i sunt förnuft snarare än i lag/avtal.

Som facklig kampmetod är protesten i alla utom de sällsyntaste fall helt verkningslös. Det är inte protester som påverkar politikernas beslut, lika lite som de stärker fackföreningars eller arbetares självförtroende. Misslyckandet 2019 med det verkningslösa motståndet mot de juridiska inskränkningarna i fackliga organisationers stridsrätt borde ha lärt oss samma läxa som tidigare erfarenheter av samma situation. Som erfarenheten av proteststrejken 2006 mot A-kasseförsämringarna, eller av 1928 års demonstrationer mot klasslagarna om kollektivavtal och arbetsdomstol. Vi borde ha lärt oss att protester mot lagar och att vädja till överheten inte blir mer än en ritualiserad maktlöshet.

Lagstiftning kring arbetsrätt och inskränkningar av densamma är därmed inte stort mer än snömos, en annan taktik behövs. Lagen binder oss hårdare när vi stödjer oss på den för att bedriva vår verksamhet, men i mindre utsträckning när vi prioriterar fristående självverksamhet på golvet. Sveket mot tidigare generationers kamp består alltså inte i att låta sossar, borgare och reformister riva upp eller slå sönder sina egna lagar, utan sveket består i stället i att alls låta lagen definiera vad som är rätt och vad som är fel för vår verksamhet.

En fri fackförening gynnas i stället bättre av en hållning som låter oss behålla makten att successivt utöka den styrka och de rättigheter vi har som arbetare. Genom att bygga kollektiv basfacklig styrka påverkar vi det allmänna rättsmedvetandet och därmed uppnå bättre villkor än lagstiftare nånsin kan ge oss.

Jesper Johansson

1. LS står för Lokal Samorganisation, och är en geografiskt knuten självständig fackförening. I relation till detta är SAC en fackföreningsfederation som bland annat består av ett antal sådana LS.

Inlägget Varför vädja till överheten? <br><span style='color:#000000;font-size:16px'>Syndikalistisk syn på arbetsrättslagstiftning</span> dök först upp på anarkism.info.

Vi minns Björn ! Vi ses i Sthlm #12okt!

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.
Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget 10 anarkism.info podcast – Samtal om Björn Söderberg dök först upp på anarkism.info.

Bakgrunden till konflikten är att Glasgow City Council (Motsvarande en kommunstyrelse, ungefär) har vägrat att acceptera att ge lika lön till manliga och kvinnliga arbetare, framförallt inom skötes- och utbildningssektorn – de har till och med tagit fackförbund till domstol för att försvara den. Detta trots att könsbaserad lönediskriminering har varit olagligt i snart 15 år i Storbritannien. City Council, som har kontrollerats av Labour och Scottish National Party, två partier som båda gillar att presentera sig själva som progressiva och feministiska – i Labours fall drar de till och med ibland Socialismen ur den dammiga vrå där de har stuvat undan den sedan decennier, har spenderat två miljoner pund på att bestrida lagliga krav på lika lön. Det har använt alla olika typer av smutsiga taktiker, de har hävdat att de inte har råd att betala samtidigt som de slänger miljoner på domare, de har försökt skrämma arbetare, splittra arbetarklassen efter män och kvinnor, de har försökt muta sina kvinnliga arbetare med en direkt utbetalning av en tiondel av det de är skyldiga dem för 15 år av rån, de har satt upp svartlistor av arbetare som har vägrat strejkbryta och alla andra trick som finns i arbetsköparnas handbok. Men trots alla deras fula knep, trots alla splittringsförsök, hade Glasgows kvinnliga arbetarklass enat sig, och gått ut i strejk.

Medans vi marscherade genom staden fortsatte de goda nyheterna att rulla in. Vi hörde att Glasgows (nästan helt och hållet manliga) gatustädare och sopgubbar hade gått ut i en vild solidaritets-strejk, trots att både vilda strejker och solidaritets-strejker har varit olagliga sedan Thatcher knäckte arbetarrörelsen på 80-talet. Vi hörde att alla förskolor i hela Glasgow  var stängda. Vi hörde berättelser om lärare som, trots att de inte täcktes av strejken, vägrade att bryta deras kollegors strejk. Vi hörde upplästa solidaritetshälsningar från hela Europa. Vi hörde arbetande kvinnor, strejkande kvinnor, tala till oss, och uppmana till kamp. Vi skrek så att till och med statsråden kunde höra det inuti sin fästning av granit, byggd stor och tung på rikedomar som Imperiet stal. Vi var, för en stund, oslagbara.

Den känslan skulle inte vara för länge. När vi kom hem hade det styrande nationalistpartiet, SNP, kommit överens om hur de ska svara. Konspirationsteorier som gör gällande att strejken har organiserats av Labour, i ett försök att diskreditera SNPs styre och därmed projektet med nationellt självbestämmande och självständighet sprids som en blå-vit sotsjuka över sociala medier. Som att kvinnorna inte hade någon egen agenda, som att de inte alltid var drivande – och som att de inte i praktiken fick driva sina manschauvinistiska och fega fackförbund framför sig för att handla. Denna hysteri greppar mängder av människor som till vardags brukar se sig själva som vänster. Vissa förespråkar öppet att bannlysa fackförbund i ett “fritt” Skottland, då de bevisligen är fulla av nationsförrädare. Det progressiva skynke som den skotska nationalismen har klätt sig i rycks av på en sekund, och det fascistoida trynet därunder blottläggs inför hela världen.

Sedan hör vi att City Council ämnar dra fackförbundet GMB, som representerar många av de strejkande kvinnorna samt Glasgows sopgubbar, inför rätta med hjälp av Thatchers anti-fackliga lagar. Vi hör att kvinnor som vägrat bryta strejken blir sparkade och hotade med att svartlistas och tvingas flytta. Reaktionen är enad och kraftful, och bara en samlad kamp från hela Glasgows arbetarklass kan vinna nu.

När den här artikeln skrivs har inget mer hänt, och hur historien kommer att utformas över de kommande dagarna och veckorna är fortfarande otydligt, men många olika möjligheter har visat sig. Vad som händer nu beror på hur arbetarklassen reagerar – om vi låter oss splittras efter kön, om vi låter oss splittras efter nationalitet, eller efter partisympatier. Det är dock redan nu möjligt att dra några slutsatser av vad vi har sett än så länge, och vad det här betyder för den Anarkistiska rörelsen, och den radikala vänstern generellt.

Den första lektionen handlar om nationalismen. Det finns i många vänster-kretsar en tanke om “de förtrycktas nationalism”, eller ibland “anti-imperialistisk nationalism”, som tydligen är kvalitativt annorlunda från andra former av nationalism. Detta applicerades av många – inte alla – till ett ganska enhetligt stöd för Skotsk självständighet under kampanjen inför omröstningen 2014, både internationellt men också i Skottland – även bland anarkister. Här i landet var det endast anarkisterna som påminde resten av vänstern om våra internationalistiska rötter, om våra grundprinciper – om att nationalismen i grunden är klasskollaborationistisk och har inneboende tendenser åt högern. Resten av vänstern lyssnade inte, utan kastade sig entusiastiskt in i “Radical Independence”, in i Scottish National Party, och i nationalismens stora tält – sida vid sida med fascistiska organisationer som Soil nan Gàidheal eller Scottish Nationalist Society. Nu blir SNPs och nationalisternas, till och med ‘progressiva’ sådana, attacker på facklig organisation och kvinnors självbestämmande tydliga och uttalade. Nationalismen har visat sitt rätta ansikte i Skottland, och det är inte vackert. Dock bör vi se det som en bekräftelse av vår analys, med praktisk relevans för vår vidare analys av tanken om “nationell självständighet” som ett sätt att kämpa mot imperialismen, även Svensk imperialism.

För det andra kan vi notera att lagen rent tekniskt har stått på kvinnornas sida sedan länge, det är bara det att lagen rent selektivt inte har applicerats, och att överheten bekämpat dess applikation- i 15 år. Man kan endast påminnas om alla strider som fackföreningarna behövde ta för att tvinga staten att applicera lagarna om åtta timmars arbetsdag som hade klubbats som lag.  Till syvende och sist är det inte att välja “progressiva” eller “arbetarvänner” till parlamenten som verkligen kommer att föra fram våra positioner som arbetare, utan det är arbetarklassens självaktivitet, det är kollektiv direkt aktion, som alltid kommer att behövas. Glasgows kvinnor har kämpat den lagliga vägen utan resultat. Nu går de framåt med direkt aktion, med strejken, som sitt vapen.

Glasgows arbetande kvinnor visar vägen framåt. Frågan är bara om vi andra kan följa.

Inlägget Feministisk strejk i Glasgow: Solidaritet och repression dök först upp på anarkism.info.