Att en del väljer att fånga varje ögonblick att distansera sig från ”våldsvänster” och försöker sabotera alla tillfällen för direkt aktion och konfrontation – betyder inte att miljön i sin helhet förändrats. Att en del väljer att avfärda det insurrektionella arv som den autonoma miljön har betyder inte att alla gör det. Att en del övergivit övertygelsen att det krävs revolutionärt våld för att frigöra oss ifrån klassamhällets bojor betyder inte att alla gjort det. Att en del väljer att selektivt sålla bort konfrontation med statsmakten från sin analys av politisk praxis betyder inte att alla gjort det.

Det beklagliga är att en del ”kamrater” väljer att bejaka något som uppstått till följd av repression från statsmakten. Att vi inte ockuperar hus som förr i tiden, att vi inte har gatufester på samma sätt som förr, att vi inte kastar sten lika ofta som förr i i tiden, allt detta går att anknyta till den hårda repression som autonoma miljön fått utstå sedan 2001. Det är inte förvånande att fler agerar mer försiktigt när arbetarklassen lever under alltmer prekära förhållanden. När en vill ha fast jobb hjälper det inte att snuten kommer och hälsar på på ens arbetsplats.

Snuten har varit väldigt ihärdiga med att få oss att bli oroade och mer vaksamma. De uppsöker kamrater i deras hem, när de är ute och handlar, för att inge en känsla av att ”en vet aldrig när de kommer”. Att fler blir mer taktiskt avvägande, säkerhetsmedvetna och försiktiga i sina aktioner är en helt naturlig reaktion på en repression som straffar ”vänsterextrema” särskilt hårt. Vi bor i ett land där knarkkungar kan bli lämnade relativt ifred medan aktivister trakasseras i sin vardag.

Är det ”moget” att vara mer försiktig i sina aktioner? Eller är det en naturlig respons på hård repression? När oförsiktighet kan innebära allvarliga konsekvenser i ens vardag, då är det förståndigt att vara försiktig. Men det centrala är inte vårt beslut att vara mer taktiska, det centrala är den statsmakt som slår oss från början. ”Sossigt”, det är att ställa sig tacksam till statsmaktens repression som tvingat miljön att förändras. ”Sossigt” är att sitta på dubbla stolar, att å ena sidan påstå att en hör till miljön medan en ställer sig till borgerlighetens förfogande i akademin och blottar våra sår. ”Sossigt” är att blicka mot Podemos med suktande ögon och glömma att statsmakten ytterst är till för att kontrollera arbetarklassen.

Den autonoma miljön är långt ifrån ”sossig” (oavsett om vi talar om anarkister eller autonoma marxister), däremot har vi många sossar ibland oss. De syns när vi omnämns negativt i media och skambelägger kamrater som tagit sig mod att agera konkret mot förtryck. De märks när de nostalgiskt beundrar antifascisterna i Spanska inbördeskriget men gråter krokodiltårar när fascister får stryk idag. ”Jämlikhet utan störning av ordningen” är deras implicita paroll. Låt oss ignorera deras stämma och göra det vi vet behövs, låt oss följa våra övertygelser i den mån vi kan – det är inte vi som förkastar mångfald av taktiker. Det är inte vi som pressar andra att agera efter våra övertygelser. Den typen av tråkig politik är det sossar har bäst koll på.

Inlägget Vad är ”sossigt” egentligen? dök först upp på anarkism.info.

Folkrörelserna står inför en allvarlig kris i Sverige och i många fall finns gapande behov av organisatörer, aktiva i kommittéer, deltagare vid medlemsmöten, folk som kan bidra när en utåtriktad aktivitet planeras. Det är ingen slump att trotskisten Kristofer Lundberg från Rättvisepartiet lyckades ta sig till regionsstyrelsen i Hyresgästföreningen i västra Sverige. När socialdemokrater och andra glömt bort hur en aktivt kan delta i organisering underifrån så finns det stort utrymme för andra aktörer att kliva in. Om en uttalad trotte från en trottesekt förmår att ta plats i regionsstyrelsen, så är det inget som säger att vi inte kan ta plats i lokala avdelningar av Hyresgästföreningen för att bidra till lokal organisering där vi bor. Det blir lätt väldigt högt i taket när det saknas folk som är engagerade.

Vad bör vi anarkister göra i dagsläget?

Vissa anarkister fokuserar främst på att förvalta den autonoma subkulturen, det kan handla om allt från hålla igång mindre aktionsgrupper, bidra till bokcaféer, förvalta en separatistisk subkultur inom den autonoma miljön, att planera diverse demonstrationer. Andra är mer skrivbordsanarkister och har inte aktivt deltagit i kamper. Vissa är aktiva i ”folkrörelse” miljön, särskilt i den fackliga federationen SAC.

Jag anser att det är viktigt att vi kan motivera var vi är engagerade med andra saker än att en råkar trivas i vissa miljöer eller sammanhang, att något känns alltför tryggt är snarare ett orostecken – det är inte tryggt att kämpa med främmande människor med främmande åsikter. Om sammanhanget vi är aktiva i primärt är navelskådande, mest lockar andra veteraner i organisering, inte når ut till ideologiskt omedvetna, så är detta sammanhang inte värt vår tid, energi, möda och kraft. Om vi inte bidrar till självorganisering bland tidigare oorganiserade på något sätt så har vi slösat vår tid. Det är irrelevant hur fräcka vi är i vår självbild, hur alternativa vi må vara och hur ”rätt” vi än har – om vi inte effektivt bidrar till konkreta kamper som tar plats i utsatta ekonomiska områden och på arbetsplatser så har vi lämnat walkover till en borgarklass som gradvis försöker kväsa och krossa allt genuint motstånd från befolkningen i stort.

Ordet ”självorganisering” är en viktig komponent här, det är helt otillräckligt för en anarkist att organisera sig med likasinnade om vi inte kan bidra till den pågående klasskampen. Anarkister existerar inte ovanför historien i ett vakuum där vi kan experimentera och skapa ett mikroskopiskt frihetligt samhälle vi kan gömma oss i, likt ett opium för de arga. Vi är oundvikligen låsta i samma kedjor som alla andra och vi behöver titta omkring oss och genuint engagera oss där vi kan börja förstöra dessa kedjor.

Den fackliga federationen SAC står inför monumentala utmaningar, den hotas av en inskränkt stridsrätt, den hotas av en urbanisering där den frihetliga vänsterns fästen i Sverige håller på att reduceras till tre städer. Medlemsutvecklingen är långsiktigt nedåtgående och vänder inte detta så kommer en av de få kämpande fackföreningarna i Sverige att sakta dö. SAC:s död skulle innebära ett ofattbart slag mot den autonoma miljön i Sverige, miljön består självklart inte bara av syndikalister – men utan syndikalisterna skulle den bli kraftigt försvagad. Behovet efter fackliga organisatörer som kämpar för att sprida självorganisering underifrån – i form av självbestämmande driftsektioner, branschsyndikat och LS kan inte betonas nog.

Vissa är naiva och förväntar sig att diverse spektakulära demonstrationer borde vara i vårt fokus, spektakulära aktioner som fångar medias uppmärksamhet (och håller illusionen om en ”vild vänstern” vid liv). Denna naivitet är inte märklig, det är logiken som Skådespelssamhället gett oss. Den ser inte primärt vikten i levande driftsektioner som håller på med kamper som inte syns och hörs i massmedia, den ser inte primärt vikten i lokal organisering i kvarter där vi solidariskt stöttar varandra mot de som äger våra bostäder. Ett sådant fokus vid det spektakulära gör att en missar saker som t ex historikern Christer Thörnqvist påpekade i sin avhandling Arbetarna lämnar fabriken. Strejkvågor följer internationellt sett en 50-årig cykel, den vilda strejkvågen som började under 1970-talet kommer med stor sannolikhet att få en uppföljare – en till strejkvåg gör mer skada på systemet än vad ett par hundra stenar på gatorna gör. Syndikalister har generellt varit deltagande och drivande i de stora svenska strejkvågorna och kommer antagligen vara aktiva i nästa.

SAC är en ganska ”naturlig” rörelse för en anarkist att engagera sig i, den vilar på en frihetlig socialistisk grund och har en historia av kompromisslös kamp mot socialdemokratin och klassamhället. Detsamma kan inte sägas om Hyresgästföreningen som ytterst är en socialdemokratisk/reformistisk organisation, det är dock en reformistisk organisation med många lokala avdelningar, mängder med medlemmar och svagt reformistiskt ledarskap.

Med stöd från Hyresgästföreningen och med hjälp av organisationens verktyg är det möjligt att bidra till olika slags lokala initiativ för att stärka solidaritet i grannskapet och kämpa mot de som exploaterar oss med hyresavgifter. Ett exempel på ett lokalt initiativ är solidariska verkstäder där grannskapet kan låna verktyg som många inte har råd med själva, ett annat är cykelverkstäder för grannskapet. Sådana initiativ bidrar till att bryta ned den atomisering och anonymisering som det rådande kapitalistiska systemet sprider – att vi känner till våra grannar och har solidariska projekt igång ihop är en bra grund för att erbjuda ordentligt motstånd om bostadsägare försöker öka hyror och vräka människor. Om Hyresgästföreningen som byråkratisk organisation sedan motsätter sig det lokala engagemanget är det inget som säger att vi inte kan skapa en lokalorganisation som står utanför byråkratin. Ytterst hade det bästa varit att ha en frihetlig motsvarighet till Hyresgästföreningen, men eftersom det saknas en sådan rikstäckande organisation får vi nöja oss med göra det bästa med det som finns där vi bor. En sådan organisation hade haft som mål att ytterst expropriera (ta tillbaka) bostäderna från de som äger dem, till de som faktiskt bor i dem.

Men borde inte anarkister ägna sig åt ideologisk agitation? Självklart! Det är ett komplement som konstant behövs för att klasskampen inte ska ta en riktning som är socialdemokratisk eller auktoritärt socialistisk. Det är ytterst ett komplement, för utan att massorna ändrar riktning från samförstånd till klasskamp i praktiken så är våra drömmar bara drömmar. Här fyller grupper som anarkism.info en viktig roll, vi behöver utbilda oss i frihetlig socialism och sprida det genom att visa hur effektiv anarkistisk praktik faktiskt är. Det kan vi bara uppnå i samarbete med människor som inte är övertygade anarkister, människor som kanske har reaktionära åsikter och folk som inte har ett klassmedvetande.

Kamrater som är vana med att vara organiserade i andra sammanhang än formella massorganisationer kanske frågar sig varför denna besatthet vid massorganisationer?

Lycka till med att ens försöka begränsa de slag borgarklassen kommer att slå mot oss de närmsta 20 åren utan massorganisering som tar plats konkret i vardagen. Det som väntar är marknadshyror, sänkta löner, försämrade arbetsvillkor, ökad ekonomisk segregering, fattigdom i pensionen och ett liv i misär för stora delar av arbetarklassen, om vi inte kollektivt slår tillbaka. För att få rätt måste vi bli fler, bli fler engagerade som sprider engagemanget i former som resulterar i motmakt mot borgarklassen. Kampen måste ta plats utanför de borgerliga institutionerna som kommunen, landsting och riksdag och runt de spelregler borgarklassen satt för att begränsa oss, men mitt ibland den stora massan som utsugs. Vår subkultur måste gå från en subkultur till en kampkultur.

Inlägget Vad bör göras – för att få rätt? dök först upp på anarkism.info.

Sedan murens fall har vänsterpolitik i västvärlden mött oerhört många motgångar, länder som dominerats av reformistisk politik har helt sadlat om till nyliberalism och försämringar för arbetare är det vi fått ta – gång efter gång. Den stora kedjan av nederlag har gett upphov till olika former av politisk praxis, den ena kan vi kalla för fördömandets politk och den andra förändringens politik. Dessa två idealtyper kan hjälpa oss att granska vårt eget sätt att bedriva politisk kamp i vår vardag.

Fördömandets politik handlar primärt om att utnämna hjältar, skurkar, att upprätta en moralisk måttstock som vi försöker sprida genom drev/exkludering och anklagelser om tankebrott. Personer som inte når upp till den moraliska standarden avfärdas som förtryckare och får kalla handen. Fördömandets politik är från grunden borgerlig, den utgår från en idealistisk bild av människan som en rationell varelse som borde veta bättre än att delta i förtryck. Dess självbedömning är naturligtvis inte att den är borgerlig, men ändå är den helt uppsugen i borgerlig offentlighet. Fördömandets politik genomsyrar progressiva rörelser överhuvudtaget, men i synnerhet kulturpolitiska sammanhang. Artister och diverse kända profiler synas, tidningar säljs och vem som råkar vara på tapeten för stunden blir the focal point av det politiska samtal på golvet. Borgerliga profiler kan samla bonuspoäng genom att uttrycka stöd för diverse sociala kamper, miljonärer ses som allierade om de delar den moraliska måttstock vi har (att de lever med en standard över sina behov är inget som står i fokus).

Att ha rätt, att dela åsikter om vad som är rätt, att få vår moraliska måttstock att bli den dominerande ideologin i ett borgerligt samhälle är det yttersta målet. Så länge människor blir mer ”medvetna” om sina privilegier har vi kommit nånvart, som om Louis Bonaparte (*) inte var medveten om sina privilegier. Kampen tar konkreta uttryck primärt i digitala miljöer, ordet ersätter fötter, nävar och rörelse i rummet. Fördömandets politik hänger ofta ihop med ett flitigt bruk av intersektionell teori och det som kallas ”identitetspolitik” men det är en kraftig förenkling att påstå att de är samma saker. Marxister och andra klasskampsorienterade grupperingar kan också fastna i fördömandets politik. Eftersom borgerlig offentlighet är arenan fördömandets politik verkar inom så ses publicitet, följare, kvantitet som det bästa sättet att avläsa hur läget ser ut.

När ett drev påbörjas handlar det ofta om att en offentlig personlighet gjort någon form av övertramp, det kan handla om allt från ett beteende som uppfattas som rasistiskt, misogynt, klassförtryckande eller något någon sagt någon gång i en galax far far away. Det orsakar moralpanik varpå det tar plats i våra FB-flöden, nyhetssidor eller grupper på sociala medier, krav utlyses att ”ta avstånd från X” och de som inte tar avstånd ses som fiender. Polarisering uppstår och media utnyttjar detta för att sälja tidningar, exponera sina sajter och öka reklamintäkter. Drevet kan ha flera möjliga slut, men ett slut vi väldigt sällan ser är att föremålet för drevet omvänder sig. Ursäkter kommer ibland, men dessa ursäkter åstadkommer ingenting för att utmana den grundläggande maktordningen som ligger bakom de missförhållanden som uppfattats i det som nedlåtande kallas för ”SJW” (social justice warrior) kretsar. Fördömandets politik är ett tomt substitut för att förändra världen, den förändrar hur världen ses, beskrivs och uppfattas men den ändrar inte grundläggande maktförhållanden.

Att det är ett tomt substitut betyder inte att den är helt meningslös, den bekräftar våra narcissistiska önskningar om att vara på ”rätt sida” och framförallt skapa en identitet genom att markera oss mot en Andre (”vita snubbar” TM, ”liberals”, ”cisshets”, ad infinitum). Framförallt kan en känna att en är delaktig i en trend, trender varar sällan länge.

Förändringens politik är en helt annorlunda politisk orientering som ytterst strävar mot att förändra maktförhållanden konkret i vardagen, inte virtuellt primärt. Den utgår från konkreta samarbeten, dialoger och kamper som söker att t ex omvända den konservative lantissnubben som står i centrum för föraktet i fördömandets politik. Fördömandets politik förhåller sig avfärdande till människor, förändringens politik utgår ifrån att vi alla föds in i en ordning av förtryck och därmed inte är ytterst ansvariga för våra gärningar. Kampens mål är att skapa en omorientering, utbyten där vi effektivt förändrar de som aktivt stöttar förtryck att börja kämpa mot förtryck. Förändringens politik betonar att vi generellt, men också på ett individuellt plan, tjänar på att börja motarbeta förtryck. Våra liv blir rikare utan borgerliga illusioner där vi försöker fylla bristen på status med inbillad ”godhet”. Ska våra liv verkligen bli bättre så kommer vi behöva lära känna våra grannar, kollegor, människor som inte delar våra ”upplysta värderingar” och samarbeta med dem för att förbättra vår tillvaro. Att positionera sig själv mot sin omgivning är såklart punkigt men vi måste minnas att borgarklassen flitigt använder det emot oss. Förändringens politik är inte intresserad av att förvalta en perfekt subkultur och miljö, den vill förändra allt och ingenting annat duger.

Om vi inte kan lära känna någon som har radikalt annorlunda åsikter än oss själva och verkligen lägga ned energi på att åstadkomma någonting progressivt tillsammans så har en redan gett upp. Lite romantiskt kan vi föreställa oss revolutionära Katalonien, tidigare kvinnomisshandlare, knarkare, mammor, barn, teoretiskt övertygade anarkister, ideologiskt opålästa, kristna, macho arbetare, feminina arbetare, en väldig massa som gemensamt vandrar mot att skapa en ny värld.

Den som vill få rätt kommer vara villig att förlåta, för att få rätt – den som vill ha rätt nöjer sig egentligen med en bekväm bubbla med likasinnade, där förlåtelse är en smärta som helst undviks . Dessa idealtyper är såklart bara idealtyper, i verkligheten har vi som är organiserade i sociala kamper ett amalgam av inställningar. Självkritik är ett helt nödvändigt verktyg och att avslöja fördömandets politik när det framträder – i oss själva framförallt – är något vi kommer behöva göra om vi vill bli något mer än en isolerad subkultur.

(*) Napoleons lillebror. Den 24 maj 1806 blev han mot sin vilja kung i det för honom instiftade Kungariket Holland, en uppgift som Louis kände sig långt ifrån mogen för. Louis satte sig upp mot Napoleon på så sätt att han försökte föra en självständig handelspolitik, vilket gagnade Holland finansiellt, men hans politik saboterade kontinentalsystemet. Napoleon sände då trupper till Holland, Louis abdikerade den 1 juli 1810 och landet införlivades med Frankrike.

Inlägget Att ha rätt eller att få rätt dök först upp på anarkism.info.

Vad är den mörkblåa ideologi som nu råder i samhället annat än en samling utopiska drömmar? Drömmen att polisen en gång skulle kunna knäcka droghandeln, drömmen att jämlikhet mellan könen kommer förverkligas i en liberal ordning, drömmen att vi kommer få en ekologisk hållbar rovdjurskapitalism. Allt detta är utopiska föreställningar om att samhällsproblem går att lösa med medel som är otillräckliga eller med medel som direkt förvärrar samhällsproblemen. Att dessa drömmar inte kan förverkligas med de metoder som föreslås av de mörkblåa gör ingen praktisk skillnad i deras resa mot makt.

Det sägs i vänstern att vi ”måste tala om klass” men det sägs betydligt mindre om hur vi effektivt skall nå ut till den oorganiserade massan av människor med drömmar om en annorlunda värld. Det stämmer att våra fiender har förvandlat hela det offentliga samtalet i en riktning som är rasistisk (genom att ”tala om problemen i förorten” tex). Det är dock inte det enda budskapet de förmedlat, de har även förmedlat drömmar. Mardrömmar om att svensk kultur är hotad, att det vandrar syndabockar bland oss, har förvandlat hela det politiska samtalet på arbetsplatser, hem och i offentligheten.

Att ha rätt är en väldigt annorlunda än att få rätt. Den som har rätt men inte förmår att få rätt kommer ha en ovidkommande föreställning om att ha rätt, den som får rätt ändrar historien. Den som mest är intresserad av att ha rätt (huvudsakligen) kommer använda sina krafter för att visa hur bra dennes omdöme är – medan den som är intresserad av att få rätt kommer använda alla möjliga tänkbara medel för att få rätt. En kortfattad överblick kan formuleras såhär, vänstern är mån om att ha rätt medan högern alltmer gör sig av med liberal diskurs och söker alla vägar att få rätt. Det innebär att lögn, vilseledande förhoppningar, en irrationell världsbild kan säljas till befolkningar som sedan murens fall bara blivit matade med konsumism från överheten.

Vi kan inte tala om klass utan att prata om drömmen om ett samhälle bortom klasser. En kall intersektionell analys av hur läget ser ut erbjuder inte i sig mening, syfte och mål. Drömmen om att arbetarklassen har ett historiskt syfte att krossa ojämlikhet – för evigt – erbjuder mening, syfte och mål. Denna dröm delas av revolutionära anarkister och kommunister och kan beskrivas som ”ortodox” eller ”renlärig”, men i jakt på fulländad nyans och att ”ha rätt” har vi missat styrkan i det utopiska hoppet. Ingen utopi eller dröm är ”oproblematisk”, men drömmar och utopier förenar människor och förmedlar hopp i en tillvaro som för tillfället verkar hopplös. Ibland resulterar hoppet i upplopp, ibland i revolt, ibland i att vi faktiskt får – andrum – från borgarklassens tyranni.

Tidiga anarkister och kommunister var inte rädda för att drömma, hoppas och ibland ha fullständigt orealistiska förhoppningar. För Bakunin och Marx var Revolutionen inte långt borta och det är lätt att i efterhand döma dem för naivitet. Att döma ut deras drömmar och hopp är att kapitulera inför George Orwells dystopi, att förvänta sig en stövel i ansiktet tills graven. Att ge upp våra utopier är ytterst att ge upp alla försök att bryta igenom borgarklassens hegemoniska kontroll över oss – utan hoppet har vi bara realpolitik, kompromisser och halvdana försök att påverka i sakfrågor. Anarkister är mer radikala än så, vi låter inte dagens ordning begränsa våra föreställningar om vad som är möjligt. Vårt hopp och vår solidaritet är för stunden det enda vi i arbetarklassen har, när fienden berövat oss hoppet om en bättre värld är det inte långt ifrån att de söndrar vår solidaritet. Att vi arbetare börjar rikta misstänksamma blickar mot varandra och anklagar varandra för vår misär istället för att enas mot vår enda fiende – de rika.

Arbetarklassens enande i kampen för dess frigörelse förutsätter en dröm om en tillvaro bortom det klassförtryck vi upplever.

Inlägget Hopp och utopi dök först upp på anarkism.info.

*Varför startade ni Södra Klubben?
Vi är en multifacetterad anarkistisk grupp med bas i Malmö. När vi startade SödrⒶ Klubben fanns det inte någon organiserad anarkistisk grupp i vår närhet. Det fanns individer, sociala center och mötesplatser som identifierar sig som anarkister, men alltså inte någon aktiv organiserad grupp. Vi uppfattade att det i Malmö saknades en grupp som stod på en anarkistisk ideologi. Vi vill kombinera vår praktik med att utveckla en anarkistisk diskurs genom texter, propagandamaterial och aktioner.

*Vad har ni för ambitioner med er grupp?
En av våra främsta ambitioner är att driva och stödja lokala kamper, så som mot gentrifieringen av malmös bostadsområden, antifascism och solidaritet med nykomna flyktingar, men även att arbeta med självorganisering och antisexistiska och antiauktoritära strukturer både inom vår egna grupp och den autonoma rörelsen i stort. Vi vill vara en del av den nordiska autonoma rörelsen genom att sprida anarkistiska idéer och metoder (solidaritet, självorganisering, horisontella strukturer etc). Ett exempel på detta är vårt engagemang i nätverket The Autonomous Revolutionary Nordic Alliance, ARNA. För att den anarkistiska, eller autonoma, rörelsen på allvar ska utgöra ett alternativ behöver fler människor bli aktiva. Vår rörelse måste därför växa. Vi tror att synliggörandet av de konflikter som finns i samhället idag i kombination med gatuaktivism gör att rörelsen växer. Förutom gatuaktivism är vår ambition att utveckla en anarkistisk diskurs genom våra texter som stödjer en antistatlig och antikapitalistisk retorik. Det är lika viktigt för oss att vår diskurs tar plats i den offentliga debatten såsom våra aktioner.

*Vad för behov ser ni i den anarkistiska rörelsen i Sverige?
Eftersom den anarkistiska rörelsen i Sverige inte är så stor väljer vi att prata om den autonoma rörelsen i bred bemärkelse. Vi ser ett behov av att den autonoma rörelsen behöver tillåta mer politisk diversitet. Vi tror på “Låt tusen blommor blomma”. Vår rörelse måste överge idén om att vara en autonom version av socialdemokratin. Vi kämpar inte för en bättre välfärdsstat eller en human kapitalism, vi röstar inte rött, vi röstar inte alls! Om vi ska tala om självorganisering kan vi inte vara beroende av privata eller statliga bidrag utan måste hitta egna sätt. Rörelsen behöver en mer direkt och seriös ideologisk följd, inte bara i tanke utan även i praktik.

*Kan vi dra några lärdomar av den anarkistiska rörelsen utanför Sverige,
tror ni?
Historiskt är den anarkistiska rörelsen internationalistisk i sig själv. Flera kamper och deltagare har lämnat ett arv som vi alla drar lärdom av, samtidigt som vi bidrar med vår egen utveckling. Vi strävar därför mot att också delta i internationalistiska kamper, såsom No Border camps, G20-protesterna och miljöaktivism. Vi kan lära av alla anarkistiska rörelser och radikala kamper i världen. Därför har vi kontakt och starka band med andra anarkistiska grupper i hela Europa och vi praktiserar ofta solidaritet genom insamling av pengar, deltagande i internationella demonstrationer och nätverk. Våra kamrater i utlandet räknar med oss på samma sätt som vi räknar med dom. Internationell solidaritet är vårt vapen och en enorm källa till kunskap.

*Vad anser ni borde vara den högsta prioriteringen inom en vängrupp?
För att skapa en välfungerande vängrupp är det viktigt att bygga förtroende mellan individer, andra vängrupper, organiserade grupper och rörelsen i stort. Det är därför viktigt att de personer som utgör en vängrupp också är aktiva i rörelsen förutom vid demonstrationer och aktioner. Rättvis fördelning av uppgifter efter förmåga och vilja. En måste vara konsekvent med sin aktivism både i form av gatunärvaro men också i form av politiska initiativ och deltagande i större autonoma forum och nätverk.

*Hur borde vi anarkister förhålla oss till andra autonoma som är aktiva
motståndare till anarkism?
Historiskt har stalinister och vissa vänstergrupper varit fientligt inställda mot anarkistiska grupper, från Kronstadt 1921 och Spanien 1936 till Stoppa Matchen i Malmö 2009 och den antifascistiska demonstrationen mot NMR i Göteborg i september 2017, för att nämna några lokala exempel, historien upprepar sig som ett skämt. Det är inte sällsynt att vi anarkister blir beskyllda för att vara ”provokatörer”, ”lakejer för systemet”, ”användbara idioter”, ”våldsromantiker”, ”lika goda kålsupare som fascister”, ”våldsbejakande extremister” etc. Detta är enbart sätt att reducera oss från att vara ideologiska varelser. Det finns även fientliga vänsteraktivister som vill måla en bild av den autonoma rörelsen som en oskyldig, fredlig och passiv subkultur. Vi kämpar inte för att skapa en välfärdsstat, eller tror på proletariatets diktatur eller att kommunism nås genom olika stadier. Vi tror fortfarande på den sociala revolutionen och det sociala, nödvändiga, våldet i enlighet med Malatesta. Vi är konsekventa i vår kamp. Frågan är: är de andra autonoma som är aktiva motståndare till anarkism lojala till sin egen ideologi?

*Vad tänker ni kring Post-left och traditionell anarkism? Hur förhåller
ni er till massorganisationer?
Vi lever i 2018 och historisk materialism borde vara ett användbart analytiskt verktyg. Vi har mycket att lära av såväl nya definitioner och tendenser inom den anarkistiska rörelsen som av traditionell anarkism, vi kan dock inte direkt översätta de ekonomiska, politiska och sociala förhållanden som fanns på 1800- och 1900-talet till vår tid. Å andra sidan låter vi inte den insurrektionella entusiasmen berusa oss. Vi gillar att balansera mellan traditionella texter (Bakunin, Kropotkin, Prudhon, Malatesta, Goldman mfl) och nya anarkistiska strömningar (Situationisterna, Den osynliga kommitéen etc). Vi är varken individualister eller primitivister. Vi tror på den politiska organisationen när den historiska tiden och de politiska förutsättningarna tillåter det. Vi tror inte att det i Sverige just nu finns den kritiska massan för en större anarkistisk organisation. I länder som Grekland, med en redan stor anarkistisk rörelse, har vi dessutom sett sådana politiska initiativ (anarkistisk federation) nyligen misslyckas. Det är dock viktigt att arbeta idag, och alla andra dagar, för den sociala revolutionen och organiseringen av det post-revolutionära samhället.

*Vad tycker ni om samarbetet med andra grupperingar inom den autonoma
rörelsen i den mån som det går?
Vi tror på samarbete med andra grupperingar inom den autonoma rörelsen så länge de driver en antistatlig, antikapitalistisk, antifascistisk, antisexistisk, oparlamentarisk kamp. Alla dessa adjektiv är inte bara fina ord. Varenda en av dem måste bevisas i praktiken. Vi har varit del av flera större kamper med flera grupper i Malmö, däribland solidaritet med migranter, antifascism, antikapitalism och antirepression. Det är viktigt för oss att samarbeta och få inspiration från andra kamrater. Vi tror på politisk mångfald.

*Vad tycker ni om fackföreningar? Kan de spela en roll i en radikal
autonom rörelse? Kan de ha revolutionär potential?
Radikala, syndikalistiska, oberoende fackföreningar har definitivt revolutionär potential. Det ser vi historiskt (Wobblies i USA, CNT i Spanien) men också idag på vissa håll (bas fackföreningar i Grekland). Vi tror inte på den reformistiska fackföreningsrörelsen som sålt ut sig själva till chefer och staten. Död åt Saltsjöbadsavtalet nu! Kampen i Göteborgs hamn är ett typiskt exempel på hur den reformistiska fackföreningsrörelsen har misslyckats fatalt, vilket nu även lett till att strejkrätten riskeras att inskränkas.

*Vad är er syn på SAC specifikt, och har ni någon kontakt eller samarbete med ert lokala LS av SAC?
SAC är en revolutionär fackförening nära vår ideal. I Malmö och Skåne finns idag få synliga fackliga konflikter, om det beror på val av förhandlingsmetod eller att det de facto är få konflikter kan vi inte överskåda. Men kanske kan SAC spetsa till lite sina metoder lite.

*Vilka är styrkorna med anarkistisk teori/praktik som de ser ut idag,
och var behöver vi bli bättre?
Styrkan med den anarkistiska teorin är att den inte är dogmatisk, den funkar inte som en bibel eller en en ideologisk manual. Det finns inga anarkismer som definieras utifrån namnet på en manlig teoretiker. Dessutom rör anarkismen flera aspekter av den sociala verksamheten och ser inte människan enbart som en ekonomisk varelse. Den anarkistiska teorin kan vara flexibel och lättillgänglig. Den är inte elitistisk. Den måste dock kunna svara på frågor om hur vi ska gå från det moderna kapitalistiska samhället till ett antiauktoritärt samhälle. När det gäller praktiker finns det många exempel från rörelser i utlandet, bland annat när det gäller självorganisering, squats, motstånd, antifascism, antisexism, arbetsmarknadsfrågor m.m. Vi borde försöka dra lärdom från dessa praktiker och testa/anpassa det till den svenska kontexten. Den största utmaningen för rörelsen i Sverige är att kunna matcha praktik och teori.

*Är militant kamp något som kan appliceras på den revolutionära kampen
idag eller bör vi lägga mer vikt och resurser på mer fredliga metoder?
Det fredliga, klasslösa och rättvisa samhället är förstås vårt mål. Detta mål nås dock inte genom en passiv och fredlig verksamhet. Att vara anarkist innebär att inte acceptera att vara en statlig egendom. För att göra detta måste en ifrågasätta statens och kapitalets våldsmonopol. SK gjorde en affischkampanj nyligen på temat Våld! där vi definierar våld utifrån våra upplevelser av vardagen på arbetsplatsen, i skolan, på sjukhuset, på gatorna osv. Samtidigt ser vi hur polisen militariseras, gränserna stängs, våldtäktsmän kommer undan, vapen tillverkas och säljs till auktoritära regimer som en statlig inkomst, strejkrätten hotas, transpersoner förtrycks av staten, våra löner beror på hudfärg och kön m.m. Vi menar att våld är en nödvändighet i den stats-kapitalistiska hybriden. Staten, massmedia och kapitalisterna börjar prata om våld bara när vi slår tillbaka. En revolutionär kamp är synonym med våld mot statens och kapitalets våld. Vi är inte fetischister av våld men vi vägrar att bli offer. Hårt mot hårt! Det är vårt historiska arv och en av våra metoder.

Kamratligen,
SödrⒶ Klubben

Inlägget Frågor och svar – SödrⒶ Klubben dök först upp på anarkism.info.

Jag råkar själv vara en transkvinna, men jag har ingen som helst uppfattning gällande hur en ska definiera vad kön ”egentligen” är. I sammanhang som vi transpersoner själva organiserar brukar vi ofta betona att vi utgår ifrån det personer säger om sig själva, vad de föredrar för pronomen och vilken könsidentitet de har. Det betyder inte att vi har fastställt att könets ”sanna väsende” är könsidentitet, vi gör det för att vi vet att könsdysfori existerar. Kön är ett oerhört brett begrepp, ord som kvinna och man likaså. Ingen av oss menar att vi nått full insikt i vad dessa begrepp faktiskt innebär, vi är personer som lever eller har levt med könsdysfori och märkt att köna oss på andra sätt än det Staten/familjen gjort lindrar/botar symptom av könsdysfori. En del upplever tex att de fötts i fel kroppar, andra delar inte den erfarenheten. För en del uppstår könsdysfori om de blir könade överhuvudtaget, för andra försvinner den när de får hjälp med hormonbehandling och social transitionering. Ingen gör det här för skojs skull, jag lovar det är asjobbigt. Att utgå ifrån könsidentitet gör det möjligt för oss att bli fria från ett enormt psykiskt lidande som ökar risken för att begå självmord. En del transpersoner lider inte av dysfori gällande kroppen men möter svårigheter på många sätt i sina liv ändå (för att de inte är cis).

Vad som gjort mig mest upprörd gällande den stora ”debatten” som pågår är två saker, osynliggörandet av transmän och hur/varför/var denna ”debatt” pågår.

Ekis påpekade i förbifarten att transmän tilldelas lite plats. Det är ju rätt ironiskt att de kontinuerligt förbises i hennes egna resonemang gällande exploatering av kroppen generellt, men i hennes transmisogyna rants i synnerhet. Att riktiga män också kan bära barn och ha vaginor verkar inte ha nått fram till dessa cisfeminister. När de vill ställa ”kritiska” frågor som på ett eller annat sätt antyder att transkvinnor inte är ”fullvärdiga” kvinnor så brukar det ofta knytas till just kroppen och exploatering av den. Att det faktiskt finns män som just har de egenskaper de verkar tro är helt unika för kvinnor (cis) blottlägger antigen deras totala okunskap om ämnet eller deras öppna illvilja mot transmän. Varför blir jag då mer upprörd över att transmaskulinitet förbises än över all galla som spytts på oss transkvinnor? För att bli utsatt för offentlig hets innebär att en trots allt blir tagen på allvar. Att bli förbisedd som irrelevant är än värre, i synnerhet när det handlar om vad kön ”egentligen” är.

Varför pågår den här debatten? Hur pågår den här debatten? När sker den? När Ekis skrev sin artikel så fanns naturligtvis ett intresse från hennes sida, men det råkar också vara hennes jobb. Väldigt lite kritiska diskussioner förs gällande den status en del aktivister fått. När det ser så illa ut att en känd feminist kan skriva en artikel i en av Sveriges största tidningar att hon ej förstår transpersoner (and thats it) så börjar åtminstone jag fundera – varför spelar dessa människors åsikter så stor roll? Varför är deras åsikter så mycket viktigare än tex du som läser det här. Det är lätt att glorifiera enstaka personer och betrakta deras ord som viktigare än andras, men när tillräckligt många gör det så kan dessa personer ha ett sådant anseende att deras tyckande och tänkande tas på allvar – när den inte borde göra det – typ om en jiddrar om något en har NOLL koll på.

Varför funkar det för vissa att försöka köpa fb-grupper (för ökat personligt inflytande) eller skriva för borgerlig media (klassfienden) medan andra förväntas ha integritet och konsekvent revolutionär praxis? Bland anarkister och andra autonoma så måste en åtminstone våga ifrågasätta och kritisera ikoner – annars kan en lika gärna kasta in handduken och gå med i vänsterpartiet.

Många av de cisfeminister som skrivit om oss transpersoner har uppenbarligen inte koll på hur det är att vara trans – eller väljer att skita i att bry sig om hur vi har det. Vi finns inte för att göra en ”politisk poäng”, vi valde inte att lida av könsdysfori. Vi är inte objekt för en åldrande generation av cisfeminister att ”bolla kön med”, sånt kan en göra utanför det offentliga rummet (om en vill vara liiite medmänsklig?). Att de passar på att ”ställa frågor” när vi fått lite mer förstående bemötande i en del offentliga institutioner – får åtminstone mig att fundera på hur mycket de egentligen gillar oss på ett personligt plan.

Inlägget Könsdebaklet dök först upp på anarkism.info.

Vi glömmer aldrig islamisternas svek mot en revolution som pekade mot mer än ett regimskifte – vi förlåter dem aldrig.

Somliga låter geopolitik förblinda det glasklara – den iranska arbetarklassen reser sig just nu mot den djupt totalitära regim som i mer än 30 år har hållit den bunden. Att ett annat reaktionärt koarsel på andra sidan atlanten uttalat sitt stöd för dessa protester förändrar inte verkligheten – att ett sönderfall av den iranska islamistiska regimen skulle kunna innebära taktiska fördelar för USA betyder inte att kampen är ”inautentisk”. Arbetare och bönder hungrar i ett land med ett enormt välstånd – som till största del hamnat i händerna på en korrupt kast av präster och en borgarklass som åtnjuter privilegiet att ha sitt ägande religiöst helgat. Fackföreningar/arbetplatser, universitet och skolor har underordnats ett Waliyat al-faqih (de ”lärdas” förmyndarskap), ett socialt system där präster ägnar sig åt att propagera för samförstånd mellan de ekonomiska klasserna, en patriarkal ordning och lojalitet gentemot prästerskapet.

Att våga göra motstånd i Iran är att våga riskera att bli torterad och mördad. De som eldar regimens poliskontor, prästskolor och dylikt är sanna hjältar – med ett mod som är djupt beundransvärt.

Vi förlåter inte heller de rojalister som försöker ta plats bland protesterna mot den iranska regimen. Det är inte förvånande att det finns en politisk mångfald bland de som motsätter sig regimen, det handlar om en regim som betraktar liberaler som subversiva hot mot ordningen. Kampen som sker just nu handlar dock om långt mer än att nedmontera islamisternas regim och ersätta den med den liberal demokrati – den handlar om att miljontals av människor lever i fattigdom. Den omfattande sociala misären som råder i många områden i Iran har en motsats, en liten politisk elit som lever i ett ofattbart överflöd. Vi hoppas att kampen tar sig ett frihetligt socialistiskt uttryck, att arbetarråd, bonderåd och lokalråd upprättas och exproprierar staten och borgarklassens egendom med direkt aktion –

Vi vågar drömma om frihet och leva efter den drömmen – våra hjärtan slår med de som kämpar,

Solidaritet med den iranska arbetarklassen!

Inlägget Må elden brinna! dök först upp på anarkism.info.

Istället för att bära med sig en misstänksamhetens hermeneutik (att tolka åsikter, ideologi, anspråk från socialt privilegierade med misstänksamhet och avmaskera makten bakom deras ståndpunkter) generellt mot de auktoriteter som existerar i vårt samhälle så väljer de att förbise domäner som skolan, psykiatrin, hemmet. Makten många anarkister bekämpar är – i deras ögon – konkret varande i form utav befintliga nationalstater, sociala klasser och könskategorier tex.

Påstår en psykolog att diagnos X eller Y är ett användbart verktyg rent konceptuellt, för att bidra till ökat välbefinnande, så behöver inte denna sorts anarkist betrakta psykologen med misstänksamhet – det är ju en expert trots allt? Detsamma med läraren vars pedagogiska roll självklart inte i sig kan vara ett exempel på dominerandets logik? Det räcker väl att utjämna skillnaden mellan patienter, läkare – elever och lärare så når vi till slut en punkt av ”platt” samverkan mellan dessa parter?

För några hundra år sen var psykiatrin i sin linda, de personer som skulle ”vårdas” av den var också relativt få. Idag är stora delar av befolkningen i Sverige personer som behandlas av psykiatrin. Allt för ”välmåendets” skull.

Idag använder människor begrepp konstruerade av psykiatrin för att tolka sig själva, sina medmänniskor och vi har helt internaliserat den psykologiska ”blicken” – i varierande utsträckning. Vi spårar galenskap hos oss själva, vi fruktar den, vi behärskas av idéer om det störda Jaget (personlighetsstörningar) och kartlägger i maskopi med psykiatrins präster var galenskapen är. De som är avvikande eller det som avviker ska ”vårdas” bort, symptom ska lindras och den exploaterande maskinen vi är förslavade inom skall smärtfritt – stabilt och effektivt fortsätta i sitt erövrande av intet.

Vi gör detsamma med den pedagogiska totalitära regimen som kallas för ”skolan”, att inte ge sitt barn tillgång till borgarklassens främsta indoktrinerande verktyg för social kontroll av arbetarbarn anses vara fruktansvärt. De som presterar ”dåligt” i skolan är ofta i något avseende objekt för psykiatrins kontroll – ett visst barn kan inte sitta still länge nog och måste därför ”få hjälp” att kunna göra detta. Ge barnen frihet att som goda slavar lyda allt lärare säger åt dem och prestera efter deras förväntningar.

I hemmet reproduceras samma värden, det spelar ofta ingen roll om föräldrarna är ”höger” eller ”vänster”. Barn som är för lugna, för ivriga, för lata, för energiska, för ointresserade av kunskap, för intresserade av ett snävt kunskapsområde – måste kuvas. Det kan ske manipulativt med brist på tillgivenhet eller positiv bekräftelse från föräldrar och släkt, det kan ske bland syskonskaran som utövar makt mot varandra. När försöken att stävja ”abnormalitet” misslyckas så samverkar triaden hem-skola-psyk för att skapa någon slags roll för de permanent ”svåra” inom ramen för det exploaterande systemet. Gruppboenden, fosterfamiljer, ”stödfamiljer”, ungdomsanstalter ter sig som en slags arbetsplats – där arbetet är att uppnå ett tillstånd av att vara ”arbetsför”. Där jobbar både vuxna och barn, vuxna med att disciplinera barn och barn med att disciplinera sig själva och varandra. Det är också en slags hem – ett hem för människor som behöver ”särskild hänsyn” och ”omsorg”.

En gång i tiden bodde jag själv hos en s k ”stödfamilj” som fick ersättning av kommunen för att ta hand om mig. Min mamma var då inspärrad på psykiatrin pga självdestruktiva beteendemönster, jag hade själv självdestruktiva beteenden med. Emellanåt fick jag besök av pedagoger, psykologer och ansvariga i kommunen som ville kika hur jag hade det. Annars var det mina kvasi-föräldrar som låtsades bry sig – jag bodde i källaren och mina ”förvaltare” bodde på loftvåningen i huset (med sina barn). Jag har lärt känna många andra som levt i samma situation – intressant nog är det många som bär med sig en djup misstänksamhet mot makten och en känsla av att vara ”kvävd”. En del säger att livet känns som ett fängelse och andra försöker lindra denna känsla med utopiska förhoppningar om att en dag förstöra detta fängelse – men tills dess så sköt dig/gör inte bort dig/läs samma böcker som vi läser!

Medan somligas erfarenhet av psykiatrins våld är att läsa om felmedicinerade patienter, så är andras erfarenhet att deras egen förälder inte längre minns deras barndom (bi-effekt av ECT-behandling). Vissa kanske tyckte skolan var svår, men andra kände från första stund hur platsen/pedagogiken/lärar-elev dynamiken och helheten var en fullständigt vidrig skapelse som bara kunde bemötas med sabotage och motstånd. En del växte upp i hem de vantrivdes i, andra har en hemmiljö så farlig och vidrig att de likt från ett fängelse försökt rymma därifrån. Vissa märker inte fängelset de arbetar, vilar, knullar och sover i – andra känner det intill ryggmärgen och förmår inget annat än att vråla i intet för öron som inte förmår lyssna. Vi är redan döda.

Även i de mest radikala kretsar så är det många som har en godtrogen inställning till dessa centra för reproduktion av lydande subjekt, de är en ”nödvändighet” eller ”det bästa vi råkar ha”. De som inte förmår att låtsas att vara kontrollerbara eller helt kuva sig, skall behandlas – åtminstone så de orkar leva!

Framtiden är en benzad blick, riktad mot en skärm som bedövar mordet av en barndom
Framtiden är ett cocktail-party på en etage-våning i ett gentrifierat bostadsområde

För anarkin

Inlägget Från en cell dök först upp på anarkism.info.

G20 – From Malmö to Thessaloniki: solidarity is our weapon

SödrⒶ Klubben (SK) is an anarchist collective with members of different ideological backgrounds based in Malmö, Sweden. Prior to the G20 protests in Hamburg a Nordic revolutionary network took form, which SK is part of. The network, called Autonomous Nordic Revolutionary Alliance (ARNA), consists of anti-capitalist, feminist and antifascist groups from the Nordic countries. ARNA was formed in anticipation of the G20-meeting in Hamburg, however the ambition moved far beyond this: ARNA hopes to create a lasting network for joint action, logistics and political discussion. Our internationalist ambition means that we move beyond borders in our activism to create a joint resistance against state, patriarchy and capitalism.

On 6-8 July 2017, members of SK, together with hundreds of people from all across the Nordic countries, drove in a caravan of ”ARNA busses” but also individual cars to Hamburg to protest against the G20. Under the motto “Hamburg G20: welcome to Hell”, the city of Hamburg experienced an unprecedented wave of protests against the world’s powerful for four days. A heterogeneous and formless mass of activists turned into a synchronized choreography of resistance against capitalism, state, and authority. Activists effectively confronted the police state that the German government attempted to impose in the city. We experienced how one of the world’s most well-oiled suppressive apparatus was totally disorganized by direct action and decentralized attacks in Hamburg.

However and despite the important counter-attack against repression, 265 comrades were detained of which 144 of them were arrested. On December 5, German cops raided more than 20 buildings, among them two social centers, in several German states by order of the special investigation unit ”Black Bloc”, which is investigating the clashes during the G20 summit in Hamburg. Also, early after the G20 protests the German state practiced its repressive and revengeful tactics by opening 200 new files and prosecuting comrades involved with the counter-information site Linksunten, which was also shut down. Even in Sweden, the state imprisoned one of our comrades after the events in Hamburg and harassed several of us before the antifa demonstration in Gothenburg in September 2017. Agents of the Swedish security service SÄPO intruded in the lives and integrity of many of our comrades by exposing them to ridiculous questions about the upcoming antifa demo, spreading uncertainty and fear, hoping to repress our resistance against the nazis. They called/visited and harassed people that have been active in autonomous/anarchist groups, activists who have participated in social movements and social struggles, such as the events of Hamburg. Despite the different repressive tactics held by different states, we stand together united and grow stronger. Collective anti-hierachical activities de-activate fear and isolation.

Our imprisoned comrades are in need of political, ethical and economic support now more than ever. In November, our group organized a solidarity party with the G20 prisoners in Malmö. In the same manner, we salute and fully support the solidarity event organized by our comrades from the squat Terra Incognita in Thessaloniki and the Apatris newspaper in Athens. We are sending our warmest greetings to the event ”The battle of Hamburg, the chronicle of two worlds in conflict”. In our world, global solidarity and incessant resistance go beyond national borders and stand against obliviousness. The more interconnected, the more powerful we get. Although we cannot attend the event in person, we are there in spirit.

Freedom to all G20 prisoners and strength to all who have been under state surveillance the last months!

Solidarity with Linksunten and all social centers and squats that have been raided by the German state

None is free until we are all free!

SödrⒶ Klubben

sodraklubben@riseup.net

SödrⒶ Klubben

Länk: https://athens.indymedia.org/post/1581545/

Inlägget G20 – From Malmö to Thessaloniki: solidarity is our weapon dök först upp på anarkism.info.

Denna ortodoxa marxistiska åsikt utelämnar en viktig faktor i sin analys – en faktor som kanske är mer central för möjligheten och framgången för en social revolution än industrialisering. Masspsykologin vid en given tidpunkt. En kan fråga sig – varför sker ingen social revolution i USA, Frankrike eller Tyskland? Dessa länder har ju trots allt nått den nivå av industriell utveckling som Marx såg som det slutgiltiga stadiet (av kapitalism). Sanningen är att industriell utveckling och skarpa sociala motsättningar i sig inte är nog för att föda fram ett nytt samhälle eller frambringa en social revolution. Det nödvändiga sociala medvetandet, masspsykologin, saknas i USA och de övriga omnämnda länderna. Det förklarar varför ingen social revolution skett där.

I det avseendet så hade Ryssland fördelar som saknas i industrialiserade och ”civiliserade” länder. Det är sant att Ryssland inte var lika industriellt utvecklat som sina grannar i väst. Däremot så mognade den ryska masspsykologin – inspirerad och intensifierad av Februarirevolutionen – så kvickt att efter några månaders tid, skanderade folket ultrarevolutionära slagord; ”All makt åt sovjeterna” och ”landet till bönderna – fabrikerna till arbetarna”.

Betydelsen av dessa slagord skall inte förminskas. De uttrycker i stor utsträckning den instinktiva och semi-medvetna viljan hos folket, men samtidigt så pekar de mot en total omställning av Ryssland – socialt, ekonomiskt och industriellt. Vilket land i Europa eller Amerika förmår att tolka sådana revolutionära slagord i praktiken? I Ryssland under juni och juli månad (1917) så blev dessa slagord populära och konkretiserades till direkt aktion av en arbetande och jordbrukande befolkning på 150 miljoner. Det är tillräckligt bevis för hur ”moget” det ryska folket var för en social revolution.

När det kommer till hur ekonomiskt ”förberett” (i den marxistiska meningen) Ryssland var så skall det inte glömmas att Ryssland primärt är ett jordbruksland. Marx analys av revolution förutsätter industrialiseringen av bondebefolkningen som ett nödvändigt steg för att kunna nå revolution. Händelserna i Ryssland 1917 visade tydligt att revolutionen inte ”väntar” på en industrialisering och än mer – inte kan tvingas att vänta. Ryska bönder började ta tillbaka mark från markägarna, arbetarna tog beslag om fabrikerna och struntade fullständigt i marxistiska påståenden. Slavernas psykologi visade sig vara starkare än socialdemokratiska teorier.

Denna psykologi innefattade en passionerad längtan efter frihet – närd av ett århundrade av revolutionär agitation bland alla samhällets klasser. Det ryska folket hade lyckligtvis bevarat sin politiska naivitet – orörda av den korruption och förvirring bland arbetare i andra länder som orsakats av ”demokratisk” frihet och parlamentarism. Ryssen var i detta avseende mer rak och enkel, obekant med politikens spel, parlamentariska dimridåer och juridiska omställningar. Å andra sidan var hens enkla känsla för rättvisa och rätt mycket stark och levande – utan den förvridande finessen av ”pseudo-civilisation”. Hen visste vad hen ville göra och väntade inte på en ”historisk nödvändighet” att ge det till hen – hen använde sig av direkt aktion. Revolutionen var för hen en livsfråga – inte blott en teori eller ett diskussionsämne.

Den sociala revolutionen skedde i Ryssland trots att landet var industriellt outvecklat. Det var dock inte tillräckligt att genomföra en revolution. Det var nödvändigt för revolutionen att sprida och fördjupa sig – att utvecklas till en ekonomisk och social omställning av samhället. Den fasen av revolutionen krävde stort personligt initiativ och kollektiva ansträngningar. Revolutionens utveckling och framgång krävde alla krafter av folkets kreativa skapande, samarbete mellan skrivbordsarbetare och manuella arbetare. Det gemensamma intresset är huvudmotivet för revolutionära ansträngningar – särskilt dess konstruktiva sidor. Denna anda av ett gemensamt mål och solidaritet svepte över hela Ryssland med ett mäktigt skalv de första dagarna i Oktober/November revolutionen. Inneboende i denna entusiasm fanns krafter som kunde flyttat berg om den inriktade sig på hela folkets välmående. Redskapen för denna entusiasm var fackföreningar och kooperativ som täckte Ryssland – från stad till landsbygd: sovjeterna som uppstod till det ryska folkets förfogande och slutligen en intellektuell klass vars tradition i ett århundrade uttryckt en heroisk tillgivenhet för Rysslands frigörelse.

En sådan utveckling var dock inte alls en del av Bolsjevikernas program. Under flera månader efter oktober så ”genomled” de att massornas kraft fick manifesteras och folket spred revolutionen genom allt fler kanaler. Så fort Kommunistpartiet kände sig starka nog i myndighetsstolen så började de begränsa massornas aktivitet. Alla Bolsjevikernas gärningar efter det, från deras lagstiftning, deras kompromisser, deras metoder av repression och förtryck, deras terrorism och förintande av andra politiska åsikter- allt detta var ett medel för ett ändamål – att behålla statsmakten i Kommunistpartiets händer. Bolsjevikerna (i Ryssland) gjorde inte ens en hemlighet av det. Kommunistpartiet ansåg att de var arbetarnas främste kader och därav måste de ha diktatorisk makt i sina händer. Bolsjevikerna hade dock en stötesten, bristen på stöd från bönderna – som varken razvyoriska, Tchekan och masskjutningar kunde ändra på. Bondeklassen blev klippan som krossade många av Lenins mest uttänkta intriger och planer. Lenin var dock en politisk akrobat som kunde prestera i de mest snäva av politiska utrymmen. Den nya ekonomiska politiken introducerades precis i tid för att välja undan en katastrof som sakta men säkert höll på att sluka upp hela det kommunistiska projektet.

Emma Goldman

Inlägget Den Ryska revolutionen vs Marxism dök först upp på anarkism.info.

Med anarkisten Sebastian Oversluij i vårt minne, fyra år efter hans död i strid i Chile under ett försök att expropriera en bank 2013. Med sorg i hjärtat, minns vi kamraten och anarkisten Alexandros Grigoropoulos, det var sju år sedan han mördades i Exarcheia (Grekland) av poliskulor år 2008.

För en Svart December!

Medan den demokratiska och civiliserade totalitära regimen fortskrider, expanderar dess övervakningsmekanismer, förstör territorier, attackerar fritagna zoner och straffar och jagar insurrektionella över hela jorden – utmäter långa fängelsestraff till dominerandets fiender.

Medan våra kamrater i Italien utmäter blasfemiska attacker mot domare och bekräftar deras anarkistiska övertygelser i rättegång – till följd av Scripta Manent.

Medan tusentals fångar mobiliserar i Grekland för att kämpa mot maktens försök att strypa fångarna med ny fängelsedisciplin. Medan makten i Chile försöker utkräva hämnd genom att straffa anarkisterna Juan Flores, Nataly Casanova och Enrique Duran.

Medan vreden och smärtan fortfarande känns i Argentina, från mordet av kamrat Santiago Maldonado, samt polisens mord av Mapuche kämpen Rafael Nahuel i samband med statens militarisering av dess territorium i förberedelse för nästa G20 möte.

Medan säkerhetspolisen i Brasilien försöker stoppa den anarkistiska kampen genom Operation Erebo. De anklagar kamrater och anarkistiska miljöer för att ligga bakom de exceptionellt vackra bränder som de senaste åren spridits mot politiska partiers högkvarter, polisbarracker och andra maktcentra.

Medan detta sker, så utforskar anarkiska sinnen praktiska och offensiva sätt att besvara det konstanta våld som makt och auktoritet är. Allt från värdigheten bland fångar som kämpar i Bulgariska fängelser, till brända bilar i Frankrike och upprop till handling i Tjeckien.

Från Vitryssland till Australien,från Mexiko till Belgien och Tyskland. Från Bolivia till Storbritannien, Finland, Ryssland, Indonesien, Spanien och hela världen. Längtan efter frihet uttrycker sig i vrål, konspirationer och blir handling – utan ledare eller hierarkier – de öppnar väg för anarki här och nu.

Det är därför december fortsätter vara en inbjudan till insurrektionell kommunikation – genom den vilda elden i offensiv aktion mot makten. För alla våra fångna och förtryckta kamrater. För alla som reser sig till handling mot makten – genom att attackera dess strukturer och representanter. Må solidaritet med våra kamrater bli konkret i handling.

Må Sebastian Oversluijs och Alexandros Grogoropoulos minne tända barrikaderna och bli bränsle till eld och explosioner mot makten och dess försvarare. Låt fienden känna upproret nalkas i varje kvarter, i varje cell och i varje gathörn.

För en Svart December – länge leve anarkin

Inlägget För en Svart December! dök först upp på anarkism.info.