Själv är jag också förbannat trött på att hoppas en sak och tro något annat. Det är som när en expertkommentator i sportstudion blir tillfrågad om det egna favoritlagets chanser i en kommande match, och plötsligt tar på sig båda hattarna samtidigt: ”Jag tror att det blir förlust, men hoppas på seger”.

Roland Paulsen fångade det där i ett samtal för nåt år sen, i en diskussion som berörde vad ett gott samhälle är för något. Han sade något i stil med att ett av de viktigaste måtten är skillnaden mellan vad som är och vad som skulle kunna vara. För någon i den politiska mitten eller för privilegierade personer är fattigdom, våld och förtryck mestadels abstraktioner och små störningar i en annars relativt välfungerande värld. Även när de får mer utrymme, så befinner sig lösningarna på problemen inom redan existerande institutioner och system. Det är bara att vrida på en ratt.

Fantasin är ytterst begränsad för de som representerar mitten. Men det som är lätt att glömma är att det till synes därför också blir ett mindre glapp mellan det som är och det som skulle kunna vara. Oförmågan att se alternativ blir den perfekta medicineringen mot radikalpolitisk depression. Tvärtom är det förstås extra jobbigt för de som ändå ser möjligheterna för en helt annan värld, när saker och ting inte bara är så jäkla långt ifrån vad de kunde vara, utan också på många fronter verkar röra sig åt fel håll.

Det är därför ett optimistiskt utspel ibland kan få motsatt effekt mot den avsedda, och kännas som en käftsmäll. Jag har själv gjort mig skyldig till det där. Och missförstå mig rätt – det är inget fel med optimism. Vi behöver alla lite pepp då och då, men ibland så faller optimismen på sitt eget grepp, just eftersom den påminner om hur stort gapet är mellan de där två världarna. Jag vet redan, liksom, jag fattar – saker är kassa som fan, och jag vill inte höra om hur mycket bättre de kunde vara.

Hur ta sig ur det här dilemmat? Hur sluta vara en rymdfarkost på drift, utan bränsle, med allt mindre syre i tanken, om till och med själva hoppet blivit till en fiende? I samband med nyårskrönikor brukar folk slå på stort – det nya året ska bli bättre, det är nu det vänder, alla kamper ska vinnas. Men jag tror att om en vill börja överbrygga gapet mellan det som är och det som skulle kunna vara, om en känner sig frustrerad, nedslagen, överväldigad och utbränd av allt som snurrar runtomkring en, då är det inte de här stora proklamationerna som hjälper – de är snarare en del av problemet.

Istället för att framställa det nya året som något potentiellt storslaget, kan en se framtiden som något litet och kontinuerligt. Istället för slaget om dödsstjärnan, istället för definitiva slutstrider och stora flottor, se det som livet på en bortglömd planets smågator. Steget till att störta alla världens tyranniska system kan kännas stort, men jag lovar att det bara bakom hörnet finns en början på något positivt – i trappuppgången eller kvarteret, vid fikabordet på jobbet, med polarna, eller i en lokal förening. Där finns mötena, där finns de riktiga problemen, men där finns också ett löfte om både kamp och gemenskap som omedelbart kan förbättra vår situation och skänka extra mening och glädje i tillvaron.

Vad andra ska göra och hur det ska gå till kan jag inte säga, men jag tänker börja där – det är bara några vingslag bort och den här fjärilen-ur-kurs kan tänka sig att försöka. Fuck 2020. Fuck 2021. Den här skålen utbringar jag varken för året som gått eller året som kommer. Den är för de små stora saker jag längtar efter i min vardag. Vännerna, familjen, organisering kring frågor och med människor som betyder något för mig. När en får fotfäste i de här sakerna, blir de stora frågorna sedan också något mindre, mer hanterliga.

Och till slut, en liten teori. Kanske ska vi inte behandla ”hopp” som något vi spikar upp på väggen och tittar på, helt oberoende av hur illa det rimmar med det som händer omkring oss, tills det blir en hånfull gestalt som driver med oss från sin uppflugna plats. Kanske ska vi istället låta hoppet falna lite ibland, komma och gå, och istället odla det i de här mindre sammanhangen som vi kan ro över. Låta det växa på en grogrund av vardaglig gemenskap och solidaritet. Inte dra upp det från ovan, utan lyfta det nerifrån och låta det explodera i skyn när det känner för det.

Eller vore det att hoppas på för mycket?

Inlägget Mellan hopp och förtvivlan dök först upp på anarkism.info.

Kunde vi verkligen inte få några dagar till att stilla fundera innan helvetet brakade loss?

Dagarna kring nyår är en tid då det är så svårt att göra något annat än ett bokslut över året som gått, och blicka framåt mot nästa. Att summera, lämna det gamla bakom sig, och ta höjd för det som komma skall. Själva nyårsafton är en dag som löser upp nuet men samtidigt gör det hyperrealistiskt. Kanske är det just att dagen tvingar oss att tänka bakåt och framåt som gör att vi i nära på desperat anda försöker göra den till ett carpe-diem ögonblick. Tio, nio åtta, sju…

Vi lever idag i en brytningstid, som är en sorts spegelbild av samma fenomen. Nuet känns så upplöst och prekärt att vi blickar både framåt och bakåt för att försöka förstå vad som händer och vart vi är på väg. Samtidigt har det vi lämnat bakom oss lett oss in på en väg där nuet aldrig varit lika viktigt – eftersom hela framtiden står på spel om vi inte slutar förstöra miljön.

Men det blir också lätt att börja låta som en trasig skiva, att innan tanken ens är färdigtänkt vara trött på sin egen inre röst och på budskapet den är i färd med att formulera. Det blir ännu en berättelse om högervridningen och den rasistiska såväl som auktoritära vågen som sveper över samhället, om klimatförändringar och alla de andra miljöproblem vi står inför, och kanske också om att ändå se ljusglimtar i mörkret. Tunga drakar lyfter i motvind, och allt det där.

En sak som jag ändå tycker det är värt att ta fasta på är att den här brytningstiden, där nyliberalismen börjat gå på tomgång och protesterna avlöser varandra, är en tid där gamla historier nötts ut och nya ännu inte formats, och därför en tid av stora faror men också stora möjligheter. Möjligheter att börja vandra längst nya stigar, där gamla broar kollapsat, där bergspassager rasat igen, eller där omgivningen står i brand.

I en sådan tid tror jag det är viktigt att ställa frågor. Att undersöka samtiden, de olika tendenser som kan vara svåra att urskilja när en målar med grova penseldrag, och ur det nysta fram något nytt som kan leda oss framåt. Börjar en titta närmare så visar det sig att det här med ”högervridning” exempelvis inte helt stämmer, att förändringen och polariseringen går längst med flera andra skiljelinjer också, vilket vi kan se i rörelser som gula västarna, eller hur protesterna i Sydamerika drabbar både höger- och vänsterregimer.

När vi ser en kontinent brinna, eller ett geopolitiskt maktspel breda ut sig över horisonten, så är det förstås lätt att känna sig liten och betydelselös. Men vi är många som fått nog av det ekonomiska och politiska system som förstör vår omvärld på så många olika sätt. Om det är viktigt att ställa frågor, så blir nästa steg att fundera på vilka frågor vi bör ställa. Den nya miljörörelsen har hittills kanske främst ställt frågan ”Hur får vi dem att lyssna på oss?”

Istället är det kanske dags att i alla avseenden fråga sig hur vi tvingar dem att göra som vi vill, och hur vi kan börja lösa våra problem själva. Och det behöver vi göra på ett sätt som bevarar våra drömmar men samtidigt ger oss praktiska, överkomliga första steg att ta. Utopin är som bäst när den sätter oss i rörelse. Det här kan vi göra både lokalt och globalt – att gå med i eller starta initiativ som försöker lösa konkreta problem.

Det kan vara en lokal fackförening, eller en aktivistgrupp som bedriver direkt aktion för djur och natur, som försöker förbättra situationen i våra bostadsområden eller arbeta antifascistiskt. Det viktiga är att börja, och att sedan inte fastna i det lilla eller lokala, utan försöka upprätta band med andra som vill och gör samma sak. Det är lätt att bara bli frustrerad och utbränd av sociala mediers brus, men samtidigt har dagens teknik öppnat upp möjligheter för att knyta samman kamper och utbyta resurser eller idéer över tidigare oöverkomliga avstånd. Låt oss utnyttja det till vår fördel.

Det är bråttom nu, så mycket vet vi, men den vetskapen kan leda mot till synes enkla lösningar som visar sig vara återvändsgränder – som exempelvis de sätt vilka systemet självt redan erbjuder oss; välgörenhet, parlamentarisk politik, individuella val. Det kan vara lockande, lite som en karusell. Det går fort, det blinkar och det låter mycket – belöningssystemen kickar in – men det leder trots allt inte framåt, utan i en cirkel. Direkt aktion är mer som en promenad eller en cykel – det är bara vår egen kraft som kan bära oss framåt, men vi bestämmer själva vart vi tar oss. Så låt oss cykla ut i det nya året, bränder och bomber till trots. Världens cyklister, förenas och ta över. En slogan så god som någon för 2020.

Inlägget Nyårscykeln dök först upp på anarkism.info.

Det är ju i sig sant, och det är bra att peka ut de ljusglimtar som finns, men det som är nedslående är att det känns som om en mitt i allt detta går i cirklar. Ständigt samma problem – och ofta än värre än föregående år – och ständigt samma förhoppningar. Och för den som kan lite grundläggande geometri blir problemet uppenbart: En cirkel tillåter inte några framsteg – för framsteg krävs det en (mer eller mindre krokig) linje.

Men när vi börjar tänka på det hela på detta sätt så presenterar sig också ett potentiellt svar – varför inte bara dra en linje genom alla cirklar, och se vad som händer?

Ja, det stämmer att fascismen och rasismen ökar samt att allt fler nationalstater försöker vrida klockan tillbaka med drakoniska åtstramningar och angrepp på allt från mänskliga rättigheter och facklig kamp till aborträtten. Det stämmer att denna process ivrigt påhejas av kapitalister, som skrattar hela vägen till banken, samtidigt som de garderar sig med filantropiska utspel, rekupererande av sociala rörelser, eller löften om grön och etisk kapitalism.

Men både denna pågående negativa utveckling, och de ljusglimtar i form av motstånd som den stöter på, ja rentav för med sig, är en del av ett större sammanhang. Det är en process, som faktiskt är på väg någonstans. Vare sig vi tittar på nyliberalismens misslyckande och den ideologiska förvirring som exempelvis de gula västarnas kamp mot Macron gett upphov till, på historiskt återkommande strejkvågor, eller den nya vågen av gatuprotester, kravaller och närapå insurrektionella moment runt om i världen, så syns det tydligt när vi tar ett steg tillbaka.

Nyliberalismen, socialdemokratin, statskommunismen – alla dessa ideologier och system är i gungning. De har överlevt sin förmåga att utöva kontroll och frammana ordning i samhället, och vi lever i en tid som kan liknas vid skymningstid en sommarnatt i norra Sverige – en dag är slut, och den nya har ännu inte börjat, samtidigt som den gångna dagens döende ljus fortfarande kastar en viss skugga över landskapet.

De ljusglimtar vi påminns om när vi summerar det gångna året är viktiga – men det allra viktigaste är den trend de är en del av. När vi tittar bortom året och på samhällsutvecklingen över tid, ser vi också att vi lever i ett ögonblick av sällan skådade möjligheter. I en situation där gula västar är en realitet, har också svarta drömmar blivit möjliga.

Det är vad jag vill ta med mig från det här året, när det börjar smälla runt midnatt.

Inlägget Gula västar och svarta drömmar dök först upp på anarkism.info.

Året då normaliseringen av rasismen gått så långt att sosseministrar låter som sverigedemokrater, och de som ställer sina kroppar på spel, i vägen för nazister som intar våra gator och torg, kallas för lika goda kålsupare. Året då miljöpartister grävt sig så djupt ner i en grop så att de tycks ha kommit ut på andra sidan, i hopp om att deras svek och brutna löften inte lyckats följa med hela vägen. Allt detta med en opposition som glatt hejar på med tillrop som ’mer!’ eller ’snabbare!’

Året då utförsäljningar, antifackliga utredningar, nedläggningar, utvisningar, och lösningar som bygger på mer och starkare våldsmonopol och övervakning inte bara blivit en självklarhet i Sverige, utan över hela världen. Samtidigt skylls problemen inte på de mäktiga institutioner som har makten över vårt samhälle, eller på det system vars logik vi alla måste förhålla oss till, utan på de som redan är mest utsatta och marginaliserade. Gamla bruna ideologier plockas åter fram och kläs i ny skrud för en ny tid. Vargen vädrar morgonluft.

Visst skulle det gå att sluta här, i botten, i ett hopplöst mörker på en lika hopplös tågresa. Det är lockande att slänga 2017 i soptunnan och gå vidare, utan att se sig om. Men det skulle också innebära att ge sig av utan hopp, bort från något snarare än mot något annat. Det vore att köpa en ensidig berättelse som bara tjänar till att förstärka statens och kapitalets grepp om våra liv, och lämna fältet fritt för enkla lösningar på svåra problem och framtidsvisioner där det inte finns plats för många av oss. Istället måste vi våga drömma större än någonsin, och mot denna samtid ställa ett lika praktiskt som inspirerande alternativ.

För i varje aspekt av det förtryck vi utsätts för idag finns en motsättning med revolutionär sprängkraft. Varje försök att ytterligare inskränka och kontrollera oss är ett uttryck för en hopplös kamp, eftersom varje upprorisk tanke är ett frö till revolt och varje frihetskamp ett bevis på att vi människor aldrig kan reduceras till maktens logik. I sprickorna på det system som håller oss tillbaka växer vårt motstånd som ogräs, från de frön de försökt begrava om och om igen.

När de stänger ner så ockuperar vi och öppnar upp. När de utvisar så organiserar vi blockader. När de försöker pressa mer skatter och vinster ur oss, så strejkar vi tillsammans och överallt. När de sätter in repression svarar vi med solidaritet och inbördes hjälp. Och när de sträcker ut en till synes försonande hand mot oss, bjuder in oss till institutionerna och erbjuder oss att själva förvalta vårt förtryck från maktens korridorer, pekar vi finger åt dem och bygger vår egen motmakt, i syfte att ta över hela skiten – på våra egna villkor.

När vi blickar framåt kommer de att säga att 2018 är valåret. Att det är en chans att göra en nystart, att sätta vårt hopp till nya vallöften och rygga tillbaka för nymålade hot om kris och kaos. De kommer säga att vi behöver stabilitet, kompromisser och ett handfast ledarskap som ansvarsfullt försöker styra skeppet Sverige mot nya högkonjunkturer och andra nyliberala äventyr under olika färg och flagg. Vänstern med ett vänligt leende och färgglada ballonger, högern med spefull ärlighet och cynism.

Låt 2018 istället bli året då vi skiter i deras val, och bygger våra egna alternativ. Låt politikereliten, pamparna och kapitalisterna dansa sin invanda dans utan oss som publik. Låt oss istället storma planen och ta det vi vill ha genom vår självorganisering. Låt 2018 bli året då vi bygger starka radikala fack, kvartersorganisering, vår egen media, vår egen kultur, våra sociala center och sammanhang, och våra egna lösningar på alla de problem vi står inför. Låt 2018 framför allt bli året när vi slutar fly, vänder oss om, och kisar mot horisonten. Låt vår vision om framtiden, omsatt i praktik, bli deras kris och kaos. Låt vår passion att förstöra detta system också bli en kreativ passion. Låt oss spåra ur verklighetens tåg – och köra det rakt in i tunnelns vägg. För den här enkelspårigheten, de icke-existerande alternativens system och ideologi, är en lögn – bakom bergväggen finns en strand, en skog, en sommarbris.

Nu säger de i högtalarna att vi strax är framme vid vår slutstation. Men de har fel, den här resan har bara börjat. 2018. Jag är redo. Bring it on.

Inlägget Nyårstankar från sista tågresan 2017 dök först upp på anarkism.info.