Information om aktionen:
Hemsida: https://takeconcreteaction.info/
Mejl: takeconcreteaction@riseup.net
FB: https://www.facebook.com/takeconcreteaction
Insta: https://instagram.com/takeconcreteaction
Insamling Firefund: https://www.firefund.net/takeconcreteaction

Intromusik: D4RKSTAR

Inlägget Take Concrete Action – anarkism.info podcast #27 dök först upp på anarkism.info.

Mer info om #4sept:
Mejl: 4sept2[at]riseup.net
Instagram: https://www.instagram.com/4sept_malmo/
Facebook: https://www.facebook.com/4e-september-107361244965522
Event (förfest/stödfest): https://www.facebook.com/events/361596582169466
Event (demo): https://www.facebook.com/events/1169376723568927
Event( Efterfest): https://www.facebook.com/events/1986155035060415
Uttalande: https://gatorna.info/threads/4sep-mot-stat-och-kapital-2970/

D4RKSTAR:
Soundcloud: https://soundcloud.com/d4rkstarmusic
Facebook: https://www.facebook.com/d4rkstarmusic

Inlägget #4sept – intervju om demonstration i Malmö – anarkism.info podcast #21 dök först upp på anarkism.info.

Från en anarkistisk synvinkel ser Extinction Rebellion ut att vara lite av en mixed bag. Här finns en betoning av direkt aktion och autonomi, ett hierarkikritiskt synsätt, och en insikt om politikernas oförmåga att hantera klimatkrisen. Samtidigt finns det inslag varav flera eller alla säkert känns obekväma för många anarkister; här understryks ett antal krav som riktas till regeringar, uppenbarligen i förväntan om att de ändå är nyckelaktörer, rörelsens offentliga representanter och representationer säger sig förespråka/kräva icke-våld vid aktioner, och det finns en inriktning mot konsensus, även på nationell nivå.

Men den som råkar vara en handlingsinriktad anarkist och/eller antikapitalist har här inte så många val, menar jag. Det finns frågor en kan eller bör välja bort för att det inte rör en själv tillräckligt. Klimatet är inte en av dem. Ingen kommer undan. Därför kan i alla fall jag bara i princip se fyra huvudalternativ:

1) en sitter hemma i väntan på att det ska komma bättre och mer passande initiativ. Jag vill inte raljera (för mycket) över det valet, det är en avvägning var och en måste göra utifrån vilka principer och passioner en har. Ibland är det faktiskt bättre att inget göra än att göra något knasigt.

2) en deltar i aktioner eller aktivititer i någon av de befintliga grupperna, initiativen eller organisationerna, antingen Extinction Rebellion eller kanske till exempel Klimatfronten, Klimataktion eller AG Hedvig, och försöker sedan påverka saker i riktning mot självorganisering, anti-hierarki och direktaktion och prefiguration.

3) en satsar på att göra saker på det individuella planet; äter mer veganskt, flyger mindre, undviker bilen o. dyl, inte för att odla någon egen renhet eller moralisk förträfflighet, utan som ett politiskt statement som en hoppas ska ge ringar på vattnet.

4) en tar egna initiativ och samlar människor till aktioner som stämmer bättre överens med det en själv tycker är roligt, effektivt eller passande.

Jag gör inte anspråk på att kunna utvärdera vare sig lämplighet eller effektivitet i taktiker här på ett generellt plan, och ännu mindre på ett personligt. Det är dels tillsammans, och dels i relation till personliga omständigheter och möjligheter vi behöver komma fram till vilka vägar vi ska gå. Men vad du än väljer är det mer än hög tid att joina och underblåsa klimatupproren! Vi behöver både underminera och utmana fossilindustrin med direkt aktion, och ställa om till mer långsiktigt rimliga sätt att leva. Och det behövs mer svärta i klimatkampen!

Inlägget Aktuella klimataktioner dök först upp på anarkism.info.

Jag har deltagit i fackliga blockader, deportationsblockader, slakteriblockader, nazistblockader, och till och med en effektiv blockad av hamnen i Hamburg, och dessa erfarenheter har varit med och förändrat mitt liv. I dessa situationer har saker tydliggjorts och ställts på sin spets. I blockaden ställer vi kroppar och/eller barrikader direkt i vägen för förtryckande strukturer. Ibland är det möjligt att på det här sättet direkt stoppa eller bromsa en verksamhet, men även där detta inte är kortsiktigt möjligt kan en blockad vara viktig. Den sätter ljuset på ljusskygga aktivititeter, avnormaliserar dessa, förtydligar konfliktlinjer, gör destruktiva verksamheter dyrare och krångligare.

Så länge vi inte är hundratals eller tusentals vid en blockad kan en sådan i sig inte stoppa en verksamhet, när den, som ofta, försvaras av statens våldsapparat. Men en blockad behöver inte heller stå på egna ben, den är ofta eller alltid en del av ett bredare motstånd. Det innebär också att det är viktigt att vara medveten om risker och försöka hålla dessa på en nivå som är rimlig i förhållande till det som går att uppnå. Risken att polisen ska använda sig av skadligt våld verkar vara störst i situationer där det är otydligt från polisens perspektiv vilken sida som har övertaget, eller där situationen är oförutsägbar/svårkontrollerad. Att vara förberedd och i form, att arbeta med vängrupper, att ta hand om varandra, att försöka bedöma risker, och att undvika farlig impulsivitet och machoattityd kan vara avgörande. Om maskering eller barrikader med mera bör användas, eller vilken nivå av ”militans” som är lämplig, måste bedömas från fall till fall.

I de fall det handlar om att blockera kapitalistiska företag bör detta också om möjligt göras på ett sätt som uttrycker solidaritet med arbetare på platsen, även om det inte handlar om en facklig blockad. Det går aldrig att undvika friktion vid en blockad, och i den specifika situationen har arbetare och aktivister olika roller, och kan därför också ha olika kortsiktiga intressen. Konflikter mellan arbetare (anställda och aktivister) går inte alltid att undvika i dessa sammanhang, men det går att motverka att de eskalerar till direkta fientligheter. Och ofta går det att utforma aktionen på ett sätt som riktar den mot verksamheten i sig och ledningen, och inte mot arbetare.

Blockaden kan uppfattas som något ”negativ” och reaktivt, men den innehåller också en vision. Vi visar vilka verksamheter vi uppfattar som så destruktiva att vi är beredda att ställa oss själva i vägen. Själva aktionen demonstrerar också hur frivillig och autonom organisering och gemenskap i en kampsituation kan se ut. Att delta i en blockad kan, om det vill sig väl, vara en starkt positiv och till och med livsförvandlande upplevelse.

Naomi Klein har i sin Det här förändrar allt : Kapitalismen kontra klimatet myntat begreppet Blockadia för det fenomen som handlar om att lokalbefolkning och allierade kastar grus i maskinen genom att direkt blockera kapitalistisk utsugning av resurser. Klein ser detta som en av de mest hoppingivande rörelserna i samtiden. (Se också AK Press-boken Grabbing back : Essays Against the Global Land Grab)

Oavsett om vi är lika optimistiska är blockaden en taktik som vi gör väl i att skaffa oss erfarenheter av, träna oss i, utveckla och sprida till andra.

Inlägget Blockadtaktik dök först upp på anarkism.info.

Jag saknar pengar, det gör jag. Jag kan aldrig spara en krona från min lön. Men jag vill inte säga att det är mitt största problem även om det självklart är problematiskt. Jag har åtmistone mat på bordet, jag vill inte klaga för mycket även om jag har all rätt att göra det.

Men i grund och botten så vill jag inte ha mer pengar, jag vill ha mer frihet.

Därför hatar jag löneslaveriet och min chef. Inte för att hen har mer pengar utan för att hen har mer frihet. Och det är vad hen tjänar på mitt löneslaveri, frihet. Man kan säga att ju mer pengar man har destå mer frihet har man. Min chef har mer frihet än mig för att hen har mer pengar. Ja visst, vi lever i ett sånt system. Då kanske det kommer någon och säger åt mig att jag ska ”jobba hårdare och bli chef så att jag får mer frihet”. Men om man inte föddes med silversked i munnen så blir man inte chef över en natt. Här menas det då att jag ska offra ännu mer av min frihet, offra andra människors frihet för att sedan kanske uppnå frihet. Hur tokigt låter inte det? Jag personligen, som rasifierad, har dessutom väldigt små chanser till att få en chefsposition.

Kalla mig naiv men jag anser inte att någon är fri förrän alla är fria. Att min chef har mer frihet än mig betyder det inte att hen är fri. Hen är helt enkelt en psykopat som njuter på andras bekostnad. Ärligt talat, min chef är det. Min chef tror att hen har uppnått total frihet för att hen har makt.

Jag vill ha frihet men jag vill inte ha min chefs frihet!

Vad vill jag då? Först och främst, jag vill inte ha något löneslaveri. Varken åt mig, mitt barn eller dig som läser det här. Det går absolut bra att få ett samhälle att gå runt utan något löneslaveri. Faktum är att vi inte ens skulle behöva arbeta så mycket om vi gjorde oss av med kapitalismen. Även om man skulle kunna tro precis tvärtom. Att vi kommer behöva lägga ner ännu mer arbete på att få samhället att gå runt.

Alexander Berkman har i sin bok Anarkismens ABC förklarat det på ett väldigt pedagogiskt sätt. Kapitalismens roll är att skapa flera jobb, flera jobbtillfällen, flera tjänster. Allting för att någon ska löneslava och för att någon ska tjäna på detta.

Så tänk alla onödiga tjänster som skulle försvinna tillsammans med kapitalismen. Självklart betyder inte det här att människor skulle bli arbetslösa. I ett samhälle finns det alltid något att göra. Det här skulle snarare betyda att vi inte behöver jobba lika mycket då många fler skulle dela på ansvaret att utföra samma arbete. Att ha mer tid över att ägna sig åt sådant som man personligen, som individ, strävar efter att uppnå är självklart frihet.

Även om vi är sociala varelser, är vi unika och har olika behov. Att inte ha tid eller tillgång till att förverkliga sig själv och sina idéer på annat sätt är inte att kalla det för frihet. Utan möjlighet för individen att utforska sin kreativitet, utan den möjligheten i ett samhälle kan man inte kalla det för ett frihetligt samhälle.

Att göra sig fri från det system som skapar löneslaveri är att uppnå total frihet för samhället och individer som samhället består av. Det är vad jag vill. Jag vill inte leva i en värld där en behöver tävla om individuell frihet, där makt är det som styr vem som är ska vara fri och vem som inte ska vara fri. Jag vill leva i ett samhälle där vi alla, tillsammans, skapar frihet åt varandra och åt oss själva. Vi måste sluta se oss själva som antigen individer eller massa. För vi är både och.

En massa utan respekt för individen eller en massa individer utan respekt för massan, det finns inget samspel där, det finns ingen frihet och det finns ingen njutning. Balansen mellan individen och massan kommer vi aldrig finna i ett samhälle som är byggt på löneslaveri. Att min chef behöver mig och att jag behöver henom betyder inte att det finns en balans utan snarare en obalans i vår relation till varandra. Det är för att hen håller mig fastkedjad i detta systemet. Enligt min chef är mina val att acceptera och överleva eller dö.

Nej du chefen, sakta i backarna. Det kommer en dag då jag kommer frigöra mig från ditt förtryck.

Det kommer att komma en dag då jag inte längre kommer att acceptera men jag kommer inte att dö.

Och den dagen kommer du, chefen, att förstå den verkliga styrkan i en människas vilja.

Den dagen är det du som kommer att ha två val, att acceptera eller att dö.

Inlägget Öppet brev till min chef dök först upp på anarkism.info.