Att människor till och från tröttnar på att överheten roffar åt sig resurser och arrogant domderar över alla andras vardag är inte konstigt eller ovanligt. Olika ”illdåd” mot överheten är äldre än både nationalstaten och klassamhället, och är i själva verket en alltid närvarande del i den sociala dynamiken i ett samhälle.

I sin bok Anarchy Works, beskriver Peter Gelderloos ett antal antropologiska studier som visar hur egalitära samhällen alltid hade olika mekanismer för att subvertera auktoriteter – personer eller begynnande institutioner som började tillskansa sig makt över samhället de skulle tjäna. Sådana ”sanktioner” kunde sträcka sig från offentligt förlöjligande och gradvis mot allt allvarligare åtgärder som skulle underminera auktoriteten. Liknande tendenser kan läsas hos antropologer som David Graeber, James C Scott, eller Pierre Clastres.

Det mest intressanta i fallet med klottret på Svenonius villa är alltså inte det som har hänt, utan egentligen de reaktioner som följer på en sådan händelse.

Moderaternas partisekreterare fördömer det hela som ett ”avskyvärt illdåd”. Socialdemokrater fördömer dådet och kallar det förkastligt – och hoppas att familjen mår bra. Aida Hadzialic (S) går så långt som att kalla det ”ett hot mot demokratin”. Jonas Sjöstedt (V) kallade det inträffade, i direkt svar till AFA Stockholm, för ”omdömeslöst” och menade att ”hot, våld och skadegörelse är alltid fel.” Sist tillägger han: ”Riktad mot folkvalda är det ännu värre.”

Det här med att särskilt utpeka folkvalda som värda beskydd och respekt kan lite elakt läsas som en elitistisk attityd där vanliga människor inte är lika viktiga. Det är naturligtvis inte så Sjöstedt menar, men jag tycker att det ändå är konsekvensen av det spel han villigt deltar i. Vad politiker menar när de pekar ut angrepp mot sig själva som särskilt problematiska, är att detta på något sätt underminerar samhällets demokratiska grund.

För oss som ger blanka fan i det som dessa politiker kallar ”demokrati”, och som i själva verket ser det politiska spelet som så kallas för ett av de stora hindren för att människor ska kunna vara fria, jämlika och må bra, blir orden förstås tomma. Skådespelet är inte värt att försvaras, och bortsett en generell respekt för mänskligt liv och lidande, så finns det ingen anledning att vara rädd för att trampa den så kallade demokratin på tårna.

Vad det här resonemanget nu börjar närma sig är lite av kärnfrågan i betraktelsen. Det intressanta med reaktionerna är den maktdynamik som de avslöjar. I kölvattnet av det inträffade har det nämligen till och med hörts röster från utomparlamentariska och anarkistiska kretsar som menar att aktionen var illa genomtänkt, eftersom resultatet är att en korrupt och makthungrig politiker med mångas välmående på sitt samvete istället får breda sympatier från politiska motståndare.

Ett sådant resonemang har åtminstone befriat sig självt från den ”Sjöstedtska” moralismen (som är nödvändig för att kunna existera i den parlamentariska politiken, inte en karaktärsbrist hos Jonas Sjöstedt) samt accepterandet av statens och kapitalets samhälleliga grundpremisser, och betraktar det inträffade i ljuset av taktiska hänsynstaganden. Men resonemanget missar ändå poängen på åtminstone två sätt. För det första är det ett relativt litet problem huruvida aktionen var taktiskt bra – det är svårt att på rak arm ens avgöra detta – och därför bör fokus läggas på de oproportionerliga reaktionerna och den splittring¹ de försöker så, samt återcentrera diskussionen på vad Svenonius och hennes polare har gjort.

För det andra missar resonemanget att läsa reaktionerna rätt. Illdådet i Täby har inte skapat sympatier för Svenonius från de som till synes är politiska motståndare. Det har bara blottlagt den lojalitet till systemet och till sin egen position i detta som alla politiker redan har. Om något, så skulle det kunna sägas att klottret på så sätt faktiskt fyller en väsentlig funktion: Det påminner oss om vilken sida politikerna – oavsett politisk färg – hamnar när de grundpremisser på vilka deras makt över oss vilar hotas.

Det är bara på det sättet som klotter på en husfasad kan ”passera en gräns” som många års kortare livslängd mellan fattig och rik, blod, svett och tårar på skitjobb, död eller men för livet på grund av bristande sjukvård, kroppar i medelhavet, eller utblottade papperslösa mitt i vårt överflöd, tydligen inte gör.

1) Det här med splittring skulle det gå att skriva en hel avhandling om. En av de viktigaste funktionerna av att institutionalisera motstånd är just att kunna indefiniera en ”respektabel” del av en rörelse och utdefiniera en ”farlig” som hotar systemets premisser, och sedan, med löften om eftergifter och viss makt inom systemet, få den förstnämnda att fördöma och disciplinera den sistnämnda, och på så sätt underminera rörelsens verkliga maktbas.

Inlägget Illdådet i Täby dök först upp på anarkism.info.

Oavsett vilket fokuset är, så finns det ett behov av att försöka fundera på hur diskussionen och problemformuleringen kan slitas ur etablissemangets grepp, så att fokus kan riktas på rätt saker och allting kan sättas i ett större sammanhang som tjänar aktionens syfte. Samtidigt finns det en risk att bli sin egen fångvaktare, genom att i rädsla för negativa reaktioner och skriverier inte göra saker som en annars hade velat göra och som skulle kunna göra nytta för en grupp eller rörelse.

Även om det här kan vara rent taktiska överväganden så är det svårt att helt särskilja det taktiska från någon slags etisk eller till och med moralisk aspekt. Det hela blir lätt en fråga om legitimitet. Det här är inte bara en helt intern bedömning, vad de som ska genomföra aktionen tycker, utan det finns förstås också en utsida, som andra politiska grupper, etablerade medier, stora politiska aktörer, och någon slags vagt definierad allmänhet, vars reaktioner riskerar att påverka aktionens resultat åt olika håll. Därför blir den viktiga frågan inte bara vad som är legitimt, utan vem det är som bestämmer – vem det är som legitimerar och delegitimerar olika handlingar och metoder.

Legitimitet är nämligen ett alldeles fantastiskt vapen att ta till för att förlama, misskreditera eller splittra rörelser. Ett klassiskt sätt på vilket splittring uppstår är när en del av en rörelse bjuds in i institutionerna, görs legitim, och börjar disciplinera den andra delen. Legitimiteten blir här en slags belöning som behöver bevakas mot de som med sin radikala praktik riskerar att underminera den, och Partiet, som ofta är den legitima aktören, blir en grindvakt mot fria initiativ. Om institutionerna hade ett eget medvetande, så skulle de skratta hela vägen till banken varje gång detta hände.

Men vid enskilda aktioner eller konflikter kan legitimitet också användas direkt som ett vapen för att via medier och andra kanaler diskreditera sociala rörelser genom att fokusera på exempelvis skadegörelse av egendom eller att på ett väldigt enögt sätt utmåla dem som oansvariga och våldsamma, och staten, med alla sina vapen, snutar och soldater, samt kapitalet med all sin brutala makt över våra liv, som fredliga och fredsbevarande. Det är ett sätt att sudda ut hela det systematiska våld som institutionerna själva står för. Eller, med andra ord, så älskar de att ifrågasätta våldets legitimitet, men aldrig legitimitetens våld.

Det viktiga här är att inse att frågan om vem det är som legitimerar någonting är lite av en kuggfråga. Hela legitimitetens diskurs är en slags maktutövning, ett sätt att paralysera och moralisera, men ofta förklätt i andra, avledande, hänsynstaganden. Det är alltså inte bara att säga att det är ”vi” som bestämmer vad som är legitimt, utan vad som behöver ske är att vi slutar prata och tänka i termer av legitimitet överhuvudtaget. Det här knyter an till en bredare kritik av demokrati¹, som bland annat CrimethInc framfört på ett intressant sätt.

Denna kritik av demokrati går bland mycket annat just ut på att demokrati alltid bygger på mer eller mindre väldefinierade platser av legitimt beslutsfattande, och därför också platser som inte är legitima när det gäller att fatta beslut. Oftast är det här väldigt tydligt när någon marginaliserad grupp tar till aktioner som etablissemanget ser som ”odemokratiska”. Vill du inte bli brutaliserad? Rösta på någon annan, bilda ett parti, eller ställ dig med ett plakat där det inte stör några samhällsaktörer med reell makt. Mot den här så kallade demokratin kan vi ställa ett avskaffande av dessa legitima platser genom att göra dem universella. Om alla platser och möten är legitima när det gäller beslutsfattande, så har vi egentligen avskaffat hela konceptet med legitima platser för beslutsfattande.

Demokratikritiken går mycket djupare än så, men för vårt syfte här räcker det med att konstatera att när vi tänker på vårt handlande och våra sociala interaktioner i sådana termer, vi kan kalla det för anarki, så finns det ingen som kan säga att våra beslut och handlingar är illegitima. Vad som istället händer är att våra beslut och handlingar medför olika konsekvenser, och det är dessa konsekvenser vi bör fokusera på när vi beslutar oss för att göra eller inte göra någonting. Anarki är ett ständigt balanserande av olika viljor och behov, en mjuk och dynamisk process, som inte fångas av några enskilda platser eller former.

Det kan tyckas som att vi inte har kommit någonvart – vad spelar det för roll om vi vägrar legitimitetsdiskursen om olika aktörer ändå kommer att använda legitimitetsvapnet för att diskreditera oss? Givetvis trollar vi inte bort de praktiska problemen på det här sättet, men genom att placera hela diskussionen på en sådan grund, kan vi börja göra intressanta observationer som kan vägleda hur vi tänker kring vår praktik och hur vi genomför den. Ett sätt på vilket det här legitimitetstänket kan smyga sig in i även väldigt radikala kretsar är exempelvis en slags längtan efter att vara folklig och erhålla massornas godkännande.

Det är nämligen inte bara liberala eller konservativa etablissemang som kritiserar många former av direkt aktion, utan ibland också en till synes radikal vänster som försöker distansera sig från kravaller, upplopp, ockupationer eller andra aktioner, och positionera sig själv som en ansvarig – legitim – deltagare i det demokratiska spelet. Vi har nog alla hört något sådant ”vänsterradikalt” parti försöka vinna legitimitetspoäng på det här sättet, och det kan till och med sippra till utomparlamentariska kretsar ibland.

Det är naturligtvis inte fel att försöka bygga en bred bas för rörelser och aktioner – vi vill ju alla att våra rörelser ska växa och bli starkare. Men vad som är bäst för ett givet subjekt i en given situation är långt ifrån alltid något som ”massorna”, alternativt någon annan slags abstrakt allmänhet eller självutnämnd auktoritet skulle godkänna. Ett konkret exempel på detta är antifascism. Såhär skriver exempelvis Mark Bray i sin bok Antifa: The Anti-Fascist Handbook:

Snarare än att förespråka vad som i princip är en parlamentarisk attityd genom att försöka tilltala den minsta gemensamma nämnaren i relation till det fascistiska hotet, så prioriterar antifascister arbete med marginaliserade gemenskaper för att neutralisera potentiella hot, oavsett om det är populärt hos ”majoriteten” eller inte.

Det här perspektivet är extra viktigt i antifascistiskt arbete med tanke på det historiska faktumet att de som drabbats värst under fascistiska regimer inte haft någon uppbackning från större delen av samhället. Istället för att börja med folkopinion och arbeta sig baklänges mot strategier och taktiker för att blidka majoriteten – som politiker gör – så börjar antifascister med den omedelbara uppgiften att bekämpa extremhögern. Ibland innebär detta att arbetarklassområden eller gemenskaper involveras, ibland inte. Men oavsett vilket, så tror antifascister att byggandet av verkligt folkligt stöd måste komma ur antifascistisk politik och antifascistisk aktion, inte tvärtom. (min övers.)

Det är alltså inte bara så att det är missriktat att utgå från att söka legitimitet – exempelvis genom majoritetens eller massornas godkännande. En fungerande radikal praktik utgår tvärtom från lokala och konkreta behov och bygger eventuella massrörelser därifrån, genom framgångsrik gemensam praktik. Det är slående att Bray beskriver den här förstnämnda ängsliga attityden som parlamentarisk – det ligger mycket i det. Men det finns även i den utomparlamentariska miljön många som faller för sådana lockelser och beter sig mer som en slags autonoma sossar, tillfälligt utan parti. Här finns en viktig, men ofta osynliggjord, skiljelinje, mellan verkligt radikal och anarkistisk praktik, och sådan som är i någon mån utomparlamentarisk, men med en latent förmåga att falla tillbaka olika former av legitimerings- och demokratifetisch.

Legitimiteten kan också användas som ett internt maktmedel. Rörelser och organisationer tenderar ofta att disciplinera sina egna medlemmar eller deltagare genom att fördöma de som genomför handlingar som inte godkänts av ett ofta betydligt mindre radikalt ledarskikt eller en majoritet. Observera att det här inte innebär ett carte blanche att bete sig hursomhelst mot andra. Det går förstås att som individ eller grupp att bete sig riktigt illa och destruktivt mot människor i ens omgivning. Men grejen är att det gäller såväl enskilda, minoriteter och majoriteter, beslut tagna i stundens hetta på gatan, eller på ett planerat kvartersmöte.

Det är alltså inte frågan om att det skulle vara fel att reagera på andras handlingar när de är skadliga, utan när reaktionen angriper handlingens legitimitet istället för dess innehåll. Utan att på något sätt argumentera för att godtyckligt strunta i de beslutskanaler som eventuella organisationer och rörelser har, så är det här alltså ett försök att underminera dessa kanaler som på något sätt extraordinära eller heliga platser, och en uppmaning att försöka bygga rörelser och etablera normer där beslutsfattandet är mycket mer flytande, men där det är flytande på ett sätt som alla är införstådda med, så gott det går.

Om alla är införstådda med att en mångfald av taktiker och stor autonomi (eller, enligt den vokabulär som vi nu har definierat, att alla platser är legitima för beslutsfattande och att inga beslutsprocesser är heliga) gäller, så lär folk inte heller bli lika upprörda över självständiga initiativ eller ängsliga över att göra det de faktiskt tror vore bäst, och eventuell diskussion kan istället fokusera på effektiv praktik, verkliga åsiktsskillnader, konsensusbyggande, och solidaritet i fråga om hur olika utfall påverkar olika människor och grupper.

De som ändå vill kontrollera initiativ och begränsa människor grundat i en legitimitets- eller demokratidiskussion kan vi avskriva som en slags moralister, och inte låta dem störa oss i våra försök att bygga upp och utöva fria och jämlika sociala relationer. Eller som Errico Malatesta skrev för snart hundra år sedan – varken demokrater eller diktatorer: Anarkister.

1) Det finns förstås de som hävdar att anarki och anarkism inte är något annat än just riktig demokrati, men jag håller med demokratikritikerna om att uttrycket historiskt aldrig betytt detta i praktiken, och att det i teorin i bästa fall är luddigt och därför ofta blir förvirrande eller opportunistiskt när det används som synonym till anarki. Anarki är helt enkelt ett bättre och mer precist ord för det som avses, och jag tror att rädslan kring att använda det begreppet hänger ihop med det faktum att vi är så översköljda med propaganda och historier om demokrati som ett positivt laddat värdeord att det blir svårt att frigöra sig från uttryckets makt. Att trots detta ibland använda begreppet ”demokrati” rent taktiskt har jag däremot inte så mycket synpuntker på, även om jag själv försöker undvika det.

Inlägget Legitimitet dök först upp på anarkism.info.

Det som för mig gör anarkismen oumbärlig, är att den, i sina grundläggande principer, innebär en mer långtgående kritik och analys av de idag ofta dominerande sociala relationerna än någon annan politisk eller filosofisk tendens – till en grad som många anarkister själva inte tycks inse fullt ut. Till viss del tror jag att detta beror på att anarkismen idag delvis serveras uppblandad med andra ideologiska tendenser, och därmed ofta tappar sin spets. Men delvis beror det på den ansträngning som faktiskt krävs för att verkligen inse den fulla vidden av anarki, i ett samhälle där vi ständigt och överallt – från höger till vänster – matas med härskandets struktur och ideologi.

Om den text jag nämnde i inledningen handlade om den anarkistiska tomheten, så skulle en kunna säga att denna handlar om det anarkistiska djupet.

***

För att ta några exempel, så är anarkismen för mig bäst definierad som ett motstånd mot alla sociala hierarkier, och all auktoritet – eller, som det ibland kallas, mot auktoritetsprincipen. Denna princip, som nästan alla andra i någon utsträckning medger, går ut på att det finns något sådant som legitim auktoritet – det vill säga situationer där en har rätt att bestämma över andra, och följaktligen dessa andra en skyldighet att lyda. Anarkister, menar jag, förnekar att något sådant existerar.

Som Shawn Wilbur skriver i en intressant text om demokrati – ett ämne vi strax ska vända oss till – så är ”legitim auktoritet” inget annat än auktoritet som blivit auktoriserad, det vill säga ett intetsägande cirkulärt resonemang. På samma sätt är berättigade hierarkier helt enkelt hierarkier som sanktionerats av vad det nu är vi anser sanktionerar hierarkier. För en kung kan det vara gudomlig rätt, för en kapitalist rätten till privategendom, för en stat suveräniteten över dess territorium. Frånvaron av härskare tycks här skilja ut anarki från de andra, eftersom den också innebär frånvaro av en högre makt som kan sanktionera auktoriteten eller hierarkin.

Diskussionen grumlas förstås något av att begrepp som auktoritet och hierarki ofta används på ett vardagligt sätt som inte överensstämmer med det ovan nämnda, mer precisa. Motstånd mot hierarkier innebär underförstått att vi pratar om sociala hierarkier, inte om, exempelvis, filer hierarkiskt ordnade på en dator. På samma sätt kan vi säga att en vän som kan fransk filmhistoria är en auktoritet på ämnet. Men det är inte sådana beskrivande auktoriteter anarkister vänder sig mot, utan normativa – sådana där det skulle följa att hen har en rätt att beordra oss, och vi en skyldighet att lyda.

De här missförstånden går ända tillbaka till de tidiga anarkisternas ibland skenbart motsägelsefulla sätt att diskutera ämnet. De som läst en del Bakunin kan här protestera och hänvisa till passagen där han talar om skomakarens auktoritet. Men om vi läser den passagen i sitt sammanhang, med de förbehåll som omedelbart presenteras, så är det uppenbart att vi har att göra med expertis, och inte auktoritet. Att vi ibland är utelämnade att lita på experters omdömen, betyder inte att de har en rätt att befalla oss, eller att vi har en skyldighet att lyda.

På ett liknande sätt har kritiker av anarkismens anti-auktoritära kärna ibland rört ihop betydelsen av ordet auktoritet med användandet av kraft. Det mest kända exemplet på detta är Friedrich Engels skrift ”Om auktoritet”, som i sig är något av ett filosofiskt bottennapp, där det är svårt att avgöra om författaren helt enkelt inte vet bättre, eller om han i sin iver att gå i polemik tänjer på definitionerna tills de blir helt meningslösa.

Men även i anarkistiska sammanhang har det här ibland haft ett visst genomslag, inte minst med det av Chomsky populariserade exemplet om ett barn som hålls undan från att kliva rakt ut i vägen, och därmed räddas från en olycka. Har vi att göra med legitim auktoritet här? Det är lätt att tro det, men det beror främst på att exemplet är uppbyggt på ett vanskligt sätt. Låt oss byta ut barnet mot en vuxen och försöka igen.

Om jag håller undan en vän från att gå ut i vägen, och därmed förhindrar hen från att bli påkörd av en annalkande bil, så är nog de flesta överens om att jag gjort någonting positivt. Men följer det härifrån att jag har rätt att närhelst jag bedömer det ingripa i min väns agerande, och hen en skyldighet att lyda? Knappast, och det enda som exemplet visar oss är att användande av kraft kan leda till en positiv utgång. Men användandet av kraft är inte detsamma som ett anspråk på auktoritet.

***

Anarkism betyder ”utan härskare”. Så långt brukar de flesta vara med. Men att testa det här begreppet mot en del andra begrepp i vår politiska och sociala vokabulär kan vara rätt avslöjande. Vad sägs exempelvis om begreppet demokrati?

Demokrati är ett sånt där diffust begrepp som idag främst fungerar som en slags godhetsmarkör och diskussionsstängare. Alla är för det, och ingen vill kallas odemokratisk. Det enda vedertagna sätt att kritisera demokrati är att påstå sig vilja göra saker mer demokratiska. Det finns här naturligtvis en taktisk poäng i att använda ett ord som är så oantastligt, och i vissa sammanhang är det förståeligt. Men om vi ska analysera begreppet fritt från sådana taktiska hänsynstaganden, så blir resultatet ett annat.

Ordet demokrati är otroligt vagt och kan användas för att beskriva allt ifrån slavsamhällen som Aten och oligarkier eller diktaturer med nominell parlamentarisk demokrati till små lokala församlingar och praktiker i samhällen helt utanför staters inflytande. I det tidigare fallet ligger det nära till hands att bedöma att demokrati som ett slags påtvingat styrelseskick över människor, speciellt i representativ tappning, knappast är förenligt med anarki – med ett samhälle utan härskare.

Demokratin i sin mer idealiserade form, så som den oftast förespråkas av dess mer radikala anhängare, handlar istället snarare om decentraliserad direktdemokrati där de som berörs tar besluten. Men om vi fortfarande utgår från majoritetsprincipen, så skulle denna demokrati alltjämt innebära att en majoritet har rätt att bestämma över en minoritet på ett sätt som knappast är förenligt med anarki. Rent intuitivt kan vi också förstå att bara för att många tycker en sak så är det knappast en garanti för att denna åsikt i genomförande skulle leda till rimliga eller önskvärda konsekvenser.

Här kan demokratins mest radikala förespråkare vända sig till konsensusbeslutsfattande – en slags process för att undersöka deltagarnas åsikter och jämka dem till något som alla kan ställa upp på. Det här är ett steg framåt, som delvis kommer runt problemet med att röstande – även på liten skala – är en slags tävlingsinriktad liberal parlamentarism i sin linda, eftersom konsensus strukturellt tvingar majoriteter att ta hänsyn till minoriteter. Men detta är inte alltid praktiskt, och framförallt vänder det bara på problemet.

För precis som en majoritet inte automatiskt har ”rätt” jämfört med en minoritet, så gäller också det omvända. Fråga bara några av de som deltog i den amerikanska Occupy-rörelsen, och som ibland, när de försökte försvara sig mot polisens brutalitet ”blockades” av liberala pacifister. Märkligt nog brukar problem med majoritetsbeslut vara det som förespråkare för konsensus refererar till, och problemen med konsensus det som förespråkare för majoritetsdemokrati anger som referens för sin ståndpunkt. Detta utan att märka att båda är varianter av samma fenomen.

Vad har vi då kvar? Har vi inte målat in oss i ett hörn där ingenting är bra nog? Om det gäller metoder att härska över andra, att få dem att gå emot sin egen vilja på grund av moraliserande kring styrelseskick eller principer upphöjda till absolut lag, så är mycket riktigt ingenting bra nog. Men när det gäller att bygga och upprätthålla anarkiska sociala relationer, så ligger en hel brädd av möjligheter öppna. Men då är inte frågan om det är majoritetsröstning, konsensus eller något annat som är de upphöjda principerna, utan hur vi interagerar med varandra utan att upphöja något verktyg till en sådan princip.

Ett av problemen döljs i ett slags överskattande av det kollektiva mötet – ett ibland nödvändigt men inte sällan överflödigt och ineffektivt sätt att medla sociala relationer och få saker gjorda. Ibland är det bättre att bara göra eller inte göra saker, att kommunicera i mindre grupper, eller att för en viss fråga gå skilda vägar (i tid eller rum) utan att tvinga fram en gemensam linje. Om det automatiskt är ”odemokratiskt” att inte följa ett beslut som en anser sig ta skada av, så är det inte så mycket ett mått på huruvida en gör en bra sak eller inte, utan på hur en viss form av beslutsfattande har blivit så förstelnad att det anses viktigare att följa dess regler än sitt omdöme.

Genom att erkänna alla dessa möjligheter som jämbördiga gör vi våra relationer mjukare och mer dynamiska. Istället för att bara räkna röster eller ställa upp veton behöver vi förhålla oss till de vi vill ha samröre med baserat på deras genuina önskningar och upplevelser. Två personer kanske inte tycker att det är en så bra idé att tvinga igenom ett ”demokratiskt” beslut mot en tredje, om den tredje upplever sig skadas så mycket av det att hen antagligen kommer att strunta i det. En person kanske inte lägger in ett ogenomtänkt veto mot två andra, om risken finns att dessa två istället gör det där som behöver göras på egen hand.

I denna spänning existerar det verkligt anarkiska, och det kan bara förstås som demokratiskt om vi med demokrati helt enkelt avser en synonym till anarki. Men varför skulle vi vilja krångla till situationen genom att använda flera ord som betyder exakt samma sak?

Slutligen, är det här anarkistiska förkastandet (åtminstone på ett filosofiskt plan) av demokrati ett ouppnåeligt och världsfrånvänt ideal som bara är i vägen för viktiga uppgifter? En slags fåfäng filosofisk övning?

Det är knappast mer främmande än den situation vi ställs inför när vi tvingas att förhålla oss till den stat vi måste leva under men vill avskaffa, eller det kapital som i så stor utsträckning styr vår vardag. Grejen är att alla dessa radikala aspekter måste förankras i vår vardag. Vi slåss mot dessa ofta oöverskådliga abstraktioner så som de framträder för oss där vi är, efter de förutsättningar vi befinner oss i.

På samma sätt förhåller det sig med demokrati som styrelseskick eller till och med verktyg. En förståelse för dess användbarhet och begränsningar är oerhört viktig i hur vi praktiskt organiserar oss. Vi måste se den som ett ibland ofrånkomligt misslyckande eller högst som en tillfällig metod byggd på en slags underliggande konsensus som närsomhelst kan dras tillbaka, istället för som den högsta principen av frihet att sträva mot. Annars har vi redan i utgångspunkten kompromissat bort anarki.

Inlägget Det anarkistiska djupet dök först upp på anarkism.info.