Inlägget 6 juni 2023 dök först upp på anarkism.info.

Folk har firat olika saker genom alla tider, det i sig är sällan problemet. Vad tjänar det till att klanka ner på folk angående just nationaldagen, när vi antagligen menar och därför också firar eller motsätter oss helt olika saker? Barnfamiljen som just cyklade förbi med svenska flaggor på cykelramarna, med sommarglada leenden på väg mot ett soligt slottsskogen, är inte mina fiender. Njut av dagen, gör den till er egen.

Men nationalstaten som sådan – okej, då pratar vi om något specifikt och konkret som inte går att snacka bort. En omänsklig koloss, som sprider sig likt cancer över sin omgivning, utrotar kulturer, likriktar, jämnar djur och natur med marken, våldför sig på de som inte inrättar sig, övervakar, mördar, sätter upp gränser, koloniserar, inhägnar, skyddar privilegier, skapar motsättningar, suger ut människors arbetskraft och kreativitet, och är den grogrund ur vilken en stor del av alla krig, all rasism, fascism och nazism växer fram.

Det finns för mig inget positivt med nationalism eller nationalstaten, och det positiva som tillskrivs dem borde istället tillskrivas de människor och gemenskaper som hela tiden skapar sina egna världar trots nationalstaterna, inte tack vare dem. De i vården eller familjen som kämpar för att människor med större behov ska kunna leva värdiga liv trots att stat, kapital och de patriarkala strukturerna försöker sko sig på såväl de behövande som de som utför arbetet, de som delar med sig av sin kunskap till nya generationer och inspirerar andra till att utforska världen, de som forskar fram nya fantastiska botemedel eller hjälpmedel som potentiellt kan göra våra liv bättre och frigöra oss från fattigdom, arbete och förtryck. De som kämpar på arbetsplatser och i bostadskvarter mot de maktordningar som vill växa sig starkare på vanliga människors bekostnad. De som sätter sina kroppar på spel för att skydda oss mot fascister på gator och torg. De som kämpar för vår miljö eller mot det onödiga lidande som icke-mänskliga djur utsätts för. De som kämpar mot förtryckande nationalstater för att få vara som de är, älska vem de vill, och uttrycka sig i enlighet med de traditioner och den kultur de själva skapar eller gjort till sin egen.

Det här är för mig hjältar värda att firas, och jag har träffat så många av dem från så många delar av världen. De minnena och mötena gör mig glad och ger mig hopp. Hopp om en framtid där nationsflaggorna suddas ut och blandas upp i en regnbågsfärgad explosion av fria uttryck och färgsprakande gemenskaper, där enbart vår fantasi sätter gränser. Där skillnaden mellan vad som är och vad som skulle kunna vara, en idag kriminellt stor och växande skillnad, som nationalstaten upprätthåller, skjuts ut i rymden och sakta tynar bort på himlen. Och när den likt en astronaut vänder sig om och tittar tillbaka på det lilla blåa klotet, kommer den förundras, för där syns inga gränser, inga nationalstater, bara land, vatten och en massa djur och växter – där är drömmen redan realiserad, och nationalstaten avslöjad som den bluff den är. Du behöver oss, men vi behöver inte dig. Det här är inte din dag. Den är vår. Det här är för oss. För oss.

Inlägget 6 juni dök först upp på anarkism.info.