En av många viktiga aspekter av framgångsrik organisering brukar kallas för eskalation. Eskalation handlar om att börja konflikter på rätt nivå, för att sedan skruva upp trycket. Om en eskalation genomförs på ett bra sätt kommer det att starkt bidra till att organiseringens mål kan uppnås, och därför är det något som är viktigt att ha i åtanke. Men vad exakt innebär det här egentligen?

Låt oss ta ett konkret exempel. Vi kan tänka oss att människor i ett bostadsområde är missnöjda med boendeförhållandena – det kan vara orimliga hyreshöjningar, eftersatta reparationer, eller annan försummelse från hyresvärdens sida. När det gäller sådana bostadsfrågor så går tankarna för många ganska snabbt till hyresstrejk. Det är en taktik som många gånger har visat sig vara framgångsrik, och det är ett utmärkt exempel på självorganisering.

Men för boende som precis börjar komma underfund med att de vill göra något åt sina problem, och att de inte är ensamma om det, är det knappast en rimlig åtgärd. Vid en strejk är det oerhört viktigt att redan i början ha så mycket resurser bakom sig som möjligt. Om några få personer plötsligt går ut i en hyresstrejk kan det både vara överrumplande och lite väl offensivt för grannar och andra potentiella allierade, och inte särskilt farligt för hyresvärden eftersom det bara är en isolerad händelse som kan ignoreras eller snabbt slås ned.

Snarare än att hoppa direkt till hyresstrejk behöver de boende alltså först få en överblick över situationen, och nå ut till så många potentiella allierade som möjligt. De behöver bedriva basbyggande, de behöver synliggöra problemen, och de behöver få med så många som möjligt av de boende på tåget. Från att affischera, att knacka dörr, till att bjuda in till möten för alla boende för att diskutera situationen.

Ofta visar det sig att många känner likadant och har upplevt samma problem. Vissa har säkert också erfarenhet av andra liknande situationer och kan bidra med värdefull kunskap. Plötsligt börjar alla känna sig delaktiga och en gemenskap byggs upp. När det här börjar falla på plats, är det dags att ta itu med problemet, och börja konfrontera hyresvärden. Hyresvärdar är vanligtvis ovana med att boende själva börjar organisera sig och göra motstånd, och kan därför bli överrumplade.

Amerikanska solidaritetsnätverket Seattle Solidarity Network, brukar till exempel ofta ta sig an problem med uteblivna återbetalningar av depositioner eller andra försummelser från hyresvärdars sida. En taktik de då har använt är att tillsammans – det kan vara upp till 20-30 personer – besöka hyresvärden och överlämna en skrivelse som sammanfattar problemen och presenterar vad de boende anser är lösningen.

Det här är en smart maktdemonstration. De boende har hittills inte gjort någonting, förutom att peka på de existerande problemen, men samtidigt också visat sin styrka. Det är som ett förtäckt löfte om upptrappning – vi är många, och vi kommer att se till att det här åtgärdas. Hyresvärden får möjlighet att agera, och ofta visar sig det här vara tillräckligt då hyresvärden snabbt får kalla fötter vid insikten att ett organiserat kollektiv står på andra sidan. Denna lågintensiva aktivitet vid inledningen av en konflikt är alltså taktiskt gynnsam på flera sätt.

Å ena sidan görs inga onödiga upptrappningar som behöver få konsekvenser för någon och som kostar mycket tid och energi, å andra sidan tenderar sådana mjukstarter att sänka tröskeln och få med så många som möjligt i organiseringen. Många har trots allt antagligen själva inte drivit en bostadskonflikt, och de har av staten och kapitalet fått höra att de inte kan det. Genom att börja i det lilla, att sätta fingret på problemet, och att synliggöra det med möten, flygblad och nätverkande, kommer de som deltar förmodligen att känna att det här är rimliga åtgärder, samtidigt som aktiviteterna bygger självförtroende och stärker gemenskapen och solidariteten.

Tyvärr är det inte alltid som hyresvärden genast inser allvaret i det som sker, och det kan hända att de boendes krav ignoreras även när de framförs som ett kollektiv. När möjligheterna därför uttömts att på detta sätt få resultat, är det dags att eskalera konflikten. Fördelarna är många. De som är nya och tveksamma har fått självförtroende, och samtidigt inser nu de boende genom sin egen kamp att hyresvärden struntar i deras mycket rimliga invändningar.

När de har försökt att öppet resonera med hyresvärden, har de både byggt upp en legitimitet som kan användas i press och sociala medier, och själva insett att det krävs mer för att nå framgång. De eskalerade åtgärderna kommer därför att kännas helt rimliga, både för folk som kanske i början var tveksamma till att organiseringen kunde leda någonvart, och för de som betraktar konflikten utifrån. Nästa åtgärd kan exempelvis vara att hålla en demonstration utanför hyresvärdens kontor.

Det här är ingen mall för hur boendeorganisering nödvändigtvis måste gå till, utan bara ett exempel på hur eskalation fungerar. Varje fas i konflikten bygger upp momentum för rörelsen, och varje eskalationssteg känns naturligt eftersom mindre kännbara och militanta alternativ uttömts. Till slut kan det hamna i ett läge där något som exempelvis en hyresstrejk, självreducering eller till och med ockupation blir aktuellt.

Ett exempel på en lyckad sådan var när boende i Parkdale, Toronto, gick ut i hyresstrejk. Från början var de flesta ganska nya och oerfarna, och tankar på hyresstrejk var långt borta när de började hålla regelbundna möter i sina trapphus och kvarter. Men med tiden och erfarenheten av hur de behandlades av hyresvärden, var det inte sällan de som från början var tveksamma och minst radikala som började ropade högst på hyresstrejk.

En eskalation tornar också upp sig hotfullt för den som konflikten drivs mot. Genom att steg för steg höja militansen hålls hyresvärden på tårna, ofta gissandes vad de boende ska hitta på härnäst, som när en sitter i soffan och gömmer sig bakom kudden under en skräckfilm. Det uppstår alltså inte bara ett folkligt momentum, utan också en slags psykologisk press, när den självorganiserade gemenskapen ställer krav, och sedan också genomför aktioner när kraven inte tillgodoses.

En eskalationsplan behöver inte se ut som en perfekt spikrak graf, utan är helt enkelt en aspekt som kan vägleda organisering. De som driver en konflikt behöver hela tiden tänka några steg framåt, och under konfliktens gång, när olika aktioner eller konfliktåtgärder diskuteras och planeras, fråga sig: ”Matchar det här ungefär vår eskalationsnivå?” När svaret är jakande, blir resultatet ofta riktigt bra. Det finns förstås många andra aspekter som är superviktiga att tänka på under en konflikt, och alla konflikter kommer att se lite olika ut, men en eskalationsplan är alltid en väldigt bra taktik att ha i verktygslådan.

Inlägget Att eskalera en konflikt dök först upp på anarkism.info.