Som aktivist har jag formats djupt av civil olydnads-traditionen. Under ett drygt decennium har jag deltagit i en stor mängd civil olydnads-aktioner, bland annat mot deportationer, vapenfabriker, djurindustrin och klimatförändringarna, och åtalats vid en rad tillfällen. Den senaste gången jag kallades till rättegång var den 13/1, då åtalad tillsammans med åtta andra kamrater ur Slakteriinspektionen. Jag är glad och stolt över de flesta av dessa aktioner och tänker med värme på alla fina medaktivister och de mentorer som gett så viktigt inspiration och vägledning. Dock. Att jag genom åren propagerat för och försökt locka in människor i civil olydnads-aktioner är något jag idag har blandade känslor inför. Allt oftare och alltmer har jag känt mig obekväm med den praxis och teoribildning som är huvudfåran i dessa kretsar.

”Civil olydnad” definieras, som alla begrepp, i praktiken med en hel del variation. Jag tänker på politiskt motiverade brott mot lagar eller regler som sker icke-våldsligt och öppet – det vill säga offentligt, utan att ljuga eller dölja sin identitet. Att bryta mot lagen har jag inga principiella problem med. (Det har faktiskt ingen annan heller vid närmare granskning, det är bara retorik från legalisternas sida.) Däremot öppenheten och ickevåldet.

Civil olydnad förstås nämligen ofta som en villighet att ”ta ansvar”. De bestraffningar och det våld vi utsätts för på grund av vår aktivism ses som ett nödvändigt ont, ett hedervärt offer, ibland även som ett eftersträvansvärt martyrskap. Det ska inte undvikas utan accepteras och användas. Ett aktivt eller principiellt motstånd mot repression och straff betraktas som någonstans mellan problematiskt och förkastligt. Att staten och lagen bygger på en massiv våldsapparat som är sexistisk, rasistisk och klassbevarande tonas ned eller osynliggörs. Istället ligger fokus på att aktivister ska vara föredömliga och att inta ett upphöjt lugn när de möter våldet i form av hot och misshandel, polisangrepp, eller rättsliga hot och straff. Konfrontation, eskalering av konflikter, polarisering och fientlighet framställs ofta som principiellt dåligt, snäll ska en vara. Det förutsätts inte sällan att en aktivt ska samarbeta med angripare genom att babbla med polisen och meningsmotståndare, bjuda på kakor, alltid vara glad och trevlig, och göra bestraffningsproceduren så smidig som möjlig. Ett återkommande fenomen är aktivister som vill gå ut offentligt och ta avstånd i pressen från kamrater som anses ha brutit mot ickevåldsprinciper, för att värna sin egen plattform.

Det här gör också att definitionen av våld blir tudelad. Att beväpnade och våldsamma människor (oftast män) kräver underdånighet, hotar med straff, släpar bort någon eller låser in någon i en kal cell (eller värre) uppfattas sällan som våld – om de bär uniform och gör det i statens tjänst. En aktivist, däremot, som maskerar sig för att skydda sig själv och kamrater, eller som ibland höjer rösten, är ovänlig eller påstridig, ses inte som fredlig. Så även om ingen hotas med våld eller kommer till fysisk skada. Inte sällan framställs det som våld att förstöra något som enligt lagen är någon annans egendom, t.ex. att krossa en ruta eller bryta upp ett lås eller avrusta dödsredskap. Men det är inte våld att tvingas betala tiotusentals kronor i böter för att ha agerat i solidaritet med utsatta medvarelser. Synen på våld blir helt enkelt väldigt lik den förljugna, självförhärligande ideologi som staten använder för att dölja det förtryck och våld som samhället generar.

Utöver det här finns inom civil olydnad en stark tilltro till att förändring ska ske genom att idéer förs fram, och tas emot av individer som sen ska bättra sig och förändra samhället. Civil olydnad tenderar därmed att reduceras till en förstärkt form av lobbying med en liberal syn på samhällsförändring, och/eller ett moralistiskt predikande som påminner väldigt mycket om religiösa väckelserörelser.

Sammantaget främjar det här en aktivistkultur som blir naiv inför såväl partipolitiken, det ekonomiska systemet och ordningsmakten, och som får en svag intern solidaritet och en idealistisk och moralistisk förståelse av samhällsförändring. Detta förvärrar risker och skapar onödigt lidande för aktivister och underminerar en välbehövlig mångfald av taktiker, så väl som en långsiktigt hållbar aktivism, menar jag.

Nu är det här inget argument för att civil olydnads-förespråkare borde ta upp vapen och starta underjordiska stadsgerillor, eller för någon grabbig slagordsmilitans, och ännu mindre är det ett slag för att ”ge upp aktivismen” och falla in i ledet. Jag tror även framöver att mycket av det organiserade motståndet kommer ske öppet och ickevåldsligt, och har alls inget att invända mot det. Men det är skillnad på att använda civil olydnad som en taktik i en viss situation eller som ideologi. Som ideologi passar civil olydnad bäst för de grupper och aktivister som inte vill ha någon speciellt radikal samhällsförändring. Civil olydnad kan användas för att radikalisera och trappa upp kamp, men kraven på att allt samhällsförändrande arbete ska ske öppet och fredligt fungerar också som ett bekvämt sätt för makten att kontrollera, tämja och lagföra oss.

Motstånd tar många former, och alla former har sina problem och möjligheter i de sammanhang de används. Och även den mest konstruktiva direkta aktionen har problematiska aspekter. Det finns tyvärr ingen fläckfri aktivism under ett förtryckande system. Ändå måste vi agera, om vi vill vara något annat än lydiga medlöpare i dödsmaskineriets tjänst. För om det är något som främjar våld är det att fortsätta som nu tills allt liv är utplånat.

Jonas Lundström, Örebro, aktivist och författare till bl.a. ”Batongerna slår nedåt : En berättelse om brottsbekämpning”

Inlägget När civil olydnads-ideologi hämmar motståndet dök först upp på anarkism.info.

Såväl i civil olydnads-traditionen som inom anarkismen finns ju spänningar och olika förhållningssätt. Bland vissa civil olydnads-aktivister betraktas den här typen av aktioner som en förstärkt form av lobbying. Det är politikerna som förväntas genomföra de viktiga förändringarna, och här är det inte ovanligt att en trycker på en övergripande respekt för lagen och ordningsmakten. Aktioner kan då ha en effekt som påtryckningsmedel, men baksidan är som bäst att en mer radikal samhällsanalys träder i bakgrunden, och som sämst att idéer sprids som gör att staten stärks och beskyddas.

Andra betraktar civil olydnad primärt som en form av direkt aktion, eller prefigurativt handlade, där vi själva agerar direkt utan tillåtelse mot förtryckande strukturer och för den tillvaro vi vill skapa. Här är förhållandet mellan anarkism och civil olydnad oproblematiskt.

En annan viktig aspekt är att det är skillnad på civil olydnad som taktik och som ideologi. Om det är en taktik en uppsättning av taktikmångfald kan givetvis anarkister delta med integritet. Om det däremot förväntas att en ska skriva under på en vattentät civil olydnads-ideologi där en alltid måste göra allt öppet, ”ta sitt straff” och vara vänlig och dela ut choklad till alla fiender hamnar vi i en annan situation. Min erfarenhet är att det bland reflekterade c-o-aktivister finns en förståelse för att situationer och taktik måste variera. I Engnell, Strindlund och Spaldes Ickevåld: Handbok i fredlig samhällsförändring sägs explicit att civil olydnad inte alltid är den bästa vägen. Ett klassiskt exempel är när vi hjälper migranter som undandrar sig deportation, det går då givetvis inte att göra detta öppet. Det är också praxis även i c-o-aktioner att vissa aspekter av organiseringen inte sker öppet.

En annan spänning kan gälla synen på våld. Det är inte ovanligt att civil olydnad går hand i hand med en stark ickevålds-filosofi. I sämsta fall är en blind för vissa delar av det organiserade, etablerade våldet från ordningsmakt, militär, kapitalism och djurfabriker m.m., och även aktioner mot egendom kan betraktas som ”våld”, även om ingen levande varelse kommer till skada.

De mest konsekventa ickevåldarna torde vara anarko-pacifister som Tolstoy och Dorothy Day. Radikalpacifism är dock en (legitim, som jag ser det) minoritetsposition inom anarkismen – de flesta av oss accepterar att våld för överlevnad och självförsvar eller andra former av militans är nödvändigt för att uppnå våra mål i åtminstone vissa situationer.

Mitt förslag är att anarkister generellt sett betraktar civil olydnads-aktioner för vettiga mål som en positiv kraft som vi bör underblåsa och delta i där så är möjligt och rimligt, men att vi samtidigt deltar öppet som anarkister, ser det som en taktik bland andra. Vi kan både lyssna på andra som deltar, och själva dela med oss av våra övertygelser om att det är direkt aktion och prefigurativt handlande som är vägen framåt, och att lagen och ordningsmakten alltid kommer att stå på den rådande ordningens sida.

(Fem aktivister misstänktes för ”Olaga intrång” och ”olovlig fotografering”. Läs mer om den sköra juridiska grunden för detta här.)

Inlägget Civil olydnad och anarkism – kompisar eller konkurrenter? dök först upp på anarkism.info.

Direkt aktion kan vara civil olydnad, det vill säga norm- eller lagbrytande aktioner som sker öppet och icke-våldsligt. Men all direkt aktion är inte civil olydnad. Direkt aktion kan innefatta våld eller hot, och/eller ske anonymt eller under maskering.

Idag fokuserar de flesta på parlamenten när de tänker på samhällsförändring. Men historiskt sett har många verkligt positiva och djupgående förändringar inte kommit på maktens initiativ. Människor har engagerat sig, organiserat sig och agerat på ett sätt som utmanat den rådande ordningen. Det är grupper och rörelser bland folket som är de viktigaste förändringsagenterna. Därför är det också alltid där vårt fokus borde ligga, och i detta är direkt aktion och aktivism centralt. Det betyder så klart inte att all aktivism är bra. Det finns knasiga målsättningar såväl som olämpliga metoder. I överflöd.

1999 kom Andrew X:s text ”Ge upp aktivismen”, en kort text som gett tydliga avtryck. En av huvudpoängerna här är att aktivistrollen är en specialisering, en expertroll som skapar särskildhet, isolering och fokus på enfrågekampanjer och aktioner. ”En verklig revolution kommer att innehålla utbrytandet ur alla förutbestämda roller och slutet på all specialisering – ett återtagande av våra liv.” Andrew X skriver slagfärdigt och slår i vissa avseendet huvudet på spiken. Men den är samtidigt idealistisk. För om vi ska vara ärliga och omfamna en nykter analys finns det inget som tyder på att en global socialistisk revolution står för dörren. Och OM en sådan revolution skulle bli verklig har i alla fall jag svårt att tänka mig att ALL specialisering kommer att upphöra.

Kritiken av experter är viktig – för att hierarkier ska kunna etableras måste först specialiseringen vara på plats. Kunskapsutjämning, roterande uppgifter, mångsidig träning, att undvika att utdela titlar eller pengar som belöning för uppgifter med mera, är goda praktiker för att motverka expertvälde. Men alla är inte lika bra på allt, och kan och kommer aldrig att bli det heller. Därför behöver vi bland annat lära oss av människor som kommit längre än oss på vissa områden, och lämna mer ansvar för vissa saker till vissa personer.

Dessutom lever vi ju tills vidare i ett system där vi inte, som liberalerna anser, kan välja vad vi ska bli och göra. Ett visst manöverutrymme finns, men ingen genuin frihet. Om vi inte är aktivister, då kommer vi garanterat ändå att vara något annat, kanske föräldrar, kanske lärare, kanske student, kanske arbetare. Förhoppningsvis inte kapitalist, polis eller politiker.

Att aktivister moraliserar över andras brist på engagemang är knappast en framkomlig väg att utmana uppdelningen mellan aktivister och passivister. Inte heller att aktivisterna ständigt ska göra mer. Istället för att aktivisterna ger upp aktivismen genom att professionaliseras, bli utbrända, eller ”mogna”, tycker jag tvärtom att vi borde utmana aktivistrollen genom att försöka sprida aktivistiska idéer och praktiker. Aktivismen behöver avexpertifieras. Alla kan aktivista, alla kan, i någon utsträckning, vara aktivister. Och jag tror också att alla de facto aktivistar ibland, medvetet eller inte.

Som jag ser det är direkt aktion hyperviktigt och centralt i frihetligt förändringsarbete. Det betyder inte att det alltid är det bästa; ibland är det inte möjligt eller rimligt, och ibland är t.o.m. passivitet att föredra. När vi lever under ett system som är så djupt präglat av förtryck som vårt måste vi i regel varken använda direkt eller indirekt aktion, utan (o)gilla läget. Det tror jag också är helt nödvändigt för att hålla länge som aktivister.
Vi behöver ha vissa punkter där vi gör motstånd, både för att skapa förändring och momentum, och för att odla vår egen olydnads- (och därmed frihets-)potential. I övrigt får vi ”acceptera” att det ser ut som det gör, samtidigt som vi övervintrar, gödande vårt hat mot systemet, vår vilja till solidaritet med varandra och de mest förtryckta, och våra drömmar om en bättre tillvaro.

Att hålla fram aktivismen och det medvetna motståndet som ett levande alternativ är, tror jag, en central del av frihetliga rörelsers överlevnad. I väntan på revolutionens vårar.

Texten ”Ge upp aktivismen” hittar du i textsamlingen I stundens hetta : Svarta block, vita overaller och osynliga partier (Roh-nin Förlag, Stockholm, red. Mathias Wåg). Lyssna också på senaste podden där bl.a. direkt aktion diskuteras!

Inlägget Ge inte upp aktivismen! dök först upp på anarkism.info.