Kunde vi verkligen inte få några dagar till att stilla fundera innan helvetet brakade loss?

Dagarna kring nyår är en tid då det är så svårt att göra något annat än ett bokslut över året som gått, och blicka framåt mot nästa. Att summera, lämna det gamla bakom sig, och ta höjd för det som komma skall. Själva nyårsafton är en dag som löser upp nuet men samtidigt gör det hyperrealistiskt. Kanske är det just att dagen tvingar oss att tänka bakåt och framåt som gör att vi i nära på desperat anda försöker göra den till ett carpe-diem ögonblick. Tio, nio åtta, sju…

Vi lever idag i en brytningstid, som är en sorts spegelbild av samma fenomen. Nuet känns så upplöst och prekärt att vi blickar både framåt och bakåt för att försöka förstå vad som händer och vart vi är på väg. Samtidigt har det vi lämnat bakom oss lett oss in på en väg där nuet aldrig varit lika viktigt – eftersom hela framtiden står på spel om vi inte slutar förstöra miljön.

Men det blir också lätt att börja låta som en trasig skiva, att innan tanken ens är färdigtänkt vara trött på sin egen inre röst och på budskapet den är i färd med att formulera. Det blir ännu en berättelse om högervridningen och den rasistiska såväl som auktoritära vågen som sveper över samhället, om klimatförändringar och alla de andra miljöproblem vi står inför, och kanske också om att ändå se ljusglimtar i mörkret. Tunga drakar lyfter i motvind, och allt det där.

En sak som jag ändå tycker det är värt att ta fasta på är att den här brytningstiden, där nyliberalismen börjat gå på tomgång och protesterna avlöser varandra, är en tid där gamla historier nötts ut och nya ännu inte formats, och därför en tid av stora faror men också stora möjligheter. Möjligheter att börja vandra längst nya stigar, där gamla broar kollapsat, där bergspassager rasat igen, eller där omgivningen står i brand.

I en sådan tid tror jag det är viktigt att ställa frågor. Att undersöka samtiden, de olika tendenser som kan vara svåra att urskilja när en målar med grova penseldrag, och ur det nysta fram något nytt som kan leda oss framåt. Börjar en titta närmare så visar det sig att det här med ”högervridning” exempelvis inte helt stämmer, att förändringen och polariseringen går längst med flera andra skiljelinjer också, vilket vi kan se i rörelser som gula västarna, eller hur protesterna i Sydamerika drabbar både höger- och vänsterregimer.

När vi ser en kontinent brinna, eller ett geopolitiskt maktspel breda ut sig över horisonten, så är det förstås lätt att känna sig liten och betydelselös. Men vi är många som fått nog av det ekonomiska och politiska system som förstör vår omvärld på så många olika sätt. Om det är viktigt att ställa frågor, så blir nästa steg att fundera på vilka frågor vi bör ställa. Den nya miljörörelsen har hittills kanske främst ställt frågan ”Hur får vi dem att lyssna på oss?”

Istället är det kanske dags att i alla avseenden fråga sig hur vi tvingar dem att göra som vi vill, och hur vi kan börja lösa våra problem själva. Och det behöver vi göra på ett sätt som bevarar våra drömmar men samtidigt ger oss praktiska, överkomliga första steg att ta. Utopin är som bäst när den sätter oss i rörelse. Det här kan vi göra både lokalt och globalt – att gå med i eller starta initiativ som försöker lösa konkreta problem.

Det kan vara en lokal fackförening, eller en aktivistgrupp som bedriver direkt aktion för djur och natur, som försöker förbättra situationen i våra bostadsområden eller arbeta antifascistiskt. Det viktiga är att börja, och att sedan inte fastna i det lilla eller lokala, utan försöka upprätta band med andra som vill och gör samma sak. Det är lätt att bara bli frustrerad och utbränd av sociala mediers brus, men samtidigt har dagens teknik öppnat upp möjligheter för att knyta samman kamper och utbyta resurser eller idéer över tidigare oöverkomliga avstånd. Låt oss utnyttja det till vår fördel.

Det är bråttom nu, så mycket vet vi, men den vetskapen kan leda mot till synes enkla lösningar som visar sig vara återvändsgränder – som exempelvis de sätt vilka systemet självt redan erbjuder oss; välgörenhet, parlamentarisk politik, individuella val. Det kan vara lockande, lite som en karusell. Det går fort, det blinkar och det låter mycket – belöningssystemen kickar in – men det leder trots allt inte framåt, utan i en cirkel. Direkt aktion är mer som en promenad eller en cykel – det är bara vår egen kraft som kan bära oss framåt, men vi bestämmer själva vart vi tar oss. Så låt oss cykla ut i det nya året, bränder och bomber till trots. Världens cyklister, förenas och ta över. En slogan så god som någon för 2020.

Inlägget Nyårscykeln dök först upp på anarkism.info.

Det är ju i sig sant, och det är bra att peka ut de ljusglimtar som finns, men det som är nedslående är att det känns som om en mitt i allt detta går i cirklar. Ständigt samma problem – och ofta än värre än föregående år – och ständigt samma förhoppningar. Och för den som kan lite grundläggande geometri blir problemet uppenbart: En cirkel tillåter inte några framsteg – för framsteg krävs det en (mer eller mindre krokig) linje.

Men när vi börjar tänka på det hela på detta sätt så presenterar sig också ett potentiellt svar – varför inte bara dra en linje genom alla cirklar, och se vad som händer?

Ja, det stämmer att fascismen och rasismen ökar samt att allt fler nationalstater försöker vrida klockan tillbaka med drakoniska åtstramningar och angrepp på allt från mänskliga rättigheter och facklig kamp till aborträtten. Det stämmer att denna process ivrigt påhejas av kapitalister, som skrattar hela vägen till banken, samtidigt som de garderar sig med filantropiska utspel, rekupererande av sociala rörelser, eller löften om grön och etisk kapitalism.

Men både denna pågående negativa utveckling, och de ljusglimtar i form av motstånd som den stöter på, ja rentav för med sig, är en del av ett större sammanhang. Det är en process, som faktiskt är på väg någonstans. Vare sig vi tittar på nyliberalismens misslyckande och den ideologiska förvirring som exempelvis de gula västarnas kamp mot Macron gett upphov till, på historiskt återkommande strejkvågor, eller den nya vågen av gatuprotester, kravaller och närapå insurrektionella moment runt om i världen, så syns det tydligt när vi tar ett steg tillbaka.

Nyliberalismen, socialdemokratin, statskommunismen – alla dessa ideologier och system är i gungning. De har överlevt sin förmåga att utöva kontroll och frammana ordning i samhället, och vi lever i en tid som kan liknas vid skymningstid en sommarnatt i norra Sverige – en dag är slut, och den nya har ännu inte börjat, samtidigt som den gångna dagens döende ljus fortfarande kastar en viss skugga över landskapet.

De ljusglimtar vi påminns om när vi summerar det gångna året är viktiga – men det allra viktigaste är den trend de är en del av. När vi tittar bortom året och på samhällsutvecklingen över tid, ser vi också att vi lever i ett ögonblick av sällan skådade möjligheter. I en situation där gula västar är en realitet, har också svarta drömmar blivit möjliga.

Det är vad jag vill ta med mig från det här året, när det börjar smälla runt midnatt.

Inlägget Gula västar och svarta drömmar dök först upp på anarkism.info.