På högstadiets kemilektioner fick vi lära oss hur en blandning av salpeter och socker kan leda till en kraftig rökutveckling. Några av oss tillämpade den nyvunna kunskapen genom att placera en liten hög med blandningen på stengolvet på en toalett. Det funkade (rök utan eld!), och skolan fick utrymmas. Idag, några decennier senare, kan jag se det jag inte såg då, att detta var ett grabbigt, klumpigt och möjligen också farligt sätt att göra motstånd mot en institution jag avskydde, som dessutom säkert skapade en del rädsla bland skolkamrater.

Varför ser vi skadegörelse på skolor, och fusk, ögontjäneri, olydnad, skolk, spring i benen, tjafs, ointresse? Är det för att eleverna är elaka eller sjuka, eller handlar det om motstånd mot en förtryckande struktur?

Det kan låta som att poängen med skolan är utbildning och kunskap, men i mycket handlar det om fostran till lönearbete. Vi ska tränas och formas att passa smidigt in i det kapitalistiska systemet. Historiskt är detta också folkskolans bakgrund, och även idag framgår detta emellanåt tydligt av den politiska retoriken. Vi ska lära oss att komma i tid, att sitta still på uppmaning, att utföra arbetsuppgifter som någon annan bestämmer, att underordna oss auktoriteter som vi från början inte har någon relation till. De auktoritära dragen förstärks också idag. Betygssystemet blir allt petigare och sjunker i åldrarna, stress och press på elever leder till omfattande psykisk ohälsa. Den kunskap som lärs ut är ofta irrelevant för det levda livet, och inte sällan en hjärntvätt i rådande tankesätt som försvårar det kollektiva, organiserade motstånd vi så väl behöver.

I jämförelse med förskolan framstår skolan dessutom som en institution som förstärker könsuppdelningen, och tydligare fostrar pojkar och flickor enligt rådande könsnormer. Ickebinära, trans- och intersexpersoner ställs inför svåra situationer på grund av detta. Tjejer pressas mer än killar att prestera och vara duktiga, och verkar också lida mer av psykisk ohälsa. Killar tenderar att formas enligt stereotypa machonormer, och de som inte kan eller vill anpassa sig till skolans förväntningar pekas ut och stämplas på ett sätt som kan vara präglande för resten av livet. Institutionens opersonlighet och personalbrist bidrar som vi vet också till att konflikter och spänningar mellan elever eskalerar till våld och mobbing. Arbetsmiljön, för både lärare och elever, kan inte sällan vara av en kvalitet som skulle anses oacceptabel i många sammanhang.

Givetvis kan det samtidigt finnas positiva aspekter av skolgången. Där familjesituationen är förtryckande eller människor är isolerade i kärnfamiljer eller etniskt eller klassmässigt homogena grupper kan skolan bli en möjlighet till kamratskap och integration. (En möjlighet som har inskränkts rejält genom det så kallade fria skolvalet.) Och ett och annat användbart lär vi oss trots allt. Men uppväger det verkligen alla problem? Jag är minst sagt skeptisk.

I dagens samhälle undkommer ingen av oss skolan. En del av er som läser detta är säkert antingen elever eller anställd skolpersonal. Motståndet mot hierarkier, kontroll och auktoritära tendenser måste inte minst komma inifrån. Vi kan se, ta vara på och bejaka de frihetliga tendenser som finns, och vi kan försöka förstå vad som ligger bakom motståndshandlingar, även om de är problematiska, istället för att vända oss till polis eller bestraffning. Vi kan ofta också i någon mån organisera oss, åtminstone för en rimligare och mer jämlik arbetsmiljö, och kanske också för ett helt annat sätt att fungera som samhälle och se på lärande.

Givetvis behöver vi också forma, upptäcka och utveckla andra praktiker för bildning och livskunskap utanför skolans institution. Här finns det viktiga historiska erfarenheter och betoningar från arbetarrörelsen och andra folkrörelser och alternativa grupper som vi kan se på och inspireras av. Och jag tror det är helt nödvändigt. Så länge auktoritära institutioner dominerar vår barndom kommer ett fritt och jämlikt samhälle vara bara fragment eller önskedrömmar. Men att många, både lärare och elever, känner ett glädjerus vid skolavslutningarna är åtminstone ett hoppingivande friskhetstecken. Till den dag då skolan stänger för gott tillönskas utbildningsslavar i alla salar och korridorer ett fantastiskt sommarlov!

(Anarkistisk skol- och utbildningskritik har funnits från början, och lyfts av bland andra Emma Goldman, Ferrer, Colin Ward och Ivan Illich.)

Inlägget Skolavslutning! dök först upp på anarkism.info.

Krokodiltårar och hissning, eller axelryckningar och dissning. Reaktionerna på Kamprads död tydliggjorde politiska skiljelinjer, mer än många debatter. Liberaler och konservativa hyllade honom som en nationell hjälte. Socialister och antikapitalister såg utan sorg en (post?)fascist och kapitalist gå i graven, en man som tronat över en av världens största privata förmögenheter, byggd på andras arbete i imperialistisk anda.

Arbetarrörelsen har ofta fokuserat på ekonomiska frågor, och detta med rätta. Genom decennier av kamp i form av organisering och direkt aktion lyckades rörelsen under det tidiga 1900-talet uppnå bland annat rimligare lönenivåer. Och för prekära arbetare och migrantarbetare med flera är fortfarande ekonomin central. Men den typiska svenska arbetaren lever globalt och historiskt sett på en ekonomisk nivå som måste betraktas som mycket privilegierad. Och det blir onekligen lite lamt när löneförhandlingar inte längre handlar om resurser till basbehov, utan om att få mer stålar till vettlös konsumtion eller vidgande av aktieportföljen och fylligare fondsparande.

När det gäller makten över våra liv och arbetsförhållanden, däremot, är vi fortfarande i stort sett lika förtryckta. Vi har som lönearbetare i det moderna samhället berövats möjligheterna att möta våra basbehov själva. Vi är tvingade att sälja vår arbetskraft för att kunna konsumera det vi behöver på en kapitalistisk marknad. I relation till kapitalet finns ingen religionsfrihet, alla måste böja knä och offra sitt liv till Arbetsmarknaden, annars saknar hen rätt att leva. Många, inte minst icke-män, mår psykiskt dåligt av sina arbetsförhållanden. Vi tvingas att ge en mycket stor del av vår vakna tid till arbetsköparnas agendor, oavsett vad vi själva har för passioner eller ambitioner. På arbetsplatserna råder inte anarki, och inte ens demokrati. Kapitalisterna och andra arbetsköpare och deras administration bestämmer. När jag under några år jobbade som färdtjänstförare förundrades jag ofta över att det inte var förenligt med organisationens förväntningar ens att ta sig tid att bemöta äldre personer eller personer med funktionsvariation som medmänniskor.

Kanske skulle arbetarrörelsen ha lättare att mobilisera människor för en kollektiv kamp om vi betonade arbetares frihet mer? Politiska partier som tidigare haft detta på agendan ser ut att i mycket ha kastat in handduken. Socialdemokratin har i närmare ett sekel accepterat arbetsköparens ”rätt att leda och fördela arbetet”, ett grundläggande svek mot tidigare socialistisk kamp. Idag monteras successivt tidigare framsteg på arbetets områden ned. Det är ”arbetslinjen” som gäller.

Är det inte hög tid för en mer radikal och frihetlig arbetarkamp? Lönearbetet är trots allt i grund och botten inget annat än en annan form av slaveri. Att kapitalet är på frammarsch och arbetarrörelsen just nu kan se ut att vara på tillbakagång är inget skäl att anpassa kraven till något mer ”realistiskt”, tvärtom! Nu mer än någonsin behövs de djärva drömmarna, inte minst från utomparlamentariska grupper, som visar att högerrörelserna på det politiska fältet inte accepteras.

Så var är de högljudda kraven på kortare arbetsdag, på basinkomst, på arbetarinflytande? Var är de allvarligt menade ambitionerna att tränga tillbaka lönearbetets roll och ge oss större utrymme för vettigare sysslor? Var är det öppna motståndet mot chefsväldet? Var är visionerna om att helt avskaffa lönearbetet? Var är uppmaningarna till maskning och mänsklighet på arbetsplatsen? Var är massrörelserna för en värld utan Kamprads?

(För övrigt anser jag att alla som lönearbetar och inte redan är med ska överväga att gå med i lämpligt LS av SAC Syndikalisterna.)

Inlägget Arbetarnas befrielse? dök först upp på anarkism.info.