Friedrich Adler. Attentatsmannen från fin de siècle Wien

Denna artikel handlar om socialisten, medlemmen i det österrikiska socialdemokratiska partiet, fysikern och attentatsmannen Friedrich Adler. Det finns flera anledningar att komma ihåg honom just nu. Om några dagar blir det hundra år efter förstavärldskrigets slut. Kriget som avslutades med den största revolutionära vågen i mänsklighetens historia. Efter mordet på den österrikiska ministerpresidenten Karl Stürgkh den 21 oktober (den 3 november) blev Friedrich Adler en symbol för den rörelse som förespråkade en omedelbar fred mellan folken. En annan anledning handlar om Adlers engagemang inom socialdemokratin. Idag hör vi ofta om socialdemokratins kris. Det är särskilt intressant att titta närmare på en framstående socialdemokrat som i praktiken ofta tog ställningen för den frihetliga, demokratiska socialismen.

Inledning. Trotskijs flykt från Wien

Trotskij träffade julikrisen 1914 i Wien. Händelserna utvecklades snabbt. Den första augusti förklarade Tyskland kriget mot Ryssland. Då bestämde sig den ryske emigranten att besöka Arbeiter-Zeitungs redaktion. Arbeiter-Zeitung var den österrikiska socialdemokratins huvudtidning och Trotskij hoppades på en givande diskussion om den pågående politiska utvecklingen.

Han blev chockad av den bild som han fick att bevittna. Istället att diskutera arbetarrörelsens eventuella åtgärder för fred hånade de ledande österrikiska socialdemokraterna som satt på redaktionen öppet serber och ryssar. ”Den socialistiska kulturens lack gled ner från dessa nationalister inom några timmar” – ett sådant bildspråk kommer han att använda i sin artikel ”Viktor och Friedrich Adler” som publicerades i den ryska emigranttidningen Den nya världen i början av 1917, två veckor innan februarirevolutionens utbrott. Emigranten insåg: dessa människor är inte hans kamrater längre.

Trotskij fick audiens hos Viktor Adler. Eller ”doktorn”, som det socialdemokratiska partiets ledare kallades av sina kamrater. Första världskrigets början intresserade honom just utifrån psykologins perspektiv. ”Kriget öppnar dörren för alla mörka drifter, alla sinnesförvirringens former” – resonerade han under sitt sista samtal med Trotskij. Viktor Adler planerade inte att strida mot denna sinnesförvirring även inom hans eget parti, sammanfattade den ryske emigranten.

I samma artikel skrev Trotskij om Adlers son, Friedrich. Denne har alltid varit en rak motsats till dessa kompromissvilliga småborgare som ledde den österrikiska socialdemokratin, hävdade artikelförfattaren. Trotskij tillade att de österrikiska socialdemokraterna kommer att kalla Friedrich för ”sinnessjuk” om två år.

Några timmar senare satt Trotskij tillsammans med sin familj på tåget mot Zürich. Med hjälp av Viktor Adler tog han nämligen reda på att polisen planerade att arrestera alla serber och ryssar som var bosatta i Österrike-Ungerns huvudstad.

Fysikern

Viktor Adler, Friedrichs far, var den österrikiska socialdemokratins auktoritäre ledare. ”Ett sekulärt judiskt hem” kallar den amerikanske historikern Douglas D. Alder familjen Adler i sin artikel ”Friedrich Adler: Evolution of a Revolutionäry”. Redan i sina yngsta år bevittnade den unge Friedrich, som föddes 1879, ideologiska diskussioner och lyssnade på berättelser om demonstrationer och strejker. Den kommande attentatsmannen bekände senare att han upplevde en religiös hängivenhet till socialismen redan under sin barndom. Friedrich, eller ”Fritz”, som familjemedlemmar och nära kamrater kallade honom, hade nämligen tron.

Men Fritz engagerade inte sig i den österrikiska arbetarrörelsen trots att han uppenbarligen hade intresse till politiken. Viktor Adler tyckte att Friedrich borde få en bra teknisk utbildning istället. Den kommande revolutionären hade stor beundran för socialdemokratins ledare och vågade inte säga emot. Han åkte till Schweiz för att studera fysik i Zürich.

Vid sidan av sina studier deltog Friedrich i den lokala socialistiska klubbens verksamhet. Den schweiziska radikala miljön levde verkligen på den tiden. Anarkister, socialister, socialdemokrater från hela Europa argumenterade ivrigt för sin sak. Adler försvarade lojalt den andra internationalens ståndpunkter under dessa diskussioner.

Friedrich förde väldigt asketiskt liv under sina studieår i Schweiz. Han undvek alkohol, tobak och de vanliga underhållningar som många andra studenter ägnade sig åt. Men i Zürich blev Adler bekant med två personer som hade avgörande betydelse för hans liv. Den första var hans klasskamrat Albert Einstein. Deras vänskap fortsatts i decennier trots att Adler kritiserade relativitetsteorin. Einstein var en av de få som stannade på Friedrichs sida när hans kamrater, de österrikiska socialdemokraterna, svek honom. Adler träffade också i Schweiz sin blivande fru, Katharina Germanischkaja. Katharina, den ryska judinnan, studerade också fysik i Zürich. De gifte sig i januari 1903.

Som vetenskapsman arbetade Adler inom den teoretiska fysikens område. 1908 började han forska i Ernst Machs positivism. En betydelsefull och delvis kuriös händelse inträffade ungefär samtidigt. Friedrich, Katharina och deras barn levde väldig fattig. Att ta över stolen i fysiken var en möjlighet att förbättra familjens materiella villkor. Kantons regering organiserade ett valutskott som skulle välja den lämpligaste kandidaten. Resultatet var ganska förutsägbart. Adlers vetenskapliga insatser fick mycket beröm. De organiserade socialdemokraterna dominerade dessutom bland väljarna. Men den blivande attentatsmannen fick veta att Einstein också ställde sin kandidatur. Då skrev Friedrich ett brev till valutskottet. ”Min förmåga som forskningsfysiker bär inte ens den minsta jämförelsen med Einsteins” – påstod han själv. Ungefär samtidigt skrev han till fadern i Wien: ”Jag tror att jag måste överge teorin och leta efter en praktisk verksamhet”. Resultatet blev följande: Einstein blev vald till stolen och den unge Adler åkte så småningom tillbaka till Österrike-Ungern.

Socialdemokraten

Under sekelskiftet var den österrikiska socialdemokratin en bred rörelse som inkluderade ”alla från anarkister till monarkister”, skriver filosoferna Allan Janik och Stephen Toulmin i sitt briljanta verk Wittgensteins Wien. Det var Viktor Adlers personliga karisma som höll ihop detta politiska konglomerat. År 1911 fick hans son Friedrich som kommit tillbaka från Schweiz ett heltidsjobb inom det brokiga partiet. Han blev en av partiets fyra sekreterare.

Nu kunde Fritz kasta sig in i det önskade praktiska politiska arbetet. Han redigerade och utgav tidningen Das Volk och föreläste på kvällsskolor för arbetare. Tillsammans med socialdemokraterna Karl Renner och Otto Bauer arbetade han med en teoretisk tidskrift, Der Kampf, under 1913. Partiets vänsterradikaler började grupperas kring den unge Adler. Många av dem ingick i så kallade Karl Marx Verein (Karl Marx Klubben). Arbetet inom kejsardömets gränser kombinerade Friedrich med sin internationella verksamhet i den andra internationalen. Hans lojalitet till internationalen var lika stor som till partiet.

Kriget

Douglas D. Alder sammanfattar kort Friedrich Adlers ideologiska övertygelser innan sommaren 1914. Till skillnad från många andra mer ”pragmatiska” socialdemokrater betonade Adler den socialistiska ideologins betydelse; socialismen var inget begrepp utan innebörd för honom. Han trodde även att den österrikiska socialdemokratin tillsammans med sina systerpartier i den andra internationalen kunde stoppa ett eventuellt alleuropeiskt krig genom att uppmana vanliga arbetare och bönder att inte strida mot varandra.

Friedrich hade fel. Den 21 juli 1914, under julikrisen, stormade polisen Arbeiter-Zeitungs redaktion, samma byggnad som Trotskij besökte tio dagar senare. Syftet med razzian var att förhindra potentiella oppositionella aktiviteter. Men en riktig statlig terror krävdes inte för att uppnå detta ändamål. Arbeiter-Zeitung och de ledande figurerna inom socialdemokratin intog chauvinistiska positioner frivilligt. Viktor Adler förhöll sig passiv. Han hoppades att kriget skulle leda till ett mer demokratiskt, mindre aristokratiskt Europa. Dessutom förespråkade han alltid moderata lösningar. Fritz, som krävde omedelbara radikala aktioner mot kejsardömets militarism, var ensam.

Han försökte etablera kontakter med den berömde tyske socialdemokraten Karl Kautsky. Denne övertalade Friedrich att behålla sin position i partiet. Men det var nästan omöjligt att organisera en fungerande opposition inom den österrikiska socialdemokratin. Der Kampf censurerades hårt. Demonstrationer förbjöds. Partiet, som aldrig har varit ideologiskt enhetligt, och partiets högsta företrädare, Karl Renner, Karl Seitz, Friedrich Austerl, var lojala gentemot kejsardömet. I socialdemokratiska kretsar kallades Friedrich Adler för ”fanatiker”. Hans nära vänner och närmsta kamrater, bland annat Otto Bauer, inkallades till militärtjänsten under mobiliseringen och stred på den ryska fronten. Allt detta ledde till att den unge Adler inte bara upplevde ideologisk men också existentiell kris. Denna kris resulterade i följande beslut: Friedrich deklarerade för sig själv att han bör använda sin egen etiska kompass i politiskt syfte. Han trodde dessutom att den internationalistiska rörelsen behövde ett exempel, en handling som kommer att inspirera andra. Den terroristiska subjektivismen blev Friedrich Adlers svar på den internationella socialdemokratiska rörelsens degenerering. Han började planera ett attentat mot ministerpresidenten Karl Stürgkh.

Vem var Karl Stürgkh då? Denne blev en lysande symbol för Habsburgs brutala och militaristiska politik under kejsardömets sista år. Redan i mars 1914 stängde han ner parlamentet och vägrade att kalla nytt val. Censuren hårdnade och mer restriktiva lagar stiftades. I oktober 1916 förbjöd Stürgkh en offentlig diskussion som skulle hållas på Wiens universitet. Det var ett angrep mot yttrandefriheten men även mot mer demokratiska akademiska traditioner.

Friedrich Adler visste att Stürgkh brukade äta lunch i hotellet Meissel och Schaden. Lördag, den 21 oktober satte han sig på samma restaurang. Två bord separerade honom och Habsburgs ministerpresident. När Stürgkh avslutade sin måltid kom Adler intill honom (han ville nämligen inte skada förbipasserande) och sköt tre eller fyra gånger mot ministerns huvud. Friedrich sade samtidigt högt: ”Ned med absolutismen, vi vill ha freden!” Stürgkh överlevde inte.

Den österrikiska socialdemokratin tog direkt avstånd från attentatet. Viktor Adler deklarerade själv att mordet på Stürgkh inte var en socialistisk handling utan en sinnessjukdoms konsekvens. Friedrich, som befann sig på häktet, försvarade sig från dessa socialdemokratiska diagnoser. Han var ju helt medveten om sina mål. Den psykiatriska undersökningen fann inte honom sjuk. Fritz tyckte att det var hans seger. Även om segerns pris var döden. Men han skulle dö som en socialist och revolutionär.

Häktet blev inte slut på Adlers intellektuella verksamhet, snarare tvärtom. Han studerade fysik fjorton timmar varje dag och förde en produktiv brevväxling med Einstein. Till skillnad från de österrikiska socialdemokraterna var Einstein villig att bekräfta att Adler inte var en galning.

Rättegången började 18 maj 1917. Mycket förändrades under dessa sju månader som gick efter attentatet. Franz Josef dog i november 1916. Den nya kejsaren Karl I sökte försiktigt fredsförhandlingar med Ententen. Situationen var också annorlunda inom den österrikiska socialdemokratin. Revolutionen började i Ryssland; ”vi vill ha freden!” ropade hundratusentals beväpnade bönder och arbetare i uniform som skickades i skyttegravarna av Tsar-regeringen. Österrikiska socialdemokraterna tvingades således att förändra sin attityd gentemot kriget i en mer anti-imperialistisk riktning. Friedrich Adler förvandlade rättegången till en plattform där han kunde uttala sina idéer. Han försvarade följande idé: medborgaren har plikt att ingripa med våld om staten bryter mot rättvisan och individens rättigheter. Fritz blev dömd till dödsstraff. Karl I ändrade domstolsbeslutet till arton år straffarbete. Under förstavärldskrigets och kejsardömets sista dagar, den 1 november 1918, fick attentatsmannen full benådning.

Friedrich Adler hade rätt om attentatets konsekvenser. Attentatet ledde till en ny diskussion om förhållningssätt till det pågående kriget inom den internationella socialistiska rörelsen. Den österrikiska socialdemokratin intog mer radikala positioner. Mordet på Stürgkh ledde till de frihetliga idéernas framgång.

Efter

Vi började med Trotskijs flykt från Wien augusti 1914. Nu vänder vi blicken mot den sovjetiske folkkommissarien igen. Trotskij beundrade Adler efter attentatet. ”Ha tog sin socialistiska plikt på allvar” – skrev han om Friedrich i sin artikel ”Fritz Adler” som publicerades i den mensjevikiska tidskriften Början den 25 oktober 1916, bara några dagar efter attentatet. Redan 1922 rättade han sina gamla artiklar med fotnoter att Friedrich Adler blev ”förrädare” efter att han lämnade fängelset. Anledningen var att Adler, en av de mest populära figurerna på vänsterkanten i Österrike, vägrade att ansluta sig till Komintern och ledde istället den antibolsjevikiska Arbetarnas Socialistiska International. Sin kritik av Trotskij men framför allt av hela Sovjetrysslands antimänskliga system sammanställde Friedrich Adler i sin stridsskrift Häxrättegångarna i Moskva som publicerades 1936. Boken manifesterar även några av de ståndpunkter som ligger i grunden för s.k. Austro-Marxismen.

I skriften anklagas Trotskij och hans anhängare att det inte fanns någon egentlig skillnad mellan dem och Stalin. Olikheterna handlar endast om att Stalin blev vinnaren och Trotskij blev förloraren. Men varken Stalin eller Trotskij hade något att göra med den demokratiska socialismen. Vidare svarar Adler på bolsjevikernas anklagelser att hans international består av en slags gammaldags humanister. Bolsjevikerna har regerat i Ryssland nitton år och de har inte lärt sig att upprätthålla makten utan massmord, skrev han. Adler tillägger: ett land kan inte kalla sig för socialistiskt om människan är rättslös där. Individens rättigheter är lika viktiga som de kollektiva materiella villkoren, hävdade han som sin slutsats.

Friedrich Adler dog i Schweiz 1960. Under andra världskriget bodde han i USA där han hjälpte judiska flyktingar. Med detta avslutar vi mötet med den österrikiske revolutionären. Adler var forskaren, folkets hjälte och humanisten. Och fin de siècle* Wien skulle definitivt tappa lite av sin charm utan hans fyra skott i hotellet Meissel och Schaden.

A.M.

*Fin de siécle betyder ungefär ”slutet på seklet”, det vill säga i detta fallet slutet på 1800-talet

Litteratur:

Adler, Friedrich, Häxrättegångarna i Moskva https://www.marxists.org/archive/adler-friedrich/1936/trials.htm

Alder, Douglas D., “Friedrich Adler: Evolution of a Revolutionary”, German Studies Review, Vol. 1, No. 3 (Oct., 1978) https://www.jstor.org/stable/1429221?seq=1#page_scan_tab_contents

Janik, Allan, Stephen Toulmin, Wittgensteins Wien, Stockholm, Santerus förlag, 2014

Trotskij, Lev, ”Fritz Adler” https://www.marxists.org/russkij/trotsky/1926/historical_boundary/11.htm

Trotskij, Lev, ”Viktor och Friedrich Adler” https://www.marxists.org/russkij/trotsky/1926/historical_boundary/08.htm

Inlägget På tal om jubileum dök först upp på anarkism.info.

Decennierna kring sekelskiftet 1800 – 1900 genomförde olika anarkister en rad mer eller mindre blodiga angrepp på kapitalister, statsledare och borgare. Sett till både antalet inblandade individer och fokus var detta en perifer företeelse i anarkistiska sammanhang. Men ett antal europeiska och amerikanska statsledare, ett gäng kapitalister och poliser, och även en del civila strök ändå med i denna tendens. Dessa attentat var en del av en strategi som kom att kallas ”handlingens propaganda” (”propaganda of the deed”), och försvarades från början av flera namnkunniga anarkister som Kropotkin och Goldman. Tanken var bland annat att dessa attentat skulle utgöra antiauktoritära budskap som skulle bidra till att väcka arbetarklassen och bana väg för revolutionen.

Så blev nu inte fallet. Istället ökade över lag repressionen, och anarkismen kom (för all framtid?) att associeras med bomber. Snarare än att inspirera arbetarklassen till ett kollektivt motstånd växte kritiken mot detta, även i anarkistiska kretsar. Efter hand kom betoningen, ännu mer än tidigare, att flyttas mot andra former av motstånd och organisering. Genom historien återkommer dock handlingens propaganda i form av attentat som en taktik bland anarkister då och då, och har de senaste åren använts av en handfull grupper och nätverk internationellt.

Att betrakta den här typen av attacker som i alla lägen extrema, ondskefulla eller galna är bara möjligt om en är blind för det massiva våld och våldshot som hela tiden flödar uppifrån och ned för att upprätthålla samhällsstrukturerna. Krigen, militarismen, polismakten, djurfabrikerna, miljöförstöringen, deportationerna, utsugningen av arbetare, samhällets klasstruktur som sorterar människor och dödar de mer utsatta i förtid. De tidiga attentaten utfördes av människor som var direkt berörda av överhetens våld, exempelvis det blodbad med tiotusentals mördade arbetare då Pariskommunen slogs ned 1871. “It is the accumulated indignation against organized wrong, organized crime, organized injustice, which drives the political offender to act”, skrev Goldman.

”If I can shoot rabbits, then I can shoot fascists”, sjöng Manic Street Preachers. Att döda en statsledare som upprätthåller ett våldsamt förtryck av massor bryter aggressivt mot etablerade normer; att döda en gris för att en gillar fläsk däremot ligger innanför det svenska samhällets normer. Men är det så uppenbart vilket som är mest orimligt? Dessutom, i en jämförelse mellan anarkisters våld å ena sidan, och staters våld eller våldet från de som företräder andra ideologier ur den härskande klassen å den andra, skulle antagligen även de mer militanta anarkistiska strömningarna framstå som fredliga.

Personligen har jag en våldsskeptisk tendens som kanske skulle kunna beskrivas som ”postpacifistisk”, som jag fortfarande odlar. Framför allt är jag antimilitarist i detta. Vi vill ju ha en fredligare värld med större respekt för livet, och i ett anarkistiskt tänkande bör mål och medel på något sätt hänga ihop. Samtidigt tycker jag det finns lägen då våld är berättigat eller nödvändigt i förhållande till det vi vill försvara eller uppnå. Men om vi bortser från problemen med bomber och vapen är dilemmat med attentat mot inflytelserika personer att de så att säga träffar snett. För egentligen är det ju inte kungen som person som är Fienden, utan tronen som kungen sitter på. När förtryckaren försvinner men den hierarkiska plattformen för härskande finns kvar är, som bäst, inte mycket vunnet. Vi för en kamp mot sekel- eller milleniegamla strukturer som är integrerade både i samhällens uppbyggnad och individers tänkande och begär. Makten kommer från alla möjliga håll (Foucault), och går tyvärr inte att spränga bort eller skjuta sönder (Landauer). Detta var också många av de tidiga anarkister som förespråkade den här formen av handlingens propaganda medvetna om.

Ett annat dilemma är att attentaten i en förkrossande del av alla fall utförts av snubbar och gubbar, och därmed har starka band till en patriarkalt formad mansroll.

Borde vi därför kasta ut ”handlings propaganda” ur traditionen? Nej! Ord och texter är viktiga, men handling som går bortom orden är ofta en starkare och tydligare agitation. Genom maktutmanande handlingar kan en bild skapas som pekar i andra riktningar och inbjuder andra att se världen annorlunda och röra sig i frihetliga riktningar. De öppnar en reva i maktens väv.

Att föredra framför individbaserade, grabbiga våldshandlingar är dock, menar jag, gemensamma handlingar och aktioner som är förankrade i grupper och rörelser. Dessa kan ha både ”konstruktiva” aspekter som förebildar det samhälle, den frihet och den solidaritet vi vill ska växa fram, och ”destruktiva” aspekter som angriper förtryckande strukturer. Betoningen måste få variera.

Occupyrörelsens torg- och gatuockupationer, eller Ung i Sveriges sittstrejker på offentliga platser organiserade av afghanska ungdomar som inte vill utvisas, med stöd av allierade, är bara en form av en oändlig mängd med genomförda eller genomförbara exempel på handlingens propaganda.

Strejker, folkkök, illegal ekonomisk omfördelning, asylgrupper, avrustning på kapitalistiska vapenfabriker, husockupationer, svarta block, plankning, blockader, solidaritet med utsatta, sabotage av dödsmaskiner, att hjälpa grannen att flytta, allt detta och mycket mer kan vara handlingens propaganda. Såväl som att tårta Jimmie Åkesson.

(Disclaimer: om det mot förmodan inte skulle ha framgått av denna korta text så är detta INTE någon uppmaning till våldsdåd eller attentat. Möjligen på sin höjd till att baka tårtor…)

-Gelderloos, Peter (2016). Worshiping Power : An anarchist view of early state formation. AK Press.

Inlägget Handlingens propaganda dök först upp på anarkism.info.