Problemet med detta resonemang är uppenbart. Dagens politiska system är hierarkiskt och representativt, vilket innebär att för den som vill påverka, eller förändra politiska beslut på detta sätt, är man utelämnad till mycket begränsade möjligheter att göra det inom systemet. Om du inte har makten, vill säga. Ta exempelvis folkmordet i Palestina. För den svenska medborgare som vill att Sverige inte ska vara delaktigt i folkmordet (exempelvis genom att få stopp på Sveriges vapenhandel med Israel) ter sig möjligheten att rösta i parlamentariska val vart fjärde år som ett uddlöst redskap. Alltför många människor kommer att ha dödats av Israel under dessa år och i slutändan kommer att rösta troligtvis varken att få stopp på Sveriges stöd till Israel, eller på folkmordet. Uppenbarligen finns det begränsningar inbyggda i det politiska systemet och för att förändra behöver man därför agera på andra sätt än det som förväntas i dagens politiska struktur. Istället för att be om lov och hoppas på att makthavarna ska ändra sig, kan man exempelvis försöka få ansvariga politiker att göra annorlunda. Exempelvis genom att ställa dem till svars, tydliggöra deras ansvar offentligt, och göra att deras tidigare beslut blir alltför kostsamma att upprätthålla. 

I den radikala rörelsen gör vi redan ungefär samma sak fast mot andra. Exempelvis mot arbetsköpare (vi får dem att betala ut lön som förvägrats oss), mot djurförtryckare (vi stoppar jägare från att döda ickemänskliga djur i skogarna), mot fascister (vi får dem att hoppa av), och mot företagare (får dem att sluta sälja vissa produkter). Varför skulle vi inte göra samma sak mot politiker? 

Anarkisten David Graeber har sagt om direkt aktion, ”Protest is like begging the powers that be to dig a well. Direct action is digging the well and daring them to stop you.”. Det finns bra exempel på hur disruptiv direkt aktion använts av sociala rörelser för att påverka, förändra orättvisor. Exempelvis SHAC, en internationell kampanj för att stoppa djurförsök. Där använde aktivister på 1990-talet flera olika störande metoder, bland annat högljudda aktioner utanför makthavares hem, eller på deras jobb. Jag tror att den utomparlamentariska rörelsen har mycket att vinna på att bli mer van och trygg med att anamma liknande strategier och metoder i Sverige, också mot politiker. Det skulle vara effektivt för att uppnå våra mål. 

Den senaste tidens gnäll från politiker och debattörer i media, när aktivister affischerat i närheten av politikers hem (Rojavakommitteerna), demonstrerat mot politiker (palestinaaktivister), tagit initiativ till dialog med minister (Hunt Saboteurs Sweden), och tidigare gjort hembesök hos politiker (Antifascistisk Aktion), tyder på att makthavare tycker sådant agerande är obekvämt. Detta borde vara en signal att vi ska göra mer av samma sak, inte mindre.

Vi ska inte låta politikerna sätta agendan, inte ge dem företräde att bestämma hur enskilda aktioner ska tolkas. Exempelvis, det behöver inte vara hotfullt att uttrycka sitt missnöje gentemot en politiker (inte heller behöver det nödvändigtvis vara fel om politiker upplever det hotfullt). Politikerna vill dock gärna, genom att framställa oss som monster, öka repressionen mot oss, och få oss att sluta kritisera dem. Vi bör emellertid fortsätta utöva påtryckningar, trots deras åsikter om det vi gör, hålla ihop och visa praktisk solidaritet med kamrater som utsätts för drev i media och för repression. 

Om vi tror att det går att förändra ska vi göra det som behövs, oavsett om makthavarna tycker det är obekvämt. Vill de att vi ska sluta, behöver de göra som vi vill, annars ska de förvänta sig att vi gör mer av samma sak. Ungefär som aktivister gör just nu i England, i samband med att politiker bestämt sig för att klassificera Palestine Action (PA) som en terroristorganisation. Politikerna hoppades att få stopp på PA, men istället har tusentals kamrater slutit upp i solidaritet med de som anhållits för att visa support för PA. Eventuellt kommer terrorklassningen nu att omvärderas, dras tillbaka. Tillsammans är vi starka och kan förändra. Stör politikerna! 

Inlägget Stör politikerna dök först upp på anarkism.info.

Det är kontraproduktiv att stödja och bidra till att upprätthålla ett system som man samtidigt bekämpar. Om alla, eller tillräckligt många, inte röstade skulle det parlamentariska systemet i teorin utmanas och sluta att fungera. Att inte rösta blir på detta sätt en slags direkt aktion. Rösta inte på din förtryckare! 

Att rösta spelar ingen roll. Grundläggande förändring som kommit historiskt har oftast drivits på av sociala rörelser. Det vill säga, förändring kommer underifrån, inte ifrån politiker. Att rösta i politiska val med argument som att ”det är viktigt att delta, att påverka på alla tillgängliga sätt”, ”vi måste skydda demokratin”, eller ”det behövs vettiga personer i politiken”, är inte hållbara i detta sammanhang. 

Istället för att lägga sin energi på att rösta är det bättre att lägga ens tid på sociala rörelser. Om jag vill driva en fråga kan jag göra det på andra sätt än att rösta och sedan förvänta mig att politiker ska göra som jag vill. Istället för att folk och deras engagemang slukas upp av partier kan dessa resurser läggas på att driva utomparlamentariska projekt, som på riktigt förändras folks liv. 

Det är en självmotsägelse att rösta i politiska val och samtidigt vara motståndare till nationalstaten. Idag syftar alla val och alla partier till att upprätthålla nationalstaten. På så sätt blir en röst i val, en röst på staten.

Partier är mer än enstaka frågor. Även om man röstar på ett parti som man tycker driver en fråga på ett bra sätt, kommer det att finnas många andra frågor som det partiet driver som man inte stöder. Risken är också att ens ställningstagande för ett specifikt parti skapar en slags luddig allians med partiet, som gör att man framöver luras att heja på partiet i det politiska spelet. Bättre då att inte låta sig luras och hata alla partier lika mycket! 

Att inte rösta en subversiv handling. Krossa systemet genom att inte delta! 

Inlägget ATT INTE RÖSTA ÄR RÄTT VAL dök först upp på anarkism.info.

Det är inte svårt att som frihetlig ha en dyster framtidsprognos i detta läge. Likväl kanske det ändå blir lite lättare att se nyktert på situationen? Att ana vad som kommer, och förstå vad som behöver göras? I alla fall för den som inte får knottrig hud av Tidölagets krigshets. 

Men låt oss backa bandet. Tanken med denna text är att göra återblickar på 2023, för att sedan spana mot 2024.

Vi börjar med att minnas något av det som var peppigt under 2023:

Antifascistisk aktion fortsatte göra bra och viktiga gräv om nazistbutikers kundregister. AFA:s uthängningar har varit omfattande, fått internationell spridning, och kommer försvaga den nazistiska rörelsen. Bland annat ekonomiskt. Ett styrkebesked från 30-åriga AFA! GRATULERAR!

Med sällan skådad uppfinningsrikedomen har Rojavakommitterna fortsatt med att sätta käppar i hjulet för NATO-medlemskapet. Rojavakommitternas aktioner har fått storpolitisk betydelse, och många är vi som inspirerats av hur man kan förarga makthavare, göra skillnad, samt stå upp för kurdernas rättmätiga kamp! BIJI ROJAVA!

I början av 2023 mördade polisen i Atlanta, USA, en kamrat som försvarade Weelaunee forest. Tortuguita sköts ihjäl av snuten med 57 skott. Likväl har kampen mot Cop City fortsatt under året med inspirerande glöd och uthållighet. Inga snutstäder någonstans! STOP COP CITY! 

Solidariska byggare har i Stockholm organiserat folk i byggbranschen. Genom att visa hur facklig kamp kan/bör bedrivas, har man bidragit till bättre arbetsmiljö för kamrater, och sömnlösa nätter för arbetsköpare! VI HAR ALLTID RÄTT! 

I januari gick jaktsabotöter ifrån Sverige och Norge samman under vargjakten. Med direkt aktion förstörde man jakten, försvarade livet på vargar, över nationsgränserna. I SOLIDARITET! 

Som många gånger förut fylldes gator runtom i Frankrike med uppror mot snuten. Denna gång kändes vreden större och striderna hårdare. När snuten i juni mördade 17-åriga Nahel exploderade ilskan och raketerna, angreppssätten mot polisen syntes oändliga. I veckor slogs folk mot snuten, och den franska staten var för en tid uppenbart försvagad och nervös. ACAB! 

I Luzerath, Tyskland, gjorde en ny antisnut-kämpe entré. I kampen för att försvara staden mot kolindustrin, bekämpade trollkarlen ifrån Luzerath polisen genom att putta ner snutar i leran. YOU SHALL NOT PASS! 

Berättelser fortsätter att höras av många i den radikala rörelsen. Det finns ett stort och viktigt utbud av samhällskritiska poddar. I sammanhanget är Radio Noden betydelsefulla, med arbetet att sammanställa och förmedla tillgång till poddarna. TACK! 

I en tid när stater tävlar om att vara bäst på repression mot sociala rörelser var det befriande att se hur flera tusen anarkister samlades i St Imer, vaggan för modern anarkism i väst, för att diskutera och konspirera. TOTAL ANARKI! 

Nya platser och grupper har såklart sett dagens ljus under 2023. I Stockholm har exempelvis både det sociala centret Solidaria öppnats, och inspirerande aktioner mot migrationsinfrastrukturen har utförts av gruppen No Border Boiling Pot. VÄLKOMNA!

Den anarkistiska bokmässan i Stockholm är alltid underbar! VI SES I ÅR IGEN! 

Året avslutades tyvärr med krig i Palestina. Fruktansvärda bilder ifrån ockupationsmakten Israels bombningar av Gaza kablades ut. Men vi såg, och stärktes, också av inspirerande uppgifter om sabotageaktioner ifrån Palestine Action, samt stora solidaritetsdemonstrationer runtomkring i världen. PALESTINE WILL BE FREE!

2023 hade såklart mörka fläckar. Deppigt under det föregående året var exempelvis:

Kriget i Rojava. Den turkiska fasciststaten intensifierade sina militära angrepp i kurdiska områden. 

Ökad repression i Sverige. Nya lagar ska ge/ger snuten möjlighet att övervaka, åtala och låsa in fler, längre.

Fascister – aldrig okej! 

Med 2023 i backspegeln, hur kan det kommande året förväntas bli? Vad behöver göras, inte göras:

Det är nog inte osannolikt att det blir svårare att organisera radikal kamp? På grund av sådant som statlig repression och fascism. Som, att starta och upprätthålla subversiv infrastruktur. Exempelvis bankkonton och lokaler, såväl fysiska som digitala platser. 

Det blir nog mer fascism? Lika bra att förstå det nya nuläget. Det innebär inte att acceptera, utan att agera, i motstånd! 

Det är nog tillfälle att hitta ny-gamla sätt, andra vägar att organisera upprorisk kamp? Som att finna nya samarbetspartners, och metoder för att bekämpa, samt undvika repression. 

I en tid när det blåser, när vi är hårt ansatta, kan det nog vara bra att vi tar hand om varandra, värnar det vi har? Som att vi läker och bidar vår tid. 

Kamper för ekologin, och för utsatta grupper kommer nog att behöva intensifieras? Som att integrera kamper, för att bli starkare tillsammans.

Då läget ibland kan tyckas mörkt, symptomatiskt dramatiserat av den krigshetsande statens hunsande, vill jag avsluta denna text, och påbörja nya året, i en mer otyglad ton. Jag vill minnas kamrater som inspirerat under 2023 (några nämnda här ovanför)! Jag vill hedra kamrater som lämnat oss. Deras betydelse för vår kamp lever vidare. Som, Tort, Bonanno, Zephaniah, och martyrer i Rojava. Jag står i solidaritet med fängslade kamrater (Free Joel), och de som lämnat fängelserna bakom sig. Som Eric King och Ladislav Kuc. Kampen fortsätter för, och med, oss alla! Men inte fan kämpar jag för deras ”Sverige”. Med alla till buds stående medel kommer jag istället göra allt för att förstöra det!

TILLS ALLA ÄR FRIA! 

Inlägget SVARTA BETRAKTELSER 2023 / 2024 dök först upp på anarkism.info.

Om man har tur får man under sin livstid uppleva tillfällen när det kommer fram ett band som inte är likt något annat. Ett band vars musik är omöjlig att ersätta. Bandet fyller en lucka som du inte visste fanns. Dawn Ray’d var ett sådant band. Deras kompromisslösa blandning av budskap, vision och musik, av kärlek/vrede, ljus/mörker, var exceptionell. Endast Godspeed You! Black Emperor kunde mäta sig med Dawn Ray’ds uttryck.

För den anarkist som letade efter ett band för att bli inspirerad, känna gemenskap, få utlopp för vrede, sorg, bränsle till kampen, känna hopp och glädje, var Dawn Ray’d det självklara bandet. När andra band bemötte orättvisor med balanserad debatt runt middagsbordet, brände Dawn Ray’d ner hela jävla huset, och lämnade endast aska kvar av motståndarna.

Dawn Ray’d blev bättre med åren, och bandet behövdes i sin genre (black metal communityn har präglats av fascistiska och högerextrema band). Deras uttryck nådde nära perfektion med skivan ”To Know The Light”. Varje ton, mening och bild är viktig. Albumet är genomtänkt, vackert och betydelsefullt. Bandets senaste släpp, skulle visa sig vara deras sista, är utan tvekan ett av årets bästa album. Aldrig tidigare har det anarkistiska budskapet varit tydligare. Skivan genomsyras av glödande hat mot alla hierarkier. Ingen som lyssnar behöver tvivla vad bandet tycker om staten, djurförtrycket, snuten, patriarkatet, fascister, eller kapitalister.

Att Dawn Ray’d i dagarna meddelade att bandet lägger ner känns fruktansvärt vemodigt, oförklarligt. Det känns som att förlora sin bästa vän, den som alltid förstod och tröstade. Samtidigt är det på något sätt självklart. Som det logiska slutet för ett anarkistiskt, antifascistiskt black metal-band. Precis som din militanta vängrupp, som en tid gjorde aktioner ingen annan kunde, men som inte var menad att finnas för alltid, lämnar Dawn Ray’d scenen i rätt tid. Dawn Ray’d var alltid mer än ett band. De var kamraterna som kämpade tillsammans med dig mot skitsamhället, som förespråkade alla tänkbara medel. Att allt fler folk kom att värdesätta bandet för deras bidrag till den anarkistiska miljön, gör det paradoxalt bara mer logiskt att Dawn Ray’d slutar. Vi behöver inga gudar, vi behöver kamrater. Och precis som att kampen förändras över tid, behöver också uttrycksformerna för hur vi kämpar ändras. Annars vinner vi inga strider.

De som tagit till sig Dawn Ray’d genom åren kommer aldrig glömma bandet. De som ännu inte hört dem har en värld att upptäcka. Musiken har tystnat, men vi fortsätter att lyssna. Bandet har slutat, men det de stod för lever vidare. Som en konsekvens av att bandet funnits blev tillvaron lite bättre, kampen mer militant. Detta är inget slut, det är en ny början. Som bandet själva säger, vi ses på gatorna. Let the fires burn as a signal!

Tack för allt Dawn Ray’d!

———————

DAWN RAY’D – The fire has gone out, but the flame burns on

If you’re lucky, you’ll experience occasions during your lifetime when a band comes along that’s like no other. A band whose music is impossible to replace. The band fills a gap you didn’t know existed. Dawn Ray’d was one such band. Their uncompromising blend of message, vision and music, of love/anger, light/dark, was exceptional. Only Godspeed You! Black Emperor could match Dawn Ray’d’s expression.

For the anarchist looking for a band to be inspired, to feel community, to vent anger, sadness, fuel for the struggle, to feel hope and joy, Dawn Ray’d was the obvious band. When other bands met injustice with balanced debate around the dinner table, Dawn Ray’d burned the whole damn house down, leaving only ashes of the opponents.

Dawn Ray’d got better over the years, and they were needed in their genre (the black metal community has been characterized by fascist and far-right bands). Their expression reached near perfection with the album ”To Know The Light”. Every tone, sentence and image is important. The album is thoughtful, beautiful and meaningful. The band’s latest release, would prove to be their last, is undoubtedly one of the best albums of the year. Never before has the anarchist message been clearer. The album is imbued with burning hatred towards all hierarchies. No one listening needs to doubt what the band thinks about the state, animal oppression, cops, patriarchy, fascists, or capitalists.

The fact that Dawn Ray’d recently announced that the band is finished feels terribly sad, inexplicable. It feels like losing your best friend, the one who always understood and comforted. At the same time, it is somehow self-evident. As the logical end of an anarchist, anti-fascist black metal band. Just like your militant group of friends, who for a time did actions no one else could, but who were not meant to be around forever, Dawn Ray’d leaves the stage at the right time. Dawn Ray’d was always more than a band. They were the comrades who fought with you against the crap society, who advocated any means imaginable. That more and more people came to value the band for their contribution to the anarchist environment, paradoxically only makes it more logical that Dawn Ray’d is ending. We don’t need gods, we need comrades. And just as the struggle changes over time, the forms of expression for how we fight also need to change. Otherwise we won’t win any battles.

Those who embraced Dawn Ray’d over the years will never forget the band. Those who have yet to hear them have a world to discover. The music has stopped, but we continue to listen. The band has ended, but what they stood for lives on. As a consequence of the band’s existence, life became a little better, the struggle more militant. This is not the end, it is a new beginning. As the band themselves say, see you in the streets. Let the fires burn as a signal!

Thanks for everything Dawn Ray’d!

Inlägget DAWN RAY’D – Elden har slocknat, men lågan brinner vidare dök först upp på anarkism.info.

AXA är ett försäkringsbolag som är delaktiga i skövlandet av viktiga naturområden i Atlanta USA, i syfte att bygga en träningsanläggning för snutar, kallad Cop City. Därutöver beskyddas AXA av snutar som mördar aktivister. 

Bakgrunden till Cop City är att amerikanska polisen i kölvattnet av upploppen efter att snutar mördat George Floyd, såg ett behov av att bli bättre på repression. Cop City är tänkt att bli en plats där snuten ska träna sig inför att mer våldsamt slå ner på demonstranter och protester i framtiden. Vi behöver inte fler våldsbenägna snutar! Vi behöver inget Cop City!

Byggandet av Cop City är ett omfattande projekt som pågått i flera år i Atlanta. För att bygga Cop City vill snuten förstöra ett stort och viktigt skogsområde. I denna skog riskerar fler områden förstöras, för att ge plats åt en inspelningsstudio, samt åt lägenheter, en direkt konsekvens av den pågående gentrifieringen i Atlanta. 

Cop City har mött massivt motstånd. Kampanjen Stop Cop City har samlat stort stöd, i såväl Atlanta, runtom i USA, som internationellt. I flera år har kamrater bland annat ockuperat skogen i Atlanta. Sabotageaktioner har drabbat företag som är involverade i Cop City. Snuten har såklart bemött protesterna med eskalerande våld. Bland annat har kamrater omhändertagits av snuten och anklagats för ”domestic terrorism”.

18 januari 2023 dödade snuten en aktivist i Atlantaskogen, vid namn Manuel Paez Terán, kallad ”Tortuguita”, ”Tort”. Polisen sköt Tort med 13 skott. Nu försöker snuten hävda att Tort sköt först, och inte lydde order. Såklart litar vi inte på snuten, och uppgifter tyder på att snuten sköt sig själv, innan de sköt ihjäl Tort, och myndigheterna gör nu allt för att dölja mordet. 

Snuten är emellertid inte ensam ansvarig med att förstöra skogen i Atlanta. Ett stort antal företag, banker och privatpersoner stöttar byggandet av Cop City på olika sätt. Utan företagens stöd kan inte Cop City byggas. Ett av dessa företag är AXA, som försäkrar det största byggföretaget involverad i Cop City, Brasfield & Gorrie, vars verksamhet inte skulle vara möjlig utan AXA:s hjälp. AXA är ett internationellt försäkringsbolag, med kontor i flera länder runtom i världen. Ett av AXA:s kontor finns i Stockholm. 

Från och med idag kommer COPWATCH börja kontakta AXA och deras kunder i Sverige. Vår kampanj mot AXA är en del av den internationella solidaritetsveckan för Stop Cop City (19-26/2). Som följs av en aktionsvecka i Atlanta (4-11/3). Vi kommer kräva att AXA avbryter sin delaktighet i Cop City. Vi kommer informera kunderna om AXA:s medverkan i skövlandet av viktiga naturområden, byggandet av Cop City, och legitimeringen av snutens mord på Tort. Vi kommer råda kunderna att bojkotta AXA. Alla som vill är välkomna att informera om AXA. Vi bifogar kontaktuppgifter (till AXA, och några av deras kunder).  

• AXA XL (XL Catlin Sverige)

Adress: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 trappor, 111 36 Stockholm

Telefonnummer: 08-440 89 80

Verkställande direktör: Peter Wullimann

Adress: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

E-post: peter.wulliman@xlgroup.com

• AXA XL:s kunder – Adresser & Kontaktuppgifter:

-Nordax Bank

Telefonnummer: 08-50880800

E-post: info@nordax.se

Besöksadress: Gävlegatan 22 , 113 30 Stockholm

-Eurocard (En del av SEB)

Telefonnummer: 08-14 67 37

-SEB

Telefonnummer: 0771-62 10 00

Besöksadress: STJÄRNTORGET 4 , 169 79 Solna

-Nordea

Telefonnummer: 0771224488

Besöksadress: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm

-BMW

Telefonnummer: 084706000 , 0200-22 82 00

E-post: kundservice@bmw.se , se.kundsupport@bmwgroup.com

Besöksadress: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna

-ICA

Telefonnummer: 08 – 56 15 00 00

Besöksadress – Huvudkontor: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna

-Zmarta

Telefonnummer: 0431474700

E-post: info@zmarta.se

Besöksadress: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm

-Ikano bank

Telefonnummer: 0103304000

Besöksadress: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö

-Coop

Telefonnummer: 0107400000

Besöksadress: ENGLUNDAVÄGEN 4 , 171 41 Solna

-Uber

Besöksadress: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Nedanför bifogar vi länkar till sidor med information om kampanjen Stop Cop City, och kampen för att bevara skogen i Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Bojkotta AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

BOYCOTT AXA – STOP COP CITY

AXA is an insurance company that is involved in the destruction of important forest areas in Atlanta USA, in order to build a training facility for cops, called Cop City. In addition, AXA is protected by cops who murder activists. 

The background to Cop City is that the American police, in the wake of the riots after cops murdered George Floyd, saw a need to get better at repression. Cop City is supposed to be a place where cops will train for more violent crackdowns on demonstrators and protests in the future. We don’t need any more violent cops! We don’t need Cop City! 

The construction of Cop City is an extensive project that has been going on for several years in Atlanta. To build Cop City, the cops wants to destroy a large and important forest area. Additional forest is at risk of being destroyed nearby to make way for a recording studio, as well as apartments, a direct consequence of the ongoing gentrification in Atlanta. 

Cop City has faced massive resistance. The Stop Cop City campaign has gathered a lot of support, in Atlanta as well as around the United States, and internationally. For years comrades have occupied the forest in Atlanta. Acts of sabotage have hit businesses involved in Cop City. The cop has of course met the protests with escalating violence. Among other things, comrades have been taken into custody by the cops, and accused of ”domestic terrorism”.

January 18, 2023, the cops killed an activist in the Atlanta forest, named Manuel Paez Terán, called ”Tortuguita”, ”Tort”. The police shot Tort with 13 shots. Now the cops is trying to claim that Tort shot first, and disobeyed orders. Of course, we don’t trust the cops, and information indicates that the cop shot himself before Tort was killed, and the authorities are now doing everything they can to cover up the murder. 

However, the cop is not alone responsible for destroying the forest in Atlanta. A large number of companies, banks and individuals support the construction of Cop City in various ways. Without the support of the companies, Cop City cannot be built. One of these companies is AXA, which insures the largest construction company involved in Cop City, Brasfield & Gorrie, whose operations would not be possible without AXA:s help. AXA is an international company, with offices in several countries around the world. One of AXA:s offices is in Stockholm, in so called Sweden. 

Starting today, COPWATCH will start contacting AXA and their customers in Sweden. Our campaign against AXA is part of the international solidarity week for Stop Cop City (19-26/2). Which is followed by a week of action in Atlanta (4-11/3). We will demand that AXA suspend its participation in Cop City. We will inform clients about AXA:s participation in the devastation of important forest areas, the construction of Cop City, and the support of the cop’s murder of Tort. We will advise clients to boycott AXA. Anyone who wants to help is welcome to inform about AXA. We are attaching contact details (for AXA, and some of their clients).

• AXA XL (XL Catlin Sweden)

Address: Myrstedt & Stern, Kungsgatan 5, 2 stairs, 111 36 Stockholm

Telephone number: 08-440 89 80 

Managing director: Peter Wullimann Address: Vargvägen 30, 13150 Saltsjö Duvnäs

Email: peter.wulliman@xlgroup.com 

• AXA XL’s customers – Addresses & Contact details: 

-Nordax Bank

Phone number: 08-50880800

Email: info@nordax.se

Visiting address: Gävlegatan 22, 113 30 Stockholm 

-Eurocard (Part of SEB)

Telephone number: 08-14 67 37 

-SEB

Telephone number: 0771-62 10 00

Visiting address: STJÄRNTORGET 4, 169 79 Solna 

-Nordea

Phone number: 0771224488

Visiting address: SMÅLANDSGATAN 17, 111 46 Stockholm 

-BMW

Telephone number: 084706000 , 0200-22 82 00

Email: kundservice@bmw.se, se.kundsupport@bmwgroup.com

Visiting address: VETENSKAPSVÄGEN 10, 191 38 Sollentuna 

-ICA 

Telephone number: 08 – 56 15 00 00 

Visiting address – Head office: Kolonnvägen 20, 169 71 Solna 

-Zmarta 

Phone number: 0431474700

Email: info@zmarta.se 

Visiting address: Polisgatan 4, 262 79 Ängelholm 

-Ikano bank

Phone number: 0103304000 

Visiting address: HYLLIE BOULEVARD 27, 215 32 Malmö 

-Coop

Telephone number: 0107400000 

Visiting address: ENGLUNDAVÄGEN 4, 171 41 Solna 

-Uber

Visiting address: Frösundaleden 2B, 169 70 Solna

Below you will find links with information about the Stop Cop City campaign, and the work to save the forest area in Atlanta.

Defend Atlanta Forest! Stop Cop City! Revenge Tort! Boycott AXA! – COPWATCH / anarkism.info 

https://defendtheatlantaforest.org

https://stopreevesyoung.com

https://www.stopcopcitysolidarity.org/mobilize

https://atlantapresscollective.com/2023/01/19/justice-for-tort/

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-

https://sv.crimethinc.com/2023/02/22/the-forest-in-the-city-two-years-of-forest-defense-in-atlanta-georgia

https://sv.crimethinc.com/2023/01/19/solidarity-with-the-movement-to-stop-cop-city-and-defend-weelaunee-forest

Inlägget BOJKOTTA AXA – STOP COP CITY dök först upp på anarkism.info.

Undersökningsmaterialet består av två rapporter från Center mot våldsbejakande extremism (CVE).*

ARBETSRÄTT FÖR EXTREMISTER

Mellan åren 1993-2019 behandlades 1611 st ärenden i Arbetsdomstolen. Ingenstans i dessa ärenden går det att finna explicita kopplingar till våldsbejakande extremism, som legitimerar repressiva åtgärder från arbetsköpare, som uppsägningar (vare sig anställdas åsikter, eller kopplingar till organisationer). CVE fann emellertid domslut som man menar kan vara vägledande för hur arbetsköpare bör agera i arbetsrättsliga frågor, i ärenden med kopplingar till våldsbejakande extremism (inte osannolikt att CVE vill hjälpa arbetsköpare göra sig av med ”våldsbejakande” arbetare). Inget av ärendena som CVE nämner i sin rapport handlar om så kallad ”våldsbejakande vänsterextremism”. Ärendena handlar uteslutande om ”högerextremism” och ”religiös extremism”. 

Utifrån dagens juridiska förutsättningar, främst grundlagen, är det svårt för en arbetsköpare att avskeda, omplacera, säga upp en anställd, utifrån påstådda kopplingar till våldsbejakande extremism. I fallen som CVE rapporterar om är det andra orsaker som ligger till grund för att arbetsköparen kan agera arbetsrättsligt. Det handlar om anställda som begår brott, har samarbetssvårigheter, eller missköter sitt arbete. Regeringsformens grundläggande fri- och rättigheter (t ex yttrande- och demonstrationsfrihet) säkerställer således att en anställd i dagsläget kan ha så kallade ”våldsbejakande åsikter” på och utanför sin arbetsplats. 

SOCIALRÄTT FÖR STORA OCH SMÅ EXTREMISTER

Ansökningar om LVU ställs formellt till kommunens socialnämnd. Beslut fattas därefter av förvaltningsrätten, vars beslut sedan kan överklagas till kammarrätten. Majoriteten av ansökningarna i Sverige, med kopplingar till våldsbejakande extremism, handlar uteslutande om oro för barns och ungdomars beteende. Endast ett fåtal ansökningar handlar om oro för föräldrarnas bristande omsorg om barnet i hemmet. Den främsta anledningen, i alla dessa ärenden, till ett omhändertagande, är föräldrarnas bristande omsorg. 

Mellan åren 2012-2020 behandlades ett tiotal ansökningar om LVU med kopplingar till våldsbejakande extremism. Inget av domsluten som redogörs är prejudicerande (det vill säga att alla domar togs i lägre domstolsinstanser). Domsluten som CVE redogör för handlar om ”högerextremism” och ”våldsbejakande islamism”. Inget domslut nämner ”våldsbejakande vänsterextremism”. 

a) Föräldrar med bristande omsorg

När barn idag omhändertas av myndigheter, utifrån ansökningar om koppling till våldsbejakande extremism, beror det främst på generella brister i föräldrarnas omsorg (”missförhållanden i hemmet och brister i omsorgen”, enligt 2 § LVU). Det beror alltså inte på föräldrarnas ”våldsbejakande” åsikter. ”Bristande omsorg” innebär att man anser att en förälder inte kan tillgodose barnets omvårdnad, vilket man menar kan skada barnet, hämma dess utveckling (psykiskt, fysiskt, socialt). 

Som lagen är utformad, och används, idag är det inte en godtagbar anledning att omhänderta ditt barn på grund av att du har åsikter som staten menar är ”våldsbejakande” (exempelvis att du är anarkist). Ett omhändertagande föregås istället av en period med allvarlig brist i barnets omsorg. Exempelvis att det sker våld, övergrepp i hemmet, eller att det finns brist på trygghet, mat och god hygien. 

b) Barn med nedbrytande beteende

Barn som uppvisar våldsbejakande åsikter, och som överensstämmer med 3 § LVU (”socialt nedbrytande beteende”), kan omhändertas (exempelvis placeras i familjehem). Det innebär att ”våldsbejakande” åsikter allena inte är en grund för omhändertagande. Det finns emellertid ansökningar som lett till domslut, med barn som har våldsbejakande åsikter. I dessa fall har barnet också uppvisat ett ”socialt nedbrytande beteende”, en formulering som innebär att barn, ungdomar, har åsikter som enligt staten avviker från grundläggande samhällsnormer, och att de agerar på ett sätt som riskerar påverka dess hälsa och mående negativt. 

SLUTSATSER FÖR VÄNSTEREXTREMISTER

På kort sikt. Staten skramlar idag med sina vapen, lagarna, för att skrämmas. Statsmakten har dock inte möjlighet att, utifrån lagen idag, avskeda dig, eller omhänderta dina barn, på grund av att du är anarkist. 

På lång sikt. Om dagens utveckling, där staten demoniserar och jagar ”våldsbejakare”, fortsätter och intensifieras, är det inte osannolikt att staten kommer lyckas med att vrida åt lagar hårdare, och påverka normer, så det blir enklare att omhänderta ditt barn, avskeda dig, på grund av att du är anarkist. 

Vi anarkister behöver därför utvidga existerande, och bygga nya, egna nätverk, utomparlamentariska samarbeten med andra revolutionära grupper, för vår egen trygghet och säkerhet. Vi behöver fortsätta kampen mot staten, och dess förtryckande normer, på alla nivåer, med alla medel. 

Angående arbetsrätt. Även om det inte går att avskeda anställda, med hjälp av juridiken, för att de har kopplingar till så kallad ”våldsbejakande extremism”, är det inte osannolikt att det ändå kan uppstå interna konflikter, påtryckningar på arbetsplatser, från arbetsköpare och medarbetare, i syfte att göra sig av med en anställd som anses har kopplingar till ”våldsbejakande” extremism. Exempelvis kan arbetsköparen försöka köpa ut en anställd. Eller att arbetsköparen avskedar en anställd, trots att det strider mot arbetsrätten. Sociala konsekvenser kan lätt bli stora (att någon blir utfryst, mobbad), och en anställd kan därför själv välja att avsluta sin anställning. Denna problematik påvisar vikten av facklig organisering, att vi har kunskap om frågorna, samt har god sammanhållning arbetare emellan. 

Idag finns varken juridisk grund för att omhänderta våra barn, eller att förvägra oss våra jobb. Med detta sagt kan socialtjänsten likväl starta en utredning som ifrågasätter ditt föräldraskap, och arbetsköparen kan försöka avskeda dig. Detta kan vara påfrestande upplevelser, även om det hittills inte inneburit att kamraters barn tvångsomhändertagits, eller kamrater fått sparken, på grund av sina ”extrema” åsikter.  ”Vänsterextremism” är varken något som förekommer som skäl i domslut från Arbetsdomstolen, eller i ansökningarna om LVU. Utifrån detta finns egentligen ingen anledning att dölja, eller skämmas över, ens militans, som ”vänsterextrem”. Varken i egenskap av förälder eller som arbetare. Snarare finns det goda skäl att vara öppen med kollegor och mot andra föräldrar, om vad det faktiskt kan innebära att vara ”vänsterextremist”. Tyvärr är ett sådant agerande utmanande, och det är lättare sagt än gjort. Det sociala priset för att sticka ut är ofta högt. Likväl har du mycket att vinna på att visa hur ditt liv inte överensstämmer med statens missvisande stereotyper av ”våldsbejakande vänsterextremist”. Att du visar att radikal kritik av staten är rimlig och nödvändig. Att ditt sätt att leva blir ett alternativ till dagens repressiva, ohållbara och livsförnekande strukturer.

*CVE – texter om
Arbetsrätt
LVU

Inlägget KAN STATEN TA JOBB OCH BARN FRÅN ANARKISTER? dök först upp på anarkism.info.

I samarbete med Center mot våldsbejakande extremism (CVE) driver Rädda Barnen en ”Orostelefon om radikalisering”, dit det går att ringa för att få stöd och råd om man är orolig för att ett barn ska radikaliseras.* Härom veckan kom Rädda Barnen med en rapport, om hur arbetet med Orostelefonen har gått åren 2017-2020. 

Rapporten tydliggör flera saker. Bland annat att samhället har olika sätt att övervaka och kontrollera människors åsikter. Via regeringen och riksdagen, till myndigheter, Brottsförebyggande rådet, Säkerhetspolisen (SÄPO) och CVE, överlåts nu en viss del av arbetet åt Rädda Barnen att försöka rädda barn från så kallad ”extremism” (barn och unga 0-21 år). 

Enligt Rädda Barnens rapport är det främst två grupper som ringer. Först handlar det om olika samhällsaktörer, som lärare, andra yrkesverksamma, och personer inom fritids- och föreningslivet. Den andra gruppen är familjemedlemmar, vänner, och bekanta.

Eftersom Rädda Barnens telefonlinje är ett led i CVE:s arbete mot radikalisering kan hyfsat många ärenden ganska lätt slussas vidare till myndigheter, för olika åtgärder. Redan vid ung ålder dokumenteras, hanteras och kontrolleras alltså människors åsikter i Sverige. På detta sätt görs vuxna till åsiktspoliser, till golare, vilka förväntas ta hjälp av staten för att avradikalisera barn. Eller överlämna barn till staten. I sammanhanget kan vuxna, som kamrater i vår rörelse, anses vara opassande som vårdnadshavare. 

I rapporten går det att utläsa att telefonlinjen fungerar som en typ av jourhavande medmänniska. Du ringer, någon lyssnar. Men att du tillfälligt pratar ut i Rädda Barnens öra kan innebära risker. Du kan exempelvis tappa kontrollen över processen när myndigheter kopplas in. I slutändan är det relativt oklart hur ditt barn kommer behandlas när det ska tvingas att omfamna statens långa arm. 

Rädda Barnen utrycker i rapporten kritik mot att jobba utifrån SÄPO:s kategorier för ”våldsbejakande extremism” (höger, vänster och religiös). Kritiken är ungefär detsamma som många har sagt i flera år, i verkligheten är det svårt att kategorisera människors åsikter utifrån rigida extremistgrupper. Däribland syns problemet med att klumpa ihop olika typer av fascister med den utomparlamentariska vänstern. Det är antingen naivt, eller urbota dumt, om någon tror det går att avprogrammera samhällskritiska människor, med väldigt olika åsikter, till att börja gilla staten. 

Precis som med CVE:s åsiktsregistrering av vuxna ”extremister” är det i jämförelse endast ett fåtal ”vänsterextrema” som orossamtalen till Rädda Barnen berör. Samtalen gäller i majoritet nazister och fascister (exempelvis sympatisörer till NMR och IS). Nu kan man såklart tycka det är bra att samhället agerar mot fascister. Som anarkister måste vi dock alltid kritisera och bekämpa staten. I detta fall handlar det om att staten egentligen inte vill bekämpa fascister. Istället vill staten förstärka sin egen makt. Vi får alltså inte förblindas av CVE:s dimridåer, utan vi måste komma ihåg att staten inte är en antifascist. Staten vill befästa den liberala statsordningen, vilket är en grogrund för fascister.

Utvecklingen på statens åsiktsregistrering är vidrig och skrämmande. Indoktrineringen av barn och unga intensifieras, där Rädda Barnen blir nyttig idiot åt en maktfullkomlig statsapparat. Allt för att barn inte får växa upp och hata staten. Här borde vi som rörelse kunna göra mer. Exempelvis kan vi bygga strukturer för att stödja kamrater, såväl föräldrar som barn, när de demoniseras av skolan. Vi kan befästa rutiner att vi vare sig kontaktar eller litar på myndigheter. Vi kan erbjuda information om hur föräldrar i vår miljö kan göra i förebyggande syfte för att deras barn inte ska fastna i CVE:s nät. Vi kan vara en holistisk gemenskap. Vi kan öppet visa solidaritet för barnen i vår miljö som staten demoniserar. Vi kan högljutt visa att vår kritik av staten är befogad. Låt oss rädda barnen från staten! 

(*Termen ”radikaliseras” kan ha olika innebörder. Med en radikal person menas ursprungligen någon som vill förändra genom att gå till roten av ett problem. I sammanhanget kring svenska staten och CVE betyder radikalisering en process varvid en person anammat en kritisk inställning till den liberaldemokratiska statsordningen, vilket utmynnar i att personen inte tvekar att använda våldsamma medel för att bekämpa dagens samhälle. I sammanhanget råkar staten lägligt glömma bort att nämna något om det i jämförelse grova våld som staten systematiskt alltid utövar, mot sin befolkning, direkt och indirekt.)

Inlägget RÄDDA BARNEN FRÅN STATEN dök först upp på anarkism.info.

För inte så länge sedan föreslog CVE (Center mot våldsbejakande extremism), vilken är en del av Brottsförebyggande rådet, i samarbete med SÄPO att en lag som förbjuder innehavandet av propaganda för våldsbejakande extremism skulle stiftas. Det huvudsakliga resonemanget gäller förebyggande av rekrytering för ”våldsbejakande miljöer”. 

Lagen är (enligt det offentliga resonemanget) främst tänkt att rikta sig mot videor och bilder som innehåller grova våldshandlingar såsom avrättningar, men om vi känner makten rätt kommer det inte att dröja länge innan syftet och tillämpningsområdet utvidgas. CVE har nämligen länge varit öppna med att deras arbete gäller den autonoma rörelsen lika mycket som fascistiska och islamistiska rörelserna i Sverige, trots att de är väl medvetna om att den autonoma rörelsen är långt ifrån jämförbar. Det framgår bland annat i relevanta dokument från 2009 (”Våldsbejakande politisk extremism”, Brottsförebyggande rådet, SÄPO) och 2020 (”Den autonoma miljön”, Brottsförebyggande rådet, CVE) som har legat till grund för prejudicerande domar.

Vad som också är viktigt att ta med sig från dessa dokument, och som kommer att påverka tillämpningsområdet av en sådan lag om den skulle stiftas, är att de är med och definerar vad som räknas som kriminella miljöer. Det har inneburit att en del brottmål gällande vapenbrott har kunnat användas som en direkt koppling mellan den autonoma miljön (som genom dokumenten klassas som våldsbejakande politiska miljöer) och vad rätten beskriver som kriminella miljöer och alltså kan leda till grövre straff vid vapenbrott. Detta innebär alltså en vidare kriminalisering av radikala sociala rörelser. 

Potentiellt kan det till och med komma att kriminalisera affischer med uppmaningar att ansluta sig till fredliga organisationer, på grund av organisationens eventuella kopplingar till resten av den autonoma vänstern.

Det nya förslaget kommer inte som en nyhet. Det är väntat att makten vill slå tillbaka mot det som hotar den. Att den å andra sidan gör det via vägar som går utanför de spelregler de själva satt upp, och gör det så uppenbart, är vad som blir intressant. Kriminaliseringen av vår rörelse innebär att vi måste bygga dels ett brett motstånd för att omöjliggöra att vi blir kriminaliserade i praktiken, men också att vi måste förbereda oss, organisera oss och stärka vår solidaritet och politiska självförsvar. 

– COPWATCH

Inlägget SÄPOS HÄXJAKT – KRIMINALISERINGEN AV SOCIALA RÖRELSER dök först upp på anarkism.info.

COPWATCH planterade såklart professionella anarkister på konferensen. Dels för att ha koll på vilken repression staten planerar, men också för att kunna delge dissidenter och upprorsmakare användbar information i kampen mot skitsamhället.

CVE är statens vakthund med uppgift att sniffa reda på och analysera ”våldsbejakande extremism”, i syfte att hjälpa staten utradera radikal systemkritik. De som jobbar på CVE har gärna bakgrund i det militära eller inom snuten (Jonas Trolle, chef CVE, är ex-snut, han har också byggt en karriär på att han fångade Kapten Klänning). Staten visar inget annat än okunskap i komplexa samhällsfrågor, och bristande respekt för utsatta människor, när erfarenhet av repressiv verksamhet är en merit för att bli experter vid myndigheter, som CVE.

Idagsläget försöker CVE studera tre former av så kallade ”våldsbejakare”: fascister, islamister och vänsterextremister. CVE har i år publicerat rapporter om dessa miljöer. Därutöver har CVE släppt en studie om så kallad ”militant djurrättsaktivism”, som anses ha ”våldsbejakande” element. Vi ser en tendens att staten utökar begreppet ”våldsbejakande” till att gälla flera aktörer, fler metoder, och fler åsikter. Det är därför inte orimligt att vi framöver kommer se hur staten demoniserar andra frihetskamper, t ex militanta miljögrupper.

CVE informerade på konferensen om nya metoder som ska hjälpa lärare, socialarbetare och snutar, att kontrollera så ingen tänker ”fel” i nationalstatens grepp. CVE har alltså inte bara fokus på att förhindra det våld som staten ogillar, utan också på nolltolerans för tankar om det staten stämplar som våld. Det ska inte finnas något substantiellt motstånd mot staten. Lärare och socialarbetare ska känna igen tecken på ”extremism”, och de ska gola till snuten och socialen. CVE har utarbetat samtalsmetoder för att få tag på, och av-radikalisera, individer med extrema tankar. Via kapitalistisk indoktrinering i skolan, till gränslöst agerande av socialarbetare, sträcker sig statens tentakler allt längre in i våra huvuden (detta tillåts ske trots att studier visar att det är få, om några, kommuner som har problem med vänsterextremister som ska omvändas). Den som inte rättar in sig i ledet demoniseras och riskerar falla i snutens våldsamma famn.

Det är såklart vettigt att staten förstår vikten av att bekämpa fascister (även om staten inte är en antifascistisk organisation). Men det blir samtidigt tydligt att staten är blind för sin egen våldsamhet, och att staten genom sin existens skapar problemen den inte tolererar. Genom klassklyftor, rasism, utanförskap, extrem miljöförstöring, klimatförändring och djurförtryck underbyggs en rättmätig vrede som staten via CVE talanglöst försöker radera. Som vanligt ser staten inte sitt eget våldsamma ansikte.

Utifrån redogörelser på konferensen kan vi dra slutsatser hur den förtryckande statsapparaten fungerar, och hur en kan bekämpa den (vi ställde såklart frågor till SÄPO, frågor som ignorerades).

Enligt SÄPO och CVE är ”ensamagerande terrorister” och ”radikalisering på nätet” två aktuella hot mot staten. Vi kan använda statens rädsla för detta till vår fördel. Vi kan,

1) Fortsätta organisera oss i små militanta vängrupper, vars organisationsform förvirrar makten, och som lättare undkommer statens radar. Vi fortsätter utföra ändamålsenliga aktioner.
2) Utveckla hur vi använder internet för att mobilisera mot staten. Vi kan också utöka våra operativa säkerhet på nätet.
3) Fortsätta samarbeta och bygga alternativa strukturer som utgår från andra behov än skitsamhället (enligt SÄPO och CVE är solidariteten stark mellan extremister).
4) Fortsätta blottlägga statens egen extrema och förtryckande våldsapparat.

Den statliga indoktrineringen av medborgare kommer fortgå. Liksom nu kommer delar av allmänheten troligtvis acceptera statens repression framöver. Anarkister kommer att demoniseras, jagas och fängslas. I USA och i Sverige. Vi låter oss varken tystas eller kuvas. Vi fortsätter kämpa mot hierarkier. För frihet. Vi är motståndet!

Inlägget COPWATCH GRANSKAR CVE & SÄPO dök först upp på anarkism.info.

När polisstationen i Minneapolis tredje polisdistrikt brändes ner som en del av dessa protester, gick också på sätt och vis myten om polisen som något nödvändigt och allestädes närvarande upp i rök. Radikal kritik av rättsväsendet som länge varit marginell såväl i USA som i resten av världen har plötsligt fått ett uppsving, och även stora dagstidningar, tyckare och politiker har tvingats förhålla sig till kritiken. De här idéerna kan övergripande beskrivas som abolitionistisk politik. Men vad handlar det egentligen om?

Bakgrund
Abolitionism förknippas historiskt främst med slaveriet, och då speciellt som det såg ut i USA, även om rörelsen för avskaffandet också fanns i andra länder och världsdelar. Abolitionism i allmänhet handlar om att helt avskaffa ett missförhållande, och uttrycket används idag för att beskriva många olika kamper. Men den typ av abolitionism och abolitionistisk politik som blivit aktuell i samband med det som händer i USA handlar just om brott och straff – om rättssystemet.

När vi i det här sammanhanget pratar om abolitionism eller abolitionistisk politik så går det att dela upp den i tre delar; att avskaffa polisväsendet, fängelser och massövervakning. På ytan handlar det alltså om tre radikala ståndpunkter, som angriper tre aspekter av samma bredare fenomen av social kontroll. Men under ytan döljer sig också ett djupare resonemang.

När abolitionister pratar om att avskaffa polisen, så menar de inte att vi bara ska byta ut en institution mot en annan, utan om att på ett grundläggande sätt förändra hur vi håller våra samhällen och gemenskaper trygga. Det handlar om att avskaffa ”policing”, vilket innebär en förändring i hela det sätt på vilket vi upprätthåller ordning, vad ordning överhuvudtaget betyder, samt vem denna ordning tjänar.

När abolitionister pratar om att avskaffa fängelsesystemet, så menar de på samma sätt inte bara att vi ska ta bort de fysiska byggnader som idag fungerar som fängelser, utan om att förändra hela vår syn på rättvisa. Från dagens system, som i bästa fall på ett ytligt moraliserande sätt fokuserar på bestraffning och i sämsta fall fungerar som ett verktyg för exploatering, kontroll och repression, till att sätta återställande av både offer och förövare, en form av reparativ rättvisa, samt individuella såväl som kollektiva behov, i fokus.

När abolitionister pratar om att avskaffa massövervakning så menar de inte att vi bara ska ta bort alla kameror i offentliga utrymmen, utan att vi ska sluta med den typen av politik som ser övervakningen som en del av ett maskineri för att disciplinera människor och få dem att inrätta sig i en viss samhällsordning. Det pratas ibland om att slavplantagen egentligen aldrig upphörde, utan flyttade ut i samhället. Detsamma kan sägas om hur det sätt på vilket vi kontrollerar människor i fängelser, kommit att bli det sätt på vilket hela samhället övervakas och kontrolleras.

Grundproblemet
Abolitionister börjar sin kritik från en historisk observation kring hur polis, fängelser och massövervakning uppkommit. Modern abolitionistisk forskning och politik har sitt ursprung på 60-talet, med bland annat pionjärer som norrmannen Thomas Mathiesen, men abolitionistisk kritik av fängelser och polisen har funnits lika länge som dessa institutioner. Anarkister som Proudhon, Bakunin, Goldman, De Cleyre eller Berkman har sedan 1800-talet kritiserat dessa institutioner, och föregångare som William Godwin menade redan i slutet av 1700-talet att den rådande så kallade rättvisan inte var annat än förklätt förtryck.

De rättsskipande institutioner som vi idag tar för givna har sitt ursprung i nationalstater under industrialiseringens tidiga dagar när människor som fråntagits möjligheter till självförsörjning, bland annat genom att allmänningar inhägnats, flödade in till städerna och de nya fabriker som upprättades där. I länder som USA finns det också en tydlig koppling till slavpatruller som skulle jaga och disciplinera förrymda slavar. Redan här framträder alltså bilden av polisens syfte som både rasistiskt och klassbevarande, som en institution i tjänst att försvara staten, privat egendom, och slavägare.

Trots att polisen sedan dess klätts i många nya roller, normaliserats, och ständigt utmålas som oumbärlig genom statlig propaganda, så menar abolitionister att polisens grundläggande roll fortfarande är densamma. På samma sätt menar abolitionister att fängelser – en institution som uppstod ungefär samtidigt som polisväsendet – fyller en repressiv funktion och gjort så ända sedan dess början.

Vi kan nu se att det finns en tydlig skillnad mellan en abolitionistisk analys och den som framförs av liberaler såväl som konservativa. Liberaler ser rättsväsendet som beskyddare av rättigheter och konservativa som ett skydd mot depraverade samhällselements brutalitet. Abolitionister ser däremot inte dessa institutioner som nödvändiga för att upprätthålla ett bra samhälle, utan tvärtom som symptom på en samhällsordning med inbyggda ekonomiska, sociala och politiska orättvisor. Därför ser abolitionister inte heller polis- eller fängelsereformer som en lösning, utan i bästa fall som en del i en större process. En process som består av att avskaffa både de repressiva och skadliga institutionerna, och det samhällssystem som ger upphov till dem och gör dem nödvändiga.

Abolitionism som systemkritik och konstruktiv praktik
Abolitionistisk politik är alltså inte bara en kritik av rättsväsendet, utan också en systemkritik. Rättsväsendet kan inte särskiljas från det samhällssystem i vilket det verkar och för vilket det fyller en specifik funktion. Den här radikala abolitionistiska analysen kan därför också sägas ha två sidor; en destruktiv, där abolitionister arbetar för att stoppa, minska och slutligen avskaffa de repressiva institutionerna; och en konstruktiv, där omhändertagande gemenskaper byggs upp och resurser satsas på att människor ska ha det bra och få sina behov tillgodosedda, samtidigt som vi bygger alternativa sätt på vilka vi hanterar konflikter och övergrepp, med fokus på återställande (reparativ) rättvisa och konfliktmedling.

Även om abolitionister inte automatiskt ser sig själva som antikapitalister, så är abolitionistisk politik för många nära och uttryckligen sammanflätad med något som skulle kunna kallas för frihetlig socialism eller antikapitalism. För anarkister är det tydligt att polisen, fängelser och massövervakning inte realistiskt kan avskaffas så länge vi lever i ett klassamhälle och så länge det finns nationalstater. Därför propagerar anarkister för en abolitionistisk politik som är både antikapitalistisk och antiauktoritär i bred bemärkelse. Anarkister vill inte ha ytliga omdaningar som alltjämt försvarar kapitalisternas privategendom, eller polisrepression under socialistisk flagg.

Det är också viktigt att påpeka att grundproblemet som polis, fängelser och massövervakning är ett symtom på handlar om makt, och därför måste lösningen innebära att vi tar tillbaka makten över våra liv. Abolitionistisk politik är därför inget vi kan övertala eller ens tvinga politiker eller andra att i sin helhet genomföra åt oss, utan behöver i grunden också vara något som vi skapar själva i alla våra sociala sammanhang.

Myter om polisen
Det finns idag en tydlig global trend i alla de områden och nationalstater som ingår i den kapitalistiska världsekonomin. Omhändertagande funktioner har i allt större utsträckning ersatts av repressiva funktioner. På många håll läggs stora mängder pengar på polis, fängelser och övervakning, på hårda straff och ”ordning och reda”, medan grundläggande samhällsfunktioner, liksom sociala skyddsnät, där de funnits, urholkas och privatiseras bort.

Samtidigt florerar det idel myter om hur polis och fängelser fungerar. Den första myten är att fler poliser och hårda straff hjälper. Politiska partier – ofta från höger till vänster – tävlar om vem som kan trolla fram flest nya poliser, ge dem mer pengar till utrustning och utbildningar, eller införa hårdare straff, men det finns ingen grund för att dessa saker faktiskt skulle ha någon korrelation med minskad kriminalitet. Istället tenderar våld och kriminalitet att öka i mindre jämställda samhällen.

Den här myten går så djupt så att den till och med omfattar vad folk tror att de själva tror om brott och straff. Det finns exempelvis idag en växande opinion för strängare straff i Sverige om folk bara tillfrågas rätt upp och ner om hur straffen borde vara. Men om människor istället tillfrågas i konkreta fall om hur de anser att påföljden borde bli, så tycker de att straffen ska vara lägre än de som faktiskt döms ut. Och ju mer de får diskutera och fundera kring detta, desto större blir glappet mellan vad folk tycker straffen borde vara, och vad de verkligen är.

En annan myt är att polisen för det mesta ägnar sig åt att lösa eller förhindra brott. Denna myt är snillrikt populariserad genom att de flestas förståelse av polisens arbete kommer från filmer, tv-serier eller ”reality”-program där polisen i samarbete med produktionsteam förmedlar en såväl censurerad som snedvriden bild av sin vardag. I själva verket visar internationella undersökningar att mindre än en femtedel av polisernas tid ägnas åt att åka ut på brottsrelaterade utryckningar – varav de flesta dessutom är småbrott – och att knappt 5% av de som arresteras misstänks ha begått grövre våldsbrott. En liknande bild framträder i den svenska forskningen. Där framgår att den svenska polisen endast ägnar 25% av sin tid till det som i forskningen kallas rättsväsendets ”fundamentala uppgifter” – det vill säga att förebygga, lagföra och upptäcka brott. Det är också talande att kategorin ”förebyggande” endast utgör 2% av den sammanlagda tiden.

Samma forskningsrapport konstaterar också följande:

Vissa av aktiviteterna uppfattas av poliserna som centrala för verksamheten och med påtagliga effekter, trots att det finns litet stöd för att det verkligen förhåller sig så. Det omvända förhållandet gäller också –det finns sysslor som faktiskt kan vara effektiva men som undviks eftersom de uppfattas som verkningslösa.

Samt att:

Det [är] viktigt för kåren att agera så att ineffektiviteten inte blir offentligt uppmärksammad och att kritik kan motverkas.

När polisen väl ägnar sig åt sin förmenta ”kärnverksamhet” är det inte så mycket som de faktiskt lyckas med. Av alla brottsanmälningar som kommer in till polisen läggs ungefär hälften ner direkt, och i slutändan är det ca 14% av de brottsanmälningar som kommer in och handläggs som klaras upp. Siffran blir förstås ännu lägre om vi tar hänsyn till alla de brott som aldrig handläggs.

Mycket av det arbete som polisen utför, är alltså inte bara ineffektivt enligt institutionens egna premisser, utan skulle med andra ord inte behöva utföras av beväpnade människor från en organisation med såväl våldsmonopol som en kultur av våldsförhärligande (ex här), klassförakt, rasism (ex här och här) och sexism (ex här och här).

Abolitionistisk politik i praktiken
Baserat på rättsväsendets historiska roll och hur det fungerar idag, vill abolitionister konkret gå in och omedelbart börja omfördela resurser. En vanlig slogan som hörs mycket är att avfinansiera (defund) polisen. I grunden handlar det här om att resurser tas från polisbudgetar och läggs på saker som skola, omsorg, sjukvård, infrastruktur, bra och tillgängliga bostäder, och andra former av sociala skyddsnät. För liberala reformister handlar det om att bara ta en viss del av polisens resurser på det här sättet, medan det för abolitionister handlar om en del av processen genom vilken polisen som sådan i längden avskaffas.

USA-baserade abolitionistiska organisationen Critical Resistance har en mycket pedagogisk tabell som visualiserar det här tänket. Olika åtgärder listas, och klassificeras sedan baserat på en rad frågor: Minskar detta anslagen till polisen? Utmanar det föreställningen att polisen gör samhället säkrare? Minskar det antalet verktyg och taktiker som polisen har till sitt förfogande? Minskar det ”policing” som sådant i samhället? På detta sätt kan ineffektiva ”reformistiska reformer” skiljas ut från abolitionistiska steg mot ett avskaffande.

Som vi redan sett menar abolitionister att systemets förtryckande och skadliga aspekter inte är fråga om en avart, utan i själva verket en grundläggande del av detsamma, och anser därför redan i princip att reformer som syftar till att ”förbättra” rättsväsendet ofta är rent kontraproduktiva. Men det finns också data på hur reformer historiskt fungerat, som ytterligare stärker den abolitionistiska positionen. En av liberalernas favoritåtgärder – representation och mångfald – har exempelvis visat sig vara helt irrelevant när det gäller rasistiskt polisvåld, vilket understryker att rasism och polisvåld handlar om strukturer, inte representation och individer.

Delar av den folkrörelse som nu svept över USA, till viss del under namnet Black Lives Matter, uppstod under Barack Obamas presidentskap, i spåren av att polisen mördat svarta människor. Med det följde reformer, och det kan vara intressant att veta att Minneapolis, den stad där George Floyd mördades i maj, och där personen som mördade honom, Derek Chauvin, ostört kunde missbruka sin position som polis i åratal, var en av sex städer utvalda under Obama-administrationen för ”banbrytande” polisreformer. Poliskameror infördes, poliserna genomgick en rad nya träningar för att hantera eventuell partiskhet och för att lära sig stävja rasistiska beteenden, och nya rutiner infördes för att säkra upp så att polisens beteende var rimligt och ”förtroende” kunde byggas upp i lokalsamhället.

Samma sak gäller fängelser. Som bland annat Angela Davis poängterar i boken ”Are Prisons Obsolete?”, så är fängelset som det dominerande verktyget för att straffa brottslingar en relativt ny företeelse och i sig en medveten reform av tidigare sätt att utdöma straff. Fängelsepopulationerna har dessutom exploderat de senaste årtiondena, inte minst i spåren av ”kriget mot droger”. Aldrig förr har en så stor del av världens befolkning suttit inburad som idag, och ironiskt nog är det ”frihetsälskande” USA som har allra flest fångar – 25% av alla fängslade i hela världen. Fängelset har inte bara utvecklats till en samhällsomfattande disciplineringsapparat, utan är också en rasistisk institution, som dessutom inte sällan utnyttjar fångarna i vinstsyfte. En hel industri har vuxit upp kring detta och i det närmaste vuxit ihop med den militariserade gränsövervakningen samt flyktingförvaren.

Att fängelser skulle ha rehabiliterande funktioner är det få som påstår idag. Tvärtom har de fungerat för att cementera delar av befolkningen, ofta enligt rasistiska linjer, i fattigdom och utanförskap, och de tenderar att systematiskt förstärka de orättvisor och den utsatthet som många svarta, invandrare, hbtq-personer, och andra redan erfar utanför dem. Allt från vård, till hygien och mental hälsa blir betydligt sämre även för fattiga som tvingas i fängelse, och utsattheten att fara illa i ett system med närapå obefintlig översikt och där snutar och vakter håller varandra om ryggen är enorm.

Motstånd mot fängelsesystemet kan i praktiken ta formen av att bygga sociala rörelser som stödjer befintliga fångar, organiserar rättshjälp, propagerar för avkriminalisering, motsätter sig nya fängelser, och jobbar för att befintliga ska avskaffas. I England, Wales och Skottland har detta exempelvis utmynnat i grupper som Cape (Community Action on Prison Expansion), och kampanjer har också bedrivits för att omvandla befintliga fängelser till bostadsområden. Världen över finns det grupper och organisationer som jobbar med fånghjälp eller fångorganisering (Anarchist Black Cross, Incarcerated Workers Organizing Committee, osv).

Abolitionismens styrka ligger i att den på en och samma gång pekar mot ett konkret och radikalt mål, som siktar på problemets rot, men också på en praktisk väg framåt, med medel som förebildar målet. Konkreta exempel på abolitionistiska kampanjer är att pressa städer, regioner såväl som nationella myndigheter att skära i polisbudgetar och omfördela resurserna så att de utjämnar sociala orättvisor, att driva kampanjer för att stoppa nya fängelsebyggen eller omvandla befintliga fängelser till exempelvis bostadsområden med låga hyror, eller att utveckla metoder och praktiker för att hantera mindre förseelser i våra bostadsområden och organisationer utan polisinblandning.

Ett exempel på en sådan abolitionistisk praktik är så kallade rapid response networks. Det är nätverk som rycker ut när det uppstår problem i närområdet, och de kan vara specialiserade på olika typer av utryckningar. Exempelvis växte ett sådant nätverk fram i Los Angeles stadsdel Koreatown från de redan befintliga stormöten som sedan tidigare funnits där för att ta itu med de boendes problem. I fallet med Koreatown var ett av invånarnas stora problem de eskalerande ICE-räder som drabbade människor i området. Därför startades ett nätverk som kunde rycka ut när räder rapporterades för att fördröja, vilseleda och sabotera utryckningarna. Det här är ett viktigt exempel på varför riktig trygghet inte kan komma från institutioner som polisen, eftersom det ofta är just de institutionerna som är ett av invånarnas största problem, speciellt i fattiga arbetarklasstadsdelar där migranter är i majoritet. Rapid response networks kan också bildas för att förhindra konflikter mellan människor, stoppa vräkningar, eller försvara närområdet mot våldsamma högerextremister, för att nämna några exempel.

En intressant aspekt av abolitionistisk politik hittar vi om vi tittar i den tidigare nämnda grafen från Critical Resistance. De olika potentiella åtgärderna delas upp i ”röda”, klassiska reformer som inte leder oss mot avskaffande, och ”gröna”, åtgärder som bygger vår motmakt och underminerar polisens makt över oss. Bland de röda hittar vi ”fängsla mördarsnutar; åtala poliser som har dödat eller misshandlat människor”. Det kan vid en första anblick verka kontraintuitivt, men är ett perfekt exempel för att demonstrera abolitionismens radikala teori och praktik.

En annan syn på rättvisa
Även om krav på ”traditionell rättvisa” kan kännas som en ryggmärgsreflex, och även om det förstås är ett symptom på ett fruktansvärt och rasistisk system när snutar går fria efter att ha orsakat oerhört lidande, så försöker den abolitionistiska metoden hålla huvudet kallt och konsekvent sträva mot det som kan förväntas leda mot ett eventuellt avskaffande, såväl som det som bäst hjälper de drabbade när något inträffar. Att fokusera för mycket på fängelsedomar för snutar är i det större sammanhanget problematiskt.

Dels ger det sken av att det nuvarande systemet kan skipa någon form av rättvisa, när systemet inte är byggt för det ändamålet. För det andra riskerar det att öka snarare än minska anslag till polisen eftersom det lätt paras ihop med krav på fler kommissioner eller organ inom polisen som ska utreda sådana ärenden. Men kanske framför allt är det inte ett sätt som hjälper vare sig den polis som brutaliserat människor eller de människor som drabbats av polisbrutalitet tillbaka till ett värdigt liv i samhället – och det är det som reparativ rättvisa handlar om. Att istället för hot om straff, moralistiska föreställningar om hämnd som rättvisa, och verktyg som främst syftar till att kontrollera människor, använda strategier som återställer och rehabiliterar såväl offer som förövare.

I en uppmärksammad kampanj som drevs av Project NIA i Chicago, som handlade om hur polisen där i årtionden utsatte svarta för tortyr, skenavrättningar och annan brutalitet, fokuserade aktivisterna enbart på att utkräva ett socialt skadestånd för de drabbade och dess familjer, med åtgärder som gratis skolgång, terapi och en förändring i den lokala läroplanen för att inkorporera polisbrutaliteten i historieundervisningen. Mariame Kaba, grundare för Project NIA, sade själv om fallet att det symboliserar ”en djupgående förändring i vår syn på hur rättvisa kan se ut när människor skadas”, och att kampanjen ”förkastade åtal som ett sätt att få upprättelse”.

Abolitionism handlar också om att kritisera det faktumet att ett monolitiskt system antas lösa vitt skilda sociala frågor i dagens samhälle. Därför ska abolitionism inte tolkas som ett anspråk på att ersätta ett system med ett annat utan att ersätta det befintliga med olika system, processer och strategier beroende på sammanhang och behov.

Men hur är det i Sverige?
Ur svenskt perspektiv går det förstås att säga att polisen såväl som fängelsesystemet i USA är oerhört mycket värre och mer brutalt än här, och att en del av de regler och begränsningar som finns i Sverige ter sig som rena drömreformer ur amerikanskt perspektiv. Men betyder det att polisen och fängelser är bra för samhället här? Betyder det att dessa institutioner i Sverige inte i grunden har samma repressiva och klassbevarande funktion? Inte alls. Tvärtom visar svensk polisforskning, liksom otaliga skildringar från personer i förorter, aktivister, och andra som regelbundet drabbas av polisens våld eller fängelsesystemets vardag, att de ”brottsbekämpande institutionerna är rasistiska, klassbevarande, patriarkala, våldsamma, förtryckande, ineffektiva, samt förljugna och avledande” (citat från boken Batongerna slår nedåt, Fatta Taggtråd Publikationer).

Bland poliser i Sverige är brott som misshandel och kvinnomisshandel överrepresenterade, med en intern jargong som visar på ett djupt patriarkalt kvinnoförakt. Listan över de brott som de få poliser som ändå döms begått är skrämmande och innehåller allt från mord till våldtäkt, barnporrbrott och trakasserier. Polisen har upprättat rasistiska register, i mängder av fall påvisats använda rasistiskt språkbruk, och de flesta brott som anmäls mot poliser går inte ens till åtal. Samma historiska funktion, samma institutionella logik, gäller i Sverige, såväl som Storbritannien, USA, och på andra håll, även om vi alla också behöver förhålla oss till vår egen specifika situation.

I svenska fängelser är människor med utländsk bakgrund samt fattiga överrepresenterade, och detta på grund av rasism i varje led i rättsväsendet där människor som faller utanför vithetsnormen i större utsträckning utsätts för visitationer och andra polisingripanden, oftare åtalas, och oftare döms än svenskar för motsvarande brott. Det svenska fängelsesystemet har också bland annat kritiserats av FNs tortyrkommité, för långa häktestider som ofta också innefattar isolering.

Även om abolitionistisk politik kan tyckas långt borta i Sverige, så visar exempel från andra delar av världen att det är viktigt att redan idag börja propagera och organisera för avskaffandet av såväl polisen som fängelser. Anledningen till att polisens avskaffande blivit en politisk ståndpunkt som även etablissemanget behöver förhålla sig till i USA, och något som startat diskussioner samt organisering även utanför radikala kretsar, är att det i USA under många årtionden redan funnits en liten men påtaglig tradition av abolitionism, med ambitiösa rörelser såväl som underbyggd forskning. När situationen sedan exploderade i våras kunde allt detta snabbt skalas upp, och abolitionism kunde därmed presenteras som ett lika radikalt som praktiskt projekt. Det finns ingen anledning att tro att det skulle behöva vara annorlunda i Sverige.

Sammanfattning
Abolitionistisk politik är ett samlingsnamn för rörelser, teorier och praktiker som är radikalt kritiska till polisen, fängelser och massövervakning. Dessa repressiva institutioners roll såväl som ursprung är enligt abolitionister inte att skydda människor, utan att upprätthålla system av privilegier som staten, kapitalismen, patriarkatet och rasism. Istället förespråkar abolitionister radikala förändringar som dels syftar till att avskaffa de grundläggande missförhållanden som skapar kriminalitet och social oro, och dels ersätta de repressiva institutionerna med verktyg genom vilka vi kan hålla varandra säkra och återställa såväl offer som förövare tillbaka till en värdig tillvaro i samhället. De här radikala förändringarna är knutna till en radikal praktik som redan här och nu kan skydda människor från institutionellt våld och repression, samtidigt som vi bygger alternativen i våra bostadsområden, organisationer och sociala rörelser.

Resurser för vidare läsning
Are Prisons Obsolete? (2004, Angela Davis)
The End of Policing (2017, Alex Vitale)
Kan fängelset Försvaras (1988, Thomas Mathiesen)
Classic Writings in Anarchist Criminology (2020)
Batongerna slår nedåt (2016) (föreläsning youtube)

Critical Resistance
8toabolition
MPD150
Project NIA

Reading Towards Abolition: A Reading List
Study Guide: Disempower, Disarm, Disband
Origins of The Police

Inlägget Abolitionistisk politik dök först upp på anarkism.info.

Anarkism.info podcast styr både upp egna samtal och tar in material utifrån, som föreläsningar eller dylikt. Vill du bidra med material eller ge oss respons så maila kontakt@anarkism.info eller skriv till oss på vår fb-sida.

Om du inte kan spela avsnittet ovan, så finns det även tillgängligt på vår youtube-kanal.

Inlägget Batongerna slår nedåt, föredrag från Anarkistiska bokmässan Stockholm 2017 – anarkism.info podcast #3 dök först upp på anarkism.info.