Av allt att döma tog aktionen i Stockholm polisen på sängen, som trots några tappra försök inte lyckades avbryta blockaden. Endast ett par personer ”omhändertogs”, bland andra en dam som släpades bort med våld. Aktionen var glad, resolut och välorganiserad, och ger mersmak. Alla uppskattade inte det hela, ett antal personer vana vid att röra sig fritt i maktens boningar uppträdde aggressivt och trampade sig fram över liggande människor, medan polisen tittade på. (De skyddar så klart inte oss som de skyddar nazisterna.) Samtidigt var det många som utan protester valde en annan väg och uttryckte stöd eller förståelse för aktionen.

Som anarkist som deltar aktivt i rörelsen finns det mycket att både glädja sig över och oroa sig för. Mina förhoppningar är att upproret eskalerar, att vi får en mångfald av rörelser, och att hierarkierna i rörelsen uteblir eller åtminstone minimeras och utmanas. Än så länge har fokus riktats i hög utsträckning mot den politiska makten, men i framtiden hoppas jag att vi siktar mer på fossilindustrin och kapitalismen än politikerna, och att vi inte sätter vårt hopp till partipolitiken som lösningen på miljö- och klimatfrågorna.

Personligen tror jag att anarkisters inställning till klimatrörelsen är avgörande för anarkistiska rörelsers framtid. Det här är de stora ödesfrågorna idag, och ska våra visioner och vårt motstånd ha någon relevans behöver vi vara med i frontlinjerna här. Vi har mycket både att lära och att ge när det gäller att sprida metoder för direkt aktion, självorganisering, hantering av repression (som kommer eskalera) och ett prefigurativt tänkande som bygger rörelser och gemenskaper som pekar fram mot en grönare och mer frihetlig tillvaro.

Join the rebellion!

Inlägget International Rebellion: rapport från Stockholm och kommentar dök först upp på anarkism.info.

Strejken är ett urgammalt medel för sociopolitisk påtryckning som populariserades globalt genom den moderna arbetarrörelsen från 1800-talet. Dess effektivitet bygger på maktojämlikheter i systemet där vissa härskar genom att stå på andras axlar. När de nedtryckta drar tillbaka deltagande i systemet i form av tid, arbete, pengar eller support vacklar makthierarkierna, och det blir synligt att det i grunden är makthavarna som är beroende av de underordnade, och inte tvärtom. Att försvara det utrymme för strejk som vi tillkämpat oss och sprida denna aktionsform till andra områden i härskarsystemet är grundläggande för antikapitalister och andra maktkritiska rörelser.

Men strejken är för anarkister och andra radikala antikapitalister inte bara ett medel, utan också ett mål. Inom klassisk syndikalism var tanken på generalstrejken där alla arbetare lägger ned arbetet central. Idén var att generalstrejken skulle underminera hela strukturen med lönearbete där kapitalister och andra makthavare lever på andras arbete, och bli det avgörande steget i en social revolution där arbetarna tog över. Kapitalister, chefer, ordningsmakt och makthavare skulle avskaffas, och ”jämlikheten bliva lag”.

Strejken kan därför också betraktas som ett exempel på prefigurativt handlande, att bygga det nya samhället inom skalet av det gamla. För anarkister kan inte mål och medel separeras allt för drastiskt, vi tror inte att vi kan nå ett samhälle fritt från förtryck genom förtryckets medel.

Det här sättet att tänka (och framför allt handla) bryter också ned den gamla distinktionen mellan utopi och realism. I den direkta aktionen, exempelvis strejken, ser vi redan nu att en annan värld är möjlig. I vilken utsträckning detta slår igenom i stor skala har vi ofta mindre kontroll över, men om vi inte når hela vägen så har vi åtminstone fått se en glimt av en bättre tillvaro här och nu.

På ett principiellt plan är det aldrig bortkastat att strejka från uppgifter som makthavare har beordrat oss. Strejk är inte alltid rimligt eller genomförbart, men så länge vissa kan tvinga andra till arbete är strejken en möjlighet. Och så länge strejken är en möjlighet är den frihet vi längtar efter mer än bara ett tankespöke.

Inlägget Strejken: mål eller medel? dök först upp på anarkism.info.

En struktur är ingen osynlig andlig makt, utan skulle kunna beskrivas som en social vana eller en tradition, ofta kopplad till platser, byggnader eller andra artefakter. En struktur kan inte förstås eller förändras genom att bara fokusera på en aspekt, den är en relation mellan olika saker. Och i vårt samhällssystem är detta inte sällan är knutet till över- och underordning.

Vi har vant oss vid att kapitalisten ”äger” produktionsmedlen, medan arbetaren säljer sin arbetskraft.
Vi har lärt oss att respektera att vissa bor i herrgårdar medan andra sover på offentliga toaletter.
Vi har tränats att stå i kön i kassan på stormarknaden för att betala för maten, oavsett om vi har råd eller ej.

Det här betyder att vi för att utmana ojämlikheten i samhället måste ändra strukturerna. Fokus kan inte ligga på individen. Den som ”börjar med personen i spegeln” fastnar lätt framför spegeln.

Men, betyder det att det inte spelar någon roll om en är rik eller ej? Går det finfint att vara anarkist i praktiken, och samtidigt klamra sig fast vid eller sträva efter förmögenheter?

Jag menar att rikedom är något anarkister, vänstermänniskor och andra politiskt radikala personer borde undvika eller åtminstone ifrågasätta, och det på alla nivåer, även den individuella. Varför?

Den förmögna livsstilen skapar en lojalitet med den ekonomiskt ojämlika ordningen och dess försvarare. Ju rikare en är, desto viktigare är aktiemarknaden, bankerna, säkerhetsvakter och poliser. Det går inte att förbli rik i en värld med fattigdom utan att aktivt klänga sig fast vid sitt överflöd, och för det behöver en support från dessa institutioner. Rikedomen måste vårdas och försvaras mot bättre behövande. Denna omsorg kräver också att en investerar tid och engagemang, tid som annars skulle kunnat användas till fria relationer, kreativitet eller kamp.

Jag tror också att den som blir rik (eller strävar efter det) får synförändringar. För den som är rik ser världen annorlunda ut. Rättfärdigheten i ojämlikheten måste försvaras, och de fattiga, marginaliserade och utsatta måste behandlas som att det är deras eget eller någon annans fel att de är fattiga. Pengar är bränsle till det flyg som för en högre upp i samhällets hierarkier, och som får en att tappa kontakt med de som är kvar på marken. Solidariteten förflyttas till ens rika kamrater.

Men kanske är ändå det viktigaste vad ens rikedom gör gentemot de fattiga. Att klamra sig fast vid resurser som en vet skulle kunna ha räddat livet på andra är knappast etiskt försvarbart. Även om det inte spelar någon roll på en strukturell nivå om en enskild person åker en månad till Maldiverna eller ger bort pengarna, så kan det spela en livsavgörande roll för den utsatta EU-medborgare som sitter utanför Systemet (pun inteded) och tigger. Att vara rik är därför inte bara stöld, utan också mord.

”Vi måste bli av med dom rika”, skanderas det ofta i syndikalisternas 1 maj-tåg. Så sant. Men framför allt måste vi bli av med de förhållanden som skapar rika och fattiga. Och om vi lägger ett globalt och historiskt perspektiv på detta inser vi kanske att medelsvennen tillhör de allra mest privilegierade levande varelser som knatat omkring på den här planeten, i ekonomiskt avseende. Det kan och bör få oss att sätta slagorden i halsen, eller åtminstone att tänka ett varv till. Rör vi oss även på det personliga planet mot ekonomisk utjämning, eller cementerar och förstärker vi klyftorna?

I vissa kretsar pratas det om att ”leva enklare”, om ”downshifting”. Det kan ha sin plats, så länge det är underordnat arbetet för strukturell förändring. Men det är viktigt att inse att detta är en uppmaning till de av oss som är rika och privilegierade. Det exkluderar den stora merparten, globalt sett. Att FÅ NOG innebär för vissa av oss tvärtom att vi måste få(ta) mer av kakan, och inte mindre.

Oavsett var vi befinner i oss i förhållande till privilegier kan vi alla, både rika och fattiga, ha Karl-Bertil Jonssons ord som ledstjärna, att ta från de rika och ge åt de fattiga. Till dess att varken fattiga eller rika existerar längre.

Inlägget Att få nog dök först upp på anarkism.info.

Detta är del ett i en serie om ca fem avsnitt.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget En pamflett om anarkism, del 1 – anarkism.info podcast #6 dök först upp på anarkism.info.

Krokodiltårar och hissning, eller axelryckningar och dissning. Reaktionerna på Kamprads död tydliggjorde politiska skiljelinjer, mer än många debatter. Liberaler och konservativa hyllade honom som en nationell hjälte. Socialister och antikapitalister såg utan sorg en (post?)fascist och kapitalist gå i graven, en man som tronat över en av världens största privata förmögenheter, byggd på andras arbete i imperialistisk anda.

Arbetarrörelsen har ofta fokuserat på ekonomiska frågor, och detta med rätta. Genom decennier av kamp i form av organisering och direkt aktion lyckades rörelsen under det tidiga 1900-talet uppnå bland annat rimligare lönenivåer. Och för prekära arbetare och migrantarbetare med flera är fortfarande ekonomin central. Men den typiska svenska arbetaren lever globalt och historiskt sett på en ekonomisk nivå som måste betraktas som mycket privilegierad. Och det blir onekligen lite lamt när löneförhandlingar inte längre handlar om resurser till basbehov, utan om att få mer stålar till vettlös konsumtion eller vidgande av aktieportföljen och fylligare fondsparande.

När det gäller makten över våra liv och arbetsförhållanden, däremot, är vi fortfarande i stort sett lika förtryckta. Vi har som lönearbetare i det moderna samhället berövats möjligheterna att möta våra basbehov själva. Vi är tvingade att sälja vår arbetskraft för att kunna konsumera det vi behöver på en kapitalistisk marknad. I relation till kapitalet finns ingen religionsfrihet, alla måste böja knä och offra sitt liv till Arbetsmarknaden, annars saknar hen rätt att leva. Många, inte minst icke-män, mår psykiskt dåligt av sina arbetsförhållanden. Vi tvingas att ge en mycket stor del av vår vakna tid till arbetsköparnas agendor, oavsett vad vi själva har för passioner eller ambitioner. På arbetsplatserna råder inte anarki, och inte ens demokrati. Kapitalisterna och andra arbetsköpare och deras administration bestämmer. När jag under några år jobbade som färdtjänstförare förundrades jag ofta över att det inte var förenligt med organisationens förväntningar ens att ta sig tid att bemöta äldre personer eller personer med funktionsvariation som medmänniskor.

Kanske skulle arbetarrörelsen ha lättare att mobilisera människor för en kollektiv kamp om vi betonade arbetares frihet mer? Politiska partier som tidigare haft detta på agendan ser ut att i mycket ha kastat in handduken. Socialdemokratin har i närmare ett sekel accepterat arbetsköparens ”rätt att leda och fördela arbetet”, ett grundläggande svek mot tidigare socialistisk kamp. Idag monteras successivt tidigare framsteg på arbetets områden ned. Det är ”arbetslinjen” som gäller.

Är det inte hög tid för en mer radikal och frihetlig arbetarkamp? Lönearbetet är trots allt i grund och botten inget annat än en annan form av slaveri. Att kapitalet är på frammarsch och arbetarrörelsen just nu kan se ut att vara på tillbakagång är inget skäl att anpassa kraven till något mer ”realistiskt”, tvärtom! Nu mer än någonsin behövs de djärva drömmarna, inte minst från utomparlamentariska grupper, som visar att högerrörelserna på det politiska fältet inte accepteras.

Så var är de högljudda kraven på kortare arbetsdag, på basinkomst, på arbetarinflytande? Var är de allvarligt menade ambitionerna att tränga tillbaka lönearbetets roll och ge oss större utrymme för vettigare sysslor? Var är det öppna motståndet mot chefsväldet? Var är visionerna om att helt avskaffa lönearbetet? Var är uppmaningarna till maskning och mänsklighet på arbetsplatsen? Var är massrörelserna för en värld utan Kamprads?

(För övrigt anser jag att alla som lönearbetar och inte redan är med ska överväga att gå med i lämpligt LS av SAC Syndikalisterna.)

Inlägget Arbetarnas befrielse? dök först upp på anarkism.info.

Varje gång vi ger av vår tid, energi eller resurser utan att kräva någon ersättning visar vi på bristerna i den kapitalistiska logiken. Och detta gör vi hela tiden, i vänskaps- och familjerelationer, i frivilligt engagemang, och i möten med människor vi inte känner. Ju mer omfattande de sammanhang är där pengar och profitdrivna företag hålls borta, desto mindre mat får kapitalismen. Även högermänniskor och prokapitalister visar därigenom genom sin praxis på bristerna i den rådande ordningen. Få är de som tar betalt av vänner de bjuder hem på middag eller skriver ut en faktura till sina barn för 18 år av mat och husrum när de blir myndiga.

Det finns en utbredd idé om att byteshandel var det som föregick systemet med pengar och skulder. David Graeber har i sin bok Skuld visat övertygande att detta är en myt. Tidigare samhällen tycks primärt över lag ha organiserats internt genom gåvoekonomier. När gåvor ges krävs ingen ersättning, istället stärks relationerna genom att det byggs en förväntan på ömsesidig hjälp. (Se också sociologen Marcel Mauss klassiker The Gift).

Nu är ju samtidigt dagens majoritetssamhällen hierarkiskt organiserade, och i en hierarki får ”gåvan” en annan och mer problematisk ställning. När de rika och mäktiga ”ger” till de fattiga och marginaliserade stärks beroendet. De rika får status genom sina ”gåvor”, och de fattiga fortsätter att underordnas. William Godwin skrev i Den politiska rättvisan från 1795:

[…] ett litet fåtal människor disponerar över de resurser som vi behöver för att fylla våra behov, resurser som sätter dem i stånd att visa upp en oäkta generositet och att köpa de fattigas underkastelse genom att betala något som de fattiga i själva verket har rätt till. Deras system går ut på nåd och välgörenhet i stället för på rättvisa. Det gör de rika orimligt stolta genom det förskönande skimmer som systemet sprider över deras handlingar; och det gör de fattiga servila genom att det förmår dem att betrakta de torftiga bekvämligheter som de får, inte som något som de har oemotståndlig rätt till, utan som något som deras välbeställda grannar ger dem av ren välvilja.

Det här betyder inte att vi måste förakta välgörenhet, men välgörenhet är inte någon merit, och saknar radikal förändringspotential. Den innebär bara att de rika ger tillbaka en liten del av det som stulits (länk) från de fattiga. Om normalsvennar (arkister såväl som anarkister) ger en slant i muggen till en socialt och ekonomiskt utsatt medmänniska som tigger borde ingen förvänta sig en applåd, snarare vore det stöld att inte ge.

Omvänt så kan alla ”gåvor” som går från de mindre bemedlade till de rikare beskrivas som mutor, oavsett om de är lagliga eller ej. Att människor mutar de som är rikare är inget konstigt, och i många situationer det enda sättet att leva och överleva i ett ojämlikt och kapitalistiskt system. Men de bidrar inte till en mer frihetlig tillvaro.

Gåvor är förstås inte någon klockren antikapitalistisk praktik i dagens samhälle. Vi lever våra liv i komplexa gråzoner. Vinstmaximerande företag nästlar sig in överallt i våra liv och söker profitera på snart sagt alla interaktioner mellan levande varelser. En verklig gåvoekonomi kan till sist inte samexistera med en kapitalistisk ordning. Men till dess kapitalismen faller samman på grund av motstånd och sina egna motsättningar kan vi alltid i någon mån bejaka, bevara och där det är möjligt stärka gåvans värde och ställning.

Inlägget Gåvor dök först upp på anarkism.info.