Ett klassiskt socialistiskt svar är ökat arbetarinflytande över produktionsmedlen. Produktionsmedel är i det här sammanhanget det som arbetare använder för att omvandla det levande till matvaror: åkrarna, plogarna, ladorna, transportstrukturen, fabrikerna, grossisterna, affärerna. Men produktionssättet i det industriella samhället är så sammanvävt med kapitalismen och så extremt specialiserat att det är svårt att ens visualisera hur en storskalig, globaliserad produktion skulle kunna kontrolleras direkt av arbetarna.

En klassisk arbetarkamp behöver därför, tänker jag, förenas med byggandet av mer småskaliga alternativ och ett ökat lokalt fokus. Alla försök och experiment, såväl som mer seriösa och långsiktiga projekt med gerillaodling, födosamlande, kolonilotter, ekobyar, skogsträdgårdar, permakultur och liknande borde uppmuntras. I tider av mer återkommande kriser kanske det också skapas möjligheter för nya och mer omfattande ”gröna vågor”. Ju mer beroende vi är av den kapitalistiska matproduktionen, desto mer sårbara är vi också inför kriser och kollapser, och det finns många färdigheter som gått förlorade som vi behöver återvinna för att stärka vårt självbestämmande. Och mycket tyder ju på att dagens produktionssystem inte är socialt eller ekologiskt hållbart.

Ibland framställs gröna exodusstrategier nedlåtande som ”utopisk socialism” eller som en miljömuppighet som står i motsättning till arbetarkamp, uppror eller strävan efter ökad jämlikhet och allmänningar i den urbana miljön. Jag tror inte att det måste finnas någon spänning här. Alla kan inte göra allt, och det är oproblematiskt att vi har olika fokus och olika förutsättningar.

Vi varken kan eller vill (?) lämna den högteknologiska och industrialiserade matproduktionen och dess infrastruktur åt sig själv eller åt ett okontrollerat sammanbrott. Det behövs solidarisk organisering för att bevara eller uppnå löner och arbetsförhållanden som går att leva med, speciellt när det gäller prekära arbetare. Det behövs en medveten och organiserad närvaro på arbetsplatser som kan påverka skeenden i positiva riktningar när kriserna kommer. Vi behöver försvara det mått av gemensam välfärd som finns, och det är bra med grupper och organisationer i städerna som erbjuder mat utan kostnad. Där det är möjligt och rimligt att genom dumpstring, snattning eller ”stöld” omdistribuera mat från kapitalet till mindre bemedlade bör det applåderas.

Men det räcker inte. Vi behöver också eftersträva en myriad av samverkande initiativ till småskalig autonom matproduktion. I bästa fall går de av oss som experimenterar med ekobyar eller odlingskollektiv i fronten för en frihetlig och eko-socialistisk rörelse i riktning mot en revolutionär mörkgrön omställning.

Inlägget Mat och autonomi dök först upp på anarkism.info.

Det här betyder inte att tandborsten ska vara kollektivt ägd, eller att det är bra att bryta sig in hos grannen och expropriera tandborsten för att den har ett skönare grepp. Kanske kan vi tala om ett ”ägande” som har med personlig integritet, behov och nyttjande (sammantaget) att göra. Den eller de som brukar något för att möta sina basbehov som biologiska och sociala varelser skulle kunna anses vara ägare till detta. Den som däremot tar mer än hen behöver, gör anspråk på sånt hen inte använder, eller berövar andra möjligheter att möta sina grundläggande behov, begår stöld, i synnerhet när det handlar om att mer välbeställda personer gör ingrepp i andras liv.

Mot den här bakgrunden skulle det vara stöld att vräka en asylsökande eller en barnfamilj som inte kan betala hyran utan att tillhandahålla något alternativt boende, eller att hindra en hungrig person utan pengar att ta den mat hen behöver, eller att försöka kontrollera ett urfolks traditionella marker, eller att neka en utsatt EU-medborgare sjukvård.  Stöld är med andra ord något som staten och kapitalet bygger på och vältrar sig i, stöld är luften de andas. Detta trots att var och en enligt FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna har rätt till en levnadsstandard tillräcklig för hälsa och välbefinnande (artikel 25).

Om vi däremot lägger vantarna på resurser som tillhör de rika och mäktiga, och använder dem för nyttigare ändamål eller slussar dem ”nedåt” i hierarkierna, handlar det, ur ett anarkistiskt perspektiv, inte om stöld, utan om omfördelning. Karl-Bertil Jonsson-attityden hör inte bara hemma i en vacker julaftonssaga, utan är en god livsprincip.

Bortsett från lagstadgad omfördelning som exempelvis skatt, föreskriver så klart lagen hårda straff för detta, men lagens främsta funktion är också att skydda den rådande ordningen, inte minst den ojämlika ekonomiska fördelningen. Lagen förtjänar förstås viss respekt på så sätt att vi bör beakta vår personliga säkerhet och minimera risker att utsättas för våld. Men på ett principiellt plan förtjänar den vårt förakt, eller bör på sin höjd betraktas som en (hotfull) rekommendation.

Det här borde också påverka vårt sätt att se på handlingar som kriminaliseras, och personer som utför dem. En del av det staten klassar som stöld, rån, inbrott, skadegörelse, ekonomisk brottslighet o.s.v., handlar om en försvarbar omfördelning eller ”property destruction”. Ibland är det desperata och marginaliserade personer som av samhället berövats sina ”rättigheter” som försvarar sig själva, försöker möta sina behov eller helt enkelt slår tillbaka, på sätt som är mer eller mindre destruktiva. I en hel del fall handlar det främst om att samhällets rikare skikt försöker bli ännu rikare genom ljusskygg affärsverksamhet. Det gäller här att ha urskiljning och ett självständigt kritiskt tänkande. Att idealisera och romantisera grabbiga mafiosos och mobbare är så klart inte nice, men att stämpla människor som ”kriminella” är att gå i statens ledband, och att beskriva människor som tjuvar, bara för att staten betraktar dem som personer som stulit, håller inte.

Att beröva de fattiga deras rättigheter och bygga förmögenheter på att profitera på deras påtvingade arbete, det är den stöld som de majoritetssamhällen vi lever i bygger på. De rika blir rikare, de ekonomiska klyftorna ökar, och längst ned i hierarkin finns skaror av hungriga och svältande människor, och de ickemänskliga djur som berövas sin frihet och/eller sin livsmiljö. Inga tecken syns på att staterna kommer att ändra dessa förhållanden i grunden.

Om det finns en väg att till omfördelning så går den via direkt aktion. Att ta från de rika och ge åt de fattiga.

Inlägget Stöld dök först upp på anarkism.info.