De fikar och äter bullar, sen åker de ut för att jaga och misshandla bruna människor, hemlösa, papperslösa, eller de som mår psykiskt dåligt. Där de drar fram, minskar friheten och livet skrumpnar som vissna löv på marken en senhöstdag. De är asfalt och betong, vi andra sand och gräs i sprickorna. För varje minut de ”jobbar” blir världen lite sämre, för varenda en av dem som finns ser världen lite gråare ut och snaran kring våra liv och vår frihet dras åt. De är rasister, sexister, homofober och transfober. De är arroganta, inkompetenta, självgoda, korrupta och beroende av de kickar de får när de går till angrepp. De kommer undan med nästan vadsomhelst, eftersom staten inte kan klara sig utan dem, och deras uppblåsta ego matas av mediernas inställsamma budbärarjournalistik. De får alltid komma till tals, de ljuger sig blå, och vi andra får bara på käften. De står i svarta rader som en imperiets rörliga gräns när vi demonstrerar, de står på landets gränser och avhyser behövande med våld, de begränsar vad vi kan göra och säga, och påverkar hur vi tänker. Även för vår inre syn blir det svårt att se bortom de gränser de med våld upprättar – vad döljer sig därbakom, vad skulle vi kunna göra och vara?

Men på varje plats de lämnar eller där de inte är kan vi ta tillbaka livet och färga världen med alla våra uttryck. Vi kan bryta upp asfalt och betong, slå sönder vapen, verktyg och platser för förtryck, och låta världen blomstra igen. För varje av dem som försvinner eller inte orkar gå upp och gå till jobbet på morgonen så föds en värld på nytt. För de är en Sisyphus i stormtruppmundering, som gång på gång rullar upp en sten för ett berg, bara för att se den rulla ner. Deras våld, deras närvaro, deras blotta existens står i motsats till liv, frihet, rörelse och värdighet. Frihet är en grundläggande idé som uppstår spontant och utan yttre instruktion, vilket imaginära revolutionärer skrivna av riktiga människor påminner oss om. De försöker täppa till hål på en oändlig sil. De kan bara stoppa oss tillfälligt, vi rinner som vatten vidare någon annanstans. Stenen rullar alltid ner igen. Så länge vi finns, finns motståndet. Så länge vi lever kommer vi att fortsätta håna, hata, förolämpa och motarbeta dem, och mot deras vilja bygga en bättre värld.

Därför, fortsätt kämpa, fortsätt att på kreativa sätt förolämpa, förnedra, förhindra, fördröja och förfära dessa maktens vidriga agenter. Ta upp deras tid, hjälp dem aldrig, prata aldrig med dem. Skriv ord som blir till vassa projektiler mot dem, och kasta fakta om deras vidriga framfart tillbaka i ansiktet på dem så att de ryggar tillbaka, likt de gör när svärmar av gatsten flyger mot dem och deras fordon när de angriper oss och våra demonstrationer. Sprid samma fakta till allmänheten, och odla snuthat bland familj och vänner. Vilseled dem, frita folk de tar fast, slå sönder deras utrustning när de är borta, blockera dem, visa att de aldrig är välkomna, att de är hatade, avskydda och patetiska, och framförallt fortsätt riva fängelset vi befinner oss i så fort de är någon annanstans.

För då kommer det komma en dag när de är ett minne blott, som likt en mardröm bleknar, blir till tunn och oformligt stigande rök, tills även den suddas ut i etern och inte längre finns. Vi hatar polisen idag, för att de inte ska finnas imorgon. Låt inga stater, lagar eller förmaningar förändra det.

Inlägget Minnet av förtryck dök först upp på anarkism.info.

Var är det meningen att en ska börja när det finns så mycket att säga? I ett rungande kamrater? Ja där vill jag börja.
Kamrater!
För jag tror på kamrater. Tycker om ordet kamrater. Som jag tycker om ord som: solidaritet, internationalism, jämlikhet, frihet, anarki, systrar, kärlek, sommaräng, skog och revolution. Allt det som vill växa vilt och fritt.

Den 1 maj 2021, som förra 1 maj, i en pandemi. Magnolia och körsbärsträd slår ut här i Gävle. Det är den vackraste av månader. På Joe Hillgården brukar 1 maj vara årets vackraste dag. För flera år sedan fick vi till ett fint litet tåg genom staden, förbi sossarnas och Vänsterpartisternas torgmöten, och fram till Joe Hillgården, med samling, tal, musik, den där underbara känslan av gemenskap och därmed hopp. Alltid det där hoppet 1 maj: nu ska vi förändra, nu ska vi börja bygga den nya världen. I mig har 1 maj alltid känts så och jag tänker fortsätta känna det.

1 maj 2021. För exakt 150 år sedan håller kommunarderna fortfarande ställning i Pariskommunen. I en varmare vår än denna. De har rivit ner kolonner påminnande om härskare, kolonialister: den gamla världen, den som – just då – hade sprängts inifrån. Den nya världen fanns där, en stund på jorden. Som den också funnits i Katalonien och Aragonien 1936. Och i Rojava. Och flera andra platser, många som vi inte vet något om för historieskrivare och media tenderar att inte vilja lyfta de revolutionära handlingar och det civilkurage som alltid existerat.

Jag skrev en skiss för det här talet, sånt som jag vill säga något om.
Våldet mot transpersoner och HBTQ-fria zoner
Privatiseringar och marknadshyror
Rasismen, och hur det inte kan ses som rättvisa när nyligen den första polisen någonsin i USA fälldes för mord på en svart medborgare – medan skjutningar av mödrar, fäder, döttrar, söner, kamrater fotsätter. Ville säga något om teveserien Small Axe, som tydligt illustrerar klassklyftorna som ett underlag för white supremacy, brandbomben in i fönstret på en födelsedagsfest i New Cross, London, kastad av nazister 1981, där fjorton svarta ungdomar miste livet. Polisen som understödjer högernationalismen och kapitalismen som understödjer polisen.

Författaren Alex Wheatleys starka dikt om New Cross som jag försökt hitta, men de röster vi behöver lyssna till har inget understöd – det är vi medmänniskor som måste vara underifrånstöd, men vi som är vita, privilegierade, försvagas, förfegas, av sorlet från dominant borgerlighet, högerorienterad media, söndervinklingen av mänskors liv. Vi läser: Gängkriminalitet och hårdare tag. Medan de sanna kriminella: snutarna, nassarna, högern, kommer undan, fast alla feta rubriker – i en rättvis värld – skulle handla om deras övergrepp. De som är farliga och de vi ska vara rädda för är alla de som vill behålla sina privilegier och som gynnas av klasskillnader.

På min skiss skrev jag vidare:
Den fascistiska asylpolitiken som sänder vänner och familjemedlemmar till krig, våld, död
Människor uppslitna ur trygghet, tillfälliga uppehållstillstånd som inte tillåter människor att förankras. Förvaren som frihetsberövar de, oss, som inget annat gjort än att hoppas på något som så många ser som självklart: säkerhet, hem, utbildning, utveckling, framtid.
Erdogans femicide: kvinnor som dagligen dödas i Turkiet för deras kamp för rättigheter.
Mäns våld mot kvinnor, utsattheten som kommer att förstärkas om marknadshyror blir verklighet: Var ska våldsutsatta kvinnor och barn ta vägen? Hur ska vi undvika att utmattas, brännas ut?
Papperslösa kvinnor, och män, som inte har någon möjlighet att protestera, mot svartarbeten och utnyttjanden. Hur vi som kan måste vara röster för andra, när samhället inte skyddar oss och låter allas berättelser höras och tas på allvar.
Hur vi kvinnor fortfarande idag, 2021, måste tänka på att skydda oss själva samtidigt som männen går fria och kan fortsätta vara svin och förövare. Alla kvinnor vars liv förstörs av män som inte tar ansvar för sina handlingar, och jag är en av de kvinnorna.

Och allt detta hör ihop.
Och allt detta hör ihop med Pariskommunen, Barcelona, Rojava.

Och allt detta hör ihop med världens farligaste, mest våldsamma och förtryckande treenighet: kapitalismen, fascismen, patriarkatet.

Vi är i ett akut skede nu, vi har varit det länge nog, där vi inte kan nöja oss med att vara moralister eller anarkister i slutna enklaver. Det var ju också vad maktmännen ville sent 1800-tal: ge anarkisterna en ö, där de kunde bygga ny värld bäst de ville, och många anarkister var med på de idén. Men en ny värld är just en ny värld, inte en ö. Pariskommunen hade inte för avsikt att stanna vid stadsportarna, de tryckte upp hundratusentals pamfletter som skulle spridas ut i Frankrike, och sedan vidare. De hade kontakt med allierade utifrån, inspirerade av deras arbete och kamp.

Jag tänker: 150 år sedan. Det fanns de alla de här revolutionärerna. Som stred för att nedmontera staten, och som fortsatte skriva, kämpa – de som överlevde den blodiga veckan, massakern, när borgerlighetens och kapitalets militär tog sig bakom barrikaderna, för att förinta den ohyggliga tanken om allas lika värde: människans likväl som naturens. Anarkisten Louise Michel var en av många modiga i Pariskommunen, och under rättegången mot henne ifrågasatte hon det faktum att hjärtan som slår för frihet får bly. Och här på Joe Hillgården ekar hennes fråga bekant och in i vår tid. Hjärtan som slår hårt för frihet är hjärtan som det fascistiska samhället försöker krossa.

Forskaren och författaren Wendy Brown skriver om hur den kapitalistiska ordningen påverkar vår begärstruktur. Frihet framstår som något som kan förvärvas genom konsumtion, och konkurrenskraften både på marknaden och socialt ses som en plikt. Hon menar att det viktigaste i vänsterrörelsen är att visa upp en alternativ vision om det goda samhället, en vision som måste bygga på en annan rationalitet än lönsamhetens och individualismens och som tar till vara de begär som inte tillgodoses under kapitalismen, som rättvisa, jämlikhet, kärlek, psykiskt och fysiskt välbefinnande. Det räcker inte att vara anti. Vi behöver vara för.

Den här visionen praktiserades under Pariskommunen. Den första maj återstod tjugo dagar av det som författaren Kristin Ross kallar communal luxury: att ha det en behöver, inte mer och inte mindre, att gemensamt skapa ett samhälle, att låta natur och växtlighet frodas. Alla handlingar ämnade att hindra människor och jord från att utnyttjas och skadas. Pariskommunens grund var att varje mänska ska ha det bra. Ordet ”commune” refererar till en ny mänsklighet, jämlik, som vill utvidgas till en värld utan nationer, marknader, stater – och där, därför, förtryck och patriarkala strukturer inte kan existera. Kommunen, skriver Ross, var primärt en uppsättning demonteringshandlingar. Att få vara med i det dagliga livets alla detaljer, att skifta arbetsuppdrag, att få tid för skapande, kultur, njutning. Detta bara möjligt om allt som produceras delas lika.

Det som skiljer idag från 1871 är förstås mycket, men behovsmässigt, medmänskligt inte. Idag pratas det om jämställdhet, demokrati, och ibland solidaritet som om de hade ett innehåll och en handlingskraft som bara existerar på papper, som tjusiga, tomma ord. Vi pratar inte klasskamp, vi säger knappt arbetare, eller att några äger och flertalet är slavar.

Det finns historia att ta spjärn ifrån och inspireras av. Att fortsätta sträva mot att vara en ny mänska, i en ny värld, där berättelsen kan förändras: vi faller ur våra invanda positioner, ser var vi är, var vi på riktigt behöver vara. Systemet är beroende av vår anpassning och medverkan men vi är inte beroende av systemet.

Annie Hellquist skriver i Arbetaren: ”Sverige under pandemin har i mångt mycket sett ut som modellen för det kapitalistiska samhället… Platser för konsumtion och arbete har hållits öppna… medan kulturlivet och socialistiska kvarlevor har stängt”. Hon kommer in på längtan efter samling, demonstrationer, manifestationer, möjligheter att höja rösten, göra motstånd, men så länge Coronan fortsätter hålla sitt grepp så finns i varje fall möjligheten att reflektera, fantisera, göra upp planer för de steg som måste tas när gatorna blir öppna för stridsrop och kamp. Vi kan formulera frågeställningar om vilka vi vill vara och vilket samhälle vi kräver om våra kroppar ska kunna röra sig fritt.

Att gå till de tidigare revolutionärerna för vägledning är ett sätt att ta sig vidare. Att känna till vår historia stärker vår ryggrad. Att prata om våra erfarenheter i den här tiden är ett annat sätt. Lyfta de röster som sällan blir hörda, och säga ifrån till de som tar plats och energi via fördomar, sexism och egocentrism. Vi har lyssnat alldeles för länge på vita privilegierade snubbar. Vi har skadats för ofta.

I San Cristobal de las casas, Chiapas, Mexiko, organiserade kvinnor ett nytt slags samhälle, inte olikt Pariskommunen, Barcelona 1936, Rojava. Det enda som återstår nu, kamrater, är att på allvar organisera oss, fantisera om och planera för en annan värld, vara aktivister, visa civilkurage, göra vårt bästa utifrån våra olika förutsättningar, att vara människor med och inte mot varandra:

Jag ville säga något om den fattigdom som kommer av kapitalismen och den rikedom som inte räknas.
Utveckling mäts i termer av avstånd mellan människa och natur.
Jag såg kvinnor från Nepal gå längre och längre sträckor för att hitta ved och foder.
Mänskor utan pengar ses som värdelösa.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas organisera sig i El Cambalache
Ett ekonomiskt område utan pengar där ekonomiskt-fattiga kvinnor kom för att berätta om sina resurser. Nej, de kom och de sa: vi har inget att erbjuda. De kom och blev ombedda att stanna och fundera: Vilka förmågor, kunskaper, har ni? vad vill ni dela, vad kan ni ge?
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas jonglera, spela dockteater, massera, bygga, klippa hår, ge lektioner i franska, matlagning, installera elektronik, odla, föreläsa om astronomi, medicin, kvinnohistoria. Jag hörde dem säga: Vi behöver en ändring inifrån. Frihetsskapande handling istället för väntan på den stora revolutionen.
Jag hörde dem viska: För vi kan inte vänta.
Särskilt vi kvinnor kan inte vänta.

Som individer har vi inte tillräckligt, men förenade har vi så det räcker.
Vi är generösa mot varandra, ser våra olika erfarenheter, växer intill varandra.
Våra samtal och känslor är delar av ett ekonomiskt motstånd.
Omhändertagande förändrar. När allt har samma värde.
Jag såg kvinnorna i San Cristobal de las Casas öppna sin butik för vem som helst att komma och byta:
Bok mot salva
Smärta mot sång

Global kapitalism kan bara existera där det finns lagar som tvingar in våra liv i privat ägande, exploaterat arbete.
Tron på att utvecklade länder är rika är en lögn.
Jag ser kvinnorna i Chiapas resa sig varje dag.

Inlägget 1 maj-tal från Joe Hillgården dök först upp på anarkism.info.

Folk har firat olika saker genom alla tider, det i sig är sällan problemet. Vad tjänar det till att klanka ner på folk angående just nationaldagen, när vi antagligen menar och därför också firar eller motsätter oss helt olika saker? Barnfamiljen som just cyklade förbi med svenska flaggor på cykelramarna, med sommarglada leenden på väg mot ett soligt slottsskogen, är inte mina fiender. Njut av dagen, gör den till er egen.

Men nationalstaten som sådan – okej, då pratar vi om något specifikt och konkret som inte går att snacka bort. En omänsklig koloss, som sprider sig likt cancer över sin omgivning, utrotar kulturer, likriktar, jämnar djur och natur med marken, våldför sig på de som inte inrättar sig, övervakar, mördar, sätter upp gränser, koloniserar, inhägnar, skyddar privilegier, skapar motsättningar, suger ut människors arbetskraft och kreativitet, och är den grogrund ur vilken en stor del av alla krig, all rasism, fascism och nazism växer fram.

Det finns för mig inget positivt med nationalism eller nationalstaten, och det positiva som tillskrivs dem borde istället tillskrivas de människor och gemenskaper som hela tiden skapar sina egna världar trots nationalstaterna, inte tack vare dem. De i vården eller familjen som kämpar för att människor med större behov ska kunna leva värdiga liv trots att stat, kapital och de patriarkala strukturerna försöker sko sig på såväl de behövande som de som utför arbetet, de som delar med sig av sin kunskap till nya generationer och inspirerar andra till att utforska världen, de som forskar fram nya fantastiska botemedel eller hjälpmedel som potentiellt kan göra våra liv bättre och frigöra oss från fattigdom, arbete och förtryck. De som kämpar på arbetsplatser och i bostadskvarter mot de maktordningar som vill växa sig starkare på vanliga människors bekostnad. De som sätter sina kroppar på spel för att skydda oss mot fascister på gator och torg. De som kämpar för vår miljö eller mot det onödiga lidande som icke-mänskliga djur utsätts för. De som kämpar mot förtryckande nationalstater för att få vara som de är, älska vem de vill, och uttrycka sig i enlighet med de traditioner och den kultur de själva skapar eller gjort till sin egen.

Det här är för mig hjältar värda att firas, och jag har träffat så många av dem från så många delar av världen. De minnena och mötena gör mig glad och ger mig hopp. Hopp om en framtid där nationsflaggorna suddas ut och blandas upp i en regnbågsfärgad explosion av fria uttryck och färgsprakande gemenskaper, där enbart vår fantasi sätter gränser. Där skillnaden mellan vad som är och vad som skulle kunna vara, en idag kriminellt stor och växande skillnad, som nationalstaten upprätthåller, skjuts ut i rymden och sakta tynar bort på himlen. Och när den likt en astronaut vänder sig om och tittar tillbaka på det lilla blåa klotet, kommer den förundras, för där syns inga gränser, inga nationalstater, bara land, vatten och en massa djur och växter – där är drömmen redan realiserad, och nationalstaten avslöjad som den bluff den är. Du behöver oss, men vi behöver inte dig. Det här är inte din dag. Den är vår. Det här är för oss. För oss.

Inlägget 6 juni dök först upp på anarkism.info.

Fight the Power

Underklassens kulturella preferenser har genom historien på olika vis avvikit eller stått i kontrast till överhöghetens estetik. Således har det funnits olika populärkulturer, dvs de kulturer som är populära för underklassen. Populärmusik är en del utav populärkulturen. Under den andra delen av 1900-talet etablerades fenomenet populärmusik i väst (England, USA). Från början handlade det främst om popmusik (t ex inte rock). Med tiden har gränserna till andra musikstilar dock suddats ut och idag ingår de flesta moderna musikgenrer ofta i resonemang om populärmusik. Hur väsensskilt det än kan tyckas verkar diverse brokiga artister med mer eller mindre anarkistiska kännetecken inom popkulturen.

Den som anammar en avvikande kulturell livsstil anses ibland tillhöra en subkultur. Vissa subkulturer har mer än andra dragit till sig anarkister. Punk, hiphop och ravekulturen är exempel som har tydliga anarkistiska kännetecken och som präglats med ett underdog-perspektiv (klass, kön, sexualitet, etnicitet, status). Idag finns dessa kulturer etablerade över hela jorden. Subkulturer har överlag en anarkistisk aura. Per definition är en subkultur mot överhöghet, mot etablerade normer, mot mainstream, mot majoritetssamhället eller mot ”den goda smaken”. Många subkulturer börjar som relativt avgränsade fenomen. Ofta dras ungdomar till friheten inom subkulturen. I och med den ungdomliga prägeln har subkulturer ofta nedvärderats som oseriösa. Pubertal musik behöver såklart inte vara något negativt. Många gånger inser jag att mina barn är bättre anarkistiska förebilder än jag själv. Även om jag med åren blivit lite mer ideologisk anarkist är jag smärtsamt medveten att jag med tiden också blivit färgad av det samhällssystem som jag vill krossa. T ex har jag blivit alltmer pragmatisk och kompromissvillig med åren. Med tiden blir även subkulturer mindre farliga, mindre ett utmanande alternativ till den härskande kulturen. T ex hiphop. Lagliga graffitiväggar, rappare som stående inslag i ”Så mycket bättre” och att Snoop Dogg gör reklam för Klarna känns inte särskilt samhällsomstörtande. Ur askan uppstår gärna nya avarter. Nya subkulturer föds, varvid ny moralpanik sprider sig i majoritetssamhället. Härligt!  

Anarkist javisst

Det finns anarkistiska tendenser i de flesta musikstilar. Vad gäller punk finns en mängd namnkunniga anarkistiska artister. Nordamerikanska Black Flag, The Clash, Crass, Ebba Grön och Cortex för att nämna några. Inom reggaekulturen har anarkistiska tendenser acklimatiserats väl med rastafarianismens postkoloniala kritik, artister som Linton Kwesi Johnson och svenska Regeringen är bra exempel. Vad gäller hårdare musik finns åtskilliga grymma anarkister såsom Refused, His Hero is Gone, SvartEskerm och feministiska Ragana. Bland mer traditionell rock bör nämnas artister som Mc5 och Sonic Youth samt inom krautrocken flera anarkistiska pionjärer, som CAN och Faust. Även Bob Hund förtjänar att uppmärksammas (att de skånska byrackorna gjorde sig av med sina instrument i syfte att försöka skapa musik utifrån nya förutsättningar är om något ett frihetligt projekt att hävda sitt oberoende). Inom vis/folk- och poptraditionen finns många anarkistiska artister, som Mattias Alkberg och Joe Hill. Elektronisk musik är ett brett område som inbegriper en mängd olika musikstilar, exempel på artister med anarkistiska kännetecken är Muslimguaze och Rome (de tidigare skivorna). Inom afrobeat har Fela Kuti om någon befäst ett postkolonialt perspektiv. Jazz har präglats av frihetliga tendenser och artister som Miles Davis är bra exempel på gränsöverskridande musiker. Vad gäller hiphop finns många artister med anarkistiska förtecken, exempelvis kanadensiska Dälek, Lee Reed eller Max Peezay.  

Vissa artister utgår återkommande ifrån specifika frågor i sitt skapande. T ex trans-feministiska punkbandet G.L.O.S.S (Girls Living Outside Society’s Shit), eller femi-punkarna Bikini Kill.  I vegan- och djurrättkretsar är såklart Earth Crisis framstående, också svenske Follow Him to the End of the Desert bör nämnas (”Die Wolfhater Die”). Vad gäller antirasism har artister som Body Count och Maxida Märak utmärkt sig. Inom religionskritik är Bad Religion självklara. Förutom dessa teman förekommer ofta andra frågor inom anarkistisk musik, som miljöaktivism, demokratiperspektiv, facklig kamp, kritik av äganderätten, snuthat, arbets- och kapitalismkritik, antifascism, våld- och förstörelseestetik.

Genreöverskridande är i grunden anarkistiskt. När överhögheten inte kan klassificera, kontrollera, eller genrebestämma blir subjektet subversivt och autonomt. Musiken gör uppror mot strukturen. T ex är brittiska The Fall eller svenska Dag Vag inte helt enkla att kategorisera.

Även om anarkistisk musik ofta intar en avvikande position i musikbranschen finns det etablerade och respekterade artister inom mainstreamkulturen som är övertygade anarkister. Artisters politiska åsikter är i och för sig inte alltid synliga i deras musik. Ibland blir dock en övertygade anarkist slätstruken och tråkig när hen vill anpassa samhällskritiken till en bredare publik. T ex var Hasse Alfredsson mer intressant som Lindeman eller att läsa i Arbetaren än att lyssna till i ”Gula Hund”. Nick Cave och Patti Smith är exempel på artister som har upprätthållit sin integritet och accepterats av allmänheten. Ibland kan det verka som en etablerad artist har ett anarkistiskt uttryck. Skrapar vi på den svarta ytan visar det sig ibland att artisten egentligen har ganska lite att göra med anarkism. Hur anarkistisk var egentligen Johnny Cash (lyssna på ”Man in Black”)?

Ibland hör vi att artister ger avkall från sina tidigare ideal. Framförallt för artister med ideologiskt patos kan sådana påståenden föregå höga fall. Vanligt är att artister kritiseras för att byta skivbolag och sälja sin anarkistiska själ. T ex som punkarna Against Me. Huruvida artister medvetet begår våld på sina egna värderingar eller om de systematiskt och omedvetet anpassar sig till systemet är dock ofta oklart. Ibland är det istället konstigt när kritik inte uppstår inom anarkistkretsar. Som när det åldrade punketablissemanget i Sverige våren 2019 ordnar en stödgala på Södra Teatern för Tompa Eken och inträdet kostar 800-900kr. Hur många av dagens punkkids har råd med den biljetten?

Musik för din Kravall

Att försöka klassificera musikens natur är i grunden ett o-anarkistiskt sätt att tänka. En låt kan såklart ha tusentals innebörder för tusentals personer. Något som dock verkar förena anarkistisk musik är det kritiska perspektivet. T ex samhälls- och normkritik. T ex hos brittiska post-punkarna Sleaford Mods. Utifrån den anarkistiska musikens kritiska anlag är det möjligt att generalisera och kategorisera hur musik kan användas av oss anarkister. Exempelvis, för att drömma, att informera, att skapa identitet/gemenskap eller för att kritisera.

Ibland behöver vi anarkister drömma oss bort. Hur många gånger blir vi inte arga, sorgsna eller frustrerade över något i samhället som vi tvingas vara en del utav? Som anarkister är vår första reaktion på orättvisor såklart att göra uppror eller organisera oss. Ibland finns emellertid varken ork eller möjlighet till aktivism. Vid sådana tillfällen kan musik hjälpa oss att inte förlora hopp eller förstånd. Ett sätt att fly vardagen samtidigt som vi fortsätter att kämpa för en bättre värld utan chefer, rasister eller politiker. Hur många gånger har jag inte med Kartellen i lurarna på väg hem från jobbet drömt hur livet blir efter att vi vunnit klasskriget. Det är sköna och naiva drömmar som hjälpt mig att stå ut och kämpa ännu en dag.    

Trött på okunskap, rasism eller korruption vill jag ibland bara lyssna på något jävligt allmänbildande. Jag vill bli informerad. I dessa lägen är jag oftast arg eller frustrerad. Då är det skönt att lyssna på musik med ideologiska texter. T ex Totalt jävla mörker eller Public Enemy. Det har hänt att jag i affekt spelat upp låtar riktat till vissa personer i min omgivning. Personer som enligt mig behövt en ideologisk uppläxning (tyvärr har dessa personer ofta ingen aning om mina intentioner). T ex att på högsta volym spela ”Hjälp dä brinner” riktat till en S-väljare på jobbet.

Att lyssna på anarkistisk musik kan vara sätt att förstå eller visa vem jag är/vill vara. Att identifiera mig med musiken på olika sätt. T ex som med “N.E.S.T.A” av Antibalas Afrobeat Orchestra (Never Ever Submit to Authority). Om vi är flera som, av samma anledning, lyssnar till musiken blir jag inte ensam i min övertygelse. Musiken kan således vara gemenskapsfrämjande och stärkande för oss anarkister. Hur många gånger har vi inte skrålat tillsammans, ”Fuck you, I won’t do what you tell me…”!

Burning Structures

Frihet brukar såklart vara en viktig aspekt för många anarkister. Individens autonomi är en grundbult i anarkistisk teori och praktik. Genom att maximera självständighet för flera individer blir jag friare. Individens frihet växer genom kollektivets styrka. Är anarkistisk musik för och av individen eller för kollektivet? Eller finns det inget motsattsförhållande? Det finns såklart både artister samt grupper som spelar anarkistisk musik. Ani DiFranco har genom åren gjort jävligt bra normkritisk musik på egen hand och har hon samarbetet med anarkister, som Utah Phillips.

Anthem for No State

I punkmiljön går det att hitta goda exempel på hur anarkistisk estetik och praktik förenas på bra sätt. Åtskilliga har funnit punken för att senare ”radikaliseras” och bli övertygade anarkister. I båda sammanhangen möter vi likasinnade, knyter kontakter och bildar vänskapsband.  Musiken blir ingången till aktivism och organisering. I den kreativa processen kommer många redskap och uttryck till användning. T ex fanzines, skivor, konserter, kläder, film, festivaler (som ”Burning Man”, och ”Black Flags Over Brooklyn”), teatrar, målningar/graffiti och podcast (som musikpodden ”Burning Cop Car”). Genom att först leva som punkare, t ex dumpstra, ockupera och fixa soppkök, är steget inte långt till att leva som anarkist. Genom att nätverka, organisera, samarbeta och leva motståndet blir vi anarkister. Som Pussy Riot. Genom DIY-kulturen praktiserar vi prefiguration långt innan vi kanske startar militant kamp för att frihetligt samhälle. ”Reclaim the Streets” hade aldrig blivit sådana schyssta upplevelser utan liknande erfarenheter. För vissa går aktivismen dock längre än till enstaka demonstrationer eller fester. T ex som Far och Son (som byggde en gaybar på ryskt territorium, stämdes av ryska staten och släppte sedan låten ”Dom tar oss aldrig levande”) eller Symbiotiska befrielsearmén (stadsgerillagrupp, där vissa medlemmar hade teatrala ambitioner, som använde lösensummor från en kidnappning till att köpa mat åt behövande).   

No Gold No Masters

På senare år har anarkistiska kollektiv blivit allt viktigare och intressantare för mig. T ex Godspeed You! Black Emperor, Oiseaux Tempete, Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Einsturzende Neubauten, Fat White Family, Swans och Circle. Något som kännetecknar dessa artister är att de ofta är subtila och samtidigt upplyftande subversiva i sin anarkism. GY!BE och Oiseaux Tempete är mästare på att göra radikal instrumental musik med otroligt snygg anarkistisk estetik. Wrekmeister Harmonies, Hifiklub, Swans och Circle är prestigelösa musikkollektiv, där nya medlemmar, samarbeten och musikstilar kommer och går. Einztursende Neubaten och Fat White Family är på olika sätt avantgarde och vilt kompromisslösa, både i sitt skapande och i sin samhällskritik. Något som tilltalar mig i allt detta är det genomgripande anarkistiska i sättet att skapa. Inte enbart genom musiken utan via hur de skapar/lever/förmedlar sin musik förmedlas också anarkism på befriande vis. Sättet att skapa påminner mycket hur tidigare konstnärskollektiv som surrealister, dadister och situationster bedrivit samhällskritik. Samt Adbuster.

Against the Grain

Att försöka definiera anarkistisk musik är ett dödsdömt uppdrag. Tolkningen bör finnas i betraktarens öra. För mig framstår dock vissa aspekter som kännetecknande för anarkistisk estetik. Musik byggt utifrån teorier och praktiker som är decentraliserade, anti-auktoritära och icke-hierarkiska är kännetecknande för anarkistisk musik och estetik. Gränsen mellan artist och publik är hårfin eller obefintlig i anarkistiska sammanhang. Vi som upplever och kommer på konserter är lika stor del i helheten som artisten. Tillsammans är vi upplevelsen. Detta perspektiv är en livsviktig motpol till idoldyrkan och det kapitalistiska samhällets hierarkier. Således bör anarkistisk musik inte vara beroende av ”musikbranscher”.  

Till syvende och sist är anarkistisk musik det obeständiga, det jobbiga, det underbara, det ohanterliga. Anarkistisk musik är som temporära autonoma zoner där vi antingen kan fly undan eller där vi smider planer att förgöra Babylon! Samt en möjlighet att komma med anarkistiska plattityder. Ya Basta!

Se Crimethinc:s artikel om punk & anarchism (”Music as a Weapon”)
https://crimethinc.com/2018/10/22/music-as-a-weapon-the-contentious-symbiosis-of-punk-rock-and-anarchism

Se TV-serien ”Eran”, om svensk punk
https://www.svtplay.se/eran-punk-i-tre-delar

Se Sub.Media, om radikal hiphop (Trouble: ”And You Don’t Stop”)
https://sub.media/video/trouble-15-and-you-dont-stop/

Se artiklar på lib.com.org om surrealister, situationister & anarkism
https://libcom.org/history/1919-1950-the-politics-of-surrealism

Se recension av festivalen ”Black Flags Over Brooklyn” https://www.rollingstone.com/music/music-live-reviews/black-flags-over-brooklyn-kim-kelly-anti-fascist-metal-fest-785088/

Inlägget Svart i blicken – reflektioner om anarkistisk musik dök först upp på anarkism.info.

Inlägget Anarkismerna dök först upp på anarkism.info.

—– Från Att besegra gudar : Haltande poesi för anarki (Fatta taggtråd publikationer, 2018) —–

Inlägget Kravall dök först upp på anarkism.info.

Än fler vakter, var dag
Sorgligare syn framförallt;
Fascismens breda smet
Total anti-kollektivitet.

Jag känner mig inte säkrare
I vår ”fria” stad…
Än en gång
Glor kontrollmakten med detta hat

Jag spånar för att stoppa
Ännu en medmänniska kastad
Rätt ut i vinterkylan,
Eftersom stationen ska vara låst enligt vakten…

Detta elände måste ta slut,
Med våran glöd bränner vi vakten
-VET HUT!

Tillsammans kan vi på stan
Vandra i mörkret för
Revolutionens sken;
Allehanda död till apparaten

Livets gnista född i varje frigörande handling!

Inlägget Vår ”Fria” Stad dök först upp på anarkism.info.