Av allt att döma tog aktionen i Stockholm polisen på sängen, som trots några tappra försök inte lyckades avbryta blockaden. Endast ett par personer ”omhändertogs”, bland andra en dam som släpades bort med våld. Aktionen var glad, resolut och välorganiserad, och ger mersmak. Alla uppskattade inte det hela, ett antal personer vana vid att röra sig fritt i maktens boningar uppträdde aggressivt och trampade sig fram över liggande människor, medan polisen tittade på. (De skyddar så klart inte oss som de skyddar nazisterna.) Samtidigt var det många som utan protester valde en annan väg och uttryckte stöd eller förståelse för aktionen.

Som anarkist som deltar aktivt i rörelsen finns det mycket att både glädja sig över och oroa sig för. Mina förhoppningar är att upproret eskalerar, att vi får en mångfald av rörelser, och att hierarkierna i rörelsen uteblir eller åtminstone minimeras och utmanas. Än så länge har fokus riktats i hög utsträckning mot den politiska makten, men i framtiden hoppas jag att vi siktar mer på fossilindustrin och kapitalismen än politikerna, och att vi inte sätter vårt hopp till partipolitiken som lösningen på miljö- och klimatfrågorna.

Personligen tror jag att anarkisters inställning till klimatrörelsen är avgörande för anarkistiska rörelsers framtid. Det här är de stora ödesfrågorna idag, och ska våra visioner och vårt motstånd ha någon relevans behöver vi vara med i frontlinjerna här. Vi har mycket både att lära och att ge när det gäller att sprida metoder för direkt aktion, självorganisering, hantering av repression (som kommer eskalera) och ett prefigurativt tänkande som bygger rörelser och gemenskaper som pekar fram mot en grönare och mer frihetlig tillvaro.

Join the rebellion!

Inlägget International Rebellion: rapport från Stockholm och kommentar dök först upp på anarkism.info.

Strejken är ett urgammalt medel för sociopolitisk påtryckning som populariserades globalt genom den moderna arbetarrörelsen från 1800-talet. Dess effektivitet bygger på maktojämlikheter i systemet där vissa härskar genom att stå på andras axlar. När de nedtryckta drar tillbaka deltagande i systemet i form av tid, arbete, pengar eller support vacklar makthierarkierna, och det blir synligt att det i grunden är makthavarna som är beroende av de underordnade, och inte tvärtom. Att försvara det utrymme för strejk som vi tillkämpat oss och sprida denna aktionsform till andra områden i härskarsystemet är grundläggande för antikapitalister och andra maktkritiska rörelser.

Men strejken är för anarkister och andra radikala antikapitalister inte bara ett medel, utan också ett mål. Inom klassisk syndikalism var tanken på generalstrejken där alla arbetare lägger ned arbetet central. Idén var att generalstrejken skulle underminera hela strukturen med lönearbete där kapitalister och andra makthavare lever på andras arbete, och bli det avgörande steget i en social revolution där arbetarna tog över. Kapitalister, chefer, ordningsmakt och makthavare skulle avskaffas, och ”jämlikheten bliva lag”.

Strejken kan därför också betraktas som ett exempel på prefigurativt handlande, att bygga det nya samhället inom skalet av det gamla. För anarkister kan inte mål och medel separeras allt för drastiskt, vi tror inte att vi kan nå ett samhälle fritt från förtryck genom förtryckets medel.

Det här sättet att tänka (och framför allt handla) bryter också ned den gamla distinktionen mellan utopi och realism. I den direkta aktionen, exempelvis strejken, ser vi redan nu att en annan värld är möjlig. I vilken utsträckning detta slår igenom i stor skala har vi ofta mindre kontroll över, men om vi inte når hela vägen så har vi åtminstone fått se en glimt av en bättre tillvaro här och nu.

På ett principiellt plan är det aldrig bortkastat att strejka från uppgifter som makthavare har beordrat oss. Strejk är inte alltid rimligt eller genomförbart, men så länge vissa kan tvinga andra till arbete är strejken en möjlighet. Och så länge strejken är en möjlighet är den frihet vi längtar efter mer än bara ett tankespöke.

Inlägget Strejken: mål eller medel? dök först upp på anarkism.info.

Stämningen var hög, attityden beslutsam, och polisen uppträdde osäkert och förvirrat. Flera förbipasserande och åskådare uttryckte stöd, till och med en stoppad bilist tog sig tid att höra av sig att backa initiativet! Självfallet blev inte alla glada och belåtna, SVT publicerade exempelvis en kort film där någon kastar vatten på klimataktivister mitt under intervjun. I Stockholm valde polisen att försöka leda in bilister till bensinstationen bakvägen, men delar av blockaden flyttade då även till den ingången, varpå polisen på sitt sedvanliga maktdemonstrerande sätt slet och knuffade bort demonstranter med våld för att jämna marken för fossilindustrins dagliga verksamhet.

Aktionerna ger mersmak, och pekar framåt mot en växande klimatrörelse som riktar sig primärt mot de västerländska storföretag och kapitalistiska strukturer som bär lejonparten av ansvaret för klimatförändringarna. Anarkister och andra radikala antikapitalister gör väl i att ansluta sig till dessa rörelser och/eller ta initiativ till andra aktioner. Det är kapitalet som styr och politikerna står handfallna, att konfrontera och underminera klimatförstörarna genom direkt aktion, och att prefigurativt bygga ekologiskt långsiktiga sätt att fungera och försörja oss som mänskliga gemenskaper och rörelser är vägen framåt mot en möjlig värld där människan hittar sin plats som en integrerad del av naturen, istället för att uppträda som Härskaren.

Inlägget Aktionsrapport: klimatblockader dök först upp på anarkism.info.

Från en anarkistisk synvinkel ser Extinction Rebellion ut att vara lite av en mixed bag. Här finns en betoning av direkt aktion och autonomi, ett hierarkikritiskt synsätt, och en insikt om politikernas oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt finns det inslag varav flera eller alla säkert känns obekväma för många anarkister; här understryks ett antal krav som riktas till regeringar, uppenbarligen i förväntan om att de ändå är nyckelaktörer, rörelsens offentliga representanter och representationer säger sig förespråka/kräva icke-våld vid aktioner, och det finns en inriktning mot konsensus, även på nationell nivå.

Men den som råkar vara en handlingsinriktad anarkist och/eller antikapitalist har här inte så många val, menar jag. Det finns frågor en kan eller bör välja bort för att det inte rör en själv tillräckligt. Klimatet är inte en av dem. Ingen kommer undan. Därför kan i alla fall jag bara i princip se fyra huvudalternativ:

1) en sitter hemma i väntan på att det ska komma bättre och mer passande initiativ. Jag vill inte raljera (för mycket) över det valet, det är en avvägning var och en måste göra utifrån vilka principer och passioner en har. Ibland är det faktiskt bättre att inget göra än att göra något knasigt.

2) en deltar i aktioner eller aktivititer i någon av de befintliga grupperna, initiativen eller organisationerna, antingen Extinction Rebellion eller kanske till exempel Klimatfronten, Klimataktion eller AG Hedvig, och försöker sedan påverka saker i riktning mot självorganisering, anti-hierarki och direktaktion och prefiguration.

3) en satsar på att göra saker på det individuella planet; äter mer veganskt, flyger mindre, undviker bilen o. dyl, inte för att odla någon egen renhet eller moralisk förträfflighet, utan som ett politiskt statement som en hoppas ska ge ringar på vattnet.

4) en tar egna initiativ och samlar människor till aktioner som stämmer bättre överens med det en själv tycker är roligt, effektivt eller passande.

Jag gör inte anspråk på att kunna utvärdera vare sig lämplighet eller effektivitet i taktiker här på ett generellt plan, och ännu mindre på ett personligt. Det är dels tillsammans, och dels i relation till personliga omständigheter och möjligheter vi behöver komma fram till vilka vägar vi ska gå. Men vad du än väljer är det mer än hög tid att joina och underblåsa klimatupproren! Vi behöver både underminera och utmana fossilindustrin med direkt aktion, och ställa om till mer långsiktigt rimliga sätt att leva. Och det behövs mer svärta i klimatkampen!

Inlägget Aktuella klimataktioner dök först upp på anarkism.info.

Bilbränder är på flera sätt problematiska, men uttrycker ändå något av det (ofta omedvetna?) motstånd som finns mot denna dödsmaskin. Och det finns ju anledningar till att folk väljer att elda bilar istället för att tutta eld på människor eller bostäder. Men det finns andra, mjukare, exempel; vi organiserar oss för att transportera oss på andra sätt, vi promenerar och cyklar, vi försöker göra befintlig kollektivtrafik billigare och mer tillgänglig, exempelvis genom plankning.

Elbilar och etanol är ingen lösning. Vi behöver ett långsammare, grönare, vänligare samhälle. Barn är mjuka men bilar är hårda. Bilpooler och samåkning är förstås bättre än privatbilism, men radikalare förändringar efterlyses. Förändringar som också tar hänsyn till urbaniseringens destruktiva framfart, fartens farsot, högteknologins miljöförstöring och landsbygdens utarmning.

VÄGEN har länge varit en populär metafor för rörelse och förändring. Men vad hände med stigarna? Stigen växer fram organiskt genom djurs och människors vandringar, och blir en integrerad del av landskapet och miljön. Är det möjligt att i ett framtida samhälle förena vägarnas tillgänglighet med stigarnas grönska och långsamhet?

Inlägget Privatbilismens död dök först upp på anarkism.info.