Som upproriska tonåringar stängde kompisarna för många år sedan ner det lokala köpcentret på en ekonomisk högtidsdag genom bombhot. Den ekonomiska förlusten för företagen i köpcentret blev betydande. Kompisarnas glädje över att ha stoppat det kapitalistiska dödsmaskineriet, om bara för en dag, visste inga gränser.
Flera år senare har jag för vana att regelbundet göra små uppror i vardagen. Det kan handla om alltifrån att lönearbeta strategiskt långsamt, planka, befria enskilda ickemänskliga djur, göra gatukonst, stjäla, till att inte rösta. Vissa kan säkert tycka att detta är banala och obetydliga sätt att påverka, uttrycka sig på (typ, ”vad gör det för skillnad i långa loppet?”). Men att kanalisera och manifestera min anarkism i insurrektionella ögonblick i vardagen är sätt för mig att orka leva i skitsamhället.
Jag definierar mig i grunden som anarkist utan adjektiv. Det innebär bland annat att för mig är det exempelvis viktigt med både facklig organisering och sabotage. För mig finns ingen motsättning mellan att bygga upp och bryta ner, mellan att tänka långsiktigt och leva för stunden. Om någon ändå skulle tvinga mig att konkretisera (vilket skulle vara högst o-anarkistiskt), skulle jag nog placera mig en bra bit ut på det svarta/gröna fältet av anarkismen. Jag dras automatiskt ofta till och peppas av sammanhang med vängrupper, direkt aktion och konfrontation.
Det finns flera sätt att göra motstånd. Jag tycker därför det är viktigt att organisera för att bygga upp och vidmakthålla anarkistiska alternativ till skitsamhället. Likväl består en stor del av min anarkism av att förstöra det som förstör mig. Att vägra samarbeta. Sådant som arbete, skola, konsumtion, utnyttjandet av andra arter, är otroligt tärande att leva med och delvis tvingas delta i. Hur hanterar en person som hatar nationalstaten och dess normer att dagligen leva i och förknippas med det system som man vill förstöra? Jag tror inte en världsvid revolution som mynnar ut i ett utopiskt världssamhälle är rimlig. Jag tror däremot på möjligheten att skapa egna alternativ till skitsamhället, etablerandet av upproriska öar, som naglar i ögat på nationalstaten. I dessa tillfälliga autonoma zoner kan den upproriske finna mening, om än bara för en kort stund. Det finns för mig något befriande i den anarko-nihilistiska perspektivet att allt inte måste bli bättre sen. Det ger mig större frihet att vara kreativ och agera idag, i vardagen.
I sammanhanget blir det viktigt för mig att motarbeta, sakta ner och förstöra systemet i vardagen. Jag väntar inte på revolutioner, jag skapar dessa i ögonblicket. Likt en ensamagerande vardagsterrorist saktar jag ner, och strör grus i maskineriet. Jag är min egen vängrupp. Koncentrerad direkt aktion. Utan att behöva koppla mina handlingar till något större, utan krav på långsiktighet, eller att behöva ta ansvar offentligt, sover jag bättre på natten, har mer ork att fortsätta organisera på andra sätt, och får distans till att tvingas leva i skitsamhället.
Ta vara på varje tillfälle att förstöra skitsamhället!
